Varför arbetar så få nyanlända inom jordbruket?

Vacker vy över svenskt jordbruk. Källa: Pixabay.

En effekt av coronapandemin är att tillfällig arbetskraft, så kallade säsongsarbetare, inte kan resa fritt mellan Europas länder. Detta problem har drabbat jordbruket i norra och västra Europa väldigt hårt. Under normala omständigheter kommer det mellan 10 000 och 20 000 säsongsarbetare från Östeuropa, Ryssland och Thailand för att arbeta med skördarna samt plocka frukter och bär i länder som Sverige, Tyskland, Spanien och Italien. I år uteblir alltså den arbetskraften, och lantbrukare i Sverige börjar varna för att det kan leda till radikalt minskade skördar och rentav livsmedelsbrist.

Samtidigt finns det 389,000 arbetslösa människor i Sverige, varav en stor del utgörs av nyanlända med asylrelaterad invandrarbakgrund. Av de 163,000 nyanlända som kom till Sverige under asylkrisen 2015 har endast en av tio sysselsättning idag. För utrikes födda tar det i genomsnitt åtta år innan hälften kommer i arbete, resten fastnar i permanent arbetslöshet. Cirka 58 procent av de arbetssökande är födda utanför Sverige, trots att gruppens andel av befolkningen endast är 23 procent.

Ett av skälen till att de nyanlända inte kommer i arbete är att många saknar den utbildning, arbetslivserfarenhet och språkkunskaper som krävs för att få jobb på den svenska arbetsmarknaden där det ofta krävs höga kvalifikationer. Det finns därmed en stor efterfrågan på enkla jobb till de nyanlända.

Men nu, under coronapandemin, finns det ett plötsligt ett stort utbud av enkla jobb inom jordbrukssektorn. Det borde ju vara ett ypperligt tillfälle att låta arbetslösa nyanlända plocka frukter och bär samt arbeta med lättare uppgifter inom skogsbruk och lantbruk. Så vad är problemet?

För att bringa klarhet i detta dilemma har vi kontaktat fyra lantbrukare i olika delar av jordbrukssektorn, från norr till söder. Samtliga har erfarenheter av att anställa utländska säsongsarbetare, främst från Östeuropa men även Ryssland och Thailand.

Vi börjar med att fråga Henrik om hur det är att anställa utländsk arbetskraft. Henrik är lantbrukare i Skåne och bedriver grönsaksodling i relativt stor skala. Sedan några år tillbaka anställer han uteslutande arbetskraft från Östeuropa, främst från Polen, Baltikum och ibland Serbien.

”Polackerna vi har löser liksom uppgiften”, berättar Henrik. ”Man släpper inte uppgiften för att det är en jävla fika på ingång. Anställda som funkar i alla väder och även om ingen tittar på är guld värda. Östeuropeer presterar bättre. De enda som kan konkurrera med dem är bondbarnen som jobbar lika hårt men dessutom kan språket. Men de kan få jobb nästan var som helst om de bara har rätt utbildning eller erfarenhet. Så de är inte så många.”

Denna bild bekräftas av Anders som har drivit storskaliga jordbruk i Svealand och Norrland. Dessa jordbruk drev skog, spannmål, bär, nötkreatur samt mjölkproduktion. Han har anställt tillfällig arbetskraft från Ryssland, Ungern, Rumänien, Polen och Thailand. Även han har goda erfarenheter av utländska säsongsarbetare.

”Säsongsarbetare sätter oss svenskar i skuggan när det kommer till att arbeta”, säger Anders.

Hur ligger det då till med att anställa nysvenskar eller nyanlända som främst har invandrat från Mellanöstern och Afrika?

”Om jag utgår från vårt jordbruk så anställer vi inte nyanlända för det funkar helt enkelt inte, vi har prövat”, berättar Anders. ”Nyanlända saknar i nio fall av tio motivation, vilja, attityd och är i flera fall även aggressiva. Sedan är avsaknaden av språkkunskaper både på svenska och engelska ett stort hinder. Det finns många andra lantbrukare som också har prövat, och det har slutat i katastrof rent ut sagt. Avsaknaden på vilja att lära sig, motivation att arbeta samt attityd och kulturskillnaden är i många fall så stor att det inte går att få det att fungera. Det fanns tillfällen när de inte ens kom till arbetet, och inte heller hörde av sig med orsak, så vi fick till slut söka upp dem för att få en förklaring. Man kan inte driva ett jordbruk med snäva tids- och leveransscheman där personalen inte har vilja att arbeta eller inte ens dyker upp. De i gruppen nyanlända som vill jobba är så få att det är svårt att finna dem.”

Eric, som är skogsbrukare i Småland, har liknande erfarenheter. Han berättar om en incident som inträffade under Ramadan för några år sedan:

”Vi skulle ha ett röjningsjobb i skogen med nyanlända. Vi skulle snygga upp och röja i ett skogsområde som jag har. Det var som ett dåligt skämt. Noll koll, obegriplig svenska, fasta samtidigt som man ska jobba i skogen. Han som skulle tolka var yngre än de flesta som skulle jobba, så det blev ett problem när gubbarna inte kunde ta order av en ’spoling’. De kunde inte heller ta instruktioner av min fru och så vidare. Det funkade inte och vi fick avstyra efter några dagar.”

Henrik ger sin syn på saken: ”Folk som gnäller om det regnar, ställer religiösa krav eller inte kan jobba med någon av motsatt kön eller bråkar anställer man ju helt enkelt inte.”

Det börjar framträda ett mönster av hur sägsongsarbetare från Östeuropa konsekvent överpresterar, medan nyanlända från Mellanöstern och Afrika underpresterar på ett närmast prekärt vis.

Edward Nordén, lantbrukare i Skåne med fokus på storskalig växtodling och spannmål, utvecklar resonemanget.

”Det är den allmänna uppfattningen att motiverade arbetssökande från Östeuropa är eftertraktade på ett vis som man inte upplever annars”, förklarar Edward. ”Det handlar om inställning till arbetet, både individuellt arbete som förmåga att arbeta i grupp. Många östeuropeiska länder har ett gott rykte när det gäller förmågan att fungera väl på krävande arbetsplatser. Det saknas tyvärr hos många andra för att tala behövligt klarspråk. Det gäller också många svenskar som upplever att de inte ska behöva sjunka så lågt att de gör ett fysiskt mer krävande arbete. Förvånande för många så kan man hitta den inställningen även hos nyanlända från fattiga krigsdrabbade länder. Ingen vill anställa individer med den attityden oavsett bakgrund. Jordbruksföretag är till för livsmedelsproduktion som ska leverera och inte som åtgärd för misslyckad integration.”

Det är värt att notera att kompetensen för olika uppgifter inom jordbruket varierar stort. Att plocka frukter och bär klassificeras som enklare jobb, som de flesta kan ta. Skogsbruk och extensivt jordbruk, där det används avancerade jordbruksmaskiner, kräver däremot mycket utbildning och arbetserfarenhet.

”Det är inte ovanligt att många säsongsarbetare från öst är utbildade och/eller är ganska allround i kompetensen”, fortsätter Edward. ”Det är naturligtvis en tillgång att ställa mot att sakna erfarenhet generellt i arbetsområdet.”

Eric fortsätter på samma spår:

”Många stadsbor vet ju inte vad jobbet går ut på och tror att alla jobb i skog och jordbruk är enkla. Det är ett jävla tjat om enkla jobb. Vi som jobbar med det är ju utbildade, och så har vi erfarenhet. Polacker och litauer som jag har anlitat för vissa jobb knackar dörr. Ingen nyanländ, invandrare eller svensk söker upp mig. Jag tycker inte att jag ska behöva leta upp arbetslösa på bidrag i städerna för att tvinga dem att jobba hos mig.”

Trots det har AMS (Arbetsmarknadsstyrelsen) och Arbetsförmedlingen lanserat mängder av integrationsprogram och lönesubventioner för att få nyanlända i arbete inom jordbrukssektorn.

”Via AMS har vi blivit tillfrågade hundratals gånger och vid fem tillfällen gick vi med på att ta in personal som sändes från AMS. De kom uteslutande från Afrika och Mellanöstern”, säger Anders. ”Säsongsarbetare tjänar mindre. Vi köper in den tjänsten från ett bolag som i sin tur betalar säsongsarbetarna. De nyanlända får ju även ’nystartsjobb’ och liknande anställningar där staten står för arbetsgivaravgiften samt 60-100% av lönen beroende på yrke och omfattning. Så de får ju regelrätta kollektivavtalsbundna löner som betalas med skattemedel. Vilket är ganska mycket bättre än vad säsongare får.”

Henrik ger denna beskrivning: ”En duktig säsongare kostar oss mer. Men de drar in mer också. Det finns AMS-program för nyanlända och Arbetsförmedlingen vill gärna pracka på oss dessa. Vi är som sagt inte intresserade längre. Man kan inte driva företag och vara en lekplats för vuxna.”

Sammanfattningsvis finns det subventionerade program för att få nyanlända i arbete inom jordbruket, men trots att staten betalar stora delar av lönen och därmed kostar lantbrukarna mindre är det ändå inte aktuellt att anställa nyanlända. Jordbrukarna betalar hellre lite mer för att få effektiv arbetskraft från Östeuropa. De stora förlorarna i slutändan är skattebetalarna, som får bekosta alla misslyckade integrationsprojekt och lönesubventioner som inte leder någon vart.

Edward utvecklar resonemanget:

”Om man börjar med lönen. Lönesubventioner kan vara en vettig ingång för att den som inte kan arbeta fullt ut ska kunna arbeta och göra något konstruktivt ändå. Men en lägre kostnad för en individ som inte fungerar blir i slutändan ändå bara en kostnad. En person som inte kan språket, saknar relevant yrkeserfarenhet, och inte vill arbeta är inte en tillgång i ett normalt företag om lönekostnaden så är gratis. Det är grundläggande att förstå om man undrar varför vissa anställs och inte andra. Lön är en sak, produktivitet är en annan. Tiden då låg lön var det enda av intresse är förbi. I branscher med låga marginaler så kan man inte anställa någon som inte fungerar. Om 20-25 000 östeuropeér kan få säsongsjobb i Sverige varje år, samtidigt som valfri större stad har ett par tusen personer som aldrig har arbetat så finns det ju fog för en tuffare diskussion. Den diskussionen bör handla både om varför så många vägrar söka dessa jobb. Men också varför ingen företagare med små marginaler vill anställa någon med den attityden. För det handlar om attityd.”

Den samlade bilden är alltså att östeuropéer är väldigt attraktiva inom jordbrukssektorn och har blivit ett så pass viktigt inslag som säsongsarbetare att Sverige hotas av livsmedelsbrist när de inte kan resa hit på grund av coronapandemins stängda gränser. Däremot har det blivit plågsamt uppenbart hur svårt det är att få nyanlända i arbete. De saknar kompetens för mer de avancerade uppgifterna inom jordbruket, men även viljan och motivationen för att kunna utföra enklare uppgifter som bärplockning.

Denna bild av de nyanländas ineffektivitet inom jordbrukssektorn står i bjärt kontrast mot de tendentiösa reportage som publicerades 2015 under flyktingkrisen. Då rapporterade SVT om att det föll ett ”kompetensregn” över Sverige, samtidigt som LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson siade om att Sverige skulle få en ”superekonomi” på grund av asylkrisen. Dessa förhoppningar har kommit på skam, minst sagt.

Sveriges regering borde ta fasta på lantbrukarnas erfarenheter när man utformar den framtida invandringspolitiken. Istället för kontraproduktiv och bidragsskapande asylinvandring (varav flera dessutom saknar asylskäl) borde man satsa på effektiv och lönsam arbetskraftsinvandring till jordbruket och byggnadsindustrin från Östeuropa. På motsvarande sätt borde Sverige försöka attrahera högutbildad arbetskraftsinvandring från Västeuropa, USA, Indien och Kina, istället för att utvisa dem på grund av byråkratiska bagateller.

Fotnot: Anders, Eric och Henrik är fingerade namn eftersom de vill vara anonyma. Edward Nordén framträder med sitt riktiga namn i artikeln. Edward är även jordbrukspolitisk talesperson för Medborgerlig Samling (MED).

6 reaktioner till “Varför arbetar så få nyanlända inom jordbruket?”

  1. Det här ser man i hela samhället…i varierande grad. Verkligheten är att Sverige importerar tiotusentals kriminella och människor som vägrar låta sig integreras, de vill helt enkelt inte jobba eller utbilda sig. Deras kultur med starka religiösa inslag ger inte nåt hopp om att situationen kommer bättra sig över tid…
    Ofta har de inget asylskäl, och de vägrar lämna landet.
    Över tid får vi en polarisering där svenskarna (från olika etniska grupper, men självklart majoriteten är de ursprungliga svenskarna) måste betala för dessa dysfunktionella invandrarna som inte vill bidra till samhället och dessutom motarbetar de betalande svenskarnas grundprinciper som laglydighet, göra rätt för sig, sekularitet och demokratiska grundprinciper.
    När de dysfunktionella blir för många kommer inte samhället längre klara av att upprätthålla sina funktioner och samtidig bekosta de dysfunktionella bidragsliv. Vi får en öppen konflikt som kommer startas av de dysfunktionella när deras tillvaro inte längre kan finansieras av ursprungsbefolkningen.
    Frågan är inte längre om detta är verkligheten eller inte, frågan är om och när denna punkten nås.
    Fortsätter Sverige med att importera dysfunktionella människor till landet kommer man nå denna punkten tidigare.

  2. Se den här intervjun med Leif Östling, f.d. VD på Scania, omkring 55 minuter in i videon.

Kommentarer inaktiverade.