Vad beror Östeuropas invandringsmotstånd på?

Tyskar protesterar i Dresden mot asylinvandringen 2015. Källa: Wikimedia Commons.

För ett par veckor sedan meddelade EU-domstolens generaladvokat att Tjeckien, Ungern och Polen bröt mot EU:s lagstiftning när de vägrade ta emot några asylsökare under asylkrisen 2015. Men varifrån kommer egentligen de östeuropeiska ländernas hårdnackade motstånd mot påtvingad invandring?

Under asylkrisen 2015 enades de flesta EU-länder om att omfördela totalt 160 000 asylsökare som hade anlänt Italien och Grekland. Men de tre Visegradländerna Ungern, Tjeckien och Polen vägrade envetet att följa beslutet och tog inte emot några eller ytterst få asylsökare. De tre östeuropeiska länderna menade att ta emot asylsökarna från Mellanöstern och Afrika skulle underminera deras möjligheter att upprätthålla lag och ordning och inre säkerhet. När asylkrisen rasade som värst 2015 reste Ungern dessutom ett stängsel vid gränsen till Serbien eftersom asylinvandringen inte gick att kontrollera.

Som en följd av dessa länders vägran beslutade EU-kommissionen i december 2017 att dra de tre länderna inför EU-domstolen för att de inte följt den nya EU-lagen som resten av medlemsländerna hade röstat igenom. I slutet av oktober redovisade EU-domstolens generaladvokat Eleanor Sharpston sin ståndpunkt i frågan:

”Dessa medlemsländer kan inte åberopa sitt ansvar att upprätthålla lag och ordning och att skydda den inre säkerheten för att inte följa lagenliga EU-åtgärder som de inte håller med om. […] Att åsidosätta de åtagandena för att […] de är ovälkomna eller impopulära är ett farligt första steg mot sett sammanbrott av det välordnade och strukturerade samhället som styrs av rättsstatens principer.”

Strikt juridiskt är generaladvokatens yttrande inte bindande för EU-domstolen, men i de flesta fall går EU-domstolen på advokatens linje.

Som en konsekvens av Ungerns motstånd mot EU:s tvingande flyktingkvoter har Viktor Órban vid upprepade tillfällen kallats för ”fascist” i västerländska medier. Dessutom har han hamnat i en öppen konflikt med sin landsman George Soros, vars vänsterliberala icke-statliga organisationer verkar för att Ungern ska öppna gränserna för fri invandring. Konflikten mellan Órban och Soros nådde zenit 2017 när det ungerska parlamentet antog en lag som innebär att utlandsregistrerade universitet bara får vara verksamma om de inte samtidigt har undervisning i sitt ursprungsland. Denna lag drabbade i synnerhet George Soros universitet i Budapest, som har sitt säte i USA, vilket ledde till att universitetet tvingades att flytta från Budapest till Wien.

Förutom Polen, Ungern och Tjeckien som har hamnat i EU:s skottlinje har även de östeuropeiska staterna Slovakien, Estland, Lettland och Litauen vägrat att ta emot asylsökare från Mellanöstern och Afrika.

Men frågan kvarstår: hur kommer det sig att motståndet mot asylinvandring är så starkt just i Östeuropa?

Förklaringen står att finna i deras kommunistiska förflutna: de östeuropeiska länderna i den forna Warszawapakten hyser en gedigen misstro mot korrumperade centralmakter som försöker styra migrationsströmmar. Författaren Adam Soboczynski skrev för några år sedan om detta fenomen i Die Zeit:

”Dygnet runt utsattes vi för propaganda om den kommunistiska utopin, människoglädjen och det anti-fascistiska budskapet. […] Dagens främlingsfientlighet i Polen, Ungern och Östtyskland är relaterad till den antikommunistiska motståndsrörelsen. […] Satellitstaterna i Östeuropa var de etniskt mest homogena och dit nådde inte den internationalistiska ideoligin. […] Många av mina föräldrars polska bekanta är idag ivriga anhängare av det nationalistiska och främlingsfientliga partiet Kaczyński. De var tidigare de mest hårdföra motståndarna mot det kommunistiska tyranniet.”

Vad är då denna internationalism som Soboczynski skriver om? Enkelt uttryckt användes internationalismen i Sovjetunionen i syfte att bryta ner nationsgränserna och skapa en mer sammanhållen union befolkad av sovjetmänniskor. En metod för att uppnå detta var Stalins brutala tvångsförflyttningar på 1930-talet, då bland annat två miljoner ukrainska storbönder (kulaker) deporterades till Gulagarkipelagen i Sibirien och Centralasien. Senare tvångsförlyttades ukrainska och vitryska arbetare till Kazakhstan och Lettland, litauer förflyttades till Vitryssland, medan ukrainare, vitryssar och letter flyttades till Estland. Det är bara några axplock av hur olika folkslag tvångsförflyttades inom Sovjetunionen, varpå enklaver av ryskspråkiga minoriteter bildades i kölvattnet av den kommunistiska diasporan.

De sovjetiska makthavarna var dessutom av åsikten att ryssarna och ryska språket borde utgöra ryggraden i det sovjetiska imperiet och genomförde därför en omfattande ryssifiering av Sovjetunionen. På den 22:a partikongressen 1961 formulerade Nikita Chrustjev en officiell doktrin som syftade till att att alla nationaliteter, språk och nationella särdrag skulle undermineras och för att till slut försvinna. Bland annat stod det i doktrinen: ”utplånandet av nationella skillnader, och särskilt språkskillnader, är en betydligt mer utdragen process än utplånandet av klasskillnader”. Leonid Brezjnev fortsatte på den inslagna vägen och lanserade på den 24:e partikongressen 1971 idén om att Sovjetunionen skulle befolkas av sovjetmedborgare utan nationaliteter; det gemensamma språket skulle vara ryska.

Ryskan infördes som officiellt på alla skolor runt om i Sovjetunionen och olika folkgrupper uppmuntrades eller tvingades att flytta för bilda ryskspråkiga minoriteter. Denna ryssifiering är förklaringen till varför ukrainare, vitryssar och letter förflyttades för att bilda de ryskspråkiga minoriteterna runt om i Sovjetunionen.

Efter Sovjetunionens kollaps har dessa ryskspråkiga minoriteter dessvärre hamnat i svårigheter. I Baltikum bor numera en miljon ryskspråkiga så kallade ”Sovjets barnbarn”. I de baltiska staterna har flera äldre ryskspråkiga personer inte ens fått något medborgarskap, utan de har tvingats att söka ryskt medborgarskap. Många i denna minoritet klassas som säkerhetsrisker eller diskrimeras på olika sätt – bland annat finns det restauranger som vägrar att servera rysktalande gäster.

Faktum är att det är denna diskriminering av de ryska minoriteterna som Putin syftade på när han sade att ”Sovjetunionens kollaps var en geopolitisk katastrof”. Putin vill alltså inte återskapa det sovjetiska imperiet, vilket insinueras i västerländska medier, utan han konstaterade bara att flera miljoner människor helt plötsligt hade hamnat i ofrivillig exil, långt borta från sina forna hemländer.

Den sovjetiska internationalismen påminner alltså de östeuropeiska länderna om EU:s federativa planer: undertryckandet av nationalstater och nationella särdrag, ”anti-fascistisk” retorik samt omfattande och i viss mån påtvingade migrationsströmmar. Framförallt är det globalister som George Soros och Peter Sutherland som medvetet försöker underminera EU:s nationalstaters suveränitet och kulturella särdrag. I en intervju med BBC har Peter Sutherland helt öppet sagt att ”EU bör i min mening göra sitt bästa för att underminera homogenitet och skillnader från andra”. Detta citat har onekligen vissa likheter med Nikita Chrustjevs gamla doktrin för att ryssifiera Sovjetunionen.

EU:s invandringspolitik påminner därför de äldre människorna i det forna Östblocket om Sovjetepoken och protesterar därför på samma sätt mot dagens migrationsströmmar inom EU:s Schengen som de gjorde inom Warszawapakten. I de östra delarna av Tyskland märks detta extra tydligt: Dresden var 2015 epicentrum för Pegida (den anti-islamistiska rörelsen) på samma sätt som östtyskarna demonstrerade mot DDR 1989. Demonstranterna 2015 använde till och med samma slagord som under protesterna mot DDR: ”Vi är folket”.

EU:s makthavare borde studera Sovjetunionens inverkan på de östeuropeiska länderna lite noggrannare. Med tanke på de östeuropeiska ländernas historia borde de befrias från de påtvingade asylkvoterna. Nu har vi facit för hur destruktivt det sovjetiska migrationsexperimentet blev. Frågan är hur asylkrisen och EU:s tvingande asylkvoterna kommer att påverka Västeuropa de kommande decennierna? Sannolikt kommer problemen att bli betydligt större och svårare att åtgärda. Framtiden kommer förmodligen att ge de östeuropeiska staterna rätt med avseende på deras nuvarande invandringsmotstånd.

En kommentar till “Vad beror Östeuropas invandringsmotstånd på?”

Kommentarer inaktiverade.