Totalitarismens Ursprung:
Sovjetunionen och Nazityskland

Militärparad på Röda Torget i Moskva 1945. Foto: Wikimedia Commons,

Under mellankrigstiden etablerades världshistoriens mest dominerande totalitära regimer: Sovjetunionen och Nazityskland. Hannah Arendt beskriver i boken Totalitarismens Ursprung hur det finns flera likheter mellan uppbyggnaden av de sovjetiska och nazityska imperierna. Dessutom gör hon den viktiga observationen att fungerande nationalstater agerade som skydd för minoriteterna mot de totalitära imperiernas terror.

Till att börja med poängterar Hannah Arendt att det finns en väsentlig skillnad mellan auktoritära diktaturer och totalitära regimer. För de totalitära regimerna spelar ideologin en väsentlig roll och de strävar över total kontroll över hela samhället i syfte att förändra dessa i grunden; den ursprungliga staten och de demokratiska institutionerna upplöses och armén blir direkt underställd regimen. Traditionella auktoritära regimer kan förvisso vara diktaturer men de utmärks av försök att bevara existerande institutioner och eliter; exempelvis var Francos Spanien och Salazars Portugal fascistiska stater – men de var inte för den skull totalitära.

Vidare strävade de totalitära regimerna i Sovjetunionen och Nazityskland efter att ersätta fungerande nationer och deras mångkultur med imperier: i Sovjetunionen baserades det kommunistiska imperiet på klass, medan det nazistiska imperiet hade rasideologi som bevekelsegrund. Det finns uppenbara likheter mellan hur Sovjetunionen och Nazityskland utvecklades. Efter maktövertagandet i respektive regim förintades de ursprungliga staterna (tsarväldet i Ryssland och Weimarrepubliken i Tyskland) och de ursprungliga statliga institutionerna upplöstes. Såväl Sovjetunionen som Nazityskland erövrade andra nationer med militär intervention, ockuperade dessa länder, krossade statsapparaterna och deporterade folkslag inom respektive imperium. Mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och personlig integritet sattes på undantag och regimerna introducerade istället statlig propaganda, indoktrinering och censur; fakta och statistik förvanskades konsekvent för att förvilla folken. Vidare uppfördes koncentrationsläger i respektive diktatur: Gulagarkipelagen för ”klassförrädare” i Sovjetunionen och koncentrationslägren för judar, romer och övriga minoriteter i de nazikontrollerade territorierna.

Värt att notera är att nazisterna eller bolsjevikerna inte var några nationalister – de var imperialister. Dessa totalitära stater strävade efter att befolka heller världen med en typ av identitetslös människa: för Nazityskland var idealet ariern, medan Sovjetunionen introducerade sovjetmänniskan. Hannah Arendt beskriver Sovjetunionen och Nazityskland som ”hemliga sällskap mitt på ljusan dag”. Båda regimerna strävade efter världsherravälde baserat på ideologiska fundament och fiktion om globala konspirationsteorier: Hitler ville krossa den ”sionistiska konspirationen”, medan Stalin ville krossa trotskismen. Värt att notera är att regimerna inte heller gjorde någonting för att dölja dessa planer, så massorna kände de facto till dessa mål.

Totalitära rörelser är massorganisationer av splittrade, isolerade individer. Detta tog Lenin och inte minst Stalin fasta på när Sovjetunionen bildades och förvandlades till en totalitär stat. Oktoberrevolutionen ägde rum i ett Ryssland där det despotiska, ineffektiva och centralstyrda tsarväldet regerade över en oorganiserad massbefolkning. Lenin försökte till att börja skapa struktur i det nybildade Sovjetväldet genom att introducera en överstatlig byråkrati. Dessutom legaliserade Lenin landsbygdsmassornas anarkistiska expropriering av storböndernas gårdar och fält. Efter Lenins död stärkte Stalin sitt grepp om makten genom att likvidera de existerande samhällsklasserna. Av ideologiska och propagandamässiga skäl började man med de egendomsägande klasserna, städernas medelklass och bönderna på landet. Likvideringen av bönderna, som utgjorde den största klassen, blev den i särklass blodigaste; Stalin genomdrev tvångsdeporteringar av bönder till slavarbete i Gulagarkipelagen och framkallade svältkatastrofer på artificiell väg. Nästa klass att likvideras var arbetarna. Som klass var de mycket svagare och erbjöd mindre motstånd än bönderna, eftersom arbetarnas försök att expropriera fabrikerna misslyckades när Sovjetregimen tidigt förstatligade alla industrier. Stachanovsystemet, som introducerades 1935, bröt ner all solidaritet och klassmedvetande bland arbetarna. Denna process fullbordades 1938 med införandet av Arbetsboken som officiellt förvandlade hela arbetarklassen i Sovjetunionen till en gigantisk tvångsarbetskraft. Slutligen krossade Stalin den byråkrati som tidigare hade bistått vid likvideringen av de andra samhällsklasserna; mellan 1936 och 1938 utrotade Stalin Sovjetsamhällets hela administrativa och militära aristokrati. Under den paranoide Stalins terror likviderades drygt hälften av alla partimedlemmar, officerare, administratörer och ”åtminstone åtta miljoner till”. När denna process var avslutad hade alla klasser upplösts och bildat en identitetslös massa av så kallade sovjetmänniskor.

Hitler beundrade och inspirerades av Stalins brutala förvandling av tsarväldets Ryssland till det totalitära Sovjetunionen. Den enda människa som Hitler hade oreserverad respekt för var ”geniet Stalin”; i gengäld fanns det bara en person som Stalin litade på – och det var Hitler. Denna ömsesidiga respekt ledde sedermera fram till Molotov-Ribbentrop-pakten på 1930-talet. När Hitler bröt pakten genom att anfalla Sovjetunionen 1941 blev det ett sådant trauma för Stalin att det ledde till en avgrundsdjup misstro mot väst, vilket förlängningen ledde fram till det kalla kriget.

Medan Sovjetunionen formades med klasskampen som bärande ideal, bildades Nazityskland med rasideologi som fundament. I Nazityskland fick mysticismen, de antisemitiska konspirationsteorierna och hatretoriken ett uppsving under Hitlers ledning. Framförallt hänvisade nazisterna till falsariet Sion Vises Protokoll och Dolkstötslegenden för att skuldbelägga judarna och utmåla dem som ledande för en ”global konspiration”. Hitler hävdade på fullt allvar att nazisterna var tvungna att ”anfalla judarna innan de anfaller oss”. Dessa konspirationsteorier och hatretorik tilltalade massorna i Tyskland som var förnedrade och utfattiga efter nederlaget under första världskriget. Samtidigt hade Nazityskland också globala ambitioner; vanföreställningen om ett judiskt världsherravälde bildade ironiskt nog basen för nazityskt dito. Enligt nazisternas världsbild förväntades bara världsomspännande imperier kunna överleva, medan små nationer skulle krossas i dess väg.

Nazisterna i synnerhet var rasistiska, socialistiska och antisemitiska imperialister. Ett talande exempel på denna imperialism är att när Österrike tvångsanslöts till Tredje Riket 1938, tvingades Wiens judar att tvätta bort ”Österreich” från stadens paradgata. Målet för Hitler var att ockupera Sovjetunionen väster om Uralbergen, avrätta och svälta ut de 30-40 miljoner slaver som bodde där, och befolka området med arier från Tyskland, Österrike, Skandinavien och Nederländerna som nya bosättare; det var denna ockupation som Hitler syftade på med begreppet ”Lebensraum”. Idealet för Tredje Riket – som förväntades regera under hundratals år – var elitgardet SS, vars medlemmar var blonda, blåögda, minst 177 centimeter långa och helst kunde påvisa ett ariskt ursprung ända till 1750-talet.

Värt att notera är det inte finns något styrelseskick (som demokrati) omnämnt i NSDAP (Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei). I grund botten var det ett socialistiskt parti, och SA under Ernst Röhm förespråkade på 1930-talet en renodlat socialistisk stat. Hitler gick dock de konservativa krafterna inom Wehrmacht till mötes och lade till ordet ”National”. Senare vill ledarna för SS ta bort ”National” ur partinamnet, eftersom det begränsades till den tyska nationalstaten och stod i motsats till nazisternas imperialistiska världsomspännande ambitioner. Däremot stod det ariska folket i fokus inom ramen för ”Volkgemeinschaft”; flera tyskar drömde om att göra karriär som fabriksägare eller affärsmän inom det expanderande Tredje Riket.

De nationer som bevarades någorlunda intakta i Tredje Riket lyckades skydda sina minoriteter bättre än de länder som förintades av Nazityskland. Framförallt behandlades de skandinaviska länderna Danmark och Norge avsevärt bättre än de slaviska. I Danmark betraktades judar som medborgare som var en tillgång för landet – och när tusentals danska judar hotades av deportering till koncentrationslägren evakuerades de till Sverige 1943. Däremot skövlades Polen och de baltiska staterna först av den sovjetiska ockupationsmakten – för att därefter ödeläggas ännu en gång under den nazityska invasionen. Konsekvensen blev att alla statliga institutioner förintades fullständigt och ersattes av en nazistisk överstatlig byråkrati. När nationalstaterna kollapsade och ersattes av den totalitära nazityska regimen försvann alla mänskliga rättigheter. Minoriteter som judar och romer, som hade gjorts statslösa under de ständiga ockupationerna och deporteringarna, blev därmed helt skyddslösa i de länder som hade invaderats och krossats av Tredje Riket.

Fram till början av andra världskriget planerade Hitler att deportera judarna i Östeuropa till Madagaskar. När Frankrike invaderades 1940 tillföll den franska kolonin Madagaskar Nazityskland – men för att kunna genomföra deporteringen av miljontals judar till Madagaskar sjövägen måste den marina stormakten Storbritannien besegras. När Hitler förlorade slaget om Storbritannien 1940 fick han överge planerna om Madagaskar. Istället inleddes deporteringen av judar till koncentrationslägren runt om i Europa samt invasionen av Sovjetunionen 1941 vilket ledde till massmord på judar i Ryssland, Vitryssland och Ukraina.

De sovjetiska och nazityska organisationerna utgjordes av ett sammelsurium av konkurrerande och överlappande fraktioner med växlande hierarkier och ansvarsområden; det förekom även spioneri och mord mellan de rivaliserande grupperingarna. I den innersta kretsen fanns frontorganisationer och elitgrupper med relativt få medlemmar men med många sympatisörer.

I Nazityskland fanns flera konkurrerande militära organisationer som Wehrmacht, SA, SS-Totenkopfverbände, Waffen-SS, Gestapo, Hitlerjugend och livgardet Leibstandarte Adolf Hitler. De paramilitära grenarna SA och SS var i början inga militära förband utan användes initialt för att mörda, sprida skräck och terrorisera folket under mellankrigstiden. När SA blev för mäktiga under 1930-talet och utmanade Hitler om makten likviderades ledaren Ernst Röhm och ersattes av Himmlers SS. Under andra världskriget var Wehrmacht den mest kompetenta militära organisationen med ansvar för att invadera och försvara nya territorier, medan SS Einsatzgruppen anlände i efterhand för att utföra massmord på judar och att driva koncentrationsläger i de erövrade länderna. Vidare förekom flera geografiska överlapp mellan SS, SA och Hitlerjugend i olika tyska delstater vilket spädde på förvirringen och konkurrensen mellan dessa grupper.

Sovjetregimen förlitade sig på ett ständigt skapande av nya institutioner för att ställa tidigare maktcentra i skuggan; den gigantiska tillväxten av den byråkratiska apparaten balanserades och upprätthölls av kontinuerliga likvideringar och utrensningar. Därmed slogs lojalitetsband mellan yngre medarbetare och äldre chefer ständigt sönder. Det fanns i princip tre strikt åtskilda organisationer i Sovjetunionen: statsapparaten, partiet och NKVD; samtliga hade sina egna oberoende departement för ekonomi, utbildning, kultur, militär och så vidare. Utöver det tillkom den hemliga polisen med ett extremt komplicerat och vittförgrenat nätverk av agenter som spionerade på departement och industrier. Parallellt med den hemliga polisen fanns en polisdivision inom sovjetpartiet som övervakade alla (inklusive NKVD:s agenter) samt NKVD:s ”särskilda avdelning” som utgjorde ett ”NKVD inom NKVD”.

Syftet med de dysfunktionella organisationerna, intrigerna, morden, utrensningarna och alla personalbyten var att ledarna Stalin och Hitler alltid skulle kunna stå i centrum och framstå som ”oersättliga” med totalt ansvar. Den totalitära ledaren skulle identifieras med rörelsen och massorna, till skillnad mot den traditionella diktatorn som håller distans till folket. I både Nazityskland och Sovjetunionen (tvångs)mobiliserades således massorna under de starka ledarna. Dyrkan för de ”stora ledarna” manifesterades med ritualer som nazisternas blodsfana och marscher i Nürnberg, medan sovjeterna hade Lenins balsamerade lik och paraderna på Röda Torget i Moskva.

I både Sovjetunionen och Nazityskland var den hemliga polisen direkt underställd ledarna. Polisorganisationerna upprättade register och kartor över misstänkta dissidenters vänner, bekanta, kontakter och så vidare. Dessa presumtiva regimkritiker provocerades ofta så att de till slut gav sig till känna varpå de kastades i fängelse, koncentrationsläger eller avrättades. I de totalitära regimerna kunde en människa försvinna spårlöst från jordens yta. Det finns flera vittnesmål om hur förtvivlade polska kvinnor undrade vart deras män hade tagit vägen under den sovjetiska ockupationen, men möttes med tomma oförstående blickar från de sovjetiska NKVD-trupperna. På samma sätt hade SS-soldaterna i Frankrike stränga order att inte avslöja något för allmänheten om de koncentrationsläger som tusentals franska judar deporterades till.

Just koncentrationslägren var de totalitära staternas mest brutala och centrala institutioner. Koncentrationslägren tar död på all mänsklighet och individualism. Med uniforma fångdräkter, rakade huvuden, tortyr, svält, läkarexperiment, slavarbete och massavrättningar berövades fångarna sin identitet, självständighet, mänsklighet och vilja – till slut reagerade de bara på order. Stalin upprättade arbetsläger och koncentrationsläger i Gulagarkipelagen, dit miljontals ”klassförrädare”, borgare och storbönder flyttades för tvångsarbete eller likvidering; bland annat tvångsdeporterades cirka två miljoner kulaker (storbönder) från Ukraina till arbetsläger i Sibirien och Centralasien. I nazisternas förintelseläger upprättades gaskamrar och krematorier för massavrättningar i industriell skala. Under Förintelsen dog cirka sex miljoner judar, samtidigt som romer och polacker utsattes för folkmord grundade på rasistiska föreställningar. Nazisterna ansåg att det var mest fördelaktigt att begå folkmordet i en sådan osannolik skala att rättssystemet inte kan utdela straff som rättfärdigar brottet. Efter kriget försökte de anklagade nazisterna dessutom bedyra sin oskuld med alla möjliga lögner och bortförklaringar.

Lögner användes flitigt i de totalitära regimerna Nazityskland och Sovjetunionen. Vid ett flertal tillfällen ”lovade” Hitler eller Stalin en sak – men agerade därefter precis tvärtom. Stalin lanserade exempelvis tesen om ”socialism i ett land” 1924, vilket syftade till att Sovjetunionen skulle stärkas internt; denna policy bröts när Sovjetunionen expanderade det kommunistiska imperiet till Östeuropa under kalla kriget. Hitler lurade exempelvis Stalin med Ribbentrop-Molotov-pakten som bröts vid invasionen av Sovjetunionen 1941; dessutom ljög Hitler inför Chamberlein vid Münchenöverenskommelsen 1938 att om Tjeckoslovakien avträdde Sudetlandet till Tyskland så skulle ”freden i Europa bevaras”. I boken Mein Kampf deklarerade till och med Hitler att en lögn måste vara enorm för att vara framgångsrik. Västländerna begick således misstag när de litade på Hitler vid Münchenöverenkommelsen 1938 och på Stalin vid Jaltakonferensen 1945: istället för att sluta fred som utlovat fortsatte Nazityskland och Sovjetunionen sina imperialistiska ambitioner och erövringar.

En viktig slutsats man kan dra av Hannah Arendts bok om de totalitära regimerna är att nationalism har väldigt lite med nazism att göra – tvärtom utgör stabila nationalstater ett skydd för utsatta minoriteter. Problemen uppstår snarare när totalitära imperier krossar nationalstaternas suveränitet, gör minoriteter statslösa och i slutändan fängslar eller likviderar dem. När massmedia varnar för ”nationalism” bör man ha denna distinktion i åtanke.

En reaktion på “Totalitarismens Ursprung:
Sovjetunionen och Nazityskland”

  1. En utmärkt presentation. Härtill kan man foga den extrema islamismen som har tydliga strukturella likheter inte minst med nazismen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *