Totalitarismens Ursprung:
Antisemitism och kolonialism

Brittiska kolonialmakten invaderar Ashanti på Guldkusten i nuvarande Ghana år 1824. Foto: Wikipedia.

Den judiska författaren Hannah Arendt var en av 1900-talets mest framträdande filosofer. Hennes referensverk Totalitarismens Ursprung är en milstolpe i litteraturen och beskriver framväxten av de totalitära regimerna i Sovjetunionen och Nazityskland. Arendts bok består huvudsakligen av tre delar: antisemitismens historia, 1800-talets kolonialism samt framväxten av 1900-talets totalitarism. På ett metodiskt sätt beskriver hon i boken hur dessa tre strömningar sakta men obevekligt ledde fram till de brott mot mänskligheten som ägde rum i de nazityska och sovjetiska regimerna.

Bokens första del handlar om antisemitismen, som har kostat miljontals judar livet under två årtusenden. Det är alltså ingen ny företeelse: redan innan Jesu födelse förföljdes och mördades det judiska folket av romarna. (Jesus förföljdes av korsfästes av romarna för att han uppfattades som en judisk upprorsmakare som utgjorde ett hot mot Romarriket.) Under medeltiden fortsatte de antisemitiska strömningarna och accentuerades under denna epok vid tiden för den spanska inkvisitionen. Kulmen för antisemitismen och den största katastrofen för det judiska folket inträffade slutligen under andra världskriget vid Förintelsen i nazisternas koncentrationsläger.

Under 1600- och 1700-talen var antisemitismen däremot inte fullt lika påtaglig. Under denna period utvecklades de europeiska nationerna i långsam takt, främst under ledning av olika monarker och furstar. Dessa furstar hade stort behov av finansiering till sina furstendömen, och flera judiska affärsmän axlade i detta skede rollen som ”hovbankirer” för att hantera dessa transaktioner. Efter den franska revolutionen accelererade nationalstaternas utveckling, vilket ställde krav på betydligt större krediter, lån och affärstransaktioner. Under 1800-talet fick flera judiska affärsmän rollen som statsbankirer för att hantera de allt större transnationella finansiella transaktionerna. Bland annat hanterade huset Rothschild banktransaktionerna mellan England och den europeiska kontinenten under Napoleonkrigen i början av 1800-talet. Eftersom judarna i många fall inte var medborgare i något land fick de även ofta rollen som oberoende internationella fredsmäklare under krigen på 1800-talet. Värt att notera är att maktbalansen mellan de europeiska länderna ledde till att nationerna gav judarna skydd under denna epok.

I mitten av 1800-talet lanserades så den antisemitiska konspirationsteorin om ett ”världsomspännande sällskap med kapacitet att tillsätta och avsätta regeringar”. En av upphovsmännen till denna konspirationsteori var Benjamin Disraeli som på 1830-talet skrev flera böcker om detta inbillade sällskap. Inget kunde dock vara mer felaktigt: judarna ägnade sig under denna epok mest åt affärsverksamhet och hade inga politiska ambitioner. De få judar som ägnade sig åt politik erhöll i princip ingen makt alls. Till stor del har förföljelsen av judarna från 1800-talet och framåt berott på mytbildningen om detta ”hemliga sällskap”. Hannah Arendt avfärdar dock denna konspirationsteori som en myt utan någon form av verklighetsförankring.

När den imperialistiska epoken inleddes på 1850-talet ökade behovet av kapital radikalt och detta kunde bara tillgodoses med statlig intervention. Samtidigt underminerades behovet av suveräna nationer när imperialismen och kolonialismen krossade och smälte samman tidigare fungerande länder och samhällen. Vid slutet av 1800-talet, strax innan första världskrigets utbrott, hade judarna förlorat det mesta av sitt inflytande som transnationella bankirer och fredsmäklare. Antisemitismen bredde ut sig i alla samhällsskikt: aristokraterna blev allt mer antisemitiska när de förlorade sina privilegier – och när den lägre medelklassen förlorade sina tillgångar i börskraschen i slutet av 1800-talet blev judarna syndabockar eftersom de förknippades intimt med bankväsendet. I Frankrike eskalerade antisemitismen på 1890-talet då den judiske löjtnanten Alfred Dreyfus på felaktiga grunder anklagades och fängslades för spionage; han frikändes sedermera efter protester av Émile Zola och flera andra franska intellektuella. Dreyfusaffären ledde till en polarisering i det franska samhället då katoliker och jesuiter intog en allt mer antisemitisk hållning.

Nästa epok, som skulle bli ännu ett steg mot de totalitära staterna, var imperialismen under 1800-talet. De europeiska nationerna var inte stora nog att kanalisera och omsätta de stora rikedomar som hade byggts upp under industrialiseringen i länder som Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Belgien och Tyskland. Den stora vågen av imperialism under mitten av 1850-talet var alltså driven av ekonomiska incitament: de europeiska kolonialmakternas behov av ekonomisk expansion ledde till att det monetära överskottet investerades i kolonierna. För att upprätthålla greppet om kolonierna exporterade de europeiska kolonialmakterna även försvar och polis. Detta ledde på sina håll till nationalistiska uppsving och protester i kolonierna, som slogs ner mer eller mindre brutalt av kolonialmakterna.

Det fanns dock skillnader mellan hur kolonialismen tog sig uttryck. Den brittiska kolonialismen påminde om den grekiska, vilket innebar att kolonierna fick ett visst självstyre under det brittiska samväldets överseende. De franska och belgiska kolonierna påminde mer om romersk imperialism, som syftade till att söndra och härska och inlemma kolonierna i ett mer sammanhängande imperium. En annan observation är att det var liberalerna i Europa som var pådrivande för koloniseringen, medan de konservativa och nationalistiska krafterna var emot.

Vidare baserades imperialismen primärt på rasism alternativt byråkrati. Ett typexempel på en rasistiskt dominerad koloni var Sydafrika på 1800-talet som styrdes av de boerska slavägarna. När britten Cecil Rhodes därefter etablerade sitt affärsimperium i Sydafrika för att utvinna guld och diamanter var det judiska affärsmän som skötte finanstransaktionerna; detta ledde i sin tur till ett lokalt antisemitiskt uppsving i Sydafrika. Däremot styrdes bland annat det franska Algeriet och det brittiska Indien på byråkratiska grunder, om än med militära och brutala inslag. Hannah Arendt sammanfattar den transmarina koloniala epoken, och vad den skulle komma att leda till, på följande vis:

”Många av de element som tillsammans kunde skapa en totalitär regim med rasismen som grund låg redo, uppenbara för vem som helst att se. ’Administrativa massakrer’ föreslogs av byråkrater i Indien, medan tjänstemän i Afrika förklarade att ’inga etiska hänsyn som till exempel mänskliga rättigheter ska tillåtas stå i vägen’ för det vita styret.”

De imperialistiska rörelser som i mitten av 1800-talet skulle komma att lägga grunden till nazismen och bolsjevismen var pangermanismen respektive panslavismen. Hannah Arendt skriver:

”De central- och östeuropeiska nationerna, som inte hade några koloniala besittningar och föga hopp om transmarin expansion, bestämde sig nu för att de ’hade samma rätt att expandera som andra stora folk och att om de inte beviljades denna möjlighet på andra sidan haven, skulle de tvingas göra det i Europa’. Pangermaner och panslaver var eniga om att de, i egenskap av ’kontinentala folk’ som levde i ’kontinentala stater’, måste söka sina sina kolonier på kontinenten och expandera i geografisk kontinuitet från en maktcentrum.”

Ryssland ville med andra ord härska på land, medan England regerade till havs. Den transmarina brittiska kolonialismen drevs primärt av ekonomiska skäl, medan panslavismen och pangermanismen snarare gav uttryck för ett ”utvidgat stammedvetande” som skulle ena alla människor av ett liknande folkligt ursprung. De germanska och ryska imperialisterna hade alltså ett mer utpräglat politiskt rastänkande som bevekelsegrund när den kontinentala imperialismen bredde ut sig. Den kontinentala imperialismen hade alltså som syfte att förändra och absorbera de nationer som koloniserades, medan den transmarina ekonomiskt drivna imperialismen inte påverkade nationerna i kolonierna i samma utsträckning.

Panslavismen och pangermenismen var inte totalitära regimer i egentlig mening – likväl var de förlöpare till bolsjevismen och nazismen. Tsarväldet i Ryssland var ineffektivt, enväldigt och byråkratiskt där makten emanerade uppifrån. I Tyskland blev det första partisystemet kortlivat och var i sin första tappning bara i bruk mellan 1848 och 1914. Trots dessa brister var de ryska och tyska nationerna fram till första världskriget ”stater över partierna”, där makten primärt upprätthölls med hjälp av armén. På motsvarande sätt var de fascistiska staterna i Baltikum, Italien, Polen, Rumänien, Spanien och Ungern under 1900-talet inte totalitära: de styrdes förvisso av hårdföra ledare – men regimerna underordnade sig alltid staten och de styrde över respektive land inom ramen för en statlig jurisdiktion.

De totalitära rörelserna överordnar sig däremot staten, den parlamentariska demokratin och dess politiska partier. Totalitära rörelser på uppgång appellerar direkt till folket och bildar en egen armé som underordnas den totalitära regimens fraktioner; när de väl har gripit makten avfärdas folket – och diktaturen är ett faktum. Värt att notera är att de totalitära ledarna inte heller är några nationalister, även om de använder nationalistiska slagord för att dölja sin egentliga agenda. Tvärtom krossade de totalitära regimerna utan tvekan flera nationer i sin väg för att kunna bilda sina imperier med globalistiska ambitioner. Hannah Arendt skriver:

”För att korrekt bedöma den europeiska nationalstatens möjligheter att överleva vore det klokt att inte fästa alltför stor vikt vid de nationalistiska slagord som rörelserna ibland anammar i syfte att dölja sina sanna avsikter, utan snarare betänka att alla vid det här laget vet att de är regionala grenar av internationella organisationer, att de djupa leden inte känner sig de minsta besvärade när det visar sig att deras politik tjänar en annan och rent av fientlig makts utrikespolitiska intressen.”

Efter första världskriget rådde stor turbulens bland Europas nationalstater. Till att börja med upplöstes Österrike-Ungern och Ryssland. I Ryssland bröt det ut ett inbördeskrig samtidigt som Polen, Finland och de baltiska staterna deklarerade sin självständighet. Dessutom bröt det ut inbördeskrig i Finland och krig mellan Tjeckien och Slovakien, Polen och Ukraina, samt Kroatien och Serbien. I kölvattnet av det första världskriget och dessa inbördeskrig spreds miljontals krigsflyktingar över kontinenten.

Som en konsekvens av krigen och att den europeiska kartan ritades om fanns det närmare 100 miljoner människor som levde som minoriteter i nybildade europeiska länder som Jugoslavien, Polen och Tjeckoslovakien. De största minoriteterna utgjordes vid denna tidpunkt av tyskar och judar. Bara i Polen utgjorde ryska och judiska minoriteter 40 procent av befolkningen; Frankrikes befolkning utökades 10 procent asylsökare som begick flera grova brott, vilket i förlängningen ledde till att Frankrike fick en polisstat. Dessa stora flyktingströmmar och minoritetsbefolkningar, som var svåra att assimilera, ledde till stora oroligheter och spänningar i Europa. Ledarna i flera länder ansåg att minoriteterna borde assimileras, deporteras eller i sista hand likvideras. Bland annat hade Polen och Tyskland långt framskridna planer på att deportera alla polska och tyska judar till Madagaskar. Som en motreaktion började minoriteterna samarbeta över nationsgränserna, och det bildades ”nationer av minoriteter” inom Europa.

I denna omvälvande mellankrigstid – då inbördeskriget rasade i Ryssland, minoriteterna ansågs vara ett växande problem i Centraleuropa och antisemitismen var på frammarsch – lades grunden till vad som skulle bli världshistoriens brutalaste totalitära regimer: Sovjetunionen och Nazityskland. I den andra delen av denna artikelserie kommer en skildring av hur de totalitära regimerna Sovjetunionen och Nazityskland växte fram och vilka brott mot mänskligheten dessa stater gjorde sig skyldiga till.

 

En reaktion på “Totalitarismens Ursprung:
Antisemitism och kolonialism”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *