Morrissey övertygar på nya skivan Low In High School

Morrissey. Foto: Flickr.

Under flera decennier har de vänsterliberala politiska rörelserna fått stöd av flera musikaliska storheter. Protesterna mot Vietnamkriget ackompanjerades av artister som Kris Kristofferson och Joan Baez, Thatchers konservativa regim i Storbritannien kritiserades av band som The Specials som tolkade Bob Dylans ”Maggie’s Farm”, och John Kerry fick under presidentvalet 2004 stöd av superstjärnor som Bruce Springsteen, Neil Young och R.E.M. På den högerpolitiska skalan råder dock rena öknen: här återfinns bara ett fåtal konservativa artister som Kid Rock (som är mest känd för amatörporrfilmen med Pamela Anderson), Ted Nugent (som stödjer vapenfetischisterna i National Rifle Association) och Ultima Thule (som på senare år är mest uppmärksammade för en konsert i Jimmie Åkessons trädgård). Men helt plötsligt har det skett en hierarkisk förskjutning på den musikalisk-politiska skalan: rockikonen Morrissey kommer på nya skivan ”Low In High School” ut som kritiker mot etablissemanget och den oansvariga invandringspolitiken.

Att Morrissey står upp för de demokratiska västerländska nationerna har dock väckt ont blod i den politiskt korrekta musikjournalistkåren. ”Kan man förstöra sitt arv, sin kulturella status?” frågar sig DN:s musikkritiker Nicholas Ringskog Ferrada-Noli och besvarar därefter den retoriska frågan med: ”det har varit svårt att se honom som en artist med relevans för samtidens popmusik”. På musiksajten Drowned In Sound förfasar sig recensenten J.R. Moores över ”hur det är möjligt att Morrissey lyckas solka ner sitt rykte ännu mer” – medan Pitchforks recensent Sam Sodomsky anser att senaste skivsläppet ”känns associerad med hans allt mer alienerade person”. Längst i kritiken mot Morrissey går SvD:s musikkritiker Andres Lokko som i en sällsynt aggressiv recension ger skivan en svag etta och begår ett formidabelt karaktärsmord på Morrissey. ”Det är lika fascinerande som det är verkligt skrämmande att det liksom gick att komponera popmusik som Nigel Farage och Jimmie Åkesson kommer att älska”, skriver den förorättade musikrecensenten.

Det går nästan att ta på indignationen, besvikelsen och ångesten som har drabbat det politiskt korrekta recensentkollektivet; enligt dem är Morrissey konservativa inriktning ett svek av episka dimensioner. Ty Morrissey är inte vilken musiker som helst: sedan glansdagarna i The Smiths på 1980-talet har han varit omhuldad som den mest lysande ikonen inom indiepopen. Varje recensent och musiknörd med självaktning har respekterat och dyrkat Morrissey som den störste textförfattaren inom alternativrocken – hans ethos, logos och pathos har om möjligt bara överträffats av Bob Dylan. Morrisseys nya politiska inriktning tycks i recensenternas ögon vara lika chockerande som apostlarna såg på ärkeängeln Gabriels fall.

Men är då Morrisseys senaste skiva så uruselt dålig som de enade musikrecensenterna vill göra gällande? Inte alls. Tvärtom är det en väldigt bra skiva med många fina harmonier och tänkvärda texter. Morrissey har tidigare gjort sig känd som en kritiker av etablissemanget – och det uppskattades så klart av recensenterna när det var Torypartiet han kritiserade. Men Morrissey är alltjämt en kritiker av etablissemanget, vilket tyder på en stark karaktär och ett fritt intellekt. Skillnaden är att musikrecensenterna har blivit en del av det politiskt korrekta etablissemanget, så de tål uppenbarligen inte kritiken från Morrissey.

Till stor del kritiserar rockikonen just massmedia. Skivans första låt, ”My Love, I’d Do Anything For You”, inleds med följande textrader:

”Teach your kids, To recognize and despise all the propaganda, Filtered down, By the dead echelons mainstream media”

Ett liknande budskap finns på ”Spent The Day In Bed”:

”And I recommend that you, Stop watching the news! Because the news contrives to frighten you, To make you feel small and alone, To make you feel that your mind isn’t your own”

Givetvis har Morrissey rätt. Det finns otaliga exempel på hur journalistkåren har spridit lögner och propaganda, inte minst den flagranta bluffen om att ”invandring är lönsamt”. Vad gäller att skrämma upp läsarna används allt som oftast ”hotet från Ryssland” och ”klimathotet” som redskap. Eftersom musikrecensenterna är en del av journalistkollektivet är denna svidande kritik förstås svår att smälta.

Vidare kritiserar Morrissey USAs och västvärldens imperialistiska krig i Mellanöstern. I ”Wish You Lonely” sjunger han:

”Tombs are full of fools who gave their life upon command, Of monarchy, oligarch, head of state, potentate, And now never coming back, never coming back”

Samma tema återkommer i ”I Bury The Living”:

”Give me an order! I’ll blow up a border, Give me an order, And I’ll blow up your daughter, Call me brave, call me a peace-making hero, Call me anything except what I am”

I låten ”The girl from Tel-Aviv who wouldn’t kneel” går Morrissey även in på de bakomliggande orsakerna till de ständiga konflikterna i Mellanöstern:

”Blitz them all back to the Stone Age, The American way displayed proudly, Is to show lots of teeth and talk loudly, And the land weeps oil, The land weeps oil, What do you think all these armies are for? Just because the land weeps oil, And the land weeps oil, The land weeps oil, What do you think all these conflicts are for? It’s just because the land weeps oil”

Det som åsyftas är att USAs militära intervention i Irak 2003 och Libyen 2011 handlade om att söndra och härska för att kunna försvara petrodollarn samt säkra tillgången till olja från Mellanöstern.

Att musikrecensenterna implicit tar avstånd från denna berättigade kritik av USA:s invasion i Mellanöstern väcker frågetecken. Ska man tolka det som att de politiskt korrekta recensenterna ställer sig bakom de ständiga konflikterna i Mellanöstern?

Morrissey har även kritiserat den ökande islamiseringen av Storbritannien där det numera finns cirka 23.000 potentiella jihadister. Efter terrordådet i Manchester, där rocklegenden är uppväxt, riktade han hård kritik mot det politiska etablissemanget i Storbritannien, deras invandringspolitik och politiska korrekthet. I ett uppmärksammat Facebook-inlägg skrev Morrissey:

”Theresa May säger att den här typen av attacker ‘inte kommer att knäcka oss’, men hon lever sitt eget liv i en skottsäker bubbla, och hon behöver uppenbarligen inte själv identifiera några unga idag på Manchesters bårhus. Och detta ‘kommer inte att knäcka oss’ betyder att tragedin inte kommer att knäcka henne eller hennes invandringspolitik.”

Vidare gick Morrissey till angrepp mot Londons muslimske borgmästare Sadiq Khan, som har kopplingar till radikaliserade muslimer och har påstått att ”terrorattacker är en del av att bo i en storstad”:

”Sadiq Khan säger att ‘London står enat med Manchester’, men han fördömer inte Islamiska staten – som har tagit på sig ansvaret för bombningen.”

Inte ens drottning Elizabeth undkommer rocklegendens hårda kritik mot etablissemanget:

”Drottningen får absurt nog beröm för sina ‘starka ord’ när hon fördömde attacken, men hon ställer inte in dagens trädgårdsbjudning vid Buckingham Palace. Men någon kritik mot detta tillåts inte i tryckfrihetens Storbritannien. Manchesters borgmästare Andy Burnham säger att attacken utfördes av en ‘extremist’. En extrem vad? En extrem kanin?”

Dessutom har han ställt sig bakom islamkritikern Anne Marie Waters och anklagade UKIP för att ha riggat valet då hon inte blev vald till partiledare. När han kommenterade detta i TV-showen BBC 6 Music Live blev det helt tyst i studion, varpå Morrissey sade: ”Ni förstår inte, eller hur? Ni läser uppenbarligen inte nyheterna.” Återigen är det förvånande att publiken och musikrecensenterna tar avstånd från Morrisseys islamkritik. Förespråkar de en större utbredning av islam i Europa? I de områden där det råder sharialagar i Storbritannien är det otillåtet att lyssna på populärmusik; detta är något som Morrissey kritiserar – men som musikrecensenterna av oklara skäl alltså indirekt välkomnar.

Musikaliskt håller skivan alltjämt hög kvalitet. Om man inte låter sig förblindas av politiskt korrekta skygglappar och faktiskt lyssnar på skivan så framträder flera starka spår. Hiten ”Jacky’s Only Happy When She Is Up On Stage” har en omedelbar refräng, helt i klass med den odödliga The Smiths-låten ”There Is A Light That Never Goes Out”. Första spåret på skivan, ”My Love, I’d Do Anything For You” har ett groove och flanger-distade gitarrer som ger associationer till klassikern ”How Soon Is Now”. Låtarna ”All The Young People Must Fall In Love” och ”When You Open Your Legs” är subtila och Morrissey excellerar som den skickliga croonersångare han är.

På det hela taget så står Morrissey stark såväl musikaliskt som textmässigt. Han har även karaktär och ryggrad som står upp för de fria demokratiska nationerna och kritiserar det etablissemang som har orsakat förödelsen i Mellanöstern och den okontrollerade muslimska invandringen till Europa. I framtiden kommer förmodligen Morrissey att få upprättelse – medan de musikrecensenter som idag kritiserar honom kommer att betraktas med allt större skepsis.

2 reaktioner på ”Morrissey övertygar på nya skivan Low In High School”

  1. När alla i samhället är ”vänster” så försvinner begreppet ”vänster” och alla hamnar i den grå mittfåran, kanske med normala variationer (om nu sådana går att mäta) enligt Gausskurvan. Vänsterfolket skall vara förbannat glada över att det fortfarande finns en högersida som man kan ha åsikter om och skriva skit om. Sanningen är att halva befolkningen är uttalat borgerlig medan uttalade vänstersympatisörer bara är hälften så många, men de har den största käften och all tid i världen att lufta sina antipatier. Vi på högersidan ser till att samhället och förtagen fungerar, vilket nu blir allt svårare för varje dag och vi har inte så mycket tid över att lyssna och protestera. Eller som vi säger i Värmland: ”En ska aldri diskutere mä en dum en. Di säger emot säj själve öm di får hölls”.

  2. Ack, jag minns när jag som 14-åring cyklade in till Centrum och köpte singlen Panic efter att musikvideon spelats i SVT. Några dagar efter köpte jag albumet The queen is dead på LP. Det var många år, rent av många decennier, sedan. Och många musikgenrer för min del. Och många lagringsformat. Men nu fick jag faktiskt lust att köpa en skiva igen! For old times sake.

    Tror och hoppas att Morrissey går i bräschen för något. Det blir tydligare och tydligare att rebelliskt i dagens klimat kan vara alt right, nationell, libertarian eller något annat PK-paria. Inget snack om att vänstertomtar med che guevara på sin t-shirt som orerar om global solidaritet och de västerländska civilisationernas skyldigheter, idag är de är maktens och elitens förtrogna. Eller fjantiga ‘svenska hiphopare’ (nä, dont get me started on ‘svensk hiphop’, maken till ryggradslös sellout nollkoll-kultur får man leta efter). Men ungdomen kommer kanske så småningom att vakna. Och unga artister kommer att våga gå en annan väg. Även om det är lite tunnt än så länge, som påpekats. Det är kanske det vårt hopp står till, mot den förtryckande PK-ideologin. Ungdomens känsla för tabun och vilja till att vara rebellisk, så småningom kommer det hända saker i pop-kulturen. Får man hoppas…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *