Barcelonadeklarationen och Medelhavsunionen

Vy över Barcelona mot Medelhavet. Foto: Pixabay.

Sedan 1960-talet har den politiska eliten i Europa etablerat en rad samarbeten, fördrag, organisationer och unioner med arabstaterna runt Medelhavet. Primärt syftar dessa samarbeten till att öka frihandeln mellan Europa och arabstaterna, säkra tillgången av olja från Mellanöstern och att i gengäld öka invandringen och sprida islam till Europa. Denna utveckling har skett i tysthet och bevakas i princip inte alls av massmedia. Den här artikeln belyser historiken bakom samarbetsavtalen samt hur dessa fördrag har utvecklats ända fram till våra dagar.

Bakgrunden till fördragen mellan Europa och arabstaterna emanerar från kollapsen av det franska kolonialväldet. Under 1900-talet var det franska kolonialväldet det näst största på jorden, bara överträffat av det brittiska imperiet (som är det största världen någonsin skådat). När det franska imperiet var som störst på 1930-talet hade det 110 miljoner invånare och sträckte sig från Västindien via Afrika till Sydostasien. Under 1950- och 1960-talen deklarerade nästan 30 kolonier sin självständighet från Frankrike; kulmen nåddes under det blodiga frihetskriget i Algeriet. Under ett par decennier förlorade Frankrike en landareal som var större än hela Europa.

På 1960-talet var Frankrike en stukad före detta världsmakt – förnedrad efter ockupationen under andra världskriget och förlusten av kolonierna. Dessutom dominerade supermakterna USA och Sovjetunionen världspolitiken, vilket ledde till anti-amerikanska strömningar i Frankrike. Den dåvarande presidenten Charles de Gaulle försökte återupprätta Frankrike som en kraft på den världspolitiska arenan – och vände därmed blicken mot de forna kolonierna i arabvärlden. På en presskonferens den 27 november 1967 deklarerade de Gaulle att Frankrike skulle samarbeta med arabstaterna och att det ”skulle utgöra den fundamentala basen för den franska utrikespolitiken”.

Sex år senare bröt Yom Kippur-kriget ut i oktober 1973. Egypten och Syrien, tillsammans med expeditionstrupper från åtta andra arabländer, gick till massiv offensiv mot Israel mitt under Yom Kippur-högtiden. Mot alla odds lyckades Israel slå tillbaka den mångdubbelt större arabiska styrkan. De oljeproducerande arabländerna hämnades genom att chockhöja oljepriset för de länder som stödde Israel. De länder som drabbades av oljeembargot var USA, Storbritannien, Kanada och Japan – och oljekrisen 1973 var ett faktum.

I det här skedet såg det anti-amerikanska Frankrike sin chans att fördjupa samarbetet med de forna kolonierna i arabvärlden. På initiativ av president George Pompidou och utrikesminister Michel Jobert inleddes den euro-arabiska dialogen (”Le dialogue euro-arabe”). Det första mötet hölls i Köpenhamn i december 1973. På MEDEA:s (the European Institute for Research on Mediterranean and Euro-Arab Cooperation) officiella hemsida står det:

”The Euro-Arab Dialogue as a forum shared by the European Community and the League of Arab States arose out of a French initiative and was launched at the European Council in Copenhagen in December 1973, shortly after the « October War » and the oil embargo. As the Europeans saw it, it was to be a forum to discuss economic affairs, whereas the Arab side saw it rather as one to discuss political affairs.”

Den euro-arabiska dialogen formaliserades till Parliamentary Association for Euro-Arab Cooperation vid möte i Paris i mars 1974.

Det finns ytterst få offentliga handlingar och protokoll från den euro-arabiska dialogen, men läckor har gjort gällande att de europeiska länderna ville säkra tillgången till olja från Mellanöstern och få billig arbetskraft från arabländerna till den växande europeiska industrin. I gengäld krävde arabstaterna följande av de västeuropeiska länderna: tillgång till västerländsk teknologi, politisk självständighet gentemot USA, demonisering av Israel som ett hot mot världsfreden, ökad invandring från arabländerna, spridandet av islam i Europa och upprättande av muslimska kulturcenter i Europa.

Värt att notera är dock att islam praktiserades i en betydligt mer moderat form i arabländerna under 1960- och 1970-talen; det var snarare sekulariserad socialism som tillämpades i Nassers Egypten, i Kaddhafis Libyen, i Ba’ath-partiernas Irak och Syrien, och så vidare. (I denna video från 1958 kan man till och med se Nasser skratta åt Muslimska Brödraskapets krav på slöjtvång i Egypten.) De europeiska ledarnas syfte med muslimska kulturcenter handlade då mer om att visa muslimerna respekt som en religiös minoritet i Europa.

Mellan 1980-talet och 1990-talet fick islam ett kraftigt uppsving tack vare den shiamuslimska revolutionen i Iran och oljeboomen i Mellanöstern. Detta ledde bland annat till att Saudiarabien och flera andra arabstater sponsrade det Muslimska Brödraskapets expansion. Parallellt med denna radikalisering av islam efterträddes den euro-arabiska dialogen av en rad deklarationer, fördrag och unioner som finns väldokumenterade i offentliga handlingar – inom EG/EU.

År 1995 enades EU och ett tiotal arabstater om Barcelonadeklarationen, som kom att ligga till grund för Euro-Mediterranean Partnership (Euromed). Den svenska EU-politiker som närvarade vid undertecknandet av detta dokument var Lena Hjelm-Wallén (S). Barcelonadeklarationen innehåller tre huvudsakliga avsnitt:

  • Political and Security Partnership: Establishing a common area of peace and stability
  • Economic and Financial Partnership: Building a zone of shared prosperity
  • Partnership in Social, Cultural and Human affairs: Developing Human Resources, Promoting Understanding between Cultures and Exchanges between Civil Societies

I Barcelonadeklarationen stadfästes flera av de principer som tidigare existerade inom ramen för den euro-arabiska dialogen. Under avsnittet om ”Economic and Financial Partnership” står det bland annat:

”With a view to creating appropriate conditions for investment in and activities by energy companies, future cooperation will focus, inter alia on:

[…]

– oil and gas exploration, refining, transportation, distribution, and regional and trans-regional trade;

– coal production and handling;”

Med andra ord: oljetillförseln från Mellanöstern till Europa ska säkras. Dessutom finns det flera artiklar i Barcelonadeklarationen som syftar till att reglera frihandeln mellan Mellanöstern och EU; vad denna frihandel går ut på är något vi ska återkomma till.

I avsnittet om ”Partnership in Social, Cultural and Human affairs” står det bland annat:

”Greater understanding among the major religions present in the EuroMediterranean region will facilitate greater mutual tolerance and cooperation. Support will be given to periodic meetings of representatives of religions and religious institutions as well as theologians, academics and others concerned, with the aim of breaking down prejudice, ignorance and fanaticism and fostering cooperation at grassroots level.

[…]

They reaffirm that dialogue and respect between cultures and religions are a necessary precondition for bringing the peoples closer. In this connection they stress the importance of the role the mass media can play in the reciprocal recognition and understanding of cultures as a source of mutual enrichment;”

I korthet går detta ut på att islam (som är den största religionen i Medelhavsregionen) ska få spridning i Europa, med hjälp av religiösa institutioner samt media. Dessutom ska folken i arabländerna och Europa ”närma” sig varandra; detta påminner om folkförflyttningarna, ”närmandet” (”sblizhenie”) och internationaliseringen i Sovjetunionen. (Länderna i Östeuropa motsatte sig de påtvingande folkförflyttningarna inom ramen för Sovjetunionens internationalisering – vilket är ett mönster som går igen idag då samma visegradländer vägrar gå med på EU:s tvingande asylkvoter.)

Vidare står det i Barcelonadeklarationen:

”Close interaction between the media will work in favour of better cultural understanding. The European Union will actively promote such interaction, in particular through the ongoing MED-Media programme. An annual meeting of representatives of the media will be organised in this context.

[…]

They underline the importance of waging a determined campaign against racism, xenophobia and intolerance and agree to cooperate to that end.”

Här kan man på EU:s byråkratspråk utläsa vad som skulle komma att bli den politiskt korrekta åsiktskorridoren som har genomsyrat västeuropeisk massmedia de senaste decennierna. EU har till och med kallat till möten med representanter för media för att övervaka att direktiven om politisk korrekthet får önskad effekt. De journalister som motsätter sig att rapportera enligt Barcelonadeklarationen etiska riktlinjer kommer att bemötas av en ”riktad kampanj” och kallas för ”främlingsfientliga rasister”.

Om migration står det följande i Barcelonadeklarationen:

”Given the importance of the issue of migration for EuroMediterranean relations, meetings will be encouraged in order to make proposals concerning migration flows and pressures. These meetings will take account of experience acquired, inter alia, under the MED-Migration programme, particularly as regards improving the living conditions of migrants legally established in the Union.”

I kölvattnet av Barcelonadeklarationen bildades Euro-Mediterranean Partnership (Euromed); under årens lopp har Euromed publicerat mängder av ”association agreements” för att implementera Barcelonadeklarationens riktlinjer.

I juni år 2000 kom ”Common Strategy of the European Council — Vision of the EU for the Mediterranean Region” som vidareutvecklar det strategiska samarbetet mellan arabvärlden och EU. I detta dokument finns bland annat följande formulering:

”There must be a review of the legal systems, and in particular civil law problems relating to the laws of succession and family law, including divorce, to make them more transparent and predictable.”

I klartext: De sekulära lagarna inom EU bör ses över för att göras mer kompatibla och transparenta med avseende på sharialagarnas krav på familjerätt. Vidare står det i EU-dokumentet ”Common strategy on the Mediterranean region A5-0008/2001”:

”Urges the Council and Commission to reconsider, simplify and increase the access of NGOs, associations and the social partners to decision-making mechanisms and the management of the programmes.”

NGO står för Non-Governmental Organization, varav den mest kända är George Soros stiftelse ”Open Society Foundation”. George Soros, som låg bakom valutaspekulationerna mot den svenska kronan på 1990-talet, har också anklagats för att finansiera den illegala invandringen till EU. Bland annat har Soros vänsterliberala så kallade icke-statliga organisationer, NGO:er, verkat för att Ungern ska öppna gränsen för fri invandring. Dessutom har Soros sponsrat en handbok för illegal immigration till EU. George Soros har i en debattartikel föreslagit att varje EU-land ska betala 15.000 EUR för varje immigrant årligen och att staterna ska ta lån (delvis från hans finansinstitut) för att finansiera detta. Vidare är flera NGO:er aktiva på Medelhavet, där de bistår ekonomiska immigranter att illegalt ta sig från Libyens kust till Sicilien. Så sent som i år läckte en lista ut med de EU-politiker som är ”pålitliga allierade” med George Soros och hans NGOer; på denna lista finns flera svenska politiker från de flesta riksdagspartier representerade (med undantag av Sverigedemokraterna). Den kompletta listan inkluderar följande svenska EU-politiker: Lars Adaktusson (KD), Anna Maria Corazza Bildt (M), Malin Björk (V), Peter Eriksson (MP), Fredrick Federley (C), Christopher Fjellner (M), Gunnar Hökmark (M), Olle Ludvigsson (S), Jens Nilsson (S), Soraya Post (FI), Bodil Seballos (MP), Marita Ulvskog (S) och Cecilia Wikström (L).

I december 2003 kom ännu ett styrdokument från EU som reglerar partnerskapet med arabvärlden: ”Strengthening the EU’s Partnership with the Arab World”. Två av medförfattarna var EU-topparna Javier Solana (EU:s generalsekreterare) och Romani Prodi (president för EU-kommissionen). Detta dokument upprepade i mångt och mycket riktlinjerna från Barcelonadeklarationen, och betonade bland annat att ”de arabiska immigranterna utgör ett substantiellt bidrag till utvecklingen av Europa” och att ”de kulturella och religiösa dialogerna ska uppmuntras”. Detta dokument går även in på mer detaljer hur frihandeln mellan GCC (Gulf Cooperation Council) och EU ska utvecklas:

”The EU should:

Continue trade liberalisation in the Euro-Mediterranean Partnership context with further liberalisation of agriculture and services and the full incorporation of regional cumulation of origin; Conclude and implement the EU/GCC free trade agreement; promote co-operation with GCC countries on issues such as the creation of a GCC single currency, or a GCC common commercial policy and single market.”

Javier Solana och Romani Prodi propagerade med andra ord för att EU skulle öppna upp den inre marknaden för frihandel med gulfstaterna i Mellanöstern. Detta blir än mer anmärkningsvärt om man studerar protokollet från ”Sixth Euro-Med Ministerial Conference: reinforcing and bringing the Partnership forward” som hölls i Bryssel den 28:e november 2003:

”This initiative offers the EU’s neighbouring partners, in exchange for tangible political and economic reforms, gradual integration into the expanded European internal market and the possibility of ultimately reaching the EU’s four fundamental freedoms: free movement of goods, services, capital and people.”

Den fria rörligheten mellan Gulfstaterna och EU skulle alltså även omfatta människor; detta skulle i praktiken leda till fri invandring från Mellanöstern till EU. Försöken att få till ett frihandelsavtal mellan EU och GCC, ”EU-GCC Cooperation Agreement”, pågick från 1988 men strandade dock 2008.

År 2004 kom nästa initiativ i samarbetsprojektet, då EU beslutade att inkludera de arabiska medelhavsländerna inom ramen för ”European Neighbourhood Policy”. I mötesprotokollet från ”Ministers of Foreign Affairs” i Dublin i maj 2004 står det:

“Work is now in progress to develop an agreed view on relations with the area which extends from Mauritania to Iran — the Mediterranean and the Middle East. The [European] Union has proposed to include Mediterranean partners in the European Neighbourhood Policy.”

Samma år bildades ”Euro-Mediterranean parliamentary Assembly (PA-UfM)”, som har funktionen att stärka Euro-Mediterranean Partnership och samverka kring euro-arabiska frågor. Följande år, i mars 2005, höll Margot Wallström (S) ett tal och deklarerade hur European Neighbour Policy skulle samverka med de Euro-Mediterranean Partnership.

I februari 2006 kom nästa initiativ från EU-organisationen European Movement: ”European Movement International and its Mediterranean Committee, Algiers Declaration for a Shared Vision of the Future”. Denna deklaration kretsar till stor kring hur utbildningsväsendet i Europa bör reformeras för att hantera ”trans-kulturell utbildning”. Vidare står det:

”It is necessary to emphasise the positive contribution made by migrants to the development of both their countries of origin and of immigration. All action concerning migration flows should be supported, which is based on a global and long-term approach and takes gender into account. Contractual agreements concerning the mobility of people who contribute to dialogue and cooperation must be respected in an effective manner.”

Ett exempel på en EU-politiker som propagerar för en stor invandring från Mellanöstern är Cecilia Malmström (EU-kommissionär för Liberalerna med ansvar för bland annat asyl- och migrationsfrågor mellan 2010 och 2014). År 2012 skrev hon en gemensam debattartikel med bilderbergaren Peter Sutherland (FN:s sändebud i flyktingfrågor) där de förespråkade en stor invandring till EU från Mellanöstern. De skrev bland annat:

”Förra året, under den arabiska våren, missade EU en historisk möjlighet att börja binda samman Medelhavets stränder genom att inte öppna dörren för studenter, entreprenörer och andra nordafrikaner. Nu gör EU ett försök att närma sig grannarna i söder med frihandelsavtal, visumlättnader för universitetsstuderande, tillfälliga arbetskraftsprogram och incitament som ska locka entreprenörer.”

Det senaste, och tyngsta, politiska iniativet är Medelhavsunionen. Medelhavsunionen (UfM) är en internationell organisation bestående av 43 länder från Europa och Nordafrika och Mellanöstern. Denna union grundades 2008 på ”Paris Summit for the Mediterranean” med syfte att förstärka Euromed som bildades efter Barcelonadeklarationen 1995. Sammanfattningsvis ska Medelhavsunionen reglera sex projekt: affärsutveckling, forskning och utbildning, sociala frågor, energi- och klimatfrågor, transport- och bostadsutveckling, samt vatten och miljö. Till att börja med var Frankrike värdland för det norra presidentskapet, men sedan 2012 är EU ansvarigt; det södra presidentskapet innehades av Egypten mellan 2008-2012 och därefter av Jordanien.

Alla dessa EU-projekt för att propagera för invandring från Mellanöstern har i princip skett i det fördolda, utan någon ingående granskning av media. En förklaring till medieskuggan är att EU har arrangerat konferenser med media med syfte att framställa immigrationen i positiv dager.

Medan Europas folk i princip har hållits ovetande om dessa planer och projekt har den muslimska invandringen pågått under decennier och eskalerat under asylkrisen 2015. Det Muslimska Brödraskapet, wahabbisterna i Saudiarabien och flera andra salafistiska och sunnimuslimska organisationer i Mellanöstern har inte varit sena att utnyttja de möjligheter och fördelar som erbjudits inom ramen av de EU-arabiska fördragen. De muslimska organisationerna har sponsrat tusentals moskéer och islamistiska kulturcenter med åtskilliga miljarder i Europa. Exempelvis erbjöd Saudiarabien Tyskland ”hjälp” med att sponsra 200 salafistiska moskéer åt de 1,1 miljoner muslimska asylsökarna som anlände 2015.

Ett annat exempel på hur EU och det islamister samverkar i en ohelig allians är en debattartikel av den muslimske debattören Miqdaad Versi i The Guardian. I denna artikel uppmanar Versi Storbritanniens muslimer att rösta mot Brexit och därmed stanna kvar i EU. Han jämför även EU med ummah (den muslimska världsomspännande gemenskapen):

“For many European countries, it seems that the EU is that ‘ummah’. It is not surprising that many Muslims relate to that concept.”

I Frankrike, där den euro-arabiska dialogen inleddes på 1970-talet, har islam flyttat fram positionerna rejält. Uppskattningsvis 5-15 miljoner muslimer bor i Frankrike; det finns 2300 moskéer i landet och ytterligare 200 håller på att byggas. Frankrike har även stora problem med tiotusentals radikaliserade muslimer och har drabbats av åtskilliga islamistiska terrordåd. Det finns även islamistiska partier, bland andra PEJ (Parti Égalité Justice), som planerar att kandidera till det franska parlamentsvalet.

Charles de Gaulles strategi för att öka samarbetet med den arabiska världen har onekligen omsatts i praktiken de senaste 40 åren – men förmodligen blev det inte riktigt som han hade tänkt sig. Den euro-arabiska dialogen öppnade Pandoras box på 1970-talet. Frågan är om den går att stänga?

7 reaktioner på ”Barcelonadeklarationen och Medelhavsunionen”

  1. Tack, det här var mycket givande! Nu har jag fått en djupare och mer sammanhängande bild av hur och varför skeendet i Europa det senaste halvseklet fick en så destruktiv styrriktning. Man behöver då inte överbetona och demonisera de utomeuropeiska aktörernas roller – att tala om egenintresse räcker. Det här stöder också bedömningen att både den kulturella och den ekonomiska tyngdpunkten kommer att förskjutas österut, när Västeuropa blir allt mer sargat, överbelastat och diskrediterat framöver.

    Vi kan tänka oss fyra huvudkomponenter: 1) kolonialmakternas 1900-talsbaksmälla; 2) krossandet av Tysklands självkänsla och kultur; 3) ekonomismen och materialismen; 4) eliternas kosmopolitiska självbild och isolering. Alla fyra tillsammans tryckte ner hävdandet och försvaret av den vite mannens kultur (= i bred bemärkelse den gemensamma plattformen, det sociala kittet och kollektiva medvetandet).

    Av historiska orsaker var och är Frankrike mycket mer afrikaniserat och arabiserat än svenskar i allmänhet vet. Det blev brohuvudet för en islamisering och invandring, som mycket väl kunde motiveras av eliten, dels som en i teorin vällovlig kulturell tolerans och berikning, dels med stöd av de konkreta ekonomiska fördelarna av att trygga oljetillgång, många ekonomiska projekt och arbetskraft. Exempelvis Tyskland gynnades av gästarbetarna som arbetskraft, men att ta upp kulturaspekter och demografi var absolut tabu. Hela den politiska och kulturella eliten i Europa blev ett isolerat och inavlat skikt, som kosmopolitiskt flöt ovanpå och aldrig förstod att den sociala kulturen var civilisationens grund. Massmedia och vänsterideologiseringen skapade ett allrådande, fragmenterat, materialistiskt kollektivt medvetande, där alla immateriella värden kunde förlöjligas och förstöras.

    1. Tack Sixten, intressant om Frankrike.
      Ja, inte bara gräddan flyter ovanpå.

      Morpheus:
      Ord och inga visor. Kuslig läsning. Blir det bara Visegradsländerna kvar till sist?

  2. Stort tack för denna mycket intressanta artikel.
    Jag är glad över att ha hittat hit. Kommer att titta in, ofta.

  3. Intressant men jobbig läsning. Man blir påmind om hur snabbt ett gott samhälle kan i grunden förstöras av felaktiga politiska beslut.
    När man sedan tittar på våra politikers utbildning och intellektuella nivå, är det svårt att tro på någon bättring.

  4. Man får hålla i minnet att arabvärlden före revolutionen i Iran och eg ända fram till 90-talet dominerades av sekulär socialism, under Nasserepoken, Ba’athpartierna i Syrien och Irak m.m. Det var alltså inte någon islamism liknande dagens som präglade dessa diskussioner på 60- & 70-talen. Snarare hade man en något rimligare tanke om respekt för vanliga muslimer som religiös minoritet i Europa, när dessa invandrade legalt.

    En policyglidning kan ha skett här under åren, där brödraskapet och wahhabiter successivt kunde flytta fram positionerna och utnyttja de möjligheter som gavs. Sedan har avtalet med Turkiet efter migrantkrisen, terrordåden i Europa och patrulleringen på Medelhavet, med bevakning av yttre gränsen tydligt inneburit en allt annat än okritisk syn på arabiskt och muslimsk invandring. EU har aldrig avsett sanktionera spridandet av islamism i Europa, bara att tolerera religionsfriheten. Kraften i den fundamentalistiska vågen har kommit som en överraskning för många – inte minst i arabvärlden – och inom EU råder i dagsläget inte någon naiv syn på dessa frågor (om än en viss ambivalens i exakt hur man ska förhålla sig, för att inte skapa en ”totalitär sekularism”, men heller inte låta terrorister eller hatpredikanter verka fritt.

    Man kan lugnt konstatera att kontinenten åtminstone i vissa delar tagit emot fler med muslimsk bakgrund än man lyckats integrera väl, vilket skapat problem med utanförskap och radikalisering. Därför vore en betydligt försiktigare migrationspolitik att rekommendera för EU i stort.

  5. Staffan beskriver väldigt fint hur verkligheten och tolkningarna av den hela tiden har förändrats. Särskilt i dagens låsta, infantilt etiketterande åsiktsklimat glömmer vi lätt bort dynamiken och att det kollektiva medvetandet vid varje tidpunkt har sett annorlunda ut än när vi nu efteråt bedömer skeendet. Det handlar ju om många slag av vågor och skikt, som ibland förstärker varandra så att resultatet kan bli extremt. Sverige är bevisligen extremt, men vi är kanske inte undantaget, utan föregångaren.

    Jag tror att det mest avgörande och oroande som har skett i väst under de senaste 50 åren är att den konservativa realism som tidigare fanns helt naturligt i det kollektiva medvetandet i allt högre grad har trängts ut av atomistisk, nyvänsterideologisk, ordmagibaserad utopism, inte bara hos den självgoda, inkompetenta, politomediala makteliten, utan även i folkdjupen.

    Västländernas stora materialistiska framgångar baserades på naturvetenskap, teknik, industriproduktion, ett funktionellt samhällsmaskineri och en sociokulturell plattform. De i sin tur bygger helt på konservativa principer: normsystem, kompetens, hierarkier, konsekvensanalys, ansvar. När kulturrevolutionen svepte fram i Europa fick vänstern makt att tvinga sin egen verklighetstolkning på alla och kunde samtidigt också ta åt sig såväl äran som fördelarna av de ekonomiska och materiella framgångarna. Vänstern kunde tränga bort både sin egen och allmänhetens förståelse för den omutligt sanningssökande realism och funktionella konservatism som allt byggde på. PK-nyvänstern – som nu finns i hela det partipolitiska fältet – lyckades faktiskt inbilla sig att pladder hade skapat och kunde fortsätta att skapa verkligheten. I förlängningen av detta fortsätter nu nedbrytningen av vetenskaperna, utbildningen, infrastrukturen, rättsväsendet, försvaret och hela vårt gemensamma sociomentala arv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *