Vikten av att hjälpa på plats – även i klimatfrågan

Förra veckan publicerade Svenska Dagbladet (28/5) en uppmärksammad debattartikel av Thord Palmlund som har varit generaldirektör för Invandrarverket (f.d. Migrationsverket). I debattartikeln förespråkar Palmlund att det är effektivare att hjälpa flyktingar på plats i närområdet än ett kostsamt asylmottagande i Europa. Palmlund avslutar sin artikel med följande slutsats:

”Flyktinginvandring till Sverige är inte svaret på världens flyktingproblem, men den kan hjälpa ett antal utsatta individer och deras familjer. Insatser som The Jordan Compact, FN- och EU-program och kanske svenska utvecklings­insatser, direkta eller genom frivilliga organisationer, som omfattar både flyktingar och lokal befolkning, har bättre möjlighet att nå många utsatta människor.”

Därmed sällar han sig till framlidne Hans Rosling och Tino Sanandaji som även de har konstaterat att hjälp på plats till flyktingar är mer effektivt än ett svenskt asylmottagande. Sanandaji skriver:

”Sveriges kostnader för asylmottagning samt långsiktig försörjning av flyktingar är minst 80 miljarder kr för ett några tiotusental flyktingar per år. FNs samlade finansieringsmål för 12 miljoner Syriska flyktingar är samtidigt ca 70 miljarder kronor (de brukar inte få in allt de äskar). Detta är en resursallokering som ingen rationell humanist kan försvara.”

Under lång tid avfärdades dessa logiska resonemang som ”SD-retorik” av invandringsförespråkarna som hade ett monopolitiskt tolkningsföreträde under första halvan av 2010-talet; Hans Rosling har själv berättat om att det var ”skitsvårt” att tala om vikten av hjälp på plats utan att behöva associeras med Sverigedemokraterna.

Efter asylkrisen 2015 har media, politiker och allmänhet nyktrat till och har yrvaket konstaterat att Sverige inte kan ta emot alla miljontals människor som befinner sig på flykt. Därmed är det numera möjligt för Palmgren, Rosling och Sanandaji att resonera om fördelarna med att hjälpa på plats. Det enda riksdagspartiet som alltjämt förespråkar en generös asylinvandring till Sverige är Miljöpartiet.

Förutom en generös asylinvandring driver Miljöpartiet klimatfrågan hårt. När Trump beslutade att USA skulle lämna Parisavtalet lät kritiken från Miljöpartiet inte vänta på sig. Trumps argument är att Parisavtalet har marginell effekt på den globala uppvärmningen – men att det kostar amerikanska företag åtskilliga miljarder och att två miljoner jobb kan vara hotade. Beslutet att överge Parisavtalet har kritiserats hårt av de politiska etablissemangen över hela världen, inte minst från EU och Sverige. Det råder i princip global konsensus om att klimatfrågan ”är vår tids ödesfråga”.

Frågan är dock hur effektiva åtgärderna för att motverka den globala uppvärmningen faktiskt är i förhållande till behoven i den fattiga världen? Bjørn Lomborg, som är chef för är chef för Copenhagen Consensus Center och gästprofessor vid Copenhagen Business School, skriver om detta dilemma i en debattartikel i Svenska Dagbladet (28/5):

”De rika skandinaviska länderna saknar koppling till vad världens fattiga vill ha. FN har frågat mer än 9,7 miljoner människor världen runt om deras prioriteringar. För hela världen och för de fattigaste länderna kom klimatförändringarna sist, efter 15 andra prioriteringar. Högsta prioritet i utvecklingsländer är, föga förvånande, utbildning, hälsovård, jobb, minskad korruption och mat.

[…]

Istället har detta nordiska initiativ ett besvärande fokus på klimatlösningar, vilka världen tydligt placerat i botten av sin prioritetslista och som är en av de minst effektiva sätten att hjälpa mänskligheten – till och med när det gäller att lösa de problem som kommer att förvärras av den globala uppvärmningen.

[…]

När barn svälter och dör av lätt botbara sjukdomar och saknar tillgång till undervisning och möjligheter, begär deras familjer inte koldioxidfria transporter, solpaneler eller ekologisk mat. Den som erbjuder dessa saker förstår inte de verkliga problem som världen står inför.”

Denna debattartikel låter som ett eko av Palmgrens, Roslings och Sanandajis förslag om att hjälpa fattiga på plats – fast Lomborg skriver om denna problematik ur ett klimatperspektiv. Asylkrisen 2015 ruskade om etablissemanget och öppnade motvilligt upp för alternativa perspektiv på asylinvandring; i klimatfrågan är positionerna alltjämt låsta och det finns bara en ”godkänd” åsikt – nämligen att den globala uppvärmningen inte får ifrågasättas.

Värt att notera är att Miljöpartiets politik påminner till stor del om FN:s program Agenda 2030. I korthet går Agenda 2030 ut på att FN ska få en större överstatlig makt över världens nationer, med syfte att införa ett system utan kapitalism, en värld utan fattigdom och krig och full kontroll över klimatförändringar samt fri migration i en värld utan gränser. Detta är en utopi som kan te sig vacker vid en första anblick – men nackdelen är att de nationella regeringarna tvingas att överlämna delar av makten till FN. Detta framgår även av artikel 47 som deklarerar att de nationella regeringarna bär ansvaret för genomförandet av Agenda 2030, medan övervakningen skall utövas av FN:s generalförsamling genom ”The High Level Political Forum” och ”The Economic and Social Council”.

En annan intressant aspekt på hur elitiska organisationer verkar i det fördolda är tankesmedjan Romklubben, som är pådrivande i klimatarbetet. Vidare anser Romklubben att jorden är överbefolkad och att människans ekologiska fotavtryck måste minskas; dessa teser har dokumenterats i deras skrift ”Tillväxtens Gränser” som har fått kritik för att brista i vetenskaplighet samt förespråka nymalthusianism. Romklubbens lösningar har fått kritik för att vara elitistiska och bygga på nödvändigheten av en världsfederation.

Även Christiana Figueres, som är sekreterare för FN:s konvention för klimatförändringar, har hävdat att världens kapitalistiska system måste ses över på grund av den globala uppvärmningen. Vilket ekonomiskt system Figueres vill ersätta kapitalismen med framgår inte, men en ledtråd är att hon även har hävdat att Kinas kommunistiska system är mest effektivt för att bekämpa klimathotet.

Dessutom kan klimatfrågan utnyttjas ekonomiskt. Globalt spenderas det i storleksordningen 100 miljarder dollar per år på åtgärder eller anpassningar till klimatförändringarna. I en rapport från Climate Policy Initiative redovisas 97 miljarder dollar per år för anpassningar till klimatförändringarna. Endast 4,4 miljarder dollar – ungefär 5% av det totala beloppet – går till bistånd till u-länder som behöver mest pengar för att åtgärda akuta problem med sjukdomar, översvämningar, torka, och så vidare. Resten av pengarna går till forskning och utveckling i västvärlden.

Frågan är alltså hur ”humanitära” åtgärderna mot klimathotet egentligen är? Istället för att lägga pengarna på bistånd och utvecklingsprojekt där de skulle göra störst nytta används de till extremt dyra forskningsprojekt i västvärlden. Om den kommande solcykel 24 blir ovanligt svag finns det dessutom risk för att temperaturen inte ökar eller rent av minskar; i ett sådant prekärt läge skulle de nuvarande investeringarna i dagens klimatforskning framstå som bortslösade. Notera också att man varnade för ”global nedkylning” på 1970-talet – och de åtgärder man förespråkade då för att öka den globala temperaturen framstår som verklighetsfrämmande idag.

Asylinvandring till västvärlden och klimatfrågan framstår allt mer som två elitiska projekt som varken gynnar majoriteten i den fattiga världen och som kostar västvärlden stora summor pengar. Vem vet, i framtiden kommer kanske Donald Trump att framstå som förnuftig eftersom han vill dra ner på asylinvandringen och klimatarbetet, medan Miljöpartiet och resten av det vänsterliberala etablissemanget kan komma att framstå som elitiska globalister.

Däremot lönar det sig att hjälpa på plats i den fattiga världen – både vad gäller asylinvandring och klimatarbete.

3 reaktioner på ”Vikten av att hjälpa på plats – även i klimatfrågan”

  1. Något är på väg att ske. Det är intressant att en tidning ägt av intressen i Natolandet Norge börjar vakna upp och påpeka saker som tidigare skulle avfärdats som ”konspiratoriska” på vanligt CIA-manér.

    Frågan är vad som är den utlösande faktorn?

    Är de ute efter prenumeranter på allvar? Vilken Schibstedt-tidning kommer härnäst med något i samma kaliber?

    Kan Merkels tal om att Europa nu måste stå på egna ben vara den utlösande faktorn?

    Kan det handla om The Sakers varningar om USA:s ledarskapshybris som hotar världen med kärnvapenkrig?
    http://jinge.se/allmant/om-rysssland-anfalls-kommer-usa-att-utplanas-en-rysk-varning.htm

    Eller har de kommit på att migrationen i själva verket är medveten religiös invasion och krigföring mot EU genom barnvagnen och Wahhabism och nu vill återbörda dem till Särkland?

  2. Tycker inte att varken bistånd eller flyktingmottagande med skattepengar är moraliskt försvarbart. Välgörenhet är ett personligt ställningstagande och skall ske med egna privata medel. Staten skall överhuvudtaget inte ägna sig åt sådant. Statens mandat och existensberättigande handlar om det egna folket.

  3. Jag är helt övertygad om att det s.k. klimathotet och den s.k. flyktingkrisen används för att globalisera världen och därmed försvaga nationalstaterna. Det är dock inte första gången som miljörörelsen används för att globalisera världen.

    Vi som är lite äldre minns den hysteriska debatten om ozonhålet som påstods bero på användningen av s.k. freoner (klorfluorkarboner) som förekom i sprayburkar och kylanläggningar. Larmen kring ozonhåler resulterade i Montrealprotokollet 1987 vilket innebar förbud av tillverkning och användning av dessa gaser och debatten tystnade kort därefter. Idag 30 år efter Montrealprotokollet så kan man konstatera att ozonhålet har varierat genom åren p.g.a. av naturliga effekter t.ex. solaktiviteten och effekterna av de s.k. freonerna tycks varit små/försumbara. Givetvis så fanns det även ekonomiska intressen som stöttade Montrealprotokollet och vi ”vanliga” medborgare fick stå för notad då fullt fungerande kylanläggningar skulle bytas ut. Även den akademiska världen utnyttjade ozonhålet precis de idag utnyttjar det s.k. klimathotet för att få ökande forskningsanslag.

    Ett intressant samband mellan utsläppen av CO2 och situationen i U-länderna är att öknarna faktiskt MINSKAR globalt p.g.a. av den ökande CO2-halten vilket rimligtvis borde gynna mäniskorna i dessa områden. De som känner till mekanismerna bakom fotosyntesen förstår sambandet mellan ökad CO2-halt och minskade öknar men det talas väldigt tyst om detta i MSM.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *