I’m blocked and I’m proud

För några veckor sedan blockerades 14 000 användare av Twitterkontot @sweden. Massblockeringarna sanktionerades av Svenska Institutet med motiveringen att användarna ”ägnar sig åt drev, hot, hat och hets mot migranter, kvinnor och HBTQ-personer”. Det intressanta i sammanhanget är att de flesta av de blockerade användarna inte alls var några nynazister utan snarare vanliga medborgare med konservativa eller borgerliga åsikter. Svenska Institutets hätska angrepp på dessa dissidenter påminner om hur oppositionella har behandlats av totalitära regimer genom historien.

Till att börja med påminner Svenska Institutets försök att tysta kritiska röster på Twitter om Turkiets despotiske president Recep Tayyip Erdoğan som stängde ner Twitter i hela Turkiet. Erdoğans motivering till att blockera Twitter var att ”stoppa de simpla lögner” som hans motståndare spridit; Svenska Institutets motivering var att ”kämpa mot det växande näthatet”. Erdoğan tvingades öppna Twitter efter ett par timmar eftersom blockeringen stred mot grundlagen; Svenska Institutet avblockade alla konton efter kritik om att det kan strida mot yttrandefrihetsgrundlagen. Parallellerna är uppenbara – men har inte yppats i det offentliga Sverige.

Ett annat exempel på hur dissidenter behandlas i Sverige är popduon Lilou & John som skulle framträda i Sveriges Radio P4 Sjuhärad – men bara fem minuter innan de skulle intervjuas och spela i studion ställdes hela arrangemanget in. Här finns en historisk parallell till censurering av misshagliga artister i radio: I USA på 1960-talet tog nämligen Nina Simone parti för den antirasistiska rörelsen och skrev bland annat låten ”Mississippi Goddam” som bojkottades av de radiostationerna i den amerikanska södern; en radiostation i South Carolina slog till och med sönder promo-skivorna och returnerade dem till Simones skivbolag.

Om man går tillbaka några år i tiden finner man ännu ett exempel på hur brutalt oppositionen i Sverige har behandlats. År 2010 knivhöggs sverigedemokraten David von Arnold Antoni. Dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt kommenterade attacken med att han ”vill gärna påpeka att de som lever på att driva upp ett vi- och dom-tänkande och ett i grunden hatfullt sätt att se på relationer mellan människor inte ska bli förvånade om sådant händer”. Här finns en parallell till hur den ryske oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj nyligen utsattes för en syraattack; attentatsmannen kastade syra mot Navalnyjs ögon och gjorde honom nästan blind på en ögat. Inga åtgärder har dock vidtagits av Putins regim för att gripa den skyldige, vilket underförstått kan tolkas som att ”Navalnyj ska inte bli förvånad om sådant händer”.

Parallellerna mellan demokraturens Sverige och det forna kommunistblocket är många. Ett exempel är en avhandling vid Uppsala Universitet som visade ”att förnekelse av klimatförändringar korrelerar med politisk orientering, auktoritära attityder och stöd för bibehållet status quo, samt med en kallhamrad personlighet (låg empati och hög dominans), trångsynt personlighet (låg öppenhet för erfarenhet)”. Detta synsätt påminner om hur dissidenter i Sovjetunionen behandlades; under Leonid Brezjnevs diktatur fick nämligen den psykiatriska vården i Sovjetunionen instruktioner om att diagnostisera dissidenter till kommunistregimen som sinnessjuka. Klimatskeptiker i Sverige på 2000-talet betraktas alltså på motsvarande sätt som kommunistkritiker i Sovjetunionen.

En person som har god insikt i såväl de kommunistiska öststaterna som Sverige är Katerina Janouch som växte upp i Tjeckoslovakien men flyttade till Sverige på 1970-talet. I den här intervjun med Det Goda Samhället berättar hon om hur regimerna i båda länderna försöker tysta kritikerna och samtidigt upprättahålla bilden av ett ”drömland”. I Tjeckoslovakien hölls årliga baletter för att hylla kommunistregimen; i Sverige jobbar regeringen frenetiskt på att upprätthålla den allt mer krackelerande ”Sverigebilden” utomlands. Om Katerina Janouch skulle skriva en bok om sina unika erfarenheter och jämföra åsiktsförtrycket i det kommunistiska Tjeckoslovakien med dagens Sverige skulle det garanterat bli en snackis, storsäljare, modern klassiker och ögonöppnare för många.

Svensk media försöker gärna medverka till att upprättahålla ”Sverigebilden” och tysta den kritik som jäser bland gräsrötterna. Detta blev pinsamt tydligt när Stefan Löfven skulle hälsa hockeyhjältarna på Sergels Torg: när statsministern tog plats på scenen möttes han av burop och glåpord från publiken. Regimstyrda Sveriges Television tystade dock effektivt ner protesterna genom att helt sonika stänga av ljudet på grund av ”tekniska problem”. Buropen vid Stefan Löfvens misslyckade framträdande påminner om protesterna vid Nicolae Ceaușescus sista tal 1989; den rumänske diktatorn blev i likhet med den svenske statsministern rejält utbuad. Det finns dock en väsentlig skillnad: den rumänska statstelevisionen censurerade inte buropen.

Det intressanta med Sverige är att de flesta tror att vi lever i en av världens främsta demokratier med en yttrandefrihet i toppklass. I realiteten sätter dock flera sociala spärrar stopp för yttrandefriheten i praktiken och tvingar folket till självcensur. Att ifrågasätta invandringen, globaliseringen och klimatförändringarna är inte socialt accepterat. Det finns bara plats för en åsikt åt gången och man är helt enkelt tvungen att köpa hela åsiktspaketet: ”vi ska ha en generös asylpolitik”, ”klimatförändringarna är vår tids stora utmaning”, ”EU är en positiv kraft”, ”Brexit är en ekonomisk katastrof”, och så vidare. I den förmenta konsensusmentalitetens namn bör inte debatten gå utanför åsiktskorridorens komfortzon.

Dissidenter svartmålas, för att citera den svenska myndigheten Svenska Institutet, som personer ”som ägnar sig åt drev, hot, hat och hets mot migranter, kvinnor och HBTQ-personer, men även mot organisationer som är engagerade i mänskliga rättigheter”. På motsvarande sätt har dissidenter i totalitära regimer också svartmålas genom historiens gång; i Kina kallades demonstranterna på Himmelska Fridens torg för ”rötägg”, i Sovjetunionen var dissidenterna ”klassförrädare”, i Putins Rysslands kallas de för ”anti-patrioter”, i DDR kallades de (liksom i dagens Sverige) för ”fascister”, och så vidare.

Alla proteströrelser har svartmålats av det rådande etablissemanget – men i de flesta fall har dissidenterna fått upprättelse antingen utomlands eller i framtiden. Förmodligen kommer framtida historiker inte att vara nådiga mot den invandringspolitik som har bedrivits av Reinfeldts och Löfvens regeringar.

En utomländsk betraktare som är kritisk mot Sverige redan idag är den amerikanske journalisten Tim Pool. När han upptäckte att han fanns med på Svenska Insitutets blocklista reagerade han starkt; i denna video kallar han Sverige för ett repressivt land och drar paralleller till McCarthys förföljelser av oliktänkande i USA på 1950-talet. Vidare säger Pool:

”Det är stängt för dialog och man får inte tänka utanför det de kallar för åsiktskorridoren. Vi kan se vad ett regressivt yttrandefrihets­fientligt beteende gör när man tittar på ett land som Sverige.

Sverige, jag är ledsen, men jag tycker att ert land är väldigt väldigt obehagligt. Jag vill inte åka tillbaka. Jag vill verkligen inte göra det. Det var konstigt att se hur skrämda människor var för att prata med oss.”

Apropå Svenska Institutets blocklista så fanns jag givetvis också med på den ”kvalitetssäkrade” listan över dissidenter. Det är inte något jag skäms för – tvärtom tar jag det som ett kvitto på att vara en del av den spirande motståndsrörelsen i demokraturens Sverige.

Avslutningsvis kommer en pastisch på den afroamerikanska medborgarrättsrörelsens slagord väl till pass:

”I’m blocked and I’m proud.”

2 reaktioner på ”I’m blocked and I’m proud”

  1. Blocked lives matter?

    Det finns åldersuppskrivna och åsiktsnedskrivna.
    Att skriva upp eller skriva ned – det är frågan?

    Den nya blockpolitiken är här?

    Genusvetenskapen har plageriat idéer från hårt styrda religiösa ideologier där datakunskap och säkerhetskunnande utvecklats i ett totalt kunskapsvaakum? Syns de inte så finns de inte? De har lagt en duk över det som de vill att ingen ska se?

  2. Är det inte så att Fredrik Reinfeldt själv ”lever på att driva upp ett vi- och dom-tänkande och ett i grunden hatfullt sätt att se på relationer mellan människor”? Jag tänker på hur han uttalar sig om Sverigedemokrater och fäller nedlåtande omdömen om Sverige, svenskar och svensk kultur.

    Innebär det att han ”inte ska bli förvånade om sådant händer” också honom själv enligt hans egen logik?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *