Lilou & John tar täten i vår tids musikaliska proteströrelse

Skivomslaget till Dissidentica av Lilou & John. Grafik: Lilou Dübeck.

Varje politisk rörelse med självaktning har ackompanjerats av en musikalisk proteströrelse. Under Vietnamkriget stöddes demonstrationerna i USA av artister som Kris Kristofferson, Joan Baez, The Fugs och Country Joe And The Fish. I Sverige på 1970-talet övergick hippierörelsen i den vänsterradikala proggen som nådde vissa framgångar med band som Blå Tåget och Nationalteatern. Under Margaret Thatchers epok som premiärminister i Storbritannien på 1980-talet uppstod en liknande rörelse som opponerade sig mot järnladyns konservativa politik; Bob Dylans låt ”Maggie’s Farm” blev något av ett ledmotiv och tolkades senare av band som The Specials och The Blues Band. På 1990-talet var det radikalfeministernas tur att backas upp av riot grrrls, som var en rörelse med feministiska hardcore-band som Bikini Kill och Bratmobile från Washington D.C. Alla dessa band och rörelser har dock en sak gemensamt: de står till vänster politiskt.

På den konservativa musikscenen däremot har det under en lång tid varit rena öknen. Inför presidentvalet 2004 backades den demokratiske presidentkandidaten John Kerry upp av storheter som Bruce Springsteen, Neil Young och R.E.M. som gjorde en gemensam turné med namnet ”Vote For Change”. Den republikanske presidentkandidaten George W Bush fick däremot hålla till godo med Kid Rock (som är mest känd för amatörporrfilmen med Pamela Anderson), Britney Spears (som på den tiden var ett nervvrak efter alla parazzidrev) och Ted Nugent (som stödjer vapenfetischisterna i National Rifle Association).

Den svenska konservativa musikscenen har också den varit ett sorgligt kapitel under många år. Här återfinns i princip bara Ultima Thule (som för tre år sedan blev mest uppmärksammade för en konsert i Jimmie Åkessons trädgård) och Wille Crafoord som skrev Moderaternas kampanjlåt ”Flyter” 2010. Den Sverigevänliga rörelsens främsta musikaliska merit är att Ulf Lundell har hotat med att dra in ”Öppna Landskap” om Sverigedemokraterna får mer än 20% (vilket förmodligen kommer att infrias med råge i valet 2018). Med andra ord är den socialkonservativa rörelsen betydligt mer framgångsrik politiskt än musikaliskt – än så länge.

På senare år har det dock börjat dyka upp flera intressanta band och artister som protesterar mot den vänsterliberala hegemonin i Sverige. Först ut var electronicabandet Borgerlig Skymning som 2014 fick en underground-hit med låten ”Han röstar på att FI (för att få ligga)”; låten är en parodi på alla män som utger sig för att vara feminister bara för att få sex. Året därpå släppte socialpop-bandet Till Äventyrs! albumet ”Ett Nytt Tillsammans” som är en dystopisk skiva med regimkritiska texter och ett sound som påminner om Joy Divisions tidiga alster. Och förra året spelade Thomas Järvheden in den virala Youtube-parodin ”Kasta Sten”, som driver med alla ungdomar i utanförskapsområdena som bränner bilar hellre än att söka jobb.

Till denna tappra skara borgerliga protestsångare sällar sig duon Lilou & John från Borås. På denna hemsida beskriver de sig som ”en svensk oliktänkande indiepop-duo vars musik spänner från alt-rock till folk, blandat med en valkyrias röst, poesin från revolutionära konservativa och soundet av archeofuturism”. Vid en första anblick på deras bilder får man inte intrycket av att de är särskilt borgerliga – men skenet bedrar: de definierar sig som ett band inom den alternativa högern.

Förra året släppte de debut-EP:n ”100 Faces”, och fick en mindre hit med titelspåret med samma namn. Den suggestiva videon till ”100 Faces”, som finns att beskåda på Youtube, rekommenderas varmt. Parallellt med skivsläppet skrev John (som är gymnasielärare) ett par krönikor i alternativmedia där han kritiserade den svenska skolans förfall och hur denna nedgång beror på den oansvariga asylinvandringen.

För dessa regimkritiska krönikor kritiserades John i Borås Tidning, vilket i sin tur ledde till att han utsattes för negativ särbehandling av sin arbetsgivare. Till råga på allt förbjöds Lilou & John att spela sina låtar i Sveriges Radio P4 Sjuhärad; bara fem minuter innan de skulle intervjuas och spela i studion ställdes hela arrangemanget in. Det finns för övrigt en intressant historisk parallell till censurering av misshagliga artister i radio: I USA på 1960-talet tog nämligen Nina Simone parti för den antirasistiska rörelsen och skrev bland annat låten ”Mississippi Goddam” som bojkottades av radiostationerna i den amerikanska södern; en radiostation i South Carolina slog till och med sönder promo-skivorna och returnerade dem till Simones skivbolag.

Censuren på radio P4 Sjuhärad blev droppen för Lilou & John som vände på klacken och gick därifrån. Lilou beskriver uppgörelsen med Sveriges Radio så här på gruppens hemsida: “We told them to go die somewhere and left. We don’t eat shit for dinner like they do.” Så talar en äkta konservativ protestsångare i dagens DDR-Sverige. Det är så långt man komma ifrån de vänsterextrema feministerna Zara Larsson, Silvana Imam och Beatrice Eli som tror sig vara ”rebelliska” men som i själva verket befinner sig mitt i åsiktskorridoren och allt som oftast blir inbjudna till Sveriges Radio för trivsamma intervjuer.

Incidenten på Radio P4 ledde även till att Lilou & John bestämde sig för att spela in skivan ”Dissidentica”. På den här skivan tar de klivet fullt ut i att protestera mot de eskalerande problem och det åsiktsförtryck som grasserar i dagens Sverige. Dessutom har bandet har mognat sedan debuten och produktionen är även den mer polerad.

De flesta låtar på ”Dissidentica” har hitkänsla och ackompanjeras av upptempo-gitarrer, men Lilous mörka alt-stämma och de regimkritiska texterna adderar en svärtad klangbotten. Sångerskans vibrato ger för övrigt associationer till just Nina Simone, som även hon var en protestsångerska – fast i en helt annan kontext och tidsepok. Lilou sjunger med ett patos som man hittar hos traditionella protestsångerskor som Buffy Sainte-Marie; det märks att deras kritik mot etablissemanget är på riktigt och inte bara en fernissa.

Låtarna ”9/11” och ”Bataclan” handlar båda om de islamistiska terrordåd som har drabbat västvärlden; i dessa låtar accentueras det poppiga soundet kombinerat med dystopiska texter om den mänskliga grymheten. Alla låtar handlar dock inte om politik: ”The Girl From Antartica” handlar om narcissistiskt föräldraskap ”Via Dolorosa” (som låter som Lars Demian på uppåttjack) handlar om svunnen och olycklig kärlek. Andra låtar har historiska teman: ”Next Year In Jerusalem” handlar om den judiska diasporan och konflikten i Israel och ”Solferino” berör krigen i Europa. Låten ”Spirit Of America” påminner till viss del om PJ Harveys ”The Glorious Land”, både vad gäller kritiken av den anglosaxiska imperialismen och körerna som ödesmättat mässar olika varianter på ”America”.

På en annan plats och i en annan tid skulle Lilou & John förmodligen ha kunnat slå igenom stort – men censuren på Sveriges Radio och de flesta vänsterliberala medier gör det svårt för dessa dissidenter att nå ut.

Alla som vill stödja denna gryende musikaliska proteströrelse bör lyssna på Lilou & John som en mental motvikt till de samtida radikalfeministerna Silvana Imam och Beatrice Eli som får dansa fritt inom åsiktskorridoren. Ett tips är att köra skivorna ”Dissidentica” och ”100 Faces” på repeat på Spotify – dels för att det är väldigt bra skivor – men även för att stödja Lilou & John och den samtida musikaliska proteströrelsen.

2 reaktioner på ”Lilou & John tar täten i vår tids musikaliska proteströrelse”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *