”TÅMARF”: En symbol för Socialdemokraternas kräftgång

Socialdemokraternas banderoll för att locka nyanlända väljare: ”TÅMARF” på bakvänd arabiska.

Idag är det första maj och socialdemokraterna marscherar traditionsenligt i sina demonstrationståg. Men det är inga segertåg vi får beskåda – för stödet för flera socialdemokratiska partier minskar dramatiskt runt om i Europa. I det nederländska valet i mars kollapsade det socialdemokratiska partiet PvdA från 38 mandat till ynka 9. En månad senare fick den socialdemokratiske kandidaten Benoît Hamon bara 6,4% i det franska presidentvalets första omgång, vilket kan jämföras med Francois Hollandes 28,6% i valet 2012. Samtidigt flyttar de liberala och konservativa partierna fram sina positioner. Vad är det egentligen som pågår?

Socialdemokraternas storhetstid inleddes för ungefär hundra år sedan, då partiet var en folkrörelse som förenade arbetarna i protest mot borgerligheten i Sverige. Mellan 1932 och 1976 styrdes Sverige uteslutande av socialdemokratiska regeringar. Den socialdemokratiska samhällsmodellen var folkhemmet med allmän välfärd, baserad på en stark offentlig sektor som finansierades av världens högsta skatter. Enkelt uttryckt betalade den skattepliktiga befolkningen och landets företag in höga skatter – och fick omfattande sjukvård, omsorg, skola, polis, försvar och infrastruktur i retur.

Traditionell fördelningspolitik under Socialdemokraternas storhetstid mellan 1932 och 1976.

Det fanns även utgifter som inte returnerades explicit till skattebetalarna: administration av den offentliga sektorn och myndigheterna, bistånd till u-länder, räntor på statsskulden, och så vidare. Givetvis fanns det även problem med utanförskap under socialdemokraternas storhetstid som dominerades av sociala problem av traditionellt snitt: långtidssjukskrivningar, mentalsjukdomar, alkoholism, drogberoenden, kriminalitet, etc. Värt att notera är att Sverige var ett homogent land under denna period och det fanns en utbredd tolerans och acceptans för den grupp som hamnade i utanförskap; de var trots allt svenska medborgare och hade helt enkelt ingen annanstans att ta vägen än till de svenska sociala myndigheterna eller i värsta fall kriminalvården. Under samma tidsperiod var invandringen en lönsam affär: de arbetskraftsinvandrare som flyttade till Sverige från Finland, Jugoslavien, Italien och Grekland mellan 1950-talet och 1970-talet fick i allmänhet jobb från dag ett, betalade skatt och assimilerades i samhället; i bilden ovan räknas således majoriteten av dåtidens invandrare in i den skattebetalande majoritetsbefolkningen.

Ett liknande mönster av socialdemokratiskt styre upprepades i flera andra europeiska länder, även om dessa socialistiska systerpartier inte var fullt så dominanta som i Sverige. Under 1900-talet regerade Labour i genomsnitt varannan mandatperiod i Storbritannien, olika socialistiska partier styrde Frankrike periodvis under halva seklet, medan Nederländerna styrdes omväxlande av koalitioner med mitten-vänster-partier.

På 1990-talet inträffade två fenomen som ligger till grund för många av dagens politiska konflikter: EU grundades 1993 och asylinvandringen ökade markant till flera länder i Västeuropa. Framförallt var det krig och oroshärdar i Jugoslavien, Mellanöstern och Nordafrika som ledde till kraftigt ökande asylströmmar till länder som Tyskland, Nederländerna, Sverige och Frankrike. Till skillnad från den lönsamma arbetskraftsinvandringen under de tidigare decennierna är asylinvandringen en nettokostnad för de västerländska samhällena.

I regeringens budget för 2017 får utgiftsposten migration hela 32 miljarder SEK. För att beräkna den totala kostnaden för invandringen över tid finns det olika metoder. När regeringens utredare Jan Ekberg gjorde sina beräkningar, grundade på 2006 års BNP, låg kostnaden mellan 43 och 58 miljarder SEK/år. År 2014 gjorde ekonomidocenten Jan Tullberg en kalkyl, där han även inkluderade bortträngningseffekter på arbetsmarknaden, och kom då fram till en kostnad på 250 miljarder SEK/år.

Vidare ligger Sveriges EU-avgift på 29,6 miljarder kronor medan cirka 11 miljarder ska betalas tillbaka; nettoutgiften för 2017 är således ungefär 18 miljarder kronor. EU-medlemskapet är givetvis mer komplext än så: frihandeln med resten av EU har gett ökade exportintäkter, samtidigt som Schengens öppna gränser ledde till flyktingkrisen 2015 med mångmiljardkostnader som följd. Oavsett hur man räknar på intäkter och kostnader för EU-medlemskapet finns det de facto en avgift kopplad till medlemskapet sedan 1990-talet.

Frågan är hur de socialdemokratiska, liberala och nationalistiska/konservativa partierna förhåller sig till den nya politiska kartan, där asylinvandringen och EU dominerar agendan allt mer?

Något förenklat försöker de socialdemokratiska partierna hantera situationen genom att öka skatterna. Under mandatperioden har den socialdemokratiska regeringen hittills höjt skatterna eller aviserat ökningar på 70 miljarder kronor.

Socialdemokraternas förhållningssätt till asylinvandringen och EU: höj skatterna.

Resultatet av denna socialistiska politik blir i princip att bidragen till asylinvandringen förblir stor, medan majoritetsbefolkningen får betala allt högre skatter för samma (eller något försämrad) välfärd. I det holländska valet, där socialdemokraterna kollapsade, blev detta väldigt tydligt. I en intervju med Aftenposten säger en holländsk väljare:

”Jag gillar inte socialdemokraterna. De tänker bara på att hjälpa invandrare och flyktingar. De gör ingenting för vanligt folk, även om många skulle behöva hjälp.”

Samma trend har lett till socialistpartiets förfall i franska presidentvalet. Den socialistiske kandidaten Benoît Hamon fick bara 6,4% i det franska presidentvalets första omgång, vilket The Economist förklarar med ett ”bakslag i migrationspolitiken”.

I Grekland har det socialdemokratiska partiet Pasok drabbats extremt hårt: deras stöd har minskat från 43,9% år 2009 till 6,3% år 2015. Denna formidabla kollaps har till och med gett namn åt socialdemokraternas sammanbrott: ”pasokifiering”. Orsaken är att Grekland hamnade i en djup ekonomisk kris 2010 – vilket ledde till att missnöjet vändes mot Pasoks långa maktinnehav. Missnöjet med EU är också massivt i Grekland: det var anslutningen till EMU som lade grunden till den finansiella krisen. Även immigrationen är en het fråga i Grekland, eftersom har EU misslyckats med att fördela de hundratusentals asylsökare som har tagit sig till de grekiska öarna.

De socialkonservativa och nationalistiska partierna har skickligt utnyttjat det växande missnöjet med asylinvandringen och EU:s överstatlighet. Enkelt uttryckt är deras recept att minska invandringen och lämna EU eller åtminstone folkomrösta om EU-medlemskapet.

Sverigedemokraternas förslag: minska invandringen och folkomrösta om EU-medlemskapet.

De socialkonservativa och EU-kritiska partierna försöker återupprätta det sargade samhällskontraktet: medborgarna i respektive land ska få tillbaka så mycket välfärd, trygghet och infrastruktur som möjligt för skattepengarna. ”Läckaget” till EU och kostnaderna för asylinvandringen ska stoppas eller minskas kraftigt. I någon mening förespråkar de en återgång till det forna homogena folkhemmet, vilket attraherar den stora arbetarklassen som tidigare röstade på socialistiska partier. I Frankrike förväntas därmed flera av vänsterledarens Jean-Luc Mélenchons väljare stödja Marine Le Pen, eftersom dessa vänsterväljare är kritiska mot EU och finanseliten. (Mélenchon fick 19,6% av rösterna så det är en ansenlig andel av väljarkåren.) Samtidigt har Sverigedemokraterna blivit största parti bland LO:s manliga väljare. Att kalla dessa partier för ”extremhöger” är därmed missvisande – de är snarare socialistiska. I det nya politiska landskapet behövs därmed ytterligare en dimension som löper från nationalistiska till globalistiska partier. På denna skala placerar sig partier som franska Front National, holländska PVV och Sverigedemokraterna på den nationalistiska planhalvan. En översikt över det nya svenska politiska landskapet finns på bilden nedan och en längre artikel om detta finns att läsa här.

De nya politiska konfliktlinjerna: konservativ-nationell mot progressiv-global.

I den globalistiska och liberala kvadranten återfinns EU-vänliga partier som vill minska skatterna, men samtidigt minska den offentliga sektorn.

De liberala partiernas förhållningssätt: minska skatterna och den offentliga sektorn.

I princip är liberalernas lösning att genomgående sänka skatterna – och även bidragen – för alla parter; detta kommer att leda till ett samhälle som påminner om USA. Alla blir helt enkelt tvungna att försörja sig själva i allt större utsträckning. De som har hög utbildning kommer att bli allt rikare i takt med att skatterna sjunker. Däremot tvingas de med låg utbildning att ta de okvalificerade jobb som står till buds – i vissa fall kan de behöva ta dubbla låglönejobb. De lågutbildade som inte får några jobb alls kommer i allt högre utsträckning att hamna i kriminalitet i takt med att de sociala skyddsnäten monteras ner. Som ett resultat av det kommer de högavlönade att flytta till gated communities – och polariseringen av samhället accelererar.

Den grupp som kommer att drabbas hårdast i en liberal utopi (eller dystopi om man så vill) är utrikes födda. Arbetslösheten är betydligt högre bland asylsökare och utrikes födda: bland asylinvandrare i Sverige kommer cirka 50% i arbete efter 7 år; totalt var 58% av alla utrikes födda (i åldern 20–64 år) förvärvsarbetande 2012 jämfört med 82% av de inrikes födda.

Den stora asylinvandringen till Europa har blivit en katalysator för ett mer libertarianskt samhälle. Detta insåg Moderaterna, som ökade asylinvandringen till extrema nivåer i samband med migrationsuppgörelsen 2011 med Miljöpartiet. Det handlade inte så mycket om att ”öppna våra hjärtan” utan snarare om att krossa det socialdemokratiska folkhemmet. Anna Kinberg Batra skrev en riksdagsmotion och hävdade att ”välfärdsstaten står i vägen för fri invandring”; Bo Lundgren erkände i en radiointervju att Fredrik Reinfeldt och Ulf Kristoffersson ville ”krossa välfärden med invandring”.

Moderaterna har dock dragit åt det mer konservativa hållet det senare året – och har bestraffats av väljarna för denna veliga hållning. Det svenska parti som är mest konsekvent med den liberala linjen är numera Centerpartiet och de åtnjuter numera rekordhögt stöd; i senaste SIFO-mätningen fick Centern 12,1%. Uppstickarpartiet Medborgerlig Samling, som konsekvent har positionerat sig som ett liberalkonservativt parti, skulle mycket väl kunna växa på bekostnad av Moderaterna och Kristdemokraternas som framstår som opålitliga efter Alliansens regeringstid och fiaskot med Decemberöverenskommelsen.

Den mest framgångsrika liberala politikern i Europa just nu är den brittiska premiärministern Theresa May. Hon har nyligen utlyst nyval i Storbritannien för att få ett starkt mandat inför Brexit-förhandlingarna. I de senaste opinionsmätningarna skulle Theresa May få rekordhöga 47% jämfört med 14% för Labours ledare Jeremy Corbyn. Theresa May har skickligt placerat sig i mitten på den nationalistiska-globalistiska skalan samtidigt som Corbyn framstår allt mer som en vänsterextremist.

Sammanfattningsvis har stödet för de socialdemokratiska partierna kollapsat i en rad europeiska länder:

  • Scottish Labour Party i Skottland har minskat från 42,0% år 2010 till 24,3% år 2015.
  • Pasok i Grekland har minskat från 43,9% år 2009 till 6,3% år 2015.
  • PSOE i Spanien har minskat från 43,9% år 2008 till 22,6% år 2016.
  • Samlingsfronten på Island har minskat från 29,8% år 2009 till 5,7% år 2016.
  • Arbetarpartiet PvDA i Nederländerna har minskat från 24,8% år 2012 till 5,7% år 2017.
  • Socialistpartiet i Frankrike har minskat från 28,6% år 2012 till 6,4% år 2017.

De tidigare statsbärande socialistiska partierna håller helt enkelt på att marginaliseras runt om i Europa. I Sverige har Socialdemokraterna tappat 5,5 procentenheter, det vill säga 300.000 väljare, sedan förra valet; framförallt är stödet svagt bland de högutbildade yngre väljare i storstäderna. Det största stödet för Socialdemokraterna finns bland äldre kvinnor – men när de väljarna går bort lär stödet minska ännu mer. Så vad bör Socialdemokraterna göra för att vända den negativa trenden?

Den mest komplexa frågan att hantera lär bli asylinvandringen eftersom den är ett tveeggat svärd för Socialdemokraterna. René Cuperus, seniorforskare vid den holländska, tankesmedjan Wiardi Beckman Foundation beskriver situationen inom Europas socialdemokratiska partier på följande vis:

”Det råder nästan ett kulturkrig gällande islam och invandring, och det kriget pågår mitt i de socialdemokratiska partierna. Om man förespråkar åtstramningar i invandringspolitiken tappar man väljare bland de högutbildade eliterna i större städer. Om man förespråkar en alltför släpphänt invandringspolitik förlorar man arbetarklassväljare.”

Detta dilemma stämmer även in på de svenska Socialdemokraternas situation. Dels har Socialdemokraterna stort stöd bland utsatta invandrargrupper; i invandrartäta Husby röstade exempelvis 85% på rödgröna partier – varav 63% på Socialdemokraterna – i valet 2014. Anledningen till att så många invandrare röstar på de rödgröna partierna är att de erbjuder mest generösa bidrag. I takt med att den svenska arbetarklassen blir allt rikare – och dessa väljare tenderar att rösta på Alliansen eller Sverigedemokraterna – blir Socialdemokraterna allt mer beroende av den växande invandrade underklassen som väljarbas. Dessutom finns det många radikala krafter inom de socialdemokratiska partierna som alltjämt förespåkar en generös asylpolitik; bland annat förespråkade Socialdemokraterna i Lund och Stockholm 2016 en återgång till öppna gränser, medan en grupp vänsterextremister i SSU arrangerade ett ”separatitiskt evenemang för rasifierade”. Sammantaget talar detta för att Socialdemokraterna ska fortsätta med en generös invandringspolitik – i alla fall på kort sikt.

Samtidigt tar Socialdemokraterna en stor risk med en allt för stor invandring som polariserar och splittrar samhället. Socialdemokratin är beroende av ett starkt samhällskontrakt; om alltför stora summor skatt försvinner till bidrag i förorterna tycker majoritetsväljarna inte att det är lika ”häftigt” att betala skatt längre. En stor muslimsk invandring för dessutom med sig exotiska problem som islamisering, bilbränder, våldtäkter, taharrush, skottlossningar, jihadistresor och terrordåd. Inget av detta tilltalar heller den svenska majoritetsbefolkningen som istället kan välja Sverigedemokraterna som ett alternativ. Om en finanskris skulle drabba Sverige skulle den utsatta invandrargruppen sannolikt få allt mindre bidrag – vilket skulle kunna leda till nya politiska konstellationer. I dagsläget finns uppskattningsvis 10% muslimer i Sverige (+/- 2%). Om Socialdemokraterna inte längre kan leverera generösa bidrag kan partilojaliteten sättas på spel och ett muslimskt parti skulle kunna bildas som ett alternativ. I Nederländerna har redan det mångkulturella partiet Denk kommit in i parlamentet. Den svenske imamen Salahuddin Barakat har framfört liknande tankar under en debatt hos tankesmedjan Timbro (se 35 minuter in i klippet):

“Bland väldigt många muslimer idag så känner de ett avstånd både till de klassiskt borgerliga partierna, men även partierna till vänster. Det talas alltmer både bland muslimer, men även bland andra minoriteter, om ett tredje alternativ. Ett parti med fokus på mångfaldsfrågor, en ny politisk rörelse.”

På kort sikt gynnas Socialdemokraterna av invandrare som en ny väljarbas – men på lång sikt kan immigrationen ställa till problem om samhället splittras och ekonomin försämras. Då riskerar de konservativa väljarna att försvinna till Sverigedemokraterna, de liberala väljarna till Allianspartierna och invandrarna till nya mångkulturella partier. I ett sådant läge kan Socialdemokraternas existensberättigande utmanas även i Sverige och partiet kan riskera att kollapsa.

Socialdemokraternas bästa chans att behålla ett starkt stöd på lång sikt är sannolikt att gå i mer konservativ riktning. Det svenska folkhemmet byggde trots allt på ett starkt samhällskontrakt som bars upp av en lojal, homogent och hårt arbetande befolkning. Eventuellt bör Socialdemokraterna rent av försöka inleda ett samarbete med Sverigedemokraterna för att uppnå detta.

Den stora stridsfrågan under nästa mandatperiod kan mycket väl bli anhöriginvandringen. Cirka 374.000 anhöriga förväntas söka uppehållstillstånd efter 2019 då asylreglerna kommer att revideras. Denna anhöriginvandring, i kombination med efterföljande familjebildningar, kan bli fullständigt avgörande för Socialdemokraternas överlevnad på sikt.

Slutligen: I ett misslyckat försök att locka fler nyanlända väljare till partiet satte Socialdemokraterna nyligen upp en banderoll på bakvänd arabiska med det något kryptiska budskapet ”TÅMARF” (vilket är ”FRAMÅT” baklänges). Detta är en djupt ironisk symbol för partiets kräftgång i kombination med opportunistisk rekrytering bland nyanlända väljare. Det kommer att bli intressant att se hur många som demonstrerar på första maj på 2020-talet.

2 reaktioner på ””TÅMARF”: En symbol för Socialdemokraternas kräftgång”

  1. Tillägg till artikeln ovan: Under första maj-demonstrationerna inträffade tre anmärkningsvärda incidenter.

    I Malmö avbröt en muslimsk kvinna Stefan Löfven mitt i hans första maj-tal. Hon skrek i en megafon, sannolikt om de muslimska kvinnornas rättigheter att döma av banderollen bakom. Stefan Löfven blev märkbart irriterad. Se klippet här: http://tv.aftonbladet.se/abtv/articles/215676.

    I Stockholm marscherade en grupp muslimska kvinnor och demonstrerade för rätten att bära slöja. Det var bland annat en protest mot SAS förbud mot att bära slöja på arbetstid. Läs mer här: https://nyheteridag.se/har-demonstrerar-de-pa-forsta-maj-for-ratten-att-bara-sloja/.

    I Göteborg marscherade ett hundratal muslimer i demonstrationståget. Se klippet här: https://www.facebook.com/Ms.Cassandra.Love/posts/10154490981317724.

    Det är tydligt att muslimerna flyttar fram positionerna, protesterar och kräver allt mer rättigheter – till och med på första maj. Detta kan vara inledningen till en brytning mellan Socialdemokraterna och de muslimska väljarna som skönjas.

  2. Mycket bra analys. Ett muslimskt parti har vi helt klart inom kort. Jag fattar inte varför de inte redan har det i Malmö, men då skulle S bli sura förstås och hota med att inte ge så mycket bidrag till diverse föreningar och inte själva lyfta fram ett oproportionerligt antal egna muslimer på listorna.

    Hur stor procenten muslimer är bland röstberättigade för riksdagsval vet jag inte. Många är unga och många saknar medborgarskap, ännu. När den stora ekonomiska krisen kommer (senast 2021 gissar jag) så blir det förstås sänkta bidrag och då blir muslimerna INTE glada då de nästan uteslutande försörjs på bidrag och olika ”jobb” som är onödigt trams som kommer att minska. Då kommer de att skrika om rasism och då är de helt klart tillräckligt många för att få 4% i Riksdagen i ett eget parti.

    Ett samarbete mellan S och SD? Icke. Till valet 2022 kommer S ligga nere på 15% och SD minst 30%. Någon gång måste svenska folket vakna och inse att Löfvéns kärlek för Agenda 2030 är livsfarligt. Folk känner inte ens till Agenda 2030 och fattar inte varför Sverige ska ha så mycket invandring.

    Det enda jag har så svårt att förstå är framgångarna för Centern. Visst, MP har minskat och alla journalister har bytt parti från MP till deras nya lilla älskling som dessutom är kvinna. Men det förklarar inte allt. Är det så många ”Reinfeldtare” som har gått över till C för att skapa ett nytt USA? Centern är ju numera nästan lika världsfrånvända som MP. Mycket märkligt och jag såg inte detta komma.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *