Unescos kulturarv blir utan svenska traditioner

Midsommarstången – en problematisk symbol för den normkritiska värdehierarkin. Foto: Pixabay.

Nyligen beslutade regeringen att inte nominera några svenska traditioner till Unescos internationella listor över immateriella kulturarv. Det är rädslan för ”värdehierarkier” som får regeringen att avstå. Per Ohlsson Fridh (MP), som är statssekreterare på kulturdepartementet, säger:

”Det är ganska många gånger problematiskt att hävda att ett visst kulturarv eller en viss tradition skulle vara viktigare eller ha större betydelse än en annan. Det tycker vi, i nuläget, att det inte finns anledning att göra, att inordna dem i en sådan typ av värdehierarki.”

Detta beslut omgärdas dock flera problematiska och ologiska aspekter. Till att börja med har Unescos listor över immateriella kulturarv funnits sedan 2003 och Sverige ratificerade listorna år 2011. Institutionen För Språk Och Folkminnen har lagt ner mycket jobb på att vaska fram nomineringar på svenska traditioner – men nu hamnar alltså alla dessa förslag i papperskorgen. Bland annat kommer inte de svenska traditionerna midsommarfirande, luciatåg, smörgåsbord samt den judiska högtiden purim med på Unescos listor.

Däremot har många andra länder ända sedan 2008 nominerat sina traditioner och fått dessa publicerade på Unescos internationella listor över immateriella kulturarv. Där återfinns bland annat japansk kabuki-teater, ukrainsk kosackdans, indisk yoga och belgisk ölkultur. Flera utvecklingsländer är angelägna om att framhäva sina kulturarv; exempelvis har Kenya nominerat landets isukuti-dans, Bangladesh har fått med jamdani-vävning och Nigeria har listat den traditionella ijele-maskeraden.

Att Sverige vägrar bidra till Unescos listor kan uppfattas som ett förakt mot de andra ländernas stolthet över sina traditioner. För i konsekvensens namn borde väl den svenska regeringen förhålla sig normkritisk till hur alla andra länder i världen upprättar dylika ”värdehierarkier”? Borde inte Alice Bah Kuhnke förhålla sig normkritisk till exempelvis Sydkorea som rankar kimchi högre än bibimbap?

Det miljöpartistiska kulturdepartementets aversion mot svenska traditioner kan sökas i den oikofobi som har präglat Sverige det senaste decenniet. Begreppet oikofobi myntades år 2004 av den brittiske filosofen Roger Scruton i boken The Need For Nations. Begreppet innebär i korthet ett självförakt för den egna hembygden, sederna och traditionerna. George Orwell närmade sig också oikofobin då han beskrev en utbredd ”negativ nationalism” i Europa med vilket han avsåg ett masochistiskt självhat ägnat att utplåna den egna värdegrunden.

Den nuvarande regeringen är långt ifrån först med att propagera för oikofobi. År 2006 befann sig förre statsminister Fredrik Reinfeldt i Södertälje och gjorde då följande betraktelse:

”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.”

I Reinfeldts bok Det Sovande Folket från 1993 finns dessutom ett flertal anmärkningsvärda citat, varav det mest berömda är:

”Svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd.”

Även Socialdemokraterna har dragit sitt strå till stacken för att beröva landet på sitt kulturarv: under 1960-talet revs i princip varenda centrum i Sverige. Anrika kulturbyggnader skövlades för att lämna plats åt betongkomplex med Domus och Konsum. Hårdast av alla städer drabbades Stockholm där Klarakvarteren demolerades på direktiv av det Socialdemokratiska partiet. Den officiella versionen var att städernas trafiksystem behövde moderniseras och att en miljon människor skulle urbaniseras under ”den gråa vågen”. Enligt den brittiske journalisten Roland Huntford var Socialdemokraternas dolda agenda att klippa banden till det borgerliga Sverige och kollektivisera folket. Huntford skriver i boken The New Totalitarians:

”Förstörelsen av centrala Stockholm innebar att banden till det förflutna klipptes av. Det gjordes med en känslokyla och hänsynslöshet som antyder en rädsla eller hat mot det förflutna. När den nya planen antogs på 1950-talet presenterades den som en symbol för framtiden. ’Allt innan 1932 måste glömmas bort’, sade en kommunalpolitiker. […]

Avsikten kan ha varit att förvirra befolkningen. Ett av de mest effektiva sätten att manipulera folk är att erodera deras tidsuppfattning. Flera äldre stockholmare vittnade om att detta kan åstadkommas genom att förstöra bekanta omgivningar och ersätta dem med något helt nytt. De upplevde en obehaglig känsla av förvirring bland bulldozrarna som ödelade deras stad.”

Besattheten av att riva och bygga nytt för tankarna till det Futuristiska Manifestet av Filippo Tommaso Marinetti, som var kulturminister i det italienska fascistiska partiet på 1930-talet; även Mussolini ville klippa banden till det förflutna och bygga upp en ny stat.

Det finns fler exempel än så från världshistorien på envåldshärskare som har strävat efter att beröva folken dess historia: såväl nazisterna som den förste kinesiske kejsaren brände böcker av misshagliga författare, Islamiska Staten förstör kulturarv som Palmyra, Stalin omvandlade katedraler till sädesupplag och Mao genomdrev Kulturrevolutionen som skulle tvinga intelligentian att bli fiskare och bönder. Det brutalaste exemplet på denna historielöshet är förmodligen Hitler som planerade att jämna Leningrad (nuvarande Sankt Petersburg) med marken under andra världskriget; syftet var att de överlevande ryssarna inte skulle få vara medvetna om sin historia och de fantastiska kulturskatter som finns i staden.

Ja, det var några skräckexempel från världshistoriens mörkaste perioder för att belysa riskerna med att beröva ett folk dess historia. Givetvis är det inte lika illa ställt i Sverige – men vårt land är unikt så till vida att demokratiskt valda regeringar under flera decennier frivilligt har rivit flera kulturarv och förespråkat oikofobi.

Förklaringen till detta beteende kan sökas i identitetsvänsterns nymarxism. Den vänsteridentitära rörelsen tog fart på 1960- och 1970-talen då de vänsterintellektuellas fokus försköts allt mer från klass till kultur. Denna nya radikala vänsterrörelse intresserade sig främst för proteströrelser runt om i världen: den afroamerikanska medborgarrättsrörelsen, protesterna mot Vietnamkriget, den andra vågens feminism, gayrörelsen och så vidare. Inom varje rörelse bejakades individernas gemensamma identitet, grupptillhörighet och unika historia. Under denna period skedde en viktig förskjutning: tidigare hade vänstern kämpat för att alla skulle ha samma rättigheter, men i detta skede underströk de istället vikten av att få vara annorlunda.

Med tanke på att Sverige är mångkulturellt sedan 1975, och att utvecklingen har accelererat under 2010-talet, har det nymarxistiska kulturdepartmentet uppenbara svårigheter att nominera svenska traditioner. De riskerar helt enkelt att trampa andra folkgrupper på tårna – inte minst muslimerna där Miljöpartiet har en stor väljarbas.

Den förra Alliansregeringen ledde även Sverige mot ett större mått av globalisering; sedan Fredrik Reinfeldts tid vid makten anses nationalism vara något fult. Ironiskt nog har vänstern och liberalerna gjort gemensam sak i kampen mot all form av nationalism. Denna oheliga allians har lett till en del paradoxala uttryck; under 1970-talet betraktades exempelvis traditionell svensk folkmusik som ett motstånd mot amerikansk kulturimperialism – men idag förknippas samma folkmusik med ”fascister” och Sverigedemokraterna.

Regeringens förakt mot svenska traditioner är en missriktad välvilja mot alla nyanlända som inte ska behöva känna sig diskriminerade av ”värdehierarkin” av ett immateriellt kulturarv. Detta kan visa vara kontraproduktivt, eftersom länder med starka traditioner lyckas bättre med att assimilera invandrare.

Samuel Huntington drar i boken The Clash Of Civilizations slutsatsen att Europas och USA:s möjligheter att assimilera invandrarna kommer att vara helt avgörande för västvärldens framtid. Observera att Huntington använder begreppet ”assimilering”, vilket innebär att immigranterna helt och fullt tar del av landets språk, traditioner, värderingar och lagar.

På 1960-talet, då tusentals finländare immigrerade till Sverige, fungerade assimileringen i det närmaste friktionsfritt – utan att regeringen behövde vidta några åtgärder alls. Till stor del lyckades denna assimilering så bra eftersom de svenska traditionerna fortfarande var intakta och uppfattades som helt naturliga. Integrationen av den snabbt växande muslimska gruppen i Sverige går som bekant inte lika bra, till stor del på grund av den oikofobi och vänsteridentitära normkritik som genomsyrar det havererade integrationsarbetet.

Förhoppningsvis kommer nästa regering att omvärdera beslutet och nominera ett antal svenska traditioner till Unescos lista över immateriella kulturarv. Man måste nämligen älska sig själv innan man kan bli älskad av någon annan.

2 reaktioner på ”Unescos kulturarv blir utan svenska traditioner”

  1. ”Förhoppningsvis kommer nästa regering att omvärdera beslutet och nominera ett antal svenska traditioner till Unescos lista över immateriella kulturarv.”

    Ja, jag hoppas verkligen det.

  2. Bilderberggruppens önskan att, genom deras ägda medier och politiker, radera Europas olika folk och våra olika kulturer och införa en extrem lydnadskultur som suktar efter diktatur går inte att ta miste på.

    En kort tids nationell demokratiskt vald rening mot denna plan vore i min mening mer civiliserat än att låta eländet fortgå. Även den välkända källan till eländet bör nog också avlägsnas i processen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *