Aleksej Navalnyj: ett porträtt av den ryska oppositionen

Aleksej Navalnyj.

I slutet av mars hölls de största demonstrationerna i Ryssland sedan 2012. Tiotusentals ryssar i cirka hundra städer protesterade mot Putins regering, korruptionen och krävde premiärminister Dmitrij Medvedevs avgång. Bland annat greps oppositionsledaren Aleksej Navalnyj och dömdes till fängelse i femton dagar. Men vad handlar egentligen protesterna om – och vem är Aleksej Navalnyj?

För att förstå bakgrunden till protesterna får man ta ett steg tillbaka och begrunda de utmaningar Ryssland har ställts inför de senaste åren. Till att börja med är den ryska ekonomin starkt beroende av landets oljeexport och när oljepriset kollapsade till låga nivåer i augusti 2014 drabbades ekonomin hårt. Den ryska statsbudgeten för 2016 hade kalkylerat med ett oljepris på 50 dollar per gallon – istället pendlade oljepriset runt 40 dollar per gallon.

Dessutom har västs sanktioner slagit hårt mot den ryska ekonomin och matimporten. Efter Rysslands militära intervention av Krim i februari 2014 införde EU, USA och flera andra västländer ekonomiska sanktioner mot ryska företag, höga chefer och regeringsföreträdare. Ryssland svarade med att förbjuda matimport från EU, USA, Kanada, Norge och Australien.

Det låga oljepriset och sanktionerna har lett till att den ryska rubeln har kollapsat och Ryssland har hamnat i en djup ekonomisk kris. Konsekvenserna blir allt mer kännbara för det ryska folket: genomsnittslönerna sjönk med 9% under 2015 och ungefär två miljoner ryssar har hamnat i djup fattigdom. Det finns rapporter om att matpriserna har stigit till drygt 50% mer än folkets genomsnittliga inkomster och att allt fler odlar sina egna grödor för att få mat för dagen.

I ett försök att ena det ryska folket i denna krävande tid har Putin uppmanat till patriotism för det ryska fosterlandet. År 2013 skrev Putin att ”patriotism och plikten att försvara fosterlandet är viktigare än någon annan politisk inriktning”. Enligt Putin är det viktigaste att ”bevara Rysslands nationella karaktär, dess traditioner och rötter, tillsammans med dess andliga och kulturella arv”. Denna patriotiska inriktning har spridits sig till alla delar av samhället, inte minst skolorna där eleverna uppmuntras att hedra Röda Arméns uppoffringar mot nazisterna under det stora fosterländska kriget (som andra världskriget mellan 1941-1945 kallas i Ryssland).

Putins kritiker hävdar att den patriotiska retoriken mest är baserad på känslor för att få det ryska folket att uthärda den ekonomiska krisen. (I någon mening påminner den ryska patriotismen om den svenska värdegrunden som syftar till att få det svenska folket att acceptera den stora asylinvandringen; om man går emot Putin kan man anklagas för att vara opatriotisk i Ryssland – på motsvarande sätt kan man anklagas för att vara rasist i Sverige om man kritiserar den förmenta värdegrunden.)

Dessutom har Putin knutit den patriotiska retoriken till de gamla ryska ortodoxa religiösa traditionerna. En del ryssar uppfattar denna nyortodoxa inriktning som hyckleri, eftersom gamla kommunister som avvecklade kyrkan under Sovjetunionen numera gör korstecknet när de kliver in i de katedraler de tidigare hade omvandlat till sädesupplag. Det främsta exemplet på hur de nyortodoxa reglerna tillämpas är Pussy Riot som fängslades efter att ha genomfört ett regimkritiskt uppträdande i Kristus Frälsarens katedral i Moskva; de demonstrerade för yttrandefrihet och för att visa på kopplingen mellan Putin och de ortodoxa kyrkliga ledarna – men de fängslades istället för hat och fientlighet mot troende samt att deras framträdande ansågs vara blasfemiskt.

Något som uppfattas som särskilt problematiskt av allmänheten i Ryssland är den omfattande korruptionen. Under protesterna 2011 kretsade mycket av kritiken kring korruptionen i den ryska statsapparaten och Putins parti Enade Ryssland. Faktum är att Putin har erkänt att det förekommer mycket statlig korruption – men att den inte är specifikt kopplad till hans parti Enade Ryssland. Kreml förnekar dessutom med emfas att Putin själv ska vara korrumperad, och det har varit notoriskt svårt att få fram några bevis mot honom som person. Däremot har Putin instiftat ett system för att belöna politiker som gynnar hans politiska parti, bland annat genom att undvika att granska personliga vinster från industrin. Därmed finns det flera andra politiker i Enade Ryssland som har varit föremål för korruptionsanklagelser; bland annat anklagades premiärminister Dmitrij Medvedev under protesterna i mars 2017 för att ha försnillat pengar till ett fastighetsimperium. Enligt en undersökning som gjordes av Novaja Gazeta 2011 ansåg var tredje ryss att politikerna i Enade Ryssland är korrupta. Att det förekommer omfattande korruption i den ryska statsapparaten, samtidigt som landet genomgår en djup ekonomisk kris, sticker givetvis i ögonen på flera ryssar.

Det är i denna kontext Aleksej Navalnyj kommer in i bilden. Navalnyj är i grund och botten en jurist och bloggare som var delägare i ett antal halvstatliga bolag. I och med sitt ägarskap i dessa bolag fick han insyn i det ekonomiska systemet och har sedan dess granskat den ryska korruptionen under flera år. Navalnyj grundade i december 2010 Rospil, vilket är ett projekt och webbsajt med mål att avslöja och anmäla korruption i samband med offentliga upphandlingar.

Navalnyj inledde sin politiska karriär 2000 i partiet Yabloko och blev år 2004 utnämnd till chef för partiets avdelning i Moskva. Parallellt med sina politiska uppdrag i Yabloko engagerade han sig i flera rörelser som förespråkade demokratisk nationalism. Inom projektet ”DA! – Demokratiskt Alternativ” initierade han flera politiska debatter och medverkade i ett par TV-shower i kanalen TV Center tills hans program plötsligt stängdes ner; enligt Navalnyj skedde detta på uppdrag av de ryska myndigheterna. Dessutom var han delaktig i den rysk-nationalistiska rörelsen ”Folket” mellan 2004 och 2007. Dessa engagemang ledde till att Navalnyj år 2007 blev utesluten ur Yabloko eftersom han ansågs vara för nationalistisk för partiets politiska inriktning.

Åren därpå engagerade sig Navalnyj mot korruptionen i den ryska statsapparaten och kritiserade framförallt Putins parti Enade Ryssland för att vara ett ”parti med skurkar och tjuvar”. Han deltog även i flera demonstrationer mot regeringen mellan 2011 och 2013. I december 2011 protesterade han mot påstått valfusk och fängslades i femton dagar. Året därpå deltog han i de massiva demonstrationerna på Pusjkintorget i mars 2012 då cirka 20.000 personer demonstrerade mot Putin; han greps även vid detta tillfälle och fick då tillbringa några timmar i häktet. Navalnyj har gripits, arresterats och suttit fängslad flera gånger på grund av protesterna och kritiken mot Putins parti. Själv anklagar han Putin för att tysta kritikerna istället för att åtgärda de underliggande problemen i Ryssland.

Under 2012 grundade han Framgångspartiet vars politiska inriktning präglas av rysk nationalism, liberalism, e-demokrati, anti-korruption och ett närmande till Europa. Hans hittills största politiska framgång kom 2013 då han kandiderade till att bli borgmästare i Moskva. Inledningsvis hade han bara stöd av cirka 1% av befolkningen, men efter en intensiv valkampanj ökade hans popularitet kraftigt och han fick till slut 27% av rösterna. Det som var unikt för hans valkampanj var att den finansierades med frivilliga bidrag – främst från privatpersoner – samt att han höll flera tal på gator och torg.

När den ryske oppositionens frontgestalt, Boris Nemtsov, blev skjuten utanför Kreml i februari 2015 fick Navalnyj axla rollen som oppositionsledare. Den misstänkta mördaren är en tjetjen som tidigare har varit officer i den tjetjenska säkerhetstjänsten; dessa misstankar har fått Navalnyj att i hårda ordalag anklaga den tjetjenske presidenten Ramzan Kadyrov (som står Putin nära) för att vara inblandad i mordet.

Navalnyjs kommer i sin position som oppositionsledare att ställa upp i det ryska presidentvalet 2018. Eftersom hans parti inte är formellt knutet till de officiella oppositionspartierna ställer han upp som oberoende kandidat. Av de Putintrogna medierna omnämns han oftast inte med namn; istället kallas han i allmänhet för den ”kriminelle kandidaten som har suttit i fängelse”.

Återigen finansierar Navalnyj sin valkampanj med frivilliga bidrag från privatpersoner – men eftersom han förespråkar ett närmande till Europa anklagas han av Putins regim för att vara en ”agent som avlönas av väst”. Bland annat drar Kreml paralleller till Euromajdan-protesterna i Ukraina som de facto sponsrades av Obamas biträdande utrikesminister, Victoria Nuland, med flera miljarder dollar. Vid flera tillfällen har den ryska säkerhetstjänsten FSB försökt hitta spår av att Navalnyjs kampanj finansieras av västvärlden – dock utan att kunna presentera några konkreta bevis. Framförallt anklagar Putins regim Navalnyj för att vara opatriotisk eftersom han enligt dem polariserar och splittrar Ryssland.

Så vad har Navalnyj på den politiska agendan förutom anti-korruption? Framförallt är det att minska den illegala invandringen till Ryssland från Azerbajdzjan, Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Turkmenistan och Uzbekistan i söder. Medborgarna i dessa post-sovjetiska stater har möjlighet att resa in i Ryssland utan visum och vistas i landet under tre månader. Flera av dessa söker jobb i Ryssland, medan flera andra försörjer sig på svartjobb eller ägnar sig åt kriminalitet. Vidare har samtliga dessa länder söder om Ryssland övervägande muslimsk befolkning. För närvarande är cirka 12,5% av den ryska befolkningen muslimer – och andelen bedöms därmed växa på grund av invandringen från de muslimska länderna i söder. I Moskva finns det förorter som är i det närmaste helt islamiserade och där det råder sharialagar. Dessutom har flera muslimer i de södra randstaterna radikaliserats och rest till Syrien för att strida för Islamiska Staten. Eftersom Ryssland har intervenerat militärt i Syrien – med stora framgångar ska tilläggas – har dessutom risken för islamistiska terrordåd ökat i takt med den illegala muslimska invandringen.

Putins regim tillåter medborgarna från de post-sovjetiska länderna att kunna resa visumfritt till Ryssland – primärt för att kunna behålla en fortsatt god relation till dessa länder. Vidare anser Putin att Sovjetunionens fall var den största ”geopolitiska katastrofen” någonsin och strävar därmed efter att bevara dessa länder i den ryska intressesfären. Putin har dessutom inga problem med islamiska enklaver i Ryssland eftersom federationen ”alltid har varit mångkulturell”. Dessutom har Putin nära band till Tjetjeneniens president Ramzan Kadyrov och Ryssland sponsrar den muslimskt dominerade enklaven med stora summor skattemedel. Om Putin skulle införa allt för hårda restriktioner mot muslimer i Ryssland skulle det kunna leda till protester, repressalier eller rent av terrordåd från Tjetjenien.

Navalnyj anser däremot att den stora muslimska invandringen till Ryssland är problematisk eftersom det leder till ökad islamisering och risk för flera terrordåd. För att bilda opinion mot den illegala invandringen har Navalnyj bildat den nationalistiska rörelsen Movement Against Illegal Immigration som propagerar för visumkrav och hårdare gränskontroller mot de muslimska staterna i söder. (Därmed finns det flera ryssar som är både kritiska mot Putin och kritiska mot en stor muslimsk invandring, vilket är ett samband som svenska dagstidningar helt tycks ha missat.)

Navalnyj kritiserar Putins patriotiska retorik för att främst vara baserad på känsloargument; själv vill oppositionsledaren framstå som handlingskraftig och stå upp för den ryska nationen genom att införa gränskontroller. Dessutom anser Navalnyj att Ryssland inte borde ha annekterat Krim eller blandat sig i konflikten i Ukraina; under Krimkrisen anklagades Navalnyj till och med för att vara opatriotisk eftersom han inte stod upp för den ryska befolkningen på Krim.

Framförallt följs Navalnyj av ungdomar och vit arbetarklass via YouTube, hans blogg och sociala medier. Eftersom Navalnyj inte får så stort utrymme i den ryska statstelevisionen når han istället ut till sina supportrar via Internet. Flera av de ungdomar som följer Navalnyj har bara upplevt Putins tid vid makten och har börjat ifrågasätta presidentens tsar-liknande ställning; under protesterna i mars 2017 var påfallande många väldigt unga.

Den äldre generationen upplevde dock kaoset under Jeltsins tid vid makten och den extrema korruption som rådde vid den tiden. De föredrar därmed Putins patriotiska styre eftersom det har gett stabilitet åt landet, även om ekonomin har varit under hård press de senaste åren. Många äldre ryska väljare ogillar också sanktionerna och påtryckningarna från västmakterna och anser att Putin står upp för Ryssland.

Västmakterna har ett paradoxalt förhållande till Navalnyj eftersom han är en västvänlig liberal å ena sidan och rysk nationalist å andra sidan. Framförallt har vänsterliberala medier i väst inte rapporterat så mycket om Navalnyj, förmodligen för att hans politik och personlighet är så pass komplex och motsägelsefull. I den lilla rapportering som har skett framställs han i positiva ordalag som en modig oppositionspolitiker, utan några bakomliggande analyser.

De senaste två veckorna har det inträffat två incidenter med stort symbolvärde för Navalnyjs kampanj: dels fängslades han efter protesterna i Moskva, dels inträffade ett terrordåd i Sankt Petersburg. Terroristen är en radikaliserad muslim från Kirgizistan som har fått ryskt medborgarskap – han utgör därmed arketypen för den invandring som Navalnyj vill stoppa. Just nu sitter Navalnyj dock fängslad, utan tillgång till dator eller telefon, och kan inte kommentera terroristdådet. En mer symbolisk vecka i Navalnyjs politiska karriär i svårare att tänka sig. Frågan är hur hans valkampanj kommer att utvecklas det kommande året fram till det ryska presidentvalet går av stapeln.

2 reaktioner på ”Aleksej Navalnyj: ett porträtt av den ryska oppositionen”

  1. Det är ändå för märkligt att alla vita och kristna länder samtidigt över hela jorden frivilligt tillåter islamsk hög invandring. Det har visat sig genom historien vad som händer vid islamisering och det verkar komma som en överraskning varje gång.

    Samhällena i fråga byter karaktär helt och hållet och all utveckling stagnerar. Om inte annat så kan man tänka så här. Hur mycket utveckling av kultur eller teknologi har någonsin kommit från ett enda muslimskt land? De senaste minst 1 200 har absolute inte ett enda dugg av bestående värde utvecklats som spridit sig till övriga världen (glöm den sk Gyllene perioden i Andaluz som är ren historierevisionism). Den islamska världen har trots allt varit omfattande i storlek och befolkningsstorlek under lång tid. Islam paralyserar utveckling och i den mån utveckling sker så kommer det utifrån.

    Den vetenskapliga lustan nedtrycks i islamska samhällen och det finns flera andra processer som pågår som undertrycker utveckling som jag inte vill gå in på. Men det är värre än så.

    Islam skapar olyckliga samhällen. Ser man till undersökningar till upplevd lycka så är muslimska länder i absolut botten med undantag av ett fåtal väldigt fattiga andra länder. Ett litet fåtal förhållandevis ”lyckliga” muslimska länder finns, men där beror det på extrem rikedom som uppkommit genom att haft tur att bo i områden där det finns olja och gas som kan säljas. Muslimer själva vill dessutom gärna flytta till väst och absolut NOLL människor från väst vill flytta till ett muslimskt land. Är inte enbart dessa tre saker skäl nog för att inse att islam inte skapar ett gott samhälle. Ingen utveckling, ingen lycka och nästan ingen tycks vilja bo i ett sådant samhälle (förutom ett antal extremt rika människor som lever på naturtillgångar).

    Hur kommer det sig att vi vita kristna då frivilligt låter dessa människor få flytta till oss och göra våra samhällen sämre? Det är ofattbart svårt för mig att till fullo förstå. Historien långt bak i historien och även i aktuell historik och nutid skriker ju ut sitt budskap. Det är inte bra med islam på något som helst vis, men ändå går vi in i elden såsom myror som går in i elden och låter oss och våra värderingar bli utplånade. Har vi någon sorts önskan till självförstörelse?

    En annan sak som inte är det minsta lilla PK är att tala om intelligens. IQ 85 innebär att man mentalt är som en typisk ca 15-åring bland vita människor. Vissa vuxna är förstås även det bland vita, men det är inte mer än kanske 10% som har så lågt IQ eller lägre. Snittet bland vita är 100 både för kvinnor och män. Kvinnor har en högre koncentration mot medelvärdet och har färre med extremt lågt eller högt IQ. Därför är både idioter och genier vanligare bland män. Människor från menaländerna har ett IQ på ca 85. Det är ett objektivt faktum och det är synd att det är så. Östasiater har ett IQ på ca 105 och jag är avundsjuk på dessa länder då människor med högre IQ har en möjlighet att skapa en bättre framtid för sig själva och kan bidra mer i samhället. Ett IQ på i snitt 85 innebär i praktiken samhällen bestående av människor som i genomsnitt är som våra 15-åringar. Det blir då svårt med utveckling, sköta samhällen, organisation, respektera minoriteter osv. (Jämför med filmen Flugornas herre).

    Muslimska samhällen är oftast klansamhällen tyvärr. I sådana är det ytterst vanligt med kusingiften. I vissa muslimska länder är kusingiften den allra vanligaste parrelationen. Medfödda utvecklingsstörning blir då tyvärr ca 10 gånger så högre. Men inte nog med det, det sänker IQ på födda barn med i genomsnitt ca 7 IQ-punkter. Detta är inte så svårt att kontrollera och fastlägga. I muslimska samhällen borde således man kunna höja IQ med i alla fall några poäng och få betydligt färre utvecklingsstörda på köpet. Nå, detta var ett stickspår, men det är jäkla dumt med kusingiften. Ingen uppfödare av hästar, kameler, får, getter, hundar eller vad som helst skulle få för sig en så korkad idé att para kusiner då man vet att det är förödande. Men bland muslimer så gör man det för att stärka band inom klaner. Mycket olyckligt anser jag.

    Vad som nu än ligger bakom alla islamska misslyckanden sedan 1 400 år så är det ointressant ur en praktisk synvinkel. Misstag är misstag och fel är fel. Varför vill vi frivilligt importera detta till vita kristna länder på hela jordklotet. Inte bara Europa utan även Ryssland, USA och Australien. Exakt alla erfarenheter med ett islamskt innehåll över 3% i befolkningen i landet/området/staden/stadsdelen leder alltid och överallt till negativa konsekvenser på exakt varje tänkbart vis. Det är helt enkelt omöjligt att inte se och förstå detta.

    Tänk att till och med Putin tänker så galet, jag visste inte det. Man må anse vad man vill om honom som person eller vilken politik han vill föra, men det är absolut ingen dumbom. Att vi i västvärlden har förlorat vårt förstånd och kompass visste jag, men inte Ryssland. Nå, det är väl endast östra Europa som står emot, men vad händer om 50 år när islam har tagit över även våra militära resurser och även ekonomiska resurser (som förstås kommer att vittra sönder med tiden)?

    Eller är det ren och skär naivitet? En vägran att läsa historia? En vägran att erkänna orsak – konsekvens? En övertro på det egna samhällsstrukturens oförstörbarhet och att inte ens islam kan ändra på samhället, alltså en form av hybris? Jag är förvirrad och förstår inte. För mig så är det så enkelt så jag tycker att alla borde förstå det. Det är alltså inte en debattfråga om det är sant eller inte, det är som att diskutera huruvida 1+1 verkligen är 2.

    Men ändå pågår detta hela tiden sedan ca 1960 i Frankrike då det skedde av helt förståeliga anledningar. Men all denna märkliga vilja började lite smått ca 1970 i västländer och har sedan dess bara accelererat. Åter igen, det är den där jäkla 68-rörelsen som ligger bakom det mesta som är fel. Idag är vi i Sverige 12% muslimer om man inräknar de i asylansökningsprocessen. Sverige är ju ett enormt märkligt land, men även andra västländer är smittade av denna galenskap som jag bara önskar skall upphöra.

  2. Mycket informativt och djuplodande – varmt tack till bloggaren för denna och de tidigare artiklarna om Uzbekistan och IS!

    Pekka, jag tror att huvudförklaringen för Rysslands del är att funktionella och kompetenta hierarki- och beslutsstrukturer gång på gång har slagits sönder under det senaste seklet. Det tar många decennier att bygga upp nya från grunden. Och Putin och hela landet tvingas i stället ägna sig åt ständig krishantering och balansgång mellan olika aktörer i ett mycket splittrat system präglat av korruption och maktspel, hot, våld och skilda egenintressen. Patriotism och religion hör till de få möjliga sammanhållande krafterna. T o m islam bedöms väl då vara bättre än klankrig eller anarki i -stanländerna med spridningseffekter.

    I Sverige har kompetens- och hierarkistrukturerna också i hög grad satts ur spel, men utan våld, i stället smygande genom en dogmatiskt egalitär, vänsterliberal ideologisering under de senaste 50 åren. Sedan millennieskiftet har utvecklingen accelerarat och det politomediala tankesystemet har blivit allt mer fundamentalistiskt och totalitärt. Likriktningen, infantiliseringen, feminiseringen m.m. har inom det härskande skiktet och de systemlojala lett till en sorts sociomental mognadsnivå som på sin höjd väl motsvarar 15-16 års ålder. Alltså en kapacitet ungefär som IQ 85-90 vad gäller alla frågor som rör logik, faror, överlevnad, konsekvensanalys osv. Detta maskeras av en verbal förmåga som ligger över IQ 100.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *