Om missbruket av adjektiv och epitet

Raymond Carver.

Några av världens främsta författare har haft som signum att skriva kort, koncist och sparsmakat. Varje ord ska fylla sin funktion – till och med det som utelämnas bör ha ett syfte. Mästare som Anton Tjechov, Raymond Carver och nobelpristagaren Ernest Hemingway skrev sina romaner och noveller efter dessa principer. Framförallt undvek dessa författare adjektiv, adverb och epitet i största möjliga utsträckning.

Denna berättarteknik har beskrivits i flera böcker och tidskrifter som vänder sig till författare och skribenter. Bland annat har den välrenommerade tidskriften Writer’s Digest publicerat en artikel som analyserar Raymond Carvers författarskap:

”Meningsbyggnad och skiljetecken är avgörande, rätt ordval är viktigt, och det som utelämnas är lika viktigt som det som tillförs. Vilket leder oss till adverb och adjektiv. Förmodligen skulle Carver kasta en misstänksam blick på dessa ordklasser, eftersom de bidrar med ytterst lite utöver det som redan står skrivet. Oftast är de inte särskilt meningsfulla, och därmed har de sällan i en novell att göra. Många orutinerade författare kastar in ‘fina’ ord för att göra sin prosa mer dramatisk och meningsfull. Men sådan kosmetika visar sig ofta vara redundant eller helt enkelt oinspirerande.”

Boken “How To Write Fiction (And Think About It)” är inne på samma linje och rekommenderar blivande författare att använda substantiv och verb istället för adjektiv och adverb. I boken exemplifieras detta med ett utdrag ut Tjechovs roman ”Kyssen”:

“Tjechovs berättelse ‘Kyssen’ innehåller följande beskrivning: ‘Hästen vände om, dansade, och skrittade i sidled; budbäraren lyfte på hatten en sista gång och försvann på ett ögonblick bakom kyrkan med sin märkliga häst.’ Hur rent är inte det? Man kan föreställa sig scenen lika lätt som det är att läsa detta, men det är bara en mening med endast ett adjektiv (och inga adverb).”

Antitesen till dessa litterära mästare är vår tids journalister, ledarskribenter och krönikörer på svenska vänsterliberala tidningar. Dessa skribenter har tvärtom fastnat i ett missbruk av adjektiv som ”främlingsfientlig”, ”rasistisk”, ”nazistisk” och ”fascisisk”; dessutom tillämpas pejorativa epitet som ”hatsajt” och ”trollfabrik” frekvent.

Ett samtida exempel är Eskilstuna-Kurirens reportage om Granskning Sverige, vilket är en artikel som är överlastad med adjektiv och epitet. Bland annat förekommer olika varianter på ”främlingsfientlig” nio gånger, ”hat” används som invektiv femton gånger och ordet ”troll” används som epitet eller prefix ofattbara 51 gånger. (Dessutom har Granskning Sverige påpekat att Eskilstuna-Kurirens artikel innehåller 45 faktafel, men det är en annan historia.)

Inte helt oväntat utmärker sig boulevardtabloiderna Expressen och Aftonbladet i denna genre. När Expressen nyligen granskade sverigedemokratiska politiker som har skickat tips och insändare till alternativmedia haglade adjektiven och epiteten i en sällan skådad omfattning. I Expressens artikel förekom bland annat ”hatsajt” inte mindre än 35 gånger – vilket får betraktas som ett inofficiellt rekord. Efter att ha konfronterats med denna orgie av invektiv kan läsaren med rätta fråga sig vem som framstår mest hatisk i denna kontext: Expressen eller de alternativmedia som angrips med en sådan frenesi? (Inom parentes kan nämnas att Expressen i denna artikel möjligen kan ha gjort sig skyldiga till brott mot meddelarskyddet, eftersom de har röjt alternativmediernas källor.)

I april 2014 gick dessutom Arbetarbladets dåvarande chefredaktör Daniel Nordström ut med att tidningen konsekvent skulle kalla Sverigedemokraterna för ett ”rasistiskt parti”. Då motiverade han sitt beslut enligt följande:

”Sverigedemokraterna är inte ett riksdagsparti som alla andra. Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti. Därför kallar Arbetarbladet SD för ett rasistiskt parti även på nyhetsplats.”

Detta systematiska missbruk av adjektiv och påklistrade etiketter ger associationer till Tourettes syndrom. Carver, Hemingway och Tjechov skulle förmodligen rotera i sina gravar om de tvingades ta del av dessa alster inom dagens sensationsjournalistik.

Inte nog med att tidningsartiklarna är överlastade med adjektiv – journalisterna försöker dessutom med dessa maniska upprepningar pådyvla läsarna sina egna åsikter. Dessa journalister bryter konsekvent mot regeln att skriva precist och lämna utrymma åt läsaren att tänka självständigt; därmed blir deras texter övertydliga när de ständigt försöker uppfostra och skriva läsarna på näsan. Fast de flesta läsare är vuxna normalbegåvade människor, så journalisternas ständiga upprepningar riskerar att bli kontraproduktiva.

Även den amerikanske journalisten Tim Pool, som har varit i Sverige och betraktat vårt land med objektiv blick, har reagerat på hur svenska medier använder sig av – och rent av manipulerar – diverse epitet. När Pool blev intervjuad av SVT kallade han Paul Joseph Watson för ”right wing Trump supporter”, men SVT översatte detta uttalande felaktigt till ”högerextremist”. Denna felöversättning fick Tim Pool att reagera:

”De refererade till honom som högerextremist, något jag inte sa! […] Om någon skulle fråga mig ‘kan man lita på media i Sverige?’ kommer jag personligen svara rakt ut nej!”

Inte nog med det. Tim Pool anklagades dessutom för att vara ett ”hot mot demokratin” i en debattartikel av Ann Törnkvist som publicerades på Sveriges Radios hemsida. På motsvarande sätt tvingades SDU bort från Globala Gymnasiet eftersom en grupp elever ansåg att Sverigedemokraterna var ett ”antidemokratiskt parti”. Att en journalist och ett folkligt valt parti klassificeras som ”antidemokratiska” är djupt ironiskt; de som är antidemokratiska är snarare Ann Törnkvist som försöker misskreditera Tim Pool, eleverna på Globala Gymnasiet som försöker kväva den politiska debatten och Expressen som försöker skrämma Granskning Sverige till tystnad medelst sin mediala skampåle.

Ett annat missvisande epitet är ”högerpopulist”. I en aldrig sinande ström av artiklar från vänsterliberala medier kallas politiker som Marine Le Pen och Jimmie Åkesson för ”högerpopulister”. Det intressanta är att detta epitet helt enkelt inte stämmer. Såväl Nationella Fronten som Sverigedemokraterna har placerat sig i mitten på den traditionella höger-vänster-skalan; båda partierna attraherar nämligen väljare från både de socialistiska och borgerliga partierna. Däremot är båda partierna uttalat paleokonservativa, vilket är avsevärt bättre begrepp. För att förstå dagens postmoderna politiska landskap behöver man komplettera den endimensionella höger-vänster-skalan med en andra dimension som representerar liberalism/globalism kontra konservatism/nationalism.

Termen ”populist” förtjänar också den att synas i sömmarna: en populist försöker vara folket till lags, vilket är fundamentet i en demokrati. Så vad är motsatsen till en populist? Rimligen en person som vänder folket ryggen och försöker ställa sig in hos eliten i etablissemanget. Så när ledarskribenterna på Dagens Nyheters eller Aftonbladets ledarsidor förfasar sig över dessa ”populister” får man förmoda att de istället föredrar ett elitistiskt styrelseskick utan någon folklig förankring.

Sammanfattningsvis borde begreppet ”högerpopulist” ersättas med ”paleokonservativ demokrat”. Försök att peppra en vänsterliberal ledarartikel med epitetet ”paleokonservativa demokrater”. Inte så slagkraftigt, kanske?

Ett annat missvisande och missbruket epitet är ”auktoritär”. Allt som oftast anklagas Donald Trump och Jimmie Åkesson för att vara ”auktoritära”. Visserligen vill båda förstärka gränskontrollerna och minska asylinvandringen – men ingen har än så länge förespråkat ett mer totalitärt styrelseskick eller några inskränkningar i yttrandefriheten. Däremot har deras starkaste kritiker i Feministiskt Initiativ och Miljöpartiet uppvisat totalitära tendenser: Feministiskt Initiativ har exempelvis föreslagit att män ska skickas på omskolningsläger, medan Alice Bah Kunhke (MP) vill att staten ska bedöma vad som är ”falska nyheter” på sociala medier, att endast medier som uppfyller ”villkoret om demokratisk värdegrund” ska beviljas mediestöd, samt att politiker ska tvingas att räkna kön och hudfärg på besökare vid muséer och teatrar för att nå vad man kallar för ”mångfaldsmål”. Samtliga förslag bär tydliga nysovjetiska drag.

Det frekventa missbruket av pejorativa epitet och adjektiv har även spritt sig till den politiska arenan. Stefan Löfven har vid otaliga tillfällen kallat Sverigedemokraterna för ett parti med ”nazistiska rötter”. Till slut gick statsministern över gränsen när han i riksdagen råkade kalla ”Sverigedemokraterna för ett nazistiskt parti”; för denna freudianska felsägning blev han senare KU-anmäld.

På motsvarande sätt baserades en stor del av propagandan i DDR och Sovjetunionen på så kallad ”antifascistisk retorik”. De ständiga iterationerna av epiteten ”fascism och nazism” i dagens vänsterliberala medier bär alltså av drag av propagandan i det forna Östblocket.

Värt att notera är att alternativmedia inte använder adjektiv och nedsättande epitet i samma utsträckning – vilket kan vara en bidragande effekt till att de uppfattas som allt mer seriösa och attraherar fler läsare på massmedias bekostnad. I något enstaka fall har Miljöpartiet kallats för ”nationsfientliga miljöpopulister” i alternativmedia, vilket sker undantagsvis och primärt för att framkalla en komisk effekt. Alternativmedias återhållsamhet av adjektiv och epitet ger ett intryck av klassicism, seriositet och att de ”säger som det är utan omskrivningar”.

Det finns dock enstaka tecken på en tillnyktring inom vänsterliberal massmedia. Daniel Nordströms regel om att Arbetarbladet notoriskt skulle kalla Sverigedemokraterna för ett ”rasistiskt parti” upphävdes 2016 av den efterträdande chefredaktören Helena Nyman, som då skrev:

”Arbetarbladet kommer inte fortsättningsvis regelmässigt benämna Sverigedemokraterna som rasistiska i våra nyhetstexter. Orsakerna är flera. Men den helt övervägande anledningen till mitt beslut är att innehållet i den journalistik vi gör riskerar att gå förlorad när fokus hamnar på epitet istället för innehåll.”

Med detta angreppssätt närmar sig Helena Nyman försiktigt de minimalistiska författarna. Istället för att peppra sönder artiklarna med adjektiv och epitet ska läsarna få möjlighet tänka själva. Det är ett klokt val, för journalistkåren ska inte underskatta läsekretsens kollektiva intelligens: allt fler har tröttnat på att påtvingas de åsikter som är godkända inom den vänsterliberala diskursen; allt fler vänder sig bort från floden av adjektiv och pejorativa epitet; allt fler söker istället fakta och välskrivna reportage på annat håll. Ironiskt nog flyr allt fler läsare till just de alternativa medier som massmedia så desperat försöker svartmåla.

Den dagen vänsterliberala medier börjar anamma principerna om att tydligt och koncist redogöra för fakta – utan ett överskott med invektiv – finns det en möjlighet att deras upplagor kan återhämta sig. I så fall skulle kanske rent av Raymond Carver klara av att läsa ett lösnummer av Expressen.

6 reaktioner på ”Om missbruket av adjektiv och epitet”

  1. Tack för ett välskrivet inlägg i debatten.
    Vårt språk är så rikt och vackert i sig självt, att läsa dagens MSM är en plåga just på grund av den misshandel av språket man därvid tvingas genomlida.
    Även SR och SVT har utvecklats i en språkligt felaktig riktning med ständiga syftningsfel och en grammatik på förskolenivå.
    Som normalbildad känner man sig kränkt med avseende på språkförståelsen och intellektuell mognad.
    Majoriteten av svenskarna är inte kompletta idioter.

  2. Väldigt sant! Det är uppenbart att man sker propagandistiska vinster. Jag hoppas att du har rätt i att det biter dem i svansen.

    Kortsiktigt tror jag att de kan ha vunnit på det genom att skapa ett starkt tabu som hållit många bort från att ta del av alternativmedia. Långsiktigt förlorar de däremot antagligen desto mer när folk väl inser hur mycket de ljugit och manipulerat.

    Sådan insikt kan mycket väl göra att folk går längre i sitt ifrågasättande och söker sig djupare ner i den kunskap som finns att hitta på nätet än de skulle ha gjort annars.

    Det är i alla fall fallet med mig som utforskat kaninhålet ordentligt. Tro mig, om du ännu inte upptäckt det själv; det går väldigt djupt.

  3. Tack, det här ämnesområdet ligger mig varmt om hjärtat och jag instämmer förstås i det mesta. Så länge det handlar om en kamp mot ett arrogant, inbilskt, inavlat, mobbande och maktmissbrukande politomedialt skikt använder jag medvetet både adjektiv och mustiga epitet för att smäda och demaskera de okunniga, antiintellektuella journalisterna och de odugliga och ryggradslösa politikerna. Alltså språket som vapen och verktyg och som inspiration för andra. Alternativmedia har fött och burit fram vår tids oppositionella folkbildningsrörelse och för en gammal ensamvarg känns det stimulerande att få bidra.

    Bra att du börjar använda termen paleokonservativ. Om jag har förstått det hela rätt, så vill SD absolut inte förknippas med den, utan vill framstå som socialkonservativt och t o m ligga i den socialdemokratiska folkhemsmittfåran. Men de paleokonservativa strömningarna är det enda effektiva motmedlet mot dagens totalitära och samhällsdestruktiva flumvänsterliberalism. Faktiskt verkar de yngsta generationerna orientera sig högerut som protest. Det finns en intressant tråd på Flashback i kateogorin Politik om de ungas intresse för paleokonservatismen. Det finns mycket att hämta från USA, men här behövs dessutom en skräddarsydd svensk, slagstark och attraktiv syntes av gammalt och nytt – och framför allt en medial plattform och en politisk samlande kraft och bärare.

  4. Det är en tankeväckande artikel. Kanske är jag konspiratorisk, eftersom problemet som beskrivs säkerligen kan drabba människor spontant.

    Min teori är att de får betalt av utländska intressenter för denna form av rapportering. Epiteten de sänder ut får ofta den effekt som de innehåller på många människor som envisas med att läsa det, men givetvis också den motsatta effekten.

    Tanken är nog att de vill splittra samhället i olika läger och undvika samtalet och samtidigt föda de icke konstruktiva ogenomtänkta rollerna av offermentalitet, hatmentalitet, och hjälpmentalitet såväl som en roll av passiv mentalitet.

    Journalisterna vet vad som är journalistiskt etiskt hållbart…
    http://newsvoice.se/2015/01/05/journalismens-tio-centrala-element-nio-yrkesetiska-regler-och-problemet-med-presstitution/
    … men de håller dig inte till det. Frågan är då varför. Svaret är sannolikt Presstitution.

    Intressenterna verkar vilja leda människor bort från positiva kreativa lösningar som tar hänsyn till alla människor i samhället som de allra flesta kan ställa sig bakom.

    Men alla epitet är nog inte heller av ondo, de kan vara upplysande och tankeveckande också om de har en verklig grund och inte överanvänds.

    Epitetet monopolkapitalist sätter samman konsekvensen av otyglad kapitalism med orsaken.

    Kaviarvänstern uttrycker det verklig problemet med dagens vänster, d.v.s. att den inte längre företräder folket 99%, men de 1% som korrumperar dem.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *