The Clash Of Civilizations –
Konflikter och allianser

Det natursköna Kashmir. Där rasar en konflikt mellan tre civilisationer. Foto: Freeimages.com.

Enligt Samuel Huntington kan konflikter mellan olika civilisationer manifesteras på två olika sätt: storskaliga konflikter mellan suveräna stater (core state conflicts) eller småskaliga dispyter längs lokala konfliktlinjer (fault line conflicts).

De småskaliga konflikterna utspelas på lokal nivå och inträffar mellan angränsande stater där befolkningarna tillhör olika civilisationer eller inom samma land där det finns folk från olika civilisationer. Ofta utspelas dessa mikro-konflikter mellan muslimska befolkningar och angränsande folk från de ortodoxa, hinduiska, afrikanska, eller västerländska kulturerna. Ett exempel på en sådan småskalig konflikt över olika landgränser är Kashmir som hinduerna i Indien, muslimerna i Pakistan och Kina gör anspråk på. Ett exempel på en lokal konflikt inom ett land är inbördeskriget i Jugoslavien; där stred de katolska kroaterna, de ortodoxa serberna och de muslimska bosnierna mot varandra.

De storskaliga konflikterna utspelas på global nivå mellan huvudstaterna för olika civilisationer. Ett typexempel på en sådan konflikt är andra världskriget där huvudstaterna USA, Japan, Kina och Sovjetunionen var indragna. En storskalig konflikt kan uppstå ur en småskalig; bland annat finns det militära experter som bedömer att just Kashmirkonflikten skulle kunna leda till en eskalerande konflikt mellan kärnvapenmakterna Indien och Kina.

Huntington ger nedanstående förklaringar till varför det uppstår konflikter mellan olika civilisationer:

  • Skillnaderna mellan världens olika civilisationer är så djupgående eftersom dessa skiljer sig åt med avseende på historia, språk, kultur, traditioner och inte minst religion. Det här är fundamentala olikheter som har existerat i århundranden, så de kommer inte att försvinna i första taget.
  • Världen ”krymper” i och med att det blir allt läsare att resa. Som en konsekvens av det ökar interaktionen mellan världens civilisationer, vilket ökar medvetenheten bland befolkningarna om att det faktiskt existerar kulturskillnader. Detta märks inte minst bland de muslimska enklaverna som har börjat växa fram i det västerländska Europa.
  • Den ekonomiska tillväxten och moderniseringen av världen har lett till att världens folk har börjat förlora de lokala särdragen och identiteterna. Istället har religionen i flera länder förstärkts för att bevara kontakten med den ursprungliga civilisationen. Moderniseringen av Mellanöstern – och den parallella radikaliseringen av islamisterna – är ett typexempel på denna utveckling.
  • Den ökande medvetenheten av de olika civilisationerna förstärks av västvärldens dubbla roll. Å ena sidan står västvärldens maktkoncentration i zenit; å andra sidan pågår en process i övriga världen för att söka civilisationernas rötter – inte minst religiöst. Västvärlden konfronterar den övriga världen för att lägga beslag på naturtillgångar eller sprida demokrati, samtidigt som den icke-västliga världen uppvisar en ökande vilja att förändra världen i riktning mot deras egna värderingar.
  • Kulturella särdrag och skillnader är svåra att förändra eller påverka; därmed är kulturella eller religiösa konflikter svårare att lösa än politiska eller ekonomiska tvister.

Huntington förutspår att framtidens krig kan komma att utspelas mellan den arroganta västvärlden och den intoleranta muslimska världen. Generellt sett har oron för islam ökat i västvärlden. I USA kretsar oron kring islamistisk terrorism och att jihadisterna lyckas komma över kärnvapen, medan européerna är mest bekymrade för den stora muslimska invandringen och de islamistiska parallellsamhällen som håller på att växa fram i storstädernas förorter.

Det första kriget som utspelades efter kalla krigets slut var det första Irakkriget. Det började som en lokal konflikt mellan Irak och Kuwait, utvidgades till en konflikt mellan Irak mot en USA-ledd koalition av arabländer och västländer, för att i förlängningen bli en storskalig konflikt mellan västvärlden och den muslimska världen. Under denna process har USA haft stora problem med att ställa om från hotbilden från Sovjetunionen under kalla kriget till hotet från islamister under kriget mot terrorismen.

Efter Sovjetunionens sönderfall ökade dessutom antalet konflikter i Asien, framförallt mellan Kina-Japan, Japan-USA och Kina-USA. Det finns inte mindre än sju olika civilisationer i Asien, så risken för potentiella konflikthärdar är stor. Det nutida Asien med flera olösta gränskonflikter påminner om Europa på 1800- och 1900-talet. Huntington varnar för att Asiens länder riskeras att dra in i krig i framtiden om dessa gränskonflikter eskalerar, på samma sätt som Europas länder drogs in i flera förödande krig under 1900-talet.

I synnerhet Kina håller på att spela en allt mer central roll i Asiens maktbalans. Under 2000 år dominerade Kina militärt och ekonomiskt i den sydostasiatiska sfären. Kinesernas makthegemoni bröts dock under opiumkriget mot Storbritannien som rasade mellan 1839-1842. Under Japans andra invasion av Kina 1937, vilket ledde till det andra sino-japanska kriget 1937–1945, dog ofattbara 20 miljoner kineser (medan de japanska förlusterna endast uppgick till 800.000). Den forna stormakten var djupt förnedrad efter dessa nederlag, vilket ledde till Maos maktövertagande och ett ineffektivt kommunistiskt styre sedan 1949.

De senaste decennierna har Kina som bekant genomgått en enorm ekonomisk utveckling, vilket Huntington förutspådde skulle ske för 20 år sedan; dessutom har Kina börjat rusta upp militärt de senaste decennierna. Därmed håller Kina på att återta rollen som den oomtvistade supermakten i Asien. Det finns bedömare som menar att Kina kommer att vara världshistoriens absolut mäktigaste land om 10-20 år. Lee Kuan Yew, som var Singapores premiärminister på 1990-talet, sade 1994:

”Kinas förändring och påverkan på världen är av enorma proportioner och kommer att leda till en helt ny världsordning om 30-40 år. Man kan inte låtsas att det här bara är ännu en ny ’stor spelare’. Kina kommer att bli den största spelaren världen någonsin har skådat.”

Flera analytiker jämför dagens Kina med hur Bismarcks Tyskland växte sig allt starkare mot slutet av 1800-talet. Uppgången av en ny stormakt är alltid komplicerad att förhålla sig till och de existerande stormakterna kan i princip välja mellan att destabilisera eller balansera den nya maktfaktorn. Frågan är alltså hur USA kommer att förhålla sig till Kina. Historiskt har USA valt att destablisera befintliga eller framväxande stormakter. Det finns otaliga exempel på hur CIA har infiltrerat eller finansierat motståndsrörelser för USA:s strategiska intressens skull: Majdanupproret i Ukraina på 2010-talet (för att destabilisera Ryssland), operation Ajax i Iran på 1950-talet (för att säkra tillgången till den persiska oljan), den arabiska våren i Libyen på 2010-talet (för att få bort Gaddafi och behålla Libyen inom petrodollarsystemet), operation Cyclone som stöttade mujahedin i Afghanistan på 1980-talet (för att destabilisera Sovjetunionen), och så vidare.

I en konstellation med olika asiatiska länder kan USA också välja att balansera Kina. I ett sådant scenario skulle ett eller flera asiatiska länder primärt balansera Kina, medan USA intar en sekundär balanserande roll. Det finns flera länder i Sydostasien med ett komplext förhållande till Kina som skulle kunna inta den balanserande rollen: exempelvis Vietnam, Singapore, Indien, Filippinerna och Tawian. Alla dessa länder har strategiska affärsmässiga förbindelser med Kina, men är samtidigt inblandade i gränskonflikter och/eller politiska konflikter. Det viktigaste landet för maktbalansen i Asien är utan tvekan Japan som har en mångårig militärallians med USA, vilket balanserar Kina militärt. I takt med att Japan och Kina gör allt mer affärer håller länderna på att närma sig varandra alltmer, så Japans framtida vägval mellan Kina och USA kan vara direkt avgörande för Asiens maktbalans. Huntington tror att Japan kommer att välja ett närmare samarbete med Kina, eftersom båda länderna har en asiatisk kultur, samt att Japan har en historia av att välja den mäktigaste samarbetsparten (vilket Kina är på väg att bli). Ett sådant samarbete med Japan skulle kunna leda till att Kina blir mer öppet såväl ekonomiskt som politiskt, vilket i sin tur skulle kunna innebära en demokratiseringsprocess. Historiskt har Sydkorea och Taiwan demokratiserats i takt med länderna utvecklades ekonomiskt, så Kina kan gå en liknande framtid till mötes under rätt förutsättningar.

Huntington förutspår också att den muslimska världen och Kina kan komma att ingå en allians mot västvärlden. De islamiska och kinesiska civilisationerna har flera gemensamma beröringspunkter: de har en historia och traditioner som går över tusen år tillbaka, de anser sig kulturellt stå över den amerikanskt dominerade västvärlden, de har varit på reträtt det senaste århundradet men är återigen inne i ett expansivt skede (inte utan viss revanschlust). Å andra sidan skiljer sig den islamiska världen från den kinesiska på flera väsentliga punkter, inte minst vad gäller kultur och religion. Så om en sådan konstellation blir verklighet skulle det bli en ohelig allians, liknande den som Sovjetunionen och de allierade ingick mot Nazityskland. Den starkaste förespråkaren för en sådan konfuciansk-muslimsk allians var Libyens diktator Muammar Gaddafi som sade:

”Den nya världsordningen innebär att den judeokristna världen försöker kontrollera den muslimska världen och om möjligt dominera konfucianismen och de övriga religionerna i Indien, Kina och Japan. De judeokristna ledarna säger: Vi var fast beslutna att krossa kommunismen och väst måste nu krossa islam och konfucianismen. Vi hoppas på att se en konfrontation mellan Kina som leder den konfucianska sidan mot USA som leder korsfararnas kamp. Vi står på samma sida som konfucianisterna och genom att alliera oss med dem i en gemensam kamp kommer vi att kunna besegra vår gemensamma fiende.”

Sedan tidigare har Kina levererat nukleär utrustning till flera muslimska länder som Algeriet, Iran och Pakistan. Detta samarbete uppfattades som väldigt kontroversiellt av USA eftersom sådan utrustning kan användas för att framställa kärnvapen. Efter påtryckningar från USA tvingades Kina till slut upphöra med exporten av kärnkraftsutrustning till Iran inom ramen för icke-spridningsavtalet.

Rent generellt är kärnvapen fullständigt avgörande för maktbalansen mellan världens länder och civilisationer: enda sättet att stoppa USA från en militär intervention är nämligen innehav av just kärnvapen. Nordkorea har tagit fasta på den devisen och den paranoida regimen skyddar sedan ett decennium den isolerade diktaturen med nukleära missiler. Bill Clinton försökte stoppa Kim Jong-il från att skaffa kärnvapen i slutet av 1990-talet – men misslyckades. Om Saddam Hussein hade väntat två-tre år med att invadera Kuwait hade Irak förmodligen hunnit bestycka militären med kärnvapen, vilket sannolikt hade förhindrat den USA-ledda invasionen av Irak. I ett sådant alternativt scenario hade Irak förmodligen haft kontroll över Kuwait och kanske även Saudiarabien idag.

Det finns dock länder som har gått i motsatt riktning. Argentina och Brasilien avvecklade sina kärnvapen efter att militärjuntorna hade fallit. Sydafrika hade också kärnvapen till 1990-talet för att skydda apartheidregimen från yttre angrepp; när den kontroversiella regimen avskaffades kunde Sydafrika även nedrusta sitt kärnvapenprogram.

Huntington identifierar två stora risker med kärnvapen: Det ena hotet är att islamistiska terrorister får tillgång kärnvapen och använder de för att begå storskaliga terrorattentat mot USA eller Västeuropa; det andra stora hotet är att Kina ingår en allians med muslimska kärnvapenmakter som Pakistan och hotar västvärlden med kärnvapenanfall.

Maktspelet mellan världens olika civilisationer är alltså betydligt mer komplext idag än under det kalla kriget. En intressant aspekt är därmed hur världens olika ”swing states” kan komma att agera i de framtida allianserna. Afrika och Latinamerika håller på att närma sig västvärlden. Även Indien, som är indragen i Kashmir-konflikten med Pakistan och Kina, håller på att närma sig USA. Japan är däremot en nation som kan komma att distanseras från USA och istället närma sig Kina.

Mest intressant ”swing state” är Ryssland. Å ena sidan har landet en nedärvd konflikt med USA och västvärlden sedan det kalla kriget, och har rustat upp med kärnvapen för att kunna kompensera för USA:s allt mer sofistikerade konventionella vapen. Inbördeskriget i Ukraina, som Huntington förutspådde redan 1996, är i någon mening ett proxykrig mellan Ryssland och västmakterna. Å andra sidan har Ryssland haft flera konflikter med angränsande muslimska länder och enklaver som Afghanistan, Tjetjenien, Tajikistan och Dagestan. Ryssland har alltså potential att bli vågmästare i maktbalansen mellan västvärlden och en eventuell muslimsk-konfuciansk allians.

Värt att notera är att Huntington inte pekar ut Ryssland som ett primärt hot mot västvärlden, utan snarare som en potentiell allierad mot en kinesisk-muslimsk konstellation. Möjligtvis har Trump tagit fasta på den analysen, eftersom han är starkt kritisk mot den muslimska världen, planerar att införa handelshinder mot Kina och försöker närma sig Putin. Detta är en omsvängning jämfört med Obamas regim som i praktiken gjorde det motsatta: införde sanktioner mot Ryssland, ökade frihandeln med Kina och i viss mån försökte försonas med den muslimska världen.

Sammanfattningsvis är de småskaliga konflikterna avsevärt vanligare än de storskaliga krigen. Risken för ett storskaligt krig mellan exempelvis Ryssland och västvärlden är med andra ord avsevärt mindre sannolik än att det blossar upp fler småskaliga konflikter.

Muslimska länder är dessutom kraftigt överrepresenterade bland världens konflikter. Trots att bara en femtedel av världens befolkning är muslimer var muslimska länder involverade i 26 av 50 konflikter på 1990-talet. Värt att notera är att detta inträffade innan al-Qaidas terrordåd 9/11, anfallet mot Afghanistan, USA:s andra invasion av Irak, den arabiska våren, Islamiska Statens uppgång, samt inbördeskrigen i Libyen, Syrien och Yemen.

Risken finns att de småskaliga konflikter som muslimer så ofta är inblandade i håller på att förflyttas till Västeuropa i takt med den stora invandringen från den muslimska världen. De framtida konfliktlinjerna kommer kanske inte att löpa mellan Ryssland och Västeuropa, utan istället mellan det kristna majoritetssamhället och de islamiserade enklaverna i Europas storstäder. Sådana mikro-konflikter kan ta sig uttryck som allt våldsammare upplopp och krav på sharialagar i vårt eget land.

En reaktion på “The Clash Of Civilizations –
Konflikter och allianser”

  1. Stort tack så här i efterhand för Huntington-serien! Jag vill tipsa om en mycket intressant kritisk analys och bestickande omvärdering av det senaste halvseklets västerländska civilisation. Colin Liddell: ”The Anti-Civilization of the West” på alternative-right.blogspot.com i mars 2017.

    Han menar att rötterna till dagens problem går ett par tusen år tillbaka i tiden och att den västerländska civilisationen kan delas in i tre faser: Romersk, Kristen samt Sekulärkristen (sedan franska revolutionen). Alla var splittrade (geografiskt, etniskt, religiöst m.m.) och svåra att hålla ihop, vilket nödvändiggjorde olika former av centralstyrd indoktrinering. Under åtminstone de senaste 40 åren har vi sedan haft en Anti-civilisation, alltså en helt ny, muterad, onaturlig, mycket instabil och desintegrativ typ, som inte åldras och dör av liknande orsaker som tidigare civilisationer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *