Vilka tjänar egentligen på hackerskandalen i USA?

Svenska medier har de senaste veckorna konsekvent drivit tesen att ”Ryssland ligger bakom hackerattackerna mot Clintons kampanjstab”. Utan några konkreta argument presenteras Rysslands inblandning i det amerikanska presidentvalet som en absolut sanning. Som vanligt i politiskt korrekta medier saknas en bredare analys med flera infallsvinklar och alternativa perspektiv. Hur många bevis har egentligen framkommit? Vad anser ryssarna om anklagelserna? Hur kan detta påverka Putins makt? Hur kan detta påverka valet i Sverige 2018?

I korthet är anklagelserna följande: Ryska hackers har i samarbete med – eller på en direkt order av – Putins regim brutit sig in det amerikanska Demokratiska partiets mailservrar och kommit över flera av kampanjledaren John Podestas emails; dessa emails ska de sedan ha vidarebefordrat till WikiLeaks som i sin tur har publicerat dem under sommaren och hösten.

I den rapport som amerikanska säkerhetstjänsten nyligen publicerade framläggs det dock inga konkreta bevis för att ryska hackare är skyldiga. Vidare avfärdar datasäkerhetsexperten John McAfee alla påståenden om att Ryssland skulle ligga bakom intrången. Dessutom har WikiLeaks grundare Julian Assange sagt att han är ”1000% säker på att Ryssland inte ligger bakom dataintrången”. De amerikanska anklagelserna mot Putins kretsar mest kring att ryska alternativa media som Russia Today och Sputnik har rapporterat positivt om Trump och negativt om Clinton; dessa ryska medier är dock extremt marginaliserade i USA och kan rimligtvis inte ha haft någon avgörande inverkan på valet. Ett annat så kallat ”bevis” är att höga politiker i Kreml ska ha jublat när Trump vann presidentvalet, vilket inte heller knyter ryska hackers till dataintrånget. Till och med självaste Donald Trump har avfärdat CIA:s anklagelser som nonsens.

Så vad är synen på hackeranklagelserna i Ryssland? Ryska politiker och tjänstemän på alla nivåer har förnekat Rysslands inblandning i hackerattackerna. De ryska politiker och kommentatorer som har uttalat sig i media har avfärdat den amerikanska rapporten som trams. Aleksej Pusjkov, som är ledare för dumans utrikeskommitté, drar paralleller till CIA:s inkorrekta rapportering om att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen inför Irakkriget 2003:

”Alla anklagelser mot Ryssland bygger på ’självförtroende’ och antaganden. USA var lika säkra på att (Saddam) Hussein hade massförstörelsevapen.”

Chefredaktören för den ryska TV-kanalen Russia Today, Margarita Simonyan, som omnämns i rapporten, skriver på Twitter:

”Årets skratt! Inledningen till min show för sex år sedan är det viktigaste beviset för Rysslands inblandning i det amerikanska valet.”

Putin förnekar också att Ryssland skulle ha hackat Podestas mail och sade i oktober 2016:

”Alla pratar om vem som gjorde det. Men spelar det egentligen någon roll? Det viktigaste är väl ändå den information som kom fram i mailen.”

Valery Garbuzov, som jobbar på Institutet för USA och Kanada i Moskva, har bevakat amerikansk politik under 30 år och är rådgivare åt den ryska regeringen. I en intervju påpekade han att Ryssland inte har den räckvidd eller precision som krävs för att tillsätta en amerikansk president:

”Det är kanske möjligt att skapa en viss atmosfär kring en viss kandidat. Men sådana influenser leder nödvändigtvis inte till det önskvärda resultatet. Om det vore så lätt att få en viss president vald i USA skulle sådana instrument ha använts för länge sedan.”

Vad anser folket i Ryssland? Enligt de ryska källor jag har varit i kontakt med bryr sig den ryska allmänheten inte särskilt mycket (i synnerhet inte just nu under nyårsledigheten då de flesta är lediga). De som har en åsikt anser i princip att amerikanarna har sig själva att skylla, eftersom USA har blandat sig i valkampanjerna i så många andra länder. President Obamas biträdande utrikesminister, Victoria Nuland, engagerade sig till exempel i det ukrainska valet hösten 2013 och bidrog till att sponsra protesterna på Majdan med fem miljarder dollar; oroligheterna på Euromajdan ledde sedermera till att Ukrainas president Janukovytj tvingades avgå vilket blev startskottet för det ukrainska inbördeskriget. Under det ryska valet 1996 lånade Washington via IMF ut tio miljarder dollar till den ryska regeringen för att stötta Boris Jeltsin när kommunistledaren Gennady Zyuganov tog ledningen.

Ironiskt nog stärker misstankarna om att Ryssland skulle ligga bakom hackerangreppen Putins ställning inrikespolitiskt. Joshua Yaffa skriver i The New Yorker:

“Ur ett ryskt perspektiv är anklagelserna om Rysslands inblandning mer gynnsamma för Putin än vad de skadar honom. Om det land han styr i huvudsak är svagt – vilket ofta har framhållits av Obama-administrationen under årens lopp – vad mer än att ha kullkastat ett amerikanskt presidentval skulle ge Putin en legendarisk status av att besitta superkrafter?”

Obamas utvisning av 35 ryska diplomater uppfattas därmed också som ett svaghetstecken i Ryssland, medan Putins beslut att avvakta med diplomatiska reprimander tills Trump blir president framstår som kraftfullt.

Putin sitter med alla trumf på hand. Om det visar sig att Ryssland inte var inblandade i hackerattacken kommer Obamas regering och CIA att framstå som lögnare; om det däremot (mot förmodan) visar sig att Ryssland var inblandade kommer Putin att framstå som en kraftfull ledare (åtminstone i Ryssland). Obamas regering har målat in sig i ett hörn, vilket påminner om den situation George Bush hamnade i efter att ha invaderat Irak efter CIA:s falska anklagelser om Saddam Husseins massförstörelsevapen.

Här i Sverige har Anders Lindberg på Aftonbladet sällat sig till skaran som fruktar Rysslands inblandning i det svenska valet 2018. I en artikel med rubriken ”Efter Trump: kommer Putin hjälpa Åkesson?” gör Lindberg den tveksamma analysen att Putins regim kommer att försöka hjälpa Sverigedemokraterna att komma till makten.

Även Stefan Löfven är inne på samma linje. I en intervju med Expressen säger Löfven att det finns en risk för att Ryssland försöker påverka den svenska valrörelsen:

”Vi kan i alla fall inte utesluta det. Det är ju uppenbarligen dokumenterat i USA hur det gått till där. Och vi har i år redan val i Frankrike, Tyskland och Italien. Jag tror att även de länderna funderar på hur man ska freda sig från intrång.”

Stefan Löfvens analys är extremt defensiv och han intecknar i princip redan nu en förlust mot Sverigedemokraterna i valet 2018. Löfven har försökt att komma åt Sverigedemokraterna med alla medel: kalla dem rasister, nazister och försöka isolera dem med Decemberöverenskommelsen – doch utan att lyckas. Om Socialdemokraterna gör ett uselt val 2018 kan han alltid skylla på Putins inblandning, precis som Demokraterna gör nu i USA.

De som till syvende och sist går stärkta ur anklagelserna om hackerangrepp är i slutändan Vladimir Putin, Donald Trump och kanske Jimmie Åkesson. Deras politiska motståndare gör klokast i att hålla tyst och istället försöka leverera en politik som folket faktiskt vill ha. Vad gäller nyhetsrapporteringen skulle massmedia tjäna på att vidga perspektiven och rapportera mer sakligt och objektivt – i synnerhet om Ryssland; då skulle medierna kanske få tillbaka läsarnas förtroende istället för att allt fler söker sig till alternativa media.

En reaktion på “Vilka tjänar egentligen på hackerskandalen i USA?”

  1. Men är det inte så att Löfven försöker lägga grunden till att ogiltigförklara valet 2018 om det nu går honom emot och kanske också förbjuda SD?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *