DDR-Sverige

Begreppet DDR-Sverige används ofta skämtsamt för att beteckna Sverige som ett land där yttrandefriheten och åsiktsfriheten har kringskurits. Men hur många likheter finns det egentligen mellan det forna DDR och dagens Sverige? Ganska många, ska det visa sig.

Till att börja med baserades en stor del av propagandan i DDR på så kallad antifascistisk retorik. I denna essä, utgiven av Leibnizinstitutet, analyserar författaren Konrad Jarausch den östtyska elitens användning av antifascistisk retorik. Eftersom Sovjetunionen var med om att besegra Nazityskland 1945 tillföll östra Tyskland den kommunistiska sfären. Den antifascistiska propagandan i DDR kretsade därefter kring att göra upp med landets nazistiska förflutna och att hylla kommunismen i segermakten Sovjetunionen. Sammanfattningsvis beskrevs Nazityskland som en fascistisk stat med gigantiska klasskillnader och att den kapitalistiska industrialiseringen låg till grund för förintelsen och den enorma förödelsen under andra världskriget. Givetvis stämmer mycket av den beskrivningen in på Nazityskland, men DDR:s propagandaministerium utnyttjade denna typ av retorik in absurdum under flera decennier för att försvara och hylla det kommunistiska samhällsskicket – långt efter att nazismen hade förbjudits och utrotats i såväl DDR som Västtyskland. Den östtyska regimen var så fixerad vid att varna för fascismen att det kommunistiska styrelseskicket paradoxalt nog började uppvisa allt mer fascistiska tendenser. Den tyska författaren Helga Königsdorf varnade bland annat för att ”missbruket av en påtvingad antifascism höll på att framkalla en ny form av fascism”. Vidare konstaterade författaren Konrad Jarausch: ”Flera kritiker hävdade att det stolta antifascistiska arvet ironiskt nog legitimerade en ny typ av ofrihet i DDR.”

Parallellerna till Sverige är åtskilliga. Det nazistiska hotet är ytterst marginellt i Sverige: De svenska nynazistiska och högerextrema partierna, Svenskarnas Parti och Nationaldemokraterna, skrapade bara ihop några promille av väljarnas röster och lades ner 2015 respektive 2014. Som synes har dessa högerextrema rasistiska partier en försvinnande liten väljarbas; trots det fortsätter falska profeter som Henrik Arnstad att upprepa det DDR-influerade mantrat om att Sverige är genomsyrat av ”rasism, fascism och nazism”. De svenska massmedierna har också anammat den antifascistiska retoriken och använder notoriskt epitet som ”rasistiskt parti” om Sverigedemokraterna, ”hatsajter” om alternativa media, och så vidare.

Precis som i det forna DDR utgör inte heller nazismen något reellt hot i dagens Sverige – ändå används samma antifascistiska propaganda av eliten för att hjärntvätta och kontrollera befolkningen. I DDR användes den antifascistiska retoriken för att tysta kritiker mot kommunismen; i Sverige används samma typ av retorik för att tysta invandringskritiker.

Med den antifascistiska retoriken som grund hårdvinklades och censurerades de statskontrollerade medierna i DDR – allt för att gynna kommunistregimen. De frihetligt sinnade östtyska medborgarna lyssnade istället på Voice Of America för att få en alternativ verklighetsbeskrivning. Samma mönster går igen i Sverige idag: de politiskt korrekta och agendasättande medierna har under årtionden mörkat och censurerat invandringsproblematiken, medan allt fler svenskar istället vänder sig till alternativa eller utländska media för att ta reda på fakta.

Det finns dessutom flera historiska kopplingar mellan DDR och Sverige. På det hela taget var förbindelserna mellan länderna väldigt goda och institutionaliserades rent av med Vänskapsförbundet Sverige–DDR. I det fördolda hade den östtyska regimen dock som strategi att infiltrera det svenska samhället. Under denna period värvades flera spioner av Stasi för att verka politiskt i Sverige; på senare år har listor med hundratals namn på dessa Stasi-agenter publicerats. Litteraturvetarna fick nyckeluppdraget att sprida den kommunistiska ideologin under täckmanteln att det var tysk kultur. DDR:s kulturcentrum i Stockholm stod under Politbyråns kontroll och rapporterade regelbundet till högkvarteret i Östberlin, alltmedan DDR:s ambassad fungerade som spioncentral. Det östtyska skolsystemet var en förebild för de ledande socialdemokratiska skolpolitikerna, och stora skaror av svenska lärare och elever reste på studiebesök till DDR. Även på högsta politiska nivå var relationerna hjärtliga: såväl Olof Palme, Ingvar Carlsson som Olof Johansson avlade officiella statsbesök i Östtyskland och bedyrade ländernas samarbete och vänskap. De största beundrarna av DDR återfanns inte helt förvånande inom VPK; Lars Ohly blev till och med ”väldigt ledsen” när Berlinmuren föll.

Dessa politiska vänskapsband till DDR, Stasis infiltration av det svenska samhället, de starka influenserna av den östtyska skolan och 44 år av socialdemokratisk hegemoni har lämnat tydliga spår i Sveriges mediala och politiska sfär. I våra nordiska grannländer har flera intellektuella uppmärksammat totalitära tendenser i dagens Sverige. Ett antal journalister och politiker i Norge säger i denna intervju att Sverige är i det närmaste totalitärt och avråder från att läsa svenska tidningar. På motsvarande sätt skrev den danske debattören Kasper Støvring år 2014 en krönika i Berlingske om det svenska debattklimatet som han bedömde ha semitotalitära drag.

Själv har jag diskuterat Sveriges semitotalitära tendenser med flera personer från länder som har eller har haft kommunistiskt styre. De bekräftar mycket riktigt att dagens Sverige i det närmaste är ett betrakta som en demokratur. En kinesisk vän gav exempelvis följande beskrivning: ”I Kina får man inte kritisera regimen, men i Sverige får man inte kritisera invandringspolitiken.” På Twitter skrev en polack: ”Det politiska och mediala klimatet i Sverige påminner mig om Polen under Jaruzelskis styre.” En ukrainsk vän anser att radikalfeminismen har gått helt över styr och att Decemberöverenskommelsen är oförenlig med ett demokratiskt styrelseskick. En tjeckisk bekant uppger att angiveriet på arbetsplatserna i Sverige påminner om förfarandet i det kommunistiska Tjeckoslovakien. En polsk vän upplever att hon var friare i tanken i det kommunistiska Polen än i dagens Sverige. En rysk vän, som flyttade från Ryssland eftersom han tröttnade på de vinklade medierna, konstaterar dystert att de svenska medierna censurerar och vinklar nyheterna minst lika mycket – fast här sker det med avseende på invandringsfrågan. Han är också förvånad över att Sverige rankas så pass högt på skalan över yttrandefrihet (Sverige rankas som åtta medan Ryssland hamnar på 148:e plats) – så han har dragit slutsatsen att detta måste vara en teoretisk bedömning utan någon egentlig förankring i verklighetens mediala landskap.

Observationen om den teoretiska yttrandefriheten i Sverige är intressant. Faktum är att DDR också hade yttrandefrihet på papperet. I artikel 27 ur DDR:s konstitution, som innefattar yttrandefriheten, står det:

”Varje medborgare har rätt att fritt och offentligt yttra sig i enlighet med principerna för konstitutionen. Den fria pressen, radio och TV är garanterad.”

Som bekant avlyssnades, förföljdes och fängslades mängder av dissidenter i DDR – så någon yttrandefrihet var det inte att tala om i praktiken. Förklaringen ligger i att den östtyska regimen konsekvent åberopade klausulen ”i enlighet med principerna för konstitutionen”. Varje person som försökte yttra sig kritiskt om kommunistdiktaturen kunde därmed fängslas eller förvisas eftersom dylika uttalanden kunde ha en samhällsomstörtande påverkan. Med andra ord kunde man bara yttra sig fritt i DDR om man höll sig till regimens värderingar.

Låter detta bekant? Jodå, samma retorik går nämligen igen i kulturminister Alice Bah Kuhnkes medieutredning. Enligt förslagen i denna utredning kommer endast medier som uppfyller ”villkoret om demokratisk värdegrund” att beviljas mediestöd. Den enda alternativa tidning som uppbär statligt mediestöd är idag Nya Tider, men eftersom de utmanar den svenska regimens ”värdegrund” när de kritiserar etablissemanget, EU och invandringspolitiken finns det en överhängande risk att tidningen kommer att förlora sitt mediestöd. Förfarandet påminner med andra ord om hur DDR tystade sina kritiker. (En annan parallell är Kuba, som också hade yttrandefrihet i teorin, men där regimkritiska tidningar tystades i praktiken eftersom inga tryckerier fick sälja papper till dem.)

Dessutom har Alice Bah Kuhnke föreslagit att staten ska bedöma vad som är ”falska nyheter” på sociala medier. I princip föreslår hon att nyheter som är ”falska” (läs: regimkritiska) ska kunna censureras på sociala medier. Om en sådan lag blir verklighet kommer det att föra Sverige ännu ett steg närmare diktaturen i DDR: då kommer alternativa medier i praktiken att censureras på sociala medier, medan massmedia kommer att kunna breda ut sig allt mer med regimanpassade nyheter. Det kommer i så fall att bli allt svårare att bemöta desinformation som ”invandringen är lönsam”, ”alla flyktingbarn är under 18 år”, ”Brexit kommer att innebära en ekonomisk katastrof”, och så vidare.

I DDR var övervakningen extrem och dokumentationen om medborgarna – och i synnerhet dissidenterna – monumental. Men de tekniska systemen för övervakning och lagring är betydligt mer avancerade idag. USA:s och Storbritanniens system för övervakning, Echelon, avlyssnar och analyserar cirka tre miljarder meddelanden per dag. Enligt Edward Snowden är EU mer övervakat än Kina idag; Sverige har till och med hårdare regler än EU och kräver att teleoperatörerna måste lagra uppgifter om användarna i sex månader. Om Alice Bah Kuhnkes förslag om statlig övervakning av sociala medier skulle förverkligas finns de tekniska systemen på plats för att implementera en sådan lag. Intressant nog finns det även planer i Tyskland på att säkerhetstjänsten BFV ska kunna övervaka och censurera dissidenter på sociala medier; med tanke på Tysklands nazistiska och kommunistiska historia är ett sådant initiativ minst sagt spektakulärt.

En annan parallell till DDR:s övervakning är svenska Researchgruppen som kartlägger och registrerar medborgare med åsikter som avviker från ”värdegrunden”. Researchgruppen, som kallar sig för ”Sveriges Stasi”, kartlägger i första hand politiker och privatpersoner som har kopplingar till Sverigedemokraterna. Det gör de genom att hacka exempelvis kommentarsfälten på Avpixlat och stjäla Flashbacks databas. På så vis har de byggt upp en stor databas med vanliga medborgares åsikter. Sedan säljer de informationen till tabloidtidningar som Expressen och Aftonbladet som hänger ut dessa personer med namn och bild. Trots att Researchgruppen har gjort sig skyldiga till dataintrång (brottsbalken 4 kap. 9 c §) och brott mot personuppgiftslagen har de inte dömts för några brott – istället tilldelades de Guldspaden år 2014 och var dessutom nominerade till Stora Journalistpriset samma år. Den som delade ut Guldspaden till Researchgruppen var ingen mindre än Hanna Stjärne, som numera är VD för Sveriges Television.

Stiftelsen Expo är en annan dominerande aktör i Sverige som för tankarna till DDR. Grundarna till Expo är bland annat den brottsdömde nyrasisten Tobias Hübinette och Stieg Larsson. Expo har bland annat köpt Sverigedemokraternas medlemsregister från en avhoppad medlem och har med det som grund byggt upp Sveriges största databas av personer med högerextrema åsikter. (Registret var dock inte helt lagligt när det upprättades.) Värt att notera är att Mona Sahlin har suttit i Expos styrelse och att hon därefter blev utsedd till regeringens samordnare mot våldsbejakande extremism. Under sina första år på den posten jagade hon nästan uteslutande nynazister – trots att jihadister och vänsterextremister utgör ett betydligt större hot mot Sveriges säkerhet. Denna flagranta felprioritering är ett eko av de antifascistiska överdrifter som även florerade i det forna DDR.

Piscatus är ytterligare en spelare i Sverige som påminner om Stasis åsiktsregistreringar. Företaget ägs av Robert Aschberg och har samtliga svenskar registrerade i en databas. Företaget inhämtar dokument och offentliga handlingar från domstolar, regeringsdepartement, kommuner, kyrkostift, landsting, högskolor och myndigheter. I praktiken drivs Piscatus av medlemmar i Expo och Researchgruppen som använder uppgifterna från de insamlade handlingarna för att samköra dem mot hackade webbsajter och diskussionsforum som Disqus; de identifierade privatpersonerna hängs sedan ut i tidningar som Aftonbladet och Expressen.

Sammantaget påminner Researchgruppen, Expo och Piscatus verksamheter om Stasis övervakning av dissidenter – framförallt sådana som misstänks avvika från ”värdegrunden” och den påbjudna ”antifascistiska retoriken”. I Stasis fall var övervakningen beordrad av kommunistpartiet i DDR, medan övervakningen och registreringen i Sverige utförs av oberoende aktörer – dock med implicit stöd av maktspelare som Mona Sahlin, Hanna Stjärne, Robert Aschberg och Thomas Mattsson.

I DDR fanns även ett omfattande system av angivare som kunde rapportera dissidenter till Stasi. Motsvarigheten i Sverige är de personer som sprider ut att vänner eller bekanta är aktiva inom Sverigedemokraterna, vilket inte sällan leder till att dessa får sparken från sina jobb, blir uteslutna ur fackföreningar eller förlorar kontakten med vänner eller familj. Angiveriet av sverigedemokrater som pågår på svenska arbetsplatser, exempelvis genom att anställda tipsar sina chefer via Facebook, påminner om metoderna i DDR.

De offentliga dissidenterna i DDR fängslades, utsattes för hot eller hårda påtryckningar av Stasi. Mest känd är trubaduren Wolf Biermann som öppet kritiserade kommunismen till regimens förtret. Stasi försökte hota honom till tystnad och gjorde även försök att mörda honom genom att sabotera hans bil; när det misslyckades fråntogs Biermann sitt östtyska medborgarskap och utvisades till Västtyskland under en turné 1976.

De dissidenter i Sverige som har gått ut med sina åsikter offentligt har också drabbats hårt. Många sverigedemokratiska politiker lever under konstant dödshot, och en lokalpolitiker i Båstad drevs till självmord på grund av Expressens mediedrev. Marcus Birro, som åt lunch med ett par sverigedemokrater, blev därefter uppsagd från sin tjänst på fotbollsbloggen Solo Calcio. Efter att bloggaren Julia Caesars identitet röjdes av Expressen har hon tvingats att flytta mellan olika hemliga adresser för att undgå dödshoten. Detta var bara några exempel på oliktänkande i Sverige som behandlas som DDR:s dissidenter.

På motsvarande sätt förbjöds lektorer med en borgerlig eller konservativ inriktning att verka på universitet i DDR. Samma mönster har upprepats i Sverige, där invandringskritiker som professor Karl-Olof Arnstberg har förklarats persona non grata.

Till slut fick det östtyska folket nog och började protestera mot kommunistregimen i DDR. Leipzig och Dresden blev epicentrum för demonstrationstågen där tiotusentals personer protesterade i oktober 1989 mot regimen genom att skandera ”vi är folket”. Kopplingen till Dresden är intressant, eftersom staden år 2015 även blev centrum för Pegida-demonstrationerna mot islamiseringen av Tyskland. Man kan här placera östra Tyskland i en större kontext, eftersom Östtyskland ingick i Warszawapakten under kommunistepoken. På den tiden höll Sovjetunionen på att internationalisera kommunistblocket genom att tvångsförflytta folkgrupper till olika länder; exempelvis bor flera ättlingar till ukrainska och vitryska arbetare i Kazahkstan, litauer i Vitryssland samt ukrainare, vitryssar och letter i Estland. Medborgarna i DDR och Visegrad-länderna protesterade dock mot Sovjetunionens internationalisering, vilket har gått i arv till dagens östeuropeiska motstånd mot EU:s tvångsanvisningar av asylsökare.

I november 1989 föll så Berlinmuren. Den utlösande faktorn var att partifunktionären Günter Schabowski på en presskonferens av misstag uppgav att utresetillstånd från DDR skulle medges ”omgående”. Asylkrisen 2015 hade en liknande inverkan på Sveriges regering: i november 2015 infördes i all hast gränskontroller. Återigen finns här en parallell: när situationen blev akut i DDR revs Berlinmuren ner, medan Sverige i panik införde gränskontroller på grund av asylkaoset.

Ironiskt nog ledde den antifascistiska retoriken i DDR och Sverige till att underblåsa respektive lands största problem: i DDR ledde kommunismen till en allt större fattigdom och förtryck, medan invandringen i Sverige har lett till skenande kostnader, kriminalitet, islamisering, jihadistresor och utanförskap. Till slut går det dock inte att föra folket bakom ljuset med antifascistisk retorik, övervakning och repressalier – utan den kranka verkligheten kommer alltid ikapp.

8 reaktioner på ”DDR-Sverige”

  1. Som vanligt en mycket bra analys.

    Kulturmarxisterna / identitetsvänstern har mer och mer infiltrerat statsförvaltningen, inklusive lärosätena. I en undersökning för ett par år sedan om lärare som var engagerade politiskt på kommunal nivå var det cirka 28 procent som stödde för V, Mp och F!. (Dessa partier fick cirka 16 procent tillsammans i valet 2014.) Det var bara 3-4 procent av lärarna som stödde M och stödet för SD var obefintligt.

    Det blir inte bättre när man läser ledarsidorna.se och får se att Advokatsamfundet verkar ha tagits över av vänsternätverket Hilda och Ruben, där ämbetspersoner som Dan Eliasson, Anders Danielsson och Carin Götblad ingår. Vi kan därmed förvänta oss fortsatta låga straff för brottslingar med invandrarbakgrund och mer pengar att hämta för minoritetsgrupper på grund av ”diskriminering”.

    Det finns i dag främst två förödande faktorer som gör att jag inte ser någon framtid för landet; hög invandring från MENA-länderna av lågutbildade människor samt kulturmarxisternas / identitetsvänsterns allt större inflytande i det offentliga Sverige, där en stor merpart av sossarnas yngre politiker också tillhör denna kategori vänsterpolitiker (till skillnad från de gamla klasskampspolitikerna). Det värsta är kanske att Alliansen i mångt och mycket agerar som vänstern i många frågor, kanske för att de till varje pris vill ta avstånd från SD.

  2. Öhhh? Hur menar du att Putin kontrollerar all media i Ryssland som din ryske bekant påstår? För det första så finns det fler ägare, även utländska, till ryska media än i Sverige. Har du sett rt eller Sputnik öht? Dom har ju mängder med utländska skribenter och programledare i sina led som får säga vad dom vill om allt möjligt till skillnad från svenska medier. Dessutom står Ryssland under konstant attack från MSM, CIA-propaganda och NSA:s spioneri vilket man ju måste skydda sig från annars kan det bli som i Sverige.

    1. Sputnik och Russia Today sänder mest utomlands och riktar in sig på den europeiska publiken. Majoriteten av den ryska befolkningen ser däremot mest på de nationella TV-kanalerna. De tre statsägda kanalerna First Channel, Rossiya och NTV dominerar TV-landskapet. Dessa tre kanaler har kritiserats för sin brist på neutralitet och objektivitet.

      Å andra sidan svartmålas Ryssland i västorienterade medier, så visst pågår det ett propagandakrig. Framförallt Dagens Nyheters och Aftonbladets rapportering om Rysslands förmodade inblandning i det amerikanska presidentvalet och det ryska krigshotet är skrattretande.

  3. Kanske är min reflektion på din artikel lite ”O T” och kanske ett embryo till en annan artikel.
    Jag slås av likheterna i systemet som rådde i DDR och på det sätt EU idag blir en allt mer suspekt organisation i ”vanligt” folks medvetande.
    Kopplingen mellan de styrande och de styrda blir med stigande grad av byråkrati allt lösare. DDR-borgaren fick se sin egen möjlighet att behålla rådigheten över sitt eget liv och egendom starkt begränsas till förmån för ett ”genossenschaft”,
    en ”gemenskap” som skulle forma ett idealsamhälle.
    Feltänket är monumentalt och tar sig uttryck i till exempel jordbrukspolitiken inom gemenskapen.
    Det är ren och skär galenskap att EU överhuvudtaget skall ha att göra med näringar där marknaden utan tvivel sätter tydliga ramar för vad som låter sig produceras. Historiska exempel på vanstyret finns lätt tillgängliga för den vetgirige.
    Ofta får man känslan av att argumenten för en politiskt styrd verksamhet likt jordbruk helt saknas. Vi får nöja oss med att enligt maktcentra inte förstå helheten och att sitta lugnt i båten tills dess att ”kaptenen” ror oss i hamn.
    Finns egentligen inget bättre sätt att hämma enskildas initiativförmåga till gagn för tillväxt för denne och dess grannar.
    Då Sverige ofta vill visa sig ”bäst i klassen”, när det gäller kollektivistiska påbud levererade från Bryssel, är jämförelsen med DDR inte alls ”överkurs”.
    Vi får hoppas att fler gör sig ”besväret” att likt dig sätta sig in i denna farofyllda utveckling.
    Tack för en bra artikel!

    1. Tack för din kommentar. Här finns faktiskt ett tidigare blogginlägg på temat du föreslår: http://www.morpheusblogg.se/2016/03/04/eus-och-sovjets-internationalism/.

      Det handlar om likheterna mellan Sovjetunionens internationalism och asylinvandringen till EU. I båda fallen används – mot folkens vilja – stora folkomflyttningar med syfte att ena unionerna och minska ländernas kulturella särart. I båda fallen har försöken till slut bemötts av folkligt motstånd, inte minst i det forna Östeuropa. Läs gärna och kommentera!

      1. Jag har hittat till din utmärkta blogg och njuter. Du har så rätt i att folket i östeuropa, tidigare trakasserade av kommunister och Moskva, gör nu motstånd mot EUs eliten och påtvingade kvoter. Jag själv är uppvuxen i ett av dessa länder och känner igen indoktrinering av folket, nu i Sverige.

  4. Tack återigen för ett gediget arbete! Apropå fascism, som är och förblir ett centralt ämne även i vår tid, vill jag ge ett tips till läsare som inte hinner läsa historia och idéhistoria, men ändå kan avsätta ett par dagar till att fördjupa sin förståelse av samtiden:
    Gå till bloggens vänsterspalt, ”Kategorier”. Läs under ”Brave New Sweden” om socialdemokratins fascistiska rötter och hela den utmärkta artikelserien kring Roland Huntfords bok. Lista varje fascistiskt drag som formuleras i texterna. Gå sedan till ämnet ”fascism” i svenska Wikipedia och komplettera listan. Själv fick jag ihop ett fyrtiotal element och när jag satte hel- eller halvkryss för vilka som återfinns inom socialemokratin blev det 20-30 beroende på viktningen. Det finns inget annat parti i Sverige som kommer ens i närheten av detta. Som kontrastering bör du sedan också läsa om fascism i Wikipedia på andra lättbegripliga språk, t ex nynorsk, bokmål och danska. De artiklarna är mer essäistiska och fördjupar den komplexa bilden. Till sist kan du studera och jämföra med det utförliga stoffet i engelska Wikipedia. Du behöver alltså högst två dagar av läsning och tankearbete för att bli tio gånger kunnigare än Arnstad och Löfven-regeringen tillsammans.

  5. Har ni läst inte läst Birgitta Almgrens böcker
    1 ) Inte bara STASI
    2) Inte bara Spioner
    Eller denna

    http://skolvarlden.se/artiklar/den-svenska-ddr-skolan

    ”Under 1970- och 1980-talen åkte tusentals svenska lärare, rektorer och annan skolpersonal på utbildning i kommunistdiktaturen DDR.
    Många av dem finns i dag i såväl Säpos som Stasis register.

    FAKTA
    Starka band mellan Sverige och Tyskland
    1949: Den 7 oktober bildas DDR, Deutsche Demokratische Republik. Kulturut-bytet med Sverige inleds direkt med ett gästspel av Leipzigs Thomanerkör i Sverige.

    1950: DDR:s säkerhetstjänst Stasi (Ministerium für Staatssicherheit) bildas.

    1953: En miljon DDR-medborgare deltar i arbetaruppror runt om i landet den 17 juni. Sovjetisk militär dödar ett 50-tal och 10 000 döms till fängelsestraff när upproret slås ner.

    1955: Sovjetunionen och DDR tecknar ett avtal som ger DDR självständighet att besluta om sin in- och utrikespolitik.

    1956: ”Föreningen för förbindelser med Tyska demokratiska republiken” bildas. Den byter namn till Förbundet Sverige–DDR.

    1959: John Blund (Sandmann) börjar sändas i östtysk tv. DDR återupptar kontakten med svenska universitet som bröts under andra världskriget.

    1961: I augusti börjar Berlinmuren att byggas.

    1965: DDR–utställning på lärarhögskolorna i Stockholm och Malmö. Arrangeras av Lärarhögskolan i Stockholm ihop med DDR.

    1967: Lärarnas Riksförbund träffar representanter för DDR och säger sig vilja skicka en delegation till östersjöveckan i Rostock.

    1968: Stellan Arvidsson väljs till ordförande i vänskapsföreningen Sverige–DDR.

    1971: Jonas Orring, generaldirektör för skolöverstyrelsen reser till DDR. John Blund introduceras i Sverige av Sveriges Television i programmet ”Halv sju” med Lennart Swahn som berättarröst.


    1972: Sverige erkänner DDR. DDR-veckor anordnas på flera platser i Sverige.

    1973: DDR blir medlem i FN. Lärobokskommittén för att förbättra DDR-bilden bildas under ledning av Britta Stenholm. De så kallade DDR-lektorerna deltar på Stockholms skolförvaltnings utbildningsdagar.

    1974: DDR blir arbetarnas och böndernas socialistiska stat i en ny författning. Målet att Tyskland ska återförenas stryks. Jürgen Sparwasser gör matchens enda mål när DDR besegrar Västtyskland i Fotbolls-VM.

    1976: Sångaren Wolf Biermann blir av med sitt DDR-medborgarskap.

    1977: Karin Söder besöker som första svenska utrikes-minister DDR.

    1982: Minnet av Gustav II Adolf firas i Lützen utanför Leipzig med invigning av ett nytt museum. Den svenska ärkebiskopen Olof Sundby predikar.

    1984: Statsminister Olof Palme besöker DDR.

    1985: DDR:s utbildningsminister Margot Honecker besöker Stockholm. Sveriges försvarsminister Anders Thunborg jagar älg tillsammans med DDR:s arméminister Heinz Hoffman.

    1986: DDR:s ledare Erich Honecker besöker Stockholm.

    1987: Stellan Arvidsson avgår som ordförande i Sverige–DDR. Ny ordförande blir biskop Lars Carlzon.

    1988: Svenska Universitets- och Högskoleämbetet skriver till DDR:s regering för att få till stånd ett tätare forskningssamarbete.

    1989: Statsminister Ingvar Carlsson besöker DDR.Berlinmuren öppnas den 9 november.

    1990: Den 3 oktober upplöses DDR och blir en del av ett enat Tyskland. I samband med Tysklands återförening framkom det att den östtyska säkerhetspolisen Stasi aktivt stött västtyska vänster-terrorister ekonomiskt och logistiskt. Flera medlemmar ur RAF (Röda armé-fraktionen) gömde sig i DDR……………………………..

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *