The Clash Of Civilizations –
Modernisering och förändring

Sedan 1970-talet har en våg av modernisering svept över världen. Primärt är det västerländsk teknologi som har drivit på utvecklingen – och i många fall har en demokratiseringsprocess skett i moderniseringens efterdyningar. Under 1970- och 1980-talen demokratiserades drygt 30 länder: Spanien, Portugal, Filippinerna, Sydkorea, Östeuropa och större delen av Latinamerika. I princip alla kristna länder anammade i samband med denna process västerländska demokratiska principer och värderingar.

I Asien har det däremot varit betydligt svårare för de västerländska värderingarna att få fäste. Japan och Kina var isolerade länder under flera århundraden, men släppte in västerländsk teknologi på 1800-talet för att kunna vidareutvecklas. Båda länderna har sedan dess haft som målsättning att moderniseras – men samtidigt vidmakthålla traditioner, sedvänjor och hierarkier. Huntington förutspådde redan 1996 det enorma ekonomiska uppsvinget i Kina och dess spridningseffekter till enklaver och grannländer som Hong Kong, Singapore och Taiwan; vidare förutspådde Huntington helt korrekt att den kinesiska diasporan skulle komma att kontrollera ekonomin i länder som Thailand, Malaysia och Filippinerna. Även dessa angränsande länder står Kina betydligt närmare än västvärlden – trots att dessa länder är extremt moderna. (För den som är intresserad av en profetia bedömde Huntington att Kinas ekonomi kommer att plana ut runt år 2020.)

På 1990-talet rådde det stor optimism i västvärlden efter de framgångsrika demokratiseringsprocesserna under de två tidigare decennierna. USA:s presidenter George Bush och Bill Clinton försökte sig då på att ”sprida västerländsk demokrati” även till Mellanöstern. Som bekant slutade detta ambitiösa projekt i ett formidabelt fiasko i de länder som USA intervenerade militärt; istället för en demokratiseringsprocess kastades länder som Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien in i inbördeskrig där före detta diktatorer, klanledare, jihadister och krigsherrar numera gör upp om makten under brutala former.

Även i någorlunda stabila muslimska länder som Saudiarabien, Iran och Förenade Arabemiraten har västvärlden misslyckats med att sprida sina demokratiska värderingar. Dessa länder har moderniserats kraftigt med hjälp av västerländsk teknologi; ett typexempel på detta är Dubai som har blivit något av ett centrum för lyxsemestrande turister. De islamistiskt styrda länderna tar med andra ord till sig västerlandets teknologi – men bibehåller de islamistiska värderingarna och sharialagarna.

Det ultimata exemplet på ett land som har moderniserats, men som inte har anammat de västerländska värderingarna, är förmodligen Ryssland som är huvudstat (”core state”) i den ortodoxa civilisationen. Enligt Huntington ligger skillnaden i att protestanterna och katolikerna i västvärlden genomgick renässansen, reformationen och upplysningen med kulturella influenser från det antika Grekland och därefter expanderade det västerländska imperiet genom kolonisering sjövägen. Det ortodoxa Ryssland fick istället de flesta kulturella referenserna från det Bysantiska riket och expanderade imperiet landvägen till angränsande territorier.

Huntington landar i den tänkvärda slutsatsen att modernisering inte ska förväxlas med västernisering. Kineser, japaner, muslimer, ryssar och afrikaner må köra europeiska bilar och använda amerikansk teknologi – men deras traditionella värderingar och styrelseskick består. Även den motsatta trenden gäller: invandrare som kommer till västvärlden vill ta del av välståndet, men är inte alltid beredda att ge upp sina traditionella värderingarna. Detta gäller i synnerhet den muslimska diasporan till Europa, där imamerna i moskéerna uppmanar de nyanlända muslimerna att ta avstånd från den kristna majoritetsbefolkningen. De europeiska länderna tvingas istället att gradvis anpassa sig till den muslimska minoritetens regler snarare än tvärtom.

Vidare introducerar Huntington begreppet ”torn country” (”land i förändring”). Enligt hans definition är det ett land som håller på att omdefiniera sin identitet för att uppgå i en annan civilisation. Ett land i en sådan förändring måste uppfylla tre kriterier: den politiska och ekonomiska eliten måste stödja transformationen, folket måste vara villigt att acceptera förändringen, och landet måste accepteras av eliten av den civilisation som landet ska uppgå i.

Det främsta exemplet på ett sådant land i förändring är Turkiet. Landets historia, kultur och traditioner är djupt förankrade i islam – men ända sedan 1923 då Mustafa Kemal Atatürk blev landets president har dess politiska elit konsekvent försökt västernisera landet. Sedan 1920-talet har Turkiets regim infört flera västerländska institutioner, förbjudit muslimska kläder, introducerat det latinska alfabetet (istället för det arabiska) och gått med i NATO; samlingstermen för denna process är ”kemalism”.

Dessutom har Turkiet ansökt om medlemskap i EU under närmare 50 år, vilket är ett försök av USA och Europa att knyta Turkiet närmare västvärlden för att på så vis ha en allierad i Mellanöstern. Turkiets medlemskap i EU har dock kantats av åtskilliga hinder, eftersom EU:s makthavare egentligen inte vill ha landet som en fullvärdig medlem utan bara vill att landet ska västerniseras medan det vackert väntar på trappan. I hemlighet har högt uppsatta europeiska ledare erkänt att ”EU är en kristen klubb” medan ”Turkiet är för fattigt, för muslimskt, för folkrikt, för brutalt och för kulturellt avvikande”. Kemaliseringen håller nu på att misslyckas. President Recep Tayyip Erdoğan håller på att islamisera landet, samtidigt som regimen i Ankara håller på att tröttna på de fruktlösa försöken att bli medlem i EU; den senaste tiden har Turkiet istället närmat sig Ryssland.

Även Ryssland är ett land i förändring. Landet moderniserades under Peter den Store, vilket ledde till en stormaktsperiod för tsarväldet under 1800-talet. Därefter gick landet genom den ryska revolutionen, Lenins röda terror, andra världskriget, Stalinismen, Chrusjtjovs avspänning, Gorbatjovs perestrojka, Sovjetunionens sammanbrott och en turbulent tid som självständig nation under Jeltsin. Mer omvälvande förändringar för ett land är svåra att föreställa sig. På senare år har NATO:s utvidgning – i synnerhet till Baltikum – provocerat Putins regim allt mer, vilket har lett till att Ryssland håller på att rustas upp militärt. Man ska samtidigt ha klart för sig att NATOs samlade militärbudget är ungefär 750 miljarder USD, jämfört med Rysslands militärbudget på 70 miljarder USD. I samband med denna expansion och övertag från NATO har Putin tagit avstånd från västerländska traditioner och appellerar istället allt mer till ortodox nationalism.

Vidare nämner Huntington Mexiko som ett land i förändring, eftersom det håller på att närma sig USA och västvärlden allt mer. Ett annat exempel är Australien som slits mellan sitt gamla västerländska arv och allt fler affärsuppgörelser med de snabbväxande ekonomierna i Asien; det håller på att leda till allt fler kulturkrockar på den australiska kontinenten.

Huntington hävdar att inget land helt och fullt har lyckats omdefiniera sin identitet och bytt civilisation. Den primära orsaken är att ingen civilisation än så länge har velat acceptera ett land i förändring. Om Turkiet mot förmodan en dag skulle få fullvärdigt medlemskap i EU skulle det bli det första landet som byter civilisation.

Slutligen är det värt att uppmärksamma utvecklingen i Europa. Efter murens fall har vår världsdel genomgått en identitetskris och håller på att omdefinieras. Under århundraden har Europa varit en judeo-kristen kontinent med gränser mot muslimska och ortodoxa länder; de senaste decennierna har islam fått ett allt större inflytande tack vare immigrationen och den höga nativiteten i den muslimska gruppen. När det före detta Jugoslavien föll samman blev dessutom Bosnien-Hercegovina det första europeiska landet med en islam som dominerande religion. Vidare hävdar Huntington att det var ett misstag att bjuda in Grekland till EU eftersom landet är relativt fattigt och bedriver en ohållbar ekonomisk politik. Med andra ord förutsåg Huntington redan 1996 kollapsen av den grekiska ekonomin inom ramen för eurosamarbetet.

Europa en kontinent i förändring, inte minst inom ramen av EU-projektet. Eliten inom de europeiska länderna har under decennier uppmuntrat till en stor invandring från muslimska länder, medan folken i de europeiska länderna har vilseletts om invandringens konsekvenser tack vare de vinklade och censurerade massmedierna. På det hela taget är Huntington bekymrad över utvecklingen och splittringen i Europa, eftersom homogena samhällen är tryggare och mer framgångsrika än heterogena länder där tilliten är lägre och konflikterna är flera.

En reaktion på ”The Clash Of Civilizations –
Modernisering och förändring

  1. ”Kemaliseringen håller nu på att misslyckas. President Recep Tayyip Erdoğan håller på att islamisera landet, ”

    Ja, det där är väldigt viktigt. Inget land i modern tid har gjort en sådan enorm ansträngning för att av-islamiseras som Turkiet. Metoderna som har använts har varit väldigt hårda och ligger ljusår från vad som ens finns på kartan i Sverige. Likväl har man misslyckats i Turkiet och likväl finns det fullt med folk som tror att Sverige kan lyckas med att sekularisera eller assimilera stora grupper muslimer. Det är ingenting annat än verklighetsflykt och militant faktaresistens.

    För Sverige finns det i praktiken bara två val: Massiva repatrieringar NU eller bli det första landet som byter civilisation inom någon generation.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *