The Clash Of Civilizations –
Islam mot väst

Kapitlet om islam i The Clash Of Civilizations inleds med följande citat:

”En del västerlänningar, inklusive president Bill Clinton, har påstått att västvärlden inte har något problem med islam med undantag av några våldsamma islamistiska extremister. 1400 års historia bevisar dock motsatsen.”

Bokens författare, Samuel Huntington, hävdar att de flesta krig och konflikter sedan 600-talet de facto har utspelats mellan islam och kristendomen. Världskrigen, det kalla kriget och kommunismen är således bara parenteser i det stora historiska perspektivet där den huvudsakliga konfliktlinjen i själva verket har löpt mellan kristendomen och islam.

Islams utbredning inleddes på 600-talet och religionen svepte fram över Nordafrika, Iberiska halvön, Mellanöstern, Persien och norra Indien. Under 800-talet och 900-talet var islam en etablerad religion i dessa landområden och gränserna mot den kristna världen var relativt stabila. Mot slutet av 1000-talet började de kristna länderna återta västra Medelhavet och invaderade Sicilien och Toledo. År 1095 inleddes korstågen och under två århundranden försökte kristna trupper gripa makten i det Heliga Landet tills de slutligen tvingades retirera 1291. Under samma era hade det Ottomanska imperiet påbörjat sin expansion; de försvagade det Bysantiska riket, erövrade stora delar av Balkan och Nordafrika, besegrade Konstantinopel 1453 och belägrade Vien 1529. Under tusen år – från den moriska landstigningen i Spanien till den andra belägringen av Vien – var Europa utsatt för ett konstant och påtagligt hot från islam.

På 1400-talet började trenden vändas till de kristnas fördel. Morerna fördrevs successivt från södra Iberiska halvön och det nuvarande Spanien kristnades slutgiltigt i och med segern i Granada år 1492. Samtidigt lyckades de portugisiska och spanska sjöfararna kringgå de muslimska landområdena och exploaterade stora delar av Latinamerika och Sydostasien. Portugiserna erövrade och kristnade Brasilien, medan de spanska conquistadorerna i praktiken koloniserade och kristnade resten av Latinamerika. Under samma tidsepok kastade Ryssland av sig det mongoliska oket och det väldiga landet började reformeras i riktning mot den rysk-ortodoxa kristendomen.

De ottomanska turkarna gjorde en sista desperat framstöt och försökte belägra Vien år 1683 – men misslyckandet blev inledningen på en långvarig reträtt för islam. Det Habsburgska väldet bredde ut sig och trängde bort det Ottomanska imperiet från Europa, på Balkan segrade de ortodoxa kristna styrkorna över muslimerna, och det ryska imperiet expanderade till Svarta Havet och Kaukasus. Under 1800-talet expanderade Europa och USA dessutom sina koloniala välden i Afrika, Asien och Oceanien och många muslimska länder hamnade under västvärldens kontroll. Vid slutet av första världskriget ingick Frankrike och Storbritannien Sykes-Picot-avtalet, vilket även godkändes av Ryssland. Denna uppgörelse innebar att resterna av det Ottomanska väldet styckades upp i Syrien, Libanon och norra Irak under fransk kontroll; Ryssland erhöll Konstantinopel, de turkiska sunden och det osmanska Armenien; Storbritannien fick området som idag motsvarar Jordanien och södra Irak. Enligt Huntington erövrades nittiotvå muslimska länder av västvärldens kolonialmakter mellan 1757 och 1919. År 1920 fanns det endast fyra muslimska oberoende länder kvar: Turkiet, Saudiarabien, Iran och Afghanistan. Denna västerländska erövring ledde till en bitterhet som lever kvar än idag i den tredje världen och blev en grogrund för den Islamiska Staten. Huntington formulerade denna problematik så här:

”Västvärlden erövrade inte världen genom överlägsna ideal, värderingar eller religion […], utan tack vare sin överlägsna, välorganiserade krigsmakt. Västerlänningar glömmer ofta bort detta faktum; resten av världen glömmer det aldrig.”

Tillbakagången för de västerländska kolonialmakterna inleddes på 1930-talet och accelererade under efterdyningarna av andra världskriget; under denna period återfick flera muslimska länder sitt självstyre. När Sovjetunionen kollapsade i början av 1990-talet blev ännu fler länder självständiga stater med muslimskt inflytande. År 1995 hade sextionio av de forna kolonierna återfått muslimskt styre. På grund av spänningarna inom kolonialväldena mellan 1820 och 1929 utkämpades 50 procent av alla konflikter mellan kristna och muslimer.

Så vad är egentligen de bakomliggande skälen till de ständiga konflikterna mellan islam och kristendomen? Enligt Huntington beror det på att islam och kristendomen (som har influerat västvärlden) faktiskt har flera likheter. Båda religionerna är missionerande och försöker konvertera andra till den egna religionen, ibland med våldsamma medel som korståg respektive jihad. Såväl kristendomen och islam är universella religioner med en övertygelse om att den egna trosinriktningen är den enda rätta. Vidare är båda religionerna dualistiska, abrahamitiska, monoteistiska och teleologiska med ”unika syften” som ger upphov till dess mål. Däremot skiljer sig islam och kristendomen åt på en viktig punkt: inom islam är religionen och staten förenade i och med sharialagarna, medan kristna länder skiljer på den världsliga ledaren (Caesar) och Gud. Religioner som hinduism och buddism är däremot betydligt mer toleranta för flera olika gudar och trosinriktningar, så deras utövare är därmed inte lika konfliktbenägna.

Mellan 1970-talet och 1990-talet fick islam ett kraftigt uppsving tack vare den shiamuslimska revolutionen i Iran och oljeboomen i Mellanöstern. Detta ledde bland annat till att Saudiarabien och flera andra Gulfstater sponsrade det Muslimska Brödraskapets expansion. Den jordanske kungen Hussein deklarerade att det sekulära statsskicket inte hade någon framtid i arabvärlden och förespråkade istället ”islamistisk demokrati”. Vidare hävdade Marockos kung Hassan att han ”härstammade från profeten” och betonade sin roll som ”kommendant för de troende muslimerna”. Sultanen av Brunei blev plötsligt djupt troende islamist och definierade sin regim som en ”malay-muslimsk monarki”. I Bangladesh ströks begreppet ”sekulär” ur landets konstitution; i Indonesien inkorporerades sharialagar i landets lagstiftning; i Malaysia delades lagstiftningen upp mellan sharia och sekulära lagar; och i Pakistan islamiserade general Zia ul-Haq såväl lagstiftningen som ekonomin. Dessutom utmanades Turkiets sekulära styrelseskick av islamister för första gången sedan Kemal Atatürks dagar.

Under denna period islamiserades dessutom skolorna och universiteten snabbt i de muslimska länderna. Vidare missionerade islamistiska hjälporganisationer i fattiga länder och krigszoner för att konvertera allt fler till islam. Det fanns dock liberala krafter som försökte stoppa islamiseringen, men det visade sig vara notoriskt svårt att bedriva en liberal opposition i Mellanöstern eftersom islamisterna gömde sig inom intrikata nätverk i ländernas moskéer.

Dessutom ledde till oljeboomen under 1980-talet till att Saudiarabien, Irak, Iran, Libyen och flera Gulfstater exporterade olja till västvärlden. För oljepengarna kunde länderna i Mellanöstern i gengäld importera västerländsk teknologi, lyxprodukter och vapen. De islamistiska ledarna insåg att dessa influenser från väst skulle kunna leda till starka frestelser och rent av en identitetskris för de muslimska befolkningarna. Som en konsekvens av detta ansträngde sig de muslimska ledarna ännu hårdare för att bevara de islamistiska värderingarna samtidigt som deras länder moderniserades. Västvärlden utmålas därmed i muslimska länder som dekadent, korrupt, omoralisk, materialistisk, imperialistisk och militärisk. Några av de allra rikaste oljestaterna i Mellanöstern – som Saudiarabien och Qatar – importerar stora mängder västerländsk teknologi samtidigt som de vidmakthåller de striktaste wahhabistiska lagarna. Den islamisering som har skett de senaste decennierna i Mellanöstern med krav på strikta regler, hårt arbete och hög moral påminner om den protestantiska reformationen i Europa på 1600-talet. Västvärldens universalism – det vill säga attityden att hela världen ska anamma västs ideal och demokratisyn – provocerar även de islamistiska fundamentalisterna och ökar stödet för terrororganisationer som al-Qaida och Islamiska Staten.

Islams uppgång sammanföll också med kommunismens kollaps i slutet av 1980-talet. När Sovjetunionen retirerade från Afghanistan grep talibanerna makten, medan forna Sovjetenklaver som Azerbadjan, Dagestan, Kazakhstan, Tjetjenien och Uzbekistan islamiserades. Samtidigt som Latinamerika och Östeuropa demokratiserades islamiserades Mellanöstern och de forna Sovjetrepublikerna; medan kvinnorna var fria i Afghanistan och Iran på 1960-talet blev rollerna de ombytta på 1990-talet då liberalismen och den kvinnliga frigörelsen nådde Östeuropa. Ur ett militärt perspektiv inträffade ännu en intressant aspekt: när Sovjetunionen kollapsade försvann västs och islams gemensamma fiende – och de radikaliserade islamisterna vände sig därefter mot Västvärlden.

Det har med andra ord blossat upp en nygammal konflikt mellan islam och västvärlden. Den här gången handlar det inte om territorier som på medeltiden, utan numera kretsar konflikterna primärt kring oljetillgångar, västs aggressioner i Mellanöstern och befolkningsökningen i de muslimska länderna. Den snabba muslimska befolkningsökningen har lett till arbetslöshet, radikalisering, samt brist på mat och vatten. Sammantaget har detta lett till en omfattande migration till Europa, rekrytering till jihadistiska terrororganisationer och terrordåd. Dessutom vägrade flera muslimska länder att ratificera FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, utan anammade istället Kairodeklarationen i vilken yttrandefriheten är starkt begränsad. Flera framstående islamforskare, som Bernard Lewis, tror att dessa moderna faktorer kombinerat med de historiska konflikthärdarna kommer att leda till allt blodigare konflikter mellan islam och västvärlden. Samuel Huntington förutspådde att ett kallt krig kommer att bryta ut mellan islam och västvärlden runt år 2020.

Muslimska länder är dessutom kraftigt överrepresenterade bland världens konflikter. Trots att bara en femtedel av världens befolkning är muslimer var muslimska länder involverade i 26 av 50 konflikter på 1990-talet. Värt att notera är att detta inträffade innan al-Qaidas terrordåd 9/11, anfallet mot Afghanistan, USA:s andra invasion av Irak, den arabiska våren, Islamiska Statens uppgång, samt inbördeskrigen i Libyen, Syrien och Yemen.

Den snabba befolkningsökningen, resursbristen och de ständiga konflikterna i Mellanöstern och Nordafrika har lett till en allt större migration till Västvärlden i allmänhet och Europa i synnerhet. Länder som har stor invandring sedan tidigare lockar dessutom till sig ännu mer invandring, något som har blivit ett växande problem för västeuropeiska länder som Belgien, Frankrike, Nederländerna, Storbritannien, Sverige och Tyskland. I slutet av 1980-talet och på 1990-talet tvingades flera av dessa länder att drastiskt stoppa invandringen, inte minst från de muslimska länderna – samma utveckling sker som bekant i det nutida Europa.

Den stora invandringen från muslimska länder till Europa och den påföljande interaktionen mellan västerlänningar och muslimer har lett till allt mer friktion. Toleransen i invandringstäta länder har minskat eftersom det har blivit allt tydligare att islam och väst står för olika ideal. Frankrike har intagit något av en särställning som islamkritiskt land, men det beror inte på att de är rasister utan snarare är försvarare av den franska kulturen; en konsekvens av detta motstånd är de återkommande islamistiska terrordåden i Frankrike.

Även USA har en stor invandring, primärt från länder i Latinamerika. Konflikterna i USA handlar inte så mycket om religiösa motsättningar, utan snarare om import av narkotika, illegal arbetskraft och kriminalitet som organiseras från olika Latinamerikanska karteller. Enligt statistik i The Clash Of Civilizations kommer den vita befolkningen i USA att minska från 74% år 1995 till 53% år 2050.

Huntington drar slutsatsen att Europas och USA:s möjligheter att assimilera invandrarna kommer att vara helt avgörande för västs framtid. Observera att Huntington använder begreppet ”assimilering”, vilket innebär att immigranterna helt och fullt tar del av landets språk, traditioner, värderingar och lagar. (Det enda parti i Sverige som förespråkar assimilering av nyanlända är Sverigedemokraterna.)

Huntington är något mer optimistisk för USA:s räkning eftersom de latinamerikanska immigranterna är lättare att assimilera eftersom de flesta invandrar till USA för att arbeta (om än illegalt till att börja med), har samma religion och till stor del har samma värderingar som amerikanerna. De europeiska länderna är däremot betydligt sämre på att assimilera de muslimska immigranterna i majoritetssamhället; många muslimer vill ha tillgång till Europas välfärdssystem men vill inte ta del av västländernas kultur. Detta har lett till segregation, parallellsamhällen, islamistiska enklaver och ökande kriminalitet. Om de europeiska länderna inte kommer till rätta med islamiseringen och integrationsproblemen finns det all anledning till oro, eftersom Huntington en aning dystopiskt konstaterar:

”Islam kommer aldrig att förändras – men det finns risk för att västvärlden kan komma att förändras.”

Det här var det andra avsnittet i artikelserien om The Clash Of Civilizations. I de kommande avsnitten kommer moderniseringen av världen och olika konfliktlinjer att avhandlas.

10 reaktioner på ”The Clash Of Civilizations –
Islam mot väst

  1. Utmärkt sammanfattning! Väldigt bra att någon gör detta jobb!

    Jag har läst boken (på engelska) flera gånger och vill betona att den är ganska lättläst. Perfekt över julhelgen!

    Sen några observationer om inlägget:

    ”Huntington är något mer optimistisk för USA:s räkning ”

    Den svenska debatten har länge präglats av en nästan otrolig okunskap om USAs historia som invandringsland, samtidigt som man har använt detta land som ett exempel på lyckad invandring. Det hela är faktiskt rent absurt och många debattörer verkar på fullt allvar inbilla sig att det rådde fri invandring från hela världen till USA under lång tid. Sanningen är dock att USA hade VÄLDIGT hård selektion och vad gäller muslimer hade man i princip förbud mot invandring länge. Här är en bra artikel om detta:

    http://www.frontpagemag.com/fpm/263879/when-teddy-roosevelt-banned-muslims-america-daniel-greenfield

    Sen fanns det även en stor mängd andra lagar och regler, som tillsammans innebar att man i praktiken hade ”white only” immigration fram till 1965. Det är denna selektion som helt förklarar USAs framgångar som immigrationsland. Hade man tagit in araber och afrikaner istället för vita, hade landet helt säkert nu varit ett MENA land.

    Sen vad gäller befolkningsökningen i muslimska länder, verkar få svenskar verkligen förstå kraften i denna. De flesta MENA länder dubblar befolkningen under 20 år. Syrien har gått från 4 miljoner 1960 till 22 miljoner 2010. Jordanien från 1.5 miljon 1970 till 10 nu. Detta är ganska typiska siffror för alla MENA länder. Även Afghanistan har lyckats att dubbla befolkningen sen 1979, trots nästan oavbrutet krig .

    Detta är nu extremt relevant, eftersom Sverige efter Reinfeldts härjningar har en mycket stor grupp yngre, manliga muslimer från dessa länder. Vidare kommer dessa att tillåtas importera kvinnor de närmaste åren via anhöriginvandring. Prognosen ligger på nästan 400 tusen fram till 2020.

    Detta kommer med säkerhet att resultera i en helt extrem babyboom i Sverige inom några få år och det kommer inte att vara många svenska barn. Det är fullt möjligt att antalet nyfödda om 5 år är dubbelt så många som nu och att andelen helsvenska av dessa då endast ligger kring 25%.

    Detta är den demografiska motsvarigheten till en atombomb och kommer att helt utplåna oss som folk inom någon generation. Och det är inga dystopier utan något som nästan säkert kommer att hända om vi inte vidtar kraftiga åtgärder NU. Om man inte tror att det blir något av detta, bör man lämna landet så fort det går, för att bespara sina barn (eller barnbarn) från att växa upp som en minoritet i ett MENA land.

    1. Hej, var kommer siffran 400 000 till 2020 från? I SvD idag är prognossiffran +230 000 muslimer (totalt inklusive anhöriginvandring) mellan 2016 och 2020:
      http://www.svd.se/andelen-muslimer-overskattas–i-land-efter-land

      Där nämns att andelen ökar från 4,6% 2016 till 6,5% 2020 vilket jag får till ca. +230 000.

      Jag, liksom du tycker utvecklingen är rätt skrämmande men svår att få grepp om. Mycket siffror i omlopp och definitivt totalt fritt från tillförlitliga officiella prognoser.

        1. Hela prognosen från Mig verket finns här:

          http://www.migrationsverket.se/download/18.2d998ffc151ac38715917594/1477389437052/Migrationsverkets+prognos+oktober+2016.pdf

          ”Prognosen är dock osäker, och kan förändras om SD får stort inflytande efter valet 2018.”

          Visst, men det kan även bli högre siffror under de närmaste åren. Den senaste tiden har det återigen börjat dyka upp lättnader, t.ex att man inte kan skicka tillbaka någon till Afghanistan. Detta innebär rimligen att vi då kan förvänta oss flera anhöriga från det landet, jämfört med läget i prognosen från oktober.

  2. Sorry, men en artikel som kallar andra världskriget och kommunismen för parenteser går inte att ta på allvar. Det dog fler människor under dessa terrorår än under alla föregående krig tillsammans. Det går helt enkelt inte att ha en sådan infallsvinkel hur stor konflikten med islam än är. Nazismen och kommunismen var däremot – till skillnad mot islam – instabila vilket var vår räddning.

    1. Tack för din kommentar. Att ”andra världskriget och kommunismen är parenteser i världshistorien” är ett citat ur boken. Det Huntington syftar på är tidsperspektivet, där islam och kristendomen har legat i konflikt under 1400 år, medan andra världskriget rasade under sex år och kommunismen har varat under knappt hundra år. Däremot är det givetvis så att nazismen och kommunismen skördade fler människoliv, vilket beror på den industrialiserade krigföringen och koncentrationslägren. Kommunismen, nazismen och världskrigen var alla fruktansvärda och ska inte förringas på något sätt. Frågan är nu vad den nygamla konflikten mellan islam och väst kan leda till? Ett skräckscenario är att jihadisterna får tillgång till massförstörelsevapen (vilket flera europeiska säkerhetstjänster bedömer som sannolikt).

      1. ”Däremot är det givetvis så att nazismen och kommunismen skördade fler människoliv, vilket beror på den industrialiserade krigföringen och koncentrationslägren.”

        Det beror också på att det fanns fler människor att ha ihjäl beroende på befolkningsökningen. Jag tror dock att fler dödades även procentuellt sett. Men skillnaden blir inte lika stor som om man jämför i absoluta tal.

  3. Apropå det här med tidsperspektiv så hamnade jag på Wikipedias sida över de krig i historien som haft flest dödsoffer och det ger vissa perspektiv helt klart.

    Fortfarande är Andra Världskriget värst men jag kände inte till att Kina haft så många jättekrig i historien. Vissa av dem är i och för sig mycket utdragna (liksom exemplen från kolonialismen) men några av dem är mer regelrätta krig som varar över något till några decennier.

    Det krig som hamnar högst upp och som handlar om islams konflikt med väst är det de kallar ”Reconquista” och handlar om muslimernas besättande av Iberiska halvön under ca. 700 år. Det kommer på 15 plats.

    Jag delar uppfattningen om att islams konflikt med Väst kan komma att bli ett framtida världskrig men det finns fortfarande mycket som kan stoppa det med tanke på den teknologiska underlägsenhet som islamiska länder fortfarande befinner sig i. Men det kan komma att ändras om t.ex. hindusimen trycks tillbaka i Indien. Jag tror dock inte jag kommer att uppleva denna möjliga konflikt. Den ligger nog 100 år fram i tiden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *