The Clash Of Civilizations –
Världskartan ritas om

clash-map-head

Boken The Clash Of Civilizations And The Remaking Of World Order publicerades första gången 1996 av Samuel P Huntington. Den blev väldigt uppmärksammad när den publicerades och är än idag ett referensverk inom politisk vetenskap. Flera amerikanska makthavare som Henry Kissinger och Zbigniew Brzezinski har refererat till boken, inte minst i utrikespolitiska sammanhang. Förklaringen till att boken fick ett sådant genomslag ligger i att författaren Samuel P Huntington (1927-2008) var en auktoritet inom politisk forskning, innehade en professur på Harvard University och hade flera höga positioner inom den amerikanska administrationen. Boken ger en unik inblick i hur världspolitiken har utformats de senaste decennierna – och hur den kan komma att utvecklas i framtiden.

Många har förmodligen hört talas om The Clash Of Civilizations, men desto färre har läst den i sin helhet. Eftersom boken firar 20-årsjubileum – och är mer relevant än någonsin – publiceras här en artikelserie som sammanfattar boken. Detta första avsnitt handlar om hur världskartan har ritats om under 1900-talet.

Från 1920-talet fram till andra världskriget kunde världens länder i princip indelas i två kategorier: ”västvärlden och övriga världen”. Västvärlden representerades då av Nordamerika, Västeuropa och dess kolonier i Afrika och Sydostasien kontra de självständiga länderna.

clash-map-1
1920 års karta: Väst mot övriga världen.

Efter andra världskriget blev de flesta kolonialstater självständiga nationer samtidigt som det kalla kriget bröt ut. Från 1960-talet till 1990-talet kunde världen generellt delas in i de länder som var allierade med västvärlden, kommunistblocket samt de oberoende nationerna.

clash-map-2
Världskartan 1960: Västvärlden, kommunistblocket och de oberoende staterna.

När Sovjetunionen bröt samman förändrades världsordningen igen och med början av 1990-talet ritades världskartan om en tredje gång.

clash-map-3
Världskartan från 1990: En värld bestående av nio olika civilisationer.

Huntington delade in världen i de ”stora civilisationerna” enligt nedanstående:

  • Den västerländska civilisationen, som består av USA och Kanada, västra och centrala Europa, Australien och Oceanien.
  • Den latinamerikanska civilisationen, som inkluderar Centralamerika, Sydamerika (utom Guyana, Surinam och Franska Guyana), Kuba, Dominikanska Republiken och Mexiko. Den latinamerikanska civilisationen betraktas av många invånare som en del av den västerländska civilisationen, men Huntington har definierat Latinamerika som en egen civilisation med en unik auktoritär profil.
  • Den ortodoxa världen, som består av före detta Sovjetunionen, före detta Jugoslavien, Bulgarien, Cypern, Grekland och Rumänien. Länder i denna geografiska sfär med en icke-ortodox majoritet exkluderas vanligen (som shiamuslimska Azerbajdzjan, sunnimuslimska Albanien, romersk-katolska Slovenien och Kroatien, samt det protestantiska och katolska Baltikum).
  • Den buddistiska civilisationen, som inkluderar Bhutan, Kambodja, Laos, Mongoliet, Burma, Sri Lanka och Thailand. Dessa länder har identifierats som åtskilda från andra civilisationer (även om Huntington påpekar att de inte utgör en tongivande civilisation i internationella frågor).
  • Den konfucianska civilisationen, som består av Kina, de koreanska staterna, Singapore, Taiwan och Vietnam. Till denna grupp räknas även den kinesiska diasporan, särskilt i sydostasiatiska länder som Malaysia.
  • Den hinduiska civilisationen, som primärt inkluderar Indien, Bhutan och Nepal, samt den globala indiska diasporan.
  • Japan betraktas som ett samhälle och en civilisation som är unik av sitt slag.
  • Den muslimska civilisationen består av Mellanöstern (exklusive Israel), Nordafrika, Albanien, Bangladesh, Brunei, Komorerna, Indonesien, Malaysia, Pakistan och Maldiverna.
  • Den afrikanska civilisationen, som inkluderar Afrika söder om Sahara, Mellanafrika (exklusive Tchad), Östafrika (exklusive Etiopien, Komorerna, Mauritius och Swahili, Kenya och Tanzania), Kap Verde, Ghana, Elfenbenskusten, Liberia och Sierra Leone.

Vidare introducerade Huntington begreppen ”core states”, ”lone countries”, “swing states” och “cleft countries”.

“Core states” (huvudstater) är de länder som utgör maktcentrum i respektive civilisation. USA är huvudstaten i den västerländska civilisationen, Kina är huvudstat i den konfucianska världen, Indien är hinduismens medelpunkt och Japan är sin egen huvudstat. Ryssland utgör centrum för den ortodoxa civilisationen, även om vissa stater i det forna Sovjetunionen (som Ukraina) istället håller på att närma sig västvärlden. Däremot saknas huvudstater i Afrika, Latinamerika, den muslimska civilisationen och den buddistiska världen.

Latinamerika håller på att närma sig västvärlden allt mer, och om den processen slutförs kommer USA på sikt att stå som huvudstat även för den latinamerikanska världen.

Afrika håller däremot på att fjärma sig från västvärlden, medan islam breder ut sig och Kina utvinner allt mer råvaror i afrikanska länder. Därmed kommer förmodligen Afrika att vara en splittrad kontinent även i framtiden, vilket är en olycksbådande utveckling. Avsaknad av en huvudstat har nämligen lett till flera problem för Afrika; bland annat har det inneburit svårigheter att effektivt kunna avsluta konflikterna i Sudan och Kongo.

Inom den muslimska världen existerar inte heller någon huvudstat, vilket till stor del beror på konflikten mellan sunnimuslimer och shiamuslimer. Iran är den shiamuslimska huvudstaten, medan Saudiarabien är den sunnimuslimska motsvarigheten. Eftersom Iran och Saudiarabien är ärkefiender har det inte gått att enas om en muslimsk huvudstat. Huntington pekar ut Turkiet som en möjlig kandidat till rollen som muslimsk huvudstat, förutsatt att Turkiet överger det sekulära och västorienterade statsskicket och istället rör sig åt det islamistiska hållet. Den trend som Huntington pekade ut redan 1996 ser vi resultatet av idag: Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan håller som bekant på att islamisera landet i en allt mer radikal riktning.

Dessutom ogillar radikaliserade salafister nationsindelningar överhuvudtaget, eftersom de anser att länder som Syrien, Irak och Jordanien är imperialistiska nationsbyggen som definierades av kolonialmakterna Frankrike och Storbritannien efter första världskrigets slut. Många muslimer föredrar klansamhällen och Ummah (den muslimska gemenskapen) istället för nationer. Huntington förutspådde att konflikterna mellan sunni och shia, allt mer radikaliserade salafister och missnöjet med arabiska statsbildningar skulle leda fram till en militant muslimsk rörelse som skulle försöka återupprätta Ummah i Mellanöstern. Huntington blev sannspådd: resultatet blev den Islamiska Staten.

Vidare introducerade Huntington begreppet “lone states” (ensamma länder) som inte tillhör någon av de stora civilisationerna. Ett exempel på ett ensamt land i Afrika är Etiopien, som aldrig har varit koloniserat och därmed inte påtvingades västvärldens sedvänjor; dessutom etablerades den koptiska ortodoxa kyrkan i Etiopien långt innan de europeiska missionärerna kom till Afrika. I Latinamerika är Haiti ett ensamt land: de talar inte spanska, har andra etniska rötter och har en annan kultur; som en följd av detta vägrade resten av Latinamerika exempelvis att bistå Haiti under den latinamerikanska krisen 1994. I Mellanöstern är Israel ett ensamt land, eftersom det är en västorienterad judisk stat och ligger i ständiga konflikter med de arabiska grannländerna. Det främsta exemplet på ett ensamt land är Japan, vars ekonomiska styrka och unika kultur till och med har gett landet status som en egen civilisation.

”Swing states” (svingstater) är länder som kan inta olika positioner beroende på sammanhang. Ryssland är ett exempel på en svingstat som har bekämpat muslimska etniska enklaver som Tjetjenien, samtidigt som ryssarna har samarbetat med Iran med oljeledningar och genom att exportera militär utrustning. Indien är ett annat exempel på en svingstat som dels har etablerat starka band med västvärlden genom allt mer internationella handelsförbindelser, samtidigt som landet fokuserar på att vara en regional stormakt och stärka den nationella ekonomin. Dessutom har Huntington förutspått att Kina kan bli en svingstat om landet närmar den muslimska världen i en ”konfuciansk-muslimsk förbindelse”. I ett sådant scenario skulle Kina samarbeta allt mer med länder som Iran och Pakistan; den starkaste förespråkaren för en sådan ”konfuciansk-muslimsk allians” var Libyens diktator Muammar Gaddafi som sade:

”Den nya världsordningen innebär att den judeokristna världen försöker kontrollera den muslimska världen och om möjligt dominera konfucianismen och de övriga religionerna i Indien, Kina och Japan. De judeokristna ledarna säger: Vi var fast beslutna att krossa kommunismen och väst måste nu krossa islam och konfucianismen. Vi hoppas på att se en konfrontation mellan Kina som leder den konfucianska sidan mot USA som leder korsfararnas kamp. Vi står på samma sida som konfucianisterna och genom att alliera oss med dem i en gemensam kamp kommer vi att kunna besegra vår gemensamma fiende.”

Kategorin ”cleft countries” (delade länder) består av länder med flera minoriteter som identifierar sig med olika civilisationer. Ett typexempel på ett delat land var Jugoslavien, som föll sönder i inbördeskriget mellan de muslimska bosnierna, de katolska västorienterade kroaterna och de ortodoxa serberna. Dessutom är Ukraina ett delat land, där västra Ukraina närmar sig EU medan de östra delarna står det ortodoxa Ryssland nära; Huntington lyckades redan 1996 med spöklik precision förutspå att det skulle bryta ut ett inbördeskrig i Ukraina på grund av dessa slitningar. Även Indien är ett delat land mellan den hinduistiska majoriteten och den stora muslimska minoriteten; konflikten i Kashmir är ett resultat av denna splittring. I Afrika slits Benin, Kenya, Nigeria, Sudan, Tanzania, Tchad och Togo mellan islam och Subsahara; konflikten i Sudan ledde 2011 till att landet delades mellan det muslimska norra Sudan och södra Sudan i Subsahara. Vidare är Guyana och Surinam delade mellan hinduism och Subsahara, medan Sri Lanka är delat mellan hinduism och buddism. Kina är delat mellan konfucianism (som dominerar större delen av landet), buddism (i Tibet), islam (Hui-minoriteten) och västvärlden (Hong Kong och Macau). Slutligen är Filippinerna delat mellan islam, konfucianism och västvärlden.

Inte särskilt förvånande är det fler konflikter i delade länder än i homogena länder. Exempel på hur tidigare homogena och fredliga länder går mot en allt mer våldsam och instabil utveckling är de europeiska länder som Sverige, Tyskland, Frankrike, Belgien, Storbritannien och Nederländerna som har tagit emot stora mängder muslimska immigranter. Islam är dessutom den civilisation som ligger bakom flest konflikter världen över. Med tanke på alla konflikter som rasar i de delade länderna är det ett högriskexperiment att förvandla det tidigare så homogena Västeuropa till en delad kontinent mellan en kristen majoritet och en snabbt växande muslimsk minoritet.

Det här var det första avsnittet i artikelserien om The Clash Of Civilizations. I de kommande avsnitten kommer islam, moderniseringen av världen och olika konfliktlinjer att avhandlas.

7 reaktioner på ”The Clash Of Civilizations –
Världskartan ritas om

  1. ”Många har förmodligen hört talas om The Clash Of Civilizations, men desto färre har läst den i sin helhet. ”

    Det stämmer säkert, men är samtidigt nästan obegripligt. Hur kan någon seriös debattör ha undgått att läsa den boken minst en gång???? Den räknas, helt utan tvekan, som det mest inflytelserika verket på området i modern tid och den var under en period den mest citerade samhällsvetenskapliga boken, om man mäter i publicerade vetenskapliga artiklar.

    Men visst, i Sverige kallades den högerextrem och fick knappt någon uppmärksamhet.

    Sen är boken som kom efter minst lika bra och kanske ännu mer relevant. Den heter ”Who Are We? The Challenges to America’s National Identity” och kom ut 2004.

    1. Obegripligt nog har boken fått stämpeln ”högerextrem” i Sverige. Det är ett missvisande epitet, eftersom boken är ett gediget verk av en verklig auktoritet inom politisk forskning. En mer faktaspäckad och läsvärd bok är svår att hitta om man vill förstå samtiden – och framtiden.

      1. Att något stämplas som ”högerextremt” i Sverige är en nästan säker kvalitetsstämpel. Svenskt etablissemang är så rädda för sanningen att man lugnt kan anta att något de kastar sitt värsta glåpord mot är värt att fördjupa sig i.

        1. Absolut. Om de så kallade ”ledarskribenterna” på DN och Aftonbladet skulle läsa The Clash Of Civilizations skulle de förmodligen få en chock av den akademiska hederligheten och alla fakta som presenteras.

          1. @ Projekt Morpheus,

            Ledarskribenterna i Sverige verkar lyckligt ovetande om den här boken, men en del kulturskribenter har skrivit om den. Att de verkligen har läst den förefaller, i bästa fall, tveksamt. Det är som vanligt i Sverige med allt som inte passar in i PK världen, man bara avfärdar det som trams. Det är faktiskt ganska anmärkningsvärt hur dessa uppenbara fåntrattar år efter år får sitta och breda ut sig.

            Här är ett exempel från DN kultur:

            ”I början av 1990-talet väckte den amerikanske Harvardprofessorn Samuel Huntington stor uppmärksamhet med sina teser om ”civilisationernas kamp”. Framtidens krig kommer inte att bestå i konfrontationer mellan stormakter eller nationer, utan mellan kulturer, hävdade Huntington, som följaktligen tolkade krigen på Balkan som ett krig mellan den kristna och den muslimska civilisationen.

            Det var ett påstående som insiktsfulla människor lätt kunde tillbakavisa, men i denna stund då skuldens kompassnål pekar mot islamisk fundamentalism tycks Huntingtons teser mer och mer likna en profetia på väg mot uppfyllelse.

            Redan den gången kritiserades Huntingtons tankegång av den amerikanske författaren William Pfaff”

            http://www.dn.se/arkiv/kultur/kulturer-ar-aldrig-skyldiga/

            Så där håller de på. Det är som att Åsa-Nisse skulle såga Einstein och hävda att ”insiktsfulla människor” lätt inser att han har rätt. Patetiskt är bara förnamnet.

            Sen lyfter den ALLTID fram någon som har kritiserat verket. Oftast är det någon mer eller mindre förvirrad vänstertomte, men det framställs som att denna har minst samma tyngd som författare. I fallet Huntington borde detta enbart vara skrattretande. Vem fan är William Pfaff!!!

            En annan författare som har misshandlats på ungefär samma sätt av svensk media är Bruce Bawer. Han har förvisso inte alls samma tyngd som Huntington, men han är den utländska journalist och författare som har skrivit i särklass mest om Sverige. Flera av hans böcker är stora, internationella bestsellers och Bawer själv har skrivit i alla de stora amerikanska tidningarna. Hans böcker leder alltid till långa och seriösa artiklar i t.ex New York Times, men i Sverige behandlas han som en icke-person. Det är faktiskt ganska intressant att jämföra hur han framställs av NYT och DN.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *