Den kokande grodan

frog

Om en Malmöbo från 1975 skulle sätta sig i en tidsmaskin och förflyttas till 2016 skulle hon förmodligen få en chock. Arbetarstaden Malmö, som uppbar positiva skatteintäkter på 1970-talet, är numera konkursmässig och behöver statliga bidrag på tre miljarder per år. Förorten Rosengård, som på 1970-talet var en relativt trygg stadsdel där invandringen utgjordes av en tämligen liten grupp assimilerade latinamerikaner och jugoslaver, är numera en no-go-zon som polisen har tappat kontrollen över. Delar av Malmö är islamiserade enklaver, i en rondell i Möllan säljs narkotika helt öppet, staden innehar Europarekordet av sprängningar, i stadens moskéer rekryteras jihadister till Islamiska Staten, det brinner bilar var och varannan natt, rumänska tiggare sitter i vartenda gathörn, skolor tvingas att stänga för att små barn utsätts för våld och sexuella trakasserier, skottlossningar hör till vardagen och den senaste tiden har det skett ett mord per vecka. Förmodligen skulle denna Malmöbo längta tillbaka till hur staden var på 1970-talet.

Förändringen av Malmö – och resten av Sverige – har dock skett gradvis, med de små stegens tyranni. Utan någon egentlig debatt beslutade Palmes regering 1975 om att Sverige skulle bli mångkulturellt. I eftertankens kranka blekhet skulle Malmöbon från 1975 förmodligen ha velat ha haft ett ord med i laget när detta samhällsomvälvande beslut fattades. Kanske borde man ha debatterat beslutet om mångkultur – och rent av utlyst en folkomröstning? Istället stigmatiserades debatten om invandringen. I skydd av politiskt korrekt retorik har därefter invandringen ökat stegvis från 1980-talet och framåt.

Utvecklingen i Sverige kan jämföras med anekdoten om den kokande grodan. Om en groda släpps ner i kastrull med kokande vatten hoppar den omedelbart ut; på motsvarande sätt skulle förmodligen Malmöbon från 1975 ha flytt hals över huvud om hon hade utsatts för stenkastarna i Rosengård anno 2016. Fast om grodan istället släpps ned i kallt vatten som långsamt värms upp märker inte grodan det och kokar till döds. Denna metafor används ofta för att illustrera oviljan eller oförmågan för ett folk att upptäcka en fara innan det är för sent; bland annat har denna metafor använts för att varna för att mänskligheten kan stå inför en annalkande miljökatastrof.

Det finns flera skäl till att den negativa utvecklingen i Sverige inte har uppmärksammats av allmänheten. Dels har som bekant invandringsrelaterade problem mörklagts och tystats ner av massmedia. Ett annat skäl är att globaliseringen av världen har skett långsamt – men målmedvetet. Enligt journalisten Daniel Estulin, som har kartlagt Bilderberggruppen, planerar dessa globalister flera generationer framåt med så kallade strategiska insatser. Sponsring av vänsterliberala universitetsrektorer är en vital komponent i denna strategiska planering. Ett bra exempel på det är George Soros som grundade universitetet Central European University i Budapest 1991; sedan dess har han sponsrat det med 880 miljoner dollar. Detta universitet har blivit ett epicentrum för normkritiska genusstudier i Östeuropa. Lärosätets amerikanske rektor John Schattuck har exempelvis skrivit flera debattartiklar där han förespråkar en kraftigt ökad asylinvandring till Ungern.

Invandringen till Sverige har under decennier beskrivits av vänsterliberala medier som att den ”berikar landet” och all kritik har stigmatiserats som ”främlingsfientlighet” eller ”rasism”. Identitetsvänstern har dessutom bidragit med normkritiska resonemang som bland annat går ut på att fri invandring är normalare än kontrollerade gränser, att återvändande jihadister ska få förtur jobb och bostad medan fattigpensionärerna svälter, att papperslösa ska ha rätt till subventionerad tandvård medan skattebetalande svenskar får betala tusentals kronor, och så vidare.

Sammantaget har utvecklingen i Sverige och resten av Västeuropa lett till ett tillstånd som påminner om Stockholmssyndromet. De flesta vanliga medborgare vet i tysthet med sig att invandringen är problematisk, men majoriteten har i missriktad lojalitet mot etablissemanget inte vågat yppa särskilt mycket kritik.

Egentligen borde större delen av folket vara öppet missnöjda mot politikerna som har misskött invandringspolitiken så till den grad att landets välfärdssystem håller på att kollapsa – men istället förfasas de flesta över Brexit och Trumps seger i presidentvalet. De regimtrogna journalisterna är mest förfärade av alla.

Men måste det bli så fruktansvärt när Storbritannien lämnar EU? Europas länder hade frihandelsavtal som EES som fungerade alldeles utmärkt innan EU kom till i dess nuvarande form. Storbritanniens ekonomi har inte drabbats av den härdsmälta som massmedia varnade för – tvärtom har börsen nått all time high efter Brexit.

På motsvarande sätt behöver det inte bli så fasansfullt med Donald Trump som president. Kärnvapenhotet har minskat till den lägsta nivån på flera decennier sedan Trump blev vald eftersom relationen till Ryssland håller på att förbättras. Dessutom finns det en chans att länder som Irak, Libyen och Syrien kommer att kunna stabiliseras med Trump istället för Hillary Clinton som president. Det var trots allt Clinton som stödde USA:s invasion av Irak, uppmanade Obama att bomba Libyen och satt som utrikesminister medan Islamiska Staten växte fram.

Ett skäl till att journalister och vanliga medborgare är oroliga för den nationsvänliga rörelse som håller på att växa fram är förlustaversion. Begreppet förlustaversion, som tillämpas inom ekonomisk forskning och beslutsfattande, introducerades av de amerikanska psykologerna Amos Tversky och Daniel Kahneman (som dessutom har skrivit boken Tänka Snabbt Och Långsamt). I korthet går förlustaversion ut på människors benägenhet att undvika förluster framför att skaffa sig vinster. Ett bra exempel på detta är följande: Om man får välja mellan att behålla 900 kronor med 100% sannolikhet, jämfört med att få 1000 kronor med 90% sannolikhet, väljer de flesta det förstnämnda. De flesta är helt enkelt oroliga för att förlora det de med säkerhet har, jämfört med en bättre framtid som de eventuellt kan få.

På motsvarande sätt är många oroliga för vad Brexit och Trump kommer att innebära. De vet vad de har i form av EU:s överstatlighet och USA:s imperialistiska krigföring i Mellanöstern – men de vet inte vad ett större nationellt självbestämmande kommer att innebära. Det är mycket möjligt att vi går mot en bättre värld med ett självständigt Storbritannien och med Trump som president i USA – men det är inte säkert. Och det är den osäkerhetsfaktorn, i kombination med globaliseringens och identitetsvänsterns inverkan, som har lett till medias ramaskri.

Å andra sidan upplever Malmöbon som bodde i Rosengård säkerligen en stark förlustaversion för hur stadsdelen har förändrats sedan 1970-talet. Skillnaden är att hon visste inte vilken långsam men radikal förändring hon stod inför 1975.

2 reaktioner på ”Den kokande grodan”

  1. Vi var få som förstod vad detta katastrofala beslut skulle få för konsekvenser för Sveriges framtid. Det har tillkommit lite fler på senare år som förstår vart landet är på väg men vi är fortfarande för få för att göra någon skillnad på utvecklingen. Det krävs en rejäl och långvarig kris som svider riktigt i skinnet på medelklassen för att de skall vakna u sin dvala.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *