Den antisemitiska vänstern

ship-to-gaza

Från vänsterpolitiskt håll hörs allt som oftast varningar för att nazismen och rasismen håller på att breda ut sig i Sverige. Visserligen finns det en liten grupp nynazister som är aktiva i Sverige inom bland annat Svenska Motståndsrörelsen, men de allra flesta som drabbas av de svepande anklagelserna om ”fascism och nazism” är vanliga medborgare som är bekymrade för landets framtid. Däremot finns det ironiskt nog många inom vänsterpolitiska kretsar som delar nazisternas åsikter.

Det nazismen förknippas mest med är den fruktansvärda antisemitism som ledde till att sex miljoner judar avrättades under Förintelsen. Om kritikerna mot nazismen ska ha någon form av kredibilitet bör de rimligtvis ta avstånd från alla former av antisemitism. Så är dock inte alltid fallet, vilket vi ska återkomma till senare. De vänsterpolitiska kretsarna i Sverige har däremot tagit tydligt parti för Palestina. Detta stöd går tillbaka till 1960-talet då Socialdemokraterna med Olof Palme i spetsen visade solidaritet med de fattiga länderna i tredje världen. Bland annat träffade Olof Palme själv PLO-ledaren Yassir Arafat och dåvarande utrikesminister Sten Andersson hade en mångårig vänskap med Arafat. Detta stöd för Palestina kulminerade 2014 då Sverige som första EU-land erkände Palestina som självständig stat.

Men det socialdemokratiska stödet för Palestina har antagit betydligt mer extrema former än så. När socialdemokraten Omar Mustafa satt som ordförande för Islamiska Förbundet bjöds personer med starkt antisemitiska åsikter in som talare. Överst på listan av talare fanns den Hamas-anstrukne islamisten Salah Sultan, som har sagt att ”judar i samband med den judiska påsken dödar kristna och använder blodet i det osyrade brödet” samt att ”judar genom en internationell konspiration försöker kontrollera världen”. Kort efter att Omar Mustafa blev invald i Socialdemokraternas partistyrelse fick han dock sparken efter dessa obskyra kopplingar med antisemitiska islamister.

Bland Socialdemokraternas gröna regeringskollegor i Miljöpartiet återfinns politiker med kopplingar till antisemitism. Den förre bostadsminister Mehmet Kaplan har tagit ställning för Palestina i konflikten mot Israel. Bland annat höll han ett brandtal på Medborgarplatsen som han avslutade med att ropa: ”Vi ska befria Jerusalem!” Med tanke på att Mehmet Kaplan har poserat i Hamas halsduk är det förmodligen ett palestinskt och muslimskt övertagande av Jerusalem han syftar på. Nu är inte Hamas vilken organisation som helst; det slutgiltiga målet för Hamas är att Israel ska förintas som stat och att Palestina inklusive nuvarande Israel ska bli ett muslimskt område. Dessutom har Kaplan suttit i styrelsen för Charta 2008, som bjöd in antisemiten Bilal Philips som talare till en konferens. Inte nog med det – Mehmet Kaplan har tillsammans med riksdagskollegan Jabar Karim Amin skrivit en riksdagsmotion i vilken de förespråkar en bojkott av Israel.

En annan person på den politiska vänsterkanten som har gjort antisemitiska utspel är den norske professorn Johan Galtung. Han är en övertygad kommunist vars forskning har ansetts ensidigt gynna Sovjetunionen; bland annat uppmanade han ungrarna 1956 att inte bjuda motstånd när Röda Armén krossade revolten i Ungern. Samtidigt har Galtung gjort flera kontroversiella uttalanden som ”att 96 procent av världens medier ägs av judar” (vilket kan härledas till amerikanska nazistsajter) och att judar ”i praktisk politik” genomför det som miljoner ”känner igen från ’Sions vises protokoll’”. Till historien hör att Sions vises protokoll är ett antisemitiskt dokument som, under förespegling av att vara sionistiskt, beskriver en planerad judisk sammansvärjning med målet att uppnå världsherravälde; budskapet i dessa protokoll inlemmades senare av Alfred Rosenberg i nazisternas konspirationsanklagande antisemitism.

Även Gina Dirawi, som har varit SVT:s julvärd och programledare för Melodifestivalen, hamnade i blåsväder när hon tipsade om boken ”Är världen upp och ner” av Lasse Wilhelmson; problemet var bara att många pekar ut Wilhelmson som antisemit och förintelseförnekare. Gina Dirawi publicerade dessutom 2010 inlägget: ”Den israeliska regeringen gör samma sak som Hitler gjorde mot deras folk fast med andra medel.” Det ska tilläggas att Gina Dirawi i efterhand har tagit avstånd från alla antisemitiska uttalanden och raderat blogginläggen.

De svenska vänsterextremisterna har även internationella kopplingar till radikala islamister och antisemiter. Den före detta palestinska flygplanskaparen Leila Khaled har bjudits in som talare vid Kommunistiska Partiets firande den första maj både 2011 och 2016. Den före detta terroristen Khaled är något av en ikon bland Palestinas anhängare, men hon hyser även starka anti-Israeliska och anti-västliga åsikter; vid ett tillfälle ska hon exempelvis ha sagt att ”Hitler var inte värre än den nuvarande USA-administrationen”.

Konvojen ”Ship To Gaza” år 2010 med de svenska vänsteraktivisterna Mattias Gardell och Dror Feiler utmålades i de flesta vänsterliberala medierna som ett ”fredsprojekt”. Däremot uppmärksammades det inte lika mycket att Ship To Gaza samarbetade med den turkiska välgörenhetsorganisationen IHH vars representanter enligt historiker vid Stockholms Universitet uttalar sig antisemitiskt. Med på resan följde även Ken O’Keefe som på deLiberations hemsida år 2013 skrev att ”den amerikanska regeringen är köpt och betald av sionisterna”. En annan medresenär var Matthias Chang som talade vid Ahmadinejads Förintelseförnekarkonferens år 2006 och då hävdade att ”Nazityskland bara försvarade sig mot sionisterna”. Konvojen sponsrades dessutom av Perdana Global Peace Organisation under ledning av Malyasias president, som uttryckligen har sagt att han ”är stolt över att vara antisemit”. Det var onekligen en illuster skara antisemiter och förintelseförnekare som Mattias Gardell och Dror Feiler frotterade sig med på resan ner till Gaza.

Det finns fler exempel än så på vänsterintellektuella som har kritiserats för antisemitiska utspel. Journalisten Johannes Wahlström publicerade en artikel i vänstertidningen Ordfront Magasin nummer 12/2005 med rubriken ”Israels regim styr svenska medier” där han påstod att Israel – inte minst via Bonniers – kontrollerar svenska medier. Artikeln ansågs vara grovt antisemitisk och chefredaktören Johan Berggren tvingades att be om ursäkt och avsäga sig Wahlströms fortsatta medverkan. Själv ansåg sig dock Wahlström att ha blivit utsatt för ett mediedrev.

Värt att notera är dock att Johannes Wahlström är son till Israel Shamir, som anses vara en av världens mest ökända antisemiter. Shamir föddes i Sovjetunionen, flyttade till Israel 1969 och kom till Sverige 1984 där han senare blev blev svensk medborgare. Han medverkar regelbundet i det ryska magasinet Zavtra, som är såväl nationalistiskt, stalinistiskt som militant judefientligt. Även Shamir talade vid Förintelseförnekarkonferensen i Teheran 2006 och anser att man ska slå hål på ”gaskammarmyten”. På gammal sovjetisk jargong har han deklarerat att han är beredd att samarbeta med vilka högerextremister som helst – för den antisemitiska sakens skull.

Vänstern har ett minst sagt komplicerat förhållande till antisemitism, om man ska uttrycka det hela diplomatiskt. En mer rättfram beskrivning är att extremvänstern kryllar av individer med antisemitiska åsikter som är minst i paritet med nynazisternas.

Det finns också flera historiska beröringspunkter mellan nazistisk och kommunistisk antisemitism. Hitlers antisemitism och koncentrationsläger är väl dokumenterade i västerländsk litteratur. Däremot är det mindre känt att Stalin efter andra världskriget lanserade flera antisemitiska kampanjer. Medan Hitler var en rasist som ville utrota judarna som folk, drevs den paranoide Stalin av rädslan för ett judiskt maktövertagande i Sovjetunionen.

År 1948 lät Stalin avrätta Solomon Mikhoels, som var ordförande för den tidigare samarbetspartnern Judiska Antifascistiska Kommittén. De övriga medlemmarna av Judiska Antifascistiska Kommittén arresterades och anklagades för högförräderi, borgerlig nationalism och planer på att etablera en judisk republik på Krim för att tjäna amerikanska intressen. Det blev startskottet på en våg av antisemitism i Sovjetunionen under det sena 1940-talet och det tidiga 1950-talet då Stalin betecknade judarna som ”femtekolonnare” i det sovjetiska systemet. Flera historiker har gjort gällande att Stalin kände sig hotad av att Israel utropades till självständig stat 1951 och att det hade kunnat leda till västerländsk infiltration av Mellanöstern. Flera judiska institutioner och museer stängdes ner och förbjöds av Stalin i början av 1950-talet. I augusti 1952 avrättades på en direkt order av Stalin tretton av de mest framträdande judiska poeterna i Sovjetunionen. På politbyråmötet den 1 december 1952 uttalade sig Stalin på följande vis:

“Varje judisk nationalist är en agent för det amerikanska CIA. De judiska nationalisterna tror att USA räddade deras nation… De tror att de står i skuld till amerikanerna. Framförallt bland läkare finns det flera judiska nationalister.”

Detta låter som ett eko av den retorik dagens antisemitiska kommunister använder sig av.

I synnerhet judiska läkare skulle komma att drabbas hårt av Stalins terror. En grupp läkare anklagades 1953 för att ha förgiftat flera sovjetiska ledare, och Stalins regim pekade i synnerhet ut de judiska läkarna som ledare för denna ”konspiration”. De anklagades för att arbeta på uppdrag åt amerikanska och brittiska säkerhetstjänsterna, samt för en internationell judisk anti-sovjetisk borgerlig-nationell organisation. Pravda publicerade i samband med detta en artikel som pekade ut en grupp judar som svindlare och sabotörer som försökte profitera på sovjetmedborgarnas naivitet. Detta ledde till en våg av antisemitism och Stalin planerade till och med att deportera alla Sovjetunionens judar till Gulagarkipelagen i Sibirien. Stalin hann dock avlida innan de brutala planerna hann realiseras.

Som synes finns det flera paralleller mellan nazisternas och kommunisternas antisemitism – såväl historiskt som fram till våra dagar. I ljuset av detta framstår det som osmakligt att flera vänsterextremister har som vana att klistra epitetet ”nazist” på vanliga svenska medborgare som yppar minsta lilla invandringskritik. De allra flesta invandringskritiker av idag har ytterst lite med antisemitism att göra – det är vanliga människor som oroar sig för att det tidigare så trygga Sverige håller på att falla sönder. Vänstern bör istället göra upp med antisemitismen i de egna leden innan de anklagar vanliga svenskar för att vara ”nazister”.

En reaktion på ”Den antisemitiska vänstern”

  1. Hej.

    En enkel anledning som du inte nämner är den gamla tradiga ‘min fiendes fiende är min vän’ (hur fel den än är).

    Israel var och är en allierad till USA. USA är fienden enligt all vänster, då USA var motståndare till de socialistiska paradisen. Islams länder är USA:s fiender (släng lite fin gammal paternalisk kolonialism i vänsterns attityd så ser vi varför de ursäktar kulturbetingade beteenden de anser är anatema på hemmaplan), och därmed naturliga allierade.

    Alldeles oavsett det historiska judehatet inom all socialism så är det en logisk konsekvens av att alliera sig med fiendens allierades fiende.

    Judarna är dessutom en säker grupp att hata, öppet eller i smyg, om det görs via ombud. De är inte benägna att utsätta svenska vänsteraktivister för samma våld som dessa utövar mot sina meningsmotståndare.

    Detta är heller inget nytt; 1995/96 närvarde jag vid ett högtidlighållande i Malmö av Kristallnattens offer. Inga talare från synagogan var inbjudna, ej heller överlevande eller anhöriga, men väl representanter för socialdemokraterna, olika kommunistpartier samt syndikalister och BZ (sedermera autonoma) samt det som skulle bli AFA/EXPO. Talen handlade om Israels agerande gentemot palestinier.

    Intresset från s-tidningen Arbetet eller de då liberala/borgerliga Sydsvenskan var noll och intet.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, lärare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *