Söndra och härska

libya-gaddafi-female-body-guards

Den dödligaste konflikt som världen har skådat under de senaste 50 åren involverar trupper från nio länder, sträcker sig över ett område lika stort som helt Västeuropa och har skördat fyra-fem miljoner människoliv. Finns det någon som vet vilken konflikt detta handlar om? Inte?

Svaret är kriget i Kongo-Kinshasa. Kriget, som även kallas ”Afrikas första världskrig”, inleddes 1998 då Kongo-Kinshasas president utvisade de rwandiska soldaterna som hade hjälpt honom till makten. Detta skapade oro bland tutsierna i östra delarna av landet som bildade en rebellgrupp, Samling för kongolesisk demokrati (RCD), med stöd av tutsiregeringen i Rwanda. Presidenten sökte då stöd hos hutu-milisen i östra Kongo-Kinshasa och började hetsa mot tutsifolket, vilket ledde till ett flertal offentliga lynchningar på Kinshasas gator. Dessutom sökte han stöd hos Angolas, Zimbabwes och Namibias presidenter som tillsammans bistod Kongo-Kinshasas regering med vapen och trupper. RDC-trupperna anföll då regeringsbasen i Kitona vid Atlantkusten, erövrade diamantdistriktets huvudstad Kisangani och avancerade därefter till huvudstadens Kinshasas utkanter.

Konflikten utspelade sig dock främst i den östra delen av Kongo-Kinshasa. Detta berodde till stor del på de långvariga spänningarna mellan de etniska grupperna hutu och tutsi, men även mellan folken hema och lendu, vilket förvandlade östra Kongo-Kinshasa till en orolig zon under flera år. Området har också påverkats mycket av de angränsande ländernas etniska konflikter, inte minst stridigheterna mellan hutuerna och tutsierna i Rwanda.

Inbördeskriget i Kongo-Kinshasa har inneburit rekrytering av barnsoldater, massvåldtäkter och olika former av brutal tortyr – bland annat att ska smält plast ha hällts i kvinnors underliv. Större delen av de fyra miljoner offren har dött av svält och sjukdomar, men såväl regeringstrupperna som rebellgrupperna har dödat mängder av människor och fördrivit hela byar på grund av etniska skäl. Det stora antalet döda gör att kriget i Kongo-Kinshasa är ett av de två största krigen sedan andra världskriget. (Det andra stora kriget är Koreakriget med mellan 4,5 och 7 miljoner dödsoffer, medan Vietnamkriget hamnar på tredje plats med 3 miljoner stupade.)

Förutom de etniska konflikterna är den enskilt viktigaste orsaken till kriget i östra Kongo-Kinshasa att området är mycket rikt på mineraler. Naturresurserna i Kongo-Kinshasa har exploaterats enormt under kriget och flera företag försöker dessutom underblåsa konflikten för att kunna få fortsatt tillgång till mineralerna. Den mest eftertraktade mineralen är tantal, som bland annat används vid tillverkning av mobiltelefoner. Det finns även stor efterfrågan på guld; bland annat utvinner det svenska företaget Mineral Invest guld i Kongo-Kinshasa. Cirka 50 000 människor beräknas ha dödats när de olika krigsherrarna slogs om naturtillgångarna i början av 2000-talet; flera av dessa krigsherrar innehar nu höga positioner i landets regering.

Förresten, känner du till namnet på Kongo-Kinshasas president när inbördeskriget rasade som mest i början av 2000-talet? Om du inte gör det är du inte ensam. Media har rapporterat ytterst lite om konflikten i Kongo-Kinshasa, de enorma förlusterna till trots. Det beror på att detta krig är en så kallad ”dold konflikt”. Författaren Virgil Hawkins har uppmärksammat detta fenomen i boken Stealth Conflicts. Enligt honom är de blodigaste konflikterna de senaste 50 åren inbördeskriget i Kongo-Kinshasa följt av konflikterna i Sudan (där exempelvis Lundin Oil är aktiva), Angola, Rwanda, Afghanistan, Somalia och Irak. Kriget i Syrien kommer längre ner på listan – och på sista plats kommer konflikten mellan Israel och Palestina. Betydligt blodigare än Israel-Palestina-konflikten är de avsevärt mindre omskrivna stridigheterna i Kashmir, Colombia, Sri Lanka, Filippinerna, Tadzjikistan, Peru, Burma och Nepal.

Hawkins har även analyserat medias rapportering om olika konflikter. Under de två första åren av konflikten i Kongo-Kinshasa, när omkring 1,8 miljoner människor dog, publicerade New York Times elva gånger fler artiklar om Israel-Palestina (där cirka 2000 dödades under samma period); CNN sände hela 53 gånger fler reportage om Israel-Palestina än om Kongo-Kinshasa. Att just konflikten mellan Israel-Palestina uppmärksammas så oproportionerligt mycket beror på Israels starka stöd från USA, medan Palestina stöttas av islamister och vänsterorienterade partier och media i Västeuropa.

Vidare tror Hawkins att de blodiga konflikterna i Afrika har hamnat i medieskugga eftersom det inte finns någon tydlig ”ond” eller ”god” sida, att kontinenten är perifert belägen och att det är farligt för journalister att vistas i Afrika under pågående konflikter. Det är en intressant analys – men den saknar en dimension: varför rapporteringen om vissa stater är så överdrivet negativ.

Libyen är ett typexempel på ett land som har blivit utsatt för hårda granskningar av västerländska regeringar, organisationer och medier. Flera människorättsorganisationer kritiserade – med rätta – Muammar Gaddafis regim för att vara en hård diktatur med omfattande kontroll av medborgarna och offentliga avrättningar av oppositionella. I västerländska media porträtterades den libyske diktatorn ofta tillsammans med sina kvinnliga livvakter; det florerade även rykten om att kvinnorna var sexslavar som ingick i ett harem. Dessutom rapporterades det ofta om hur Gaddafi föredrog att bo i ett beduintält när han var på utländska statsbesök. Med en sådan excentrisk och bisarr ledare måste väl Libyen vara ett fruktansvärt land att leva i – mycket värre än Kongo-Kinshasa med tanke på denna massivt negativa rapportering. Eller?

I själva verket var levnadsstandarden i Libyen relativt hög under Gaddafis tid vid makten. När Gaddafi grep makten genom en statskupp 1969 var Libyen ett av världens fattigaste länder. Han grundade Libyska Arabrepubliken och betecknade partiets politik som islamisk socialism, vilket var en blandning av arabisk nationalism, välfärdspolitik och direkt folkdemokrati. Under Gaddafis tid vid makten utvecklades Libyen från att vara ett av världens fattigaste länder till att ha Afrikas högsta levnadsstandard.

Precis innan Gaddafi störtades år 2010 rankades Libyens BNP per capita på femte plats i Afrika; landets statsskuld var med internationella mått väldigt låg (mellan 4-6 miljarder USD); både kvinnor och män hade rätt till fri utbildning; 91% av befolkningen var läskunnig; landets sjukvård var gratis för alla medborgare; för varje nyfött barn fick mamman barnbidrag; medellivslängden var höga 75 år; världens största vattenledningssystem (”Great Man Made River”) byggdes ut för att bevattna delar av Sahara. Sammantaget ledde detta till att en FN-rapport från 2010 utsåg Libyen till det bästa afrikanska landet att leva i.

Gaddafi strävade också efter frigörelse från de forna kolonialmakterna. Därmed var Libyen det enda afrikanska land som inte hade några amerikanska militärbaser eller en amerikanskt kontrollerad centralbank. Gaddafi närmade sig istället Kina, där de snabbväxande företagen under 1990-talet visade ett tilltagande intresse för den libyska oljan. Under denna period utmärkte sig Gaddafi som en av de mest passionerade förespråkarna för en konfuciansk-islamisk koalition. I ett tal mars 1994 sade Gaddafi (enligt The Clash Of Civilizations av Samuel P Huntington):

”Den nya världsordningen innebär att den judeokristna världen försöker kontrollera den muslimska världen och om möjligt dominera konfucianismen och de övriga religionerna i Indien, Kina och Japan. De judeokristna ledarna säger: Vi var fast beslutna att krossa kommunismen och väst måste nu krossa islam och konfucianismen. Vi hoppas på att se en konfrontation mellan Kina som leder den konfucianska sidan mot USA som leder korsfararnas kamp. Vi står på samma sida som konfucianisterna och genom att alliera oss med dem i en gemensam kamp kommer vi att kunna besegra vår gemensamma fiende.”

Denna hårdföra inställning var givetvis svårsmält för västmakterna, vilket till stor del förklarar den ständiga smutskastningen av Libyen i västerländska medier. Men det som till slut fick Gaddafi på fall enligt flera bedömare var hans enträgna motstånd mot den amerikanska petrodollarn.

Systemet med petrodollarn instiftades 1973 då Richard Nixon kom överens med Saudiarabien om att oljenationen skulle ta betalt för oljan i amerikanska dollar och placera stora delar av överskottet i amerikanska banker och företag; 1975 kom alla de oljeproducerande länderna i OPEC att omfattas av detta system. Överskottet från oljeländerna kunde därefter lånas ut via IMF för att investeras i oljeimporterande underutvecklade länder.

År 2009 blev Gaddafi vald till Afrikanska Unionens president och förespråkade då en afrikansk centralbank kopplad till en gemensam guldreserv. Detta initiativ uppfattades av USA som ett omedelbart hot mot systemet med petrodollarn. Som en konsekvens av detta gick CIA året därpå in i Libyen för att stötta rebellgrupper som ville störta Gaddafi, vilket i sin tur ledde till stridigheter med de libyska regeringsstyrkorna. Under förevändning att ”skydda de civila libyerna” upprättade en USA-ledd koalition en flygförbudzon och ett embargo mot de libyska hamnarna. President Barack Obama var tveksam till att attackera Libyen, men övertalades till en offensiv av dåvarande utrikesminister Hillary Clinton. Amerikanska och brittiska fartyg avlossade över hundra Tomahawk-missiler mot Libyen för att understödja rebellernas anfall mot Tripoli. Den libyska armén kunde inte stå emot offensiven och tappade kontrollen över landet; i oktober 2011 infångades och dödades slutligen Gaddafi under förödmjukande former av rebellerna.

Efter Gaddafis fall har Libyen kastats in i ett formidabelt kaos. Delar av landet kontrolleras numera av rebellgrupper, milisförband, rivaliserande klaner och Islamiska Staten som har etablerat sig i Libyen.

Ett land som har gått ett liknande öde till mötes är Irak. Innan landet invaderades av amerikanska styrkor 1991 respektive 2003 fanns det en någorlunda fungerande statsapparat som styrdes av det socialistiska Baathpartiet. När Saddam Hussein år 2000 övergav petrodollarn för att istället ta betalt för Iraks olja i euro var det en direkt attack mot dollarn, vilket var upptakten till USA:s invasion som inleddes 2003 under falska premisser att Saddam Hussein skulle ha massförstörelsevapen.

Strax efter krigsslutet i Irak återinfördes raskt systemet med petrodollarn. Dessutom gick flera amerikanska oljebolag in i landet och fick stora kontrakt. Bland annat Halliburton, som vice president Dick Cheaney tidigare satt som VD för, fick utan upphandling ett stort kontrakt värt flera miljarder dollar. Rand Paul har kritiserat Cheaney för att ha startat Irakkriget för att komma åt landets olja, och Alan Greenspan har även han påpekat att kriget uteslutande handlade för USA att komma åt oljefälten. Iraks förre oljeminister Issam Chalabi har uttryckt frustration över att Iraks största oljefält har sålts ut till multinationella företag. Stora internationella oljebolag är på väg att ta tillbaka det som de förlorade när Iraks olja nationaliserades 1972.

USA:s andra invasion av Irak har dessutom lett till al-Qaida fick fotfäste i landet, och antalet jihadister har ökat från cirka 1000 innan kriget till ungefär 100.000 i dags dato. Denna gruppering av al-Qaida muterade senare till Islamiska Staten i Irak (ISI), som sedermera slog sig samman med salafistiska grupper i Syrien och Islamiska Staten i Irak och Syrien (ISIS). USA:s anfallskrig mot Irak har i praktiken destabiliserat hela Mellanöstern och har lett till inbördeskrig och Islamiska Statens framväxt i Irak, Syrien, Saudiarabien – och Libyen.

På motsvarande sätt som i fallen Libyen och Irak har västerländska medier tagit tydligt parti mot Assads regim i Syrien. Detta trots att USA har sponsrat Fria Syriska Armén med vapen och pengar, vilka till stor del har sålts till, erövrats eller konfiskerats av Islamiska Staten. Dessutom har det på senare tid framkommit uppgifter om att CIA har sponsrat självaste al-Qaida i Syrien med vapen, pengar och militär utbildning för att bekämpa Assad.

Det gamla romerska ordspråket söndra och härska (divide et impera) passar väl in på USA:s tillvägagångssätt i Mellanöstern. Denna policy manifesterades 1980 i form av Carterdoktrinen, som förbehåller USA rätten att ingripa militärt om landets strategiska intressen i Mellanöstern hotas.

Det går att skönja ett mönster i hur länder och konflikter framställs i media. Länder som är rika på naturtillgångar – men som slits sönder av etniska konflikter och inbördeskrig – kan exploateras utan några destabiliserande insatser utifrån. Kongo-Kinshasa och Sudan är bra exempel på denna kategori: miljontals människor har dött i dessa konflikter, media har rapporterat i princip ingenting och multinationella företag kan utvinna och sälja mineraler och olja utan något motstånd från de korrupta regimerna. Det finns helt enkelt inget behov för västmakterna av att smutskasta regimerna eller invadera dessa länder.

Libyen och Irak representerar den andra delen av spektrumet: båda länderna hade någorlunda väl fungerande socialistiska styrelseskick, Gaddafi och Hussein övergav petrodollarn på 2000-talet, båda diktatorerna smutskastades intensivt av västerländska medier, båda länderna attackerades av USA-ledda koalitioner under förevändningen att de skulle ”sprida demokrati”, båda ländernas oljetillgångar exploateras av västerländska företag och båda länderna har kastats in i inbördesliknande tillstånd och ockuperas numera delvis av Islamiska Staten.

Visserligen var både Muammar Gaddafi och Saddam Hussein brutala diktatorer som förtryckte, fängslade, torterade och avrättade tusentals människor. Men deras någorlunda stabila socialistiska stater var trots allt att föredra bland ländernas befolkningar jämfört med det inbördeskrigsliknande tillstånd, islamistiska statsskick och jihadistiska terror som nu råder i det kaotiska kölvattnet efter de USA-ledda militära interventionerna.

Fotnot: Kongo-Kinshasas president under inbördeskriget 1998-2001 hette Laurent Kabila.

En reaktion på “Söndra och härska”

  1. Tack för denna lättlästa analys av läget. Man kunde ju önska att flertalet av våra makthavare skulle visa lite av den insikt som din artikel ger vid handen.
    Dollarn har blivit en anledning till maktgalnas sätt att agera, bäst vore väl om den helt försvann från jordens yta.
    Men det lär bli svårt, då de hela tiden trycker nya dollar.
    Hoppas de trycker så många att vi kan använda dem som ”dasspapper”. Då skulle en del av konflikterna kanske kunna utebli.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *