Identitetsvänsterns bakvända logik

lenin_pravda

Om man följer identitetsvänstern är det lätt att förvånas över de motsägelsefulla och ologiska budskapen. Modiga vänsterkvinnor som Amineh Kakabaveh som står upp mot islamisternas patriarkat och kvinnoförtryck smutskastas av identitetsvänstern och radikalfeminister som ”islamofober”. På Gotland har Feministiskt Initiativ arrangerat en demonstration mot de gotlänningar som protesterar mot våldtäkter; indirekt tar alltså dessa ”feminister” parti för våldtäktsmännen. Gayparaden Pride Järva, som tar parti för invandrade HBTQ-personers rättigheter, har av identitetsvänsterns dömts ut som ”främlingsfientlig”. Hur har det kunnat bli så här bakvänt?

För att förstå identitetsvänsterns paradoxala beteende får man gå tillbaka till vänsterns historiska rötter. Redan 1848 gav Karl Marx och Friedrich Engels sin syn på marxistisk frihet i det Kommunistiska Manifestet:

”Med frihet menas under nuvarande borgerliga produktionsförhållanden frihandel, fritt säljande och köpande. […] Först när den fysiska individen införlivar den abstrakta medborgaren i sig själv och som enskild människa, […] när social kraft inte längre kan skiljas från individen i form av politisk kraft, bara då kommer den mänskliga frigörelsen att vara avslutad.”

Kort sagt ansåg Marx och Engels att arbetarna var ”ofria” under den liberala kapitalismen, men ”fria” i ett kommunistiskt samhälle. Med facit i hand är denna slutsats en paradox, om man jämför utvecklingen i liberala, demokratiska och kapitalistiska västvärlden med kommunistiska stater som Sovjetunionen, Kina och Nordkorea. Man kan också betrakta denna historiskt ologiska slutsats som ett förebud inför vad som komma skulle. I det korta avslutningskapitlet slår Marx och Engels fast:

”Kommunisterna (…) förklarar öppet, att deras mål blott kan nås genom en våldsam omstörtning av all hittillsvarande samhällsordning. Må de härskande klasserna darra för en kommunistisk revolution. Proletärerna har i den ingenting annat att förlora än sina bojor. Men de har en värld att vinna. Proletärer i alla länder, förena er!”

Det var alltså detta manifest som inspirerade bolsjevikerna till den ryska revolutionen 1917. Året därpå inleddes den röda terrorn av Tjekan; alla ”klassfiender” förvisades, fängslades, torterades, sattes i koncentrationsläger eller avrättades. Den slitna klyschan om ”alla människors lika värde” som omhuldas av den nutida identitetsvänstern lyste alltså med sin frånvaro under den glorifierade ryska revolutionen: borgarna var helt enkelt mindre värda enligt bolsjevikerna och skulle därmed fördrivas, fängslas eller avrättas.

Vidare ersatte Lenin den ryska lagen med ett ”revolutionärt samvete”; Sovjetryssland var därmed, enligt historikern Richard Pipes, den första stat i världshistorien som förklarade lagen olaglig. Återigen finns här en inbyggd paradox: lagen är olaglig. År 1922 instiftade dessutom Lenin den kommunistiska rättsskipningen: ”Domstolen ska inte avlägsna terror […] utan ge den innehåll och legitimering.” Det finns alltså mängder av paradoxer och skrämmande exempel på inverterad logik under Lenins tid vid makten.

Situationen skulle komma att förvärras ytterligare under den paranoide Stalins terrorvälde: uppskattningsvis fyra till nio miljoner människor dog i Gulagarkipelagens koncentrationsläger samt av utrensningar, avrättningar, deporteringar och svältkatastrofer under Stalins tid vid makten. De officiella sovjetiska medierna reflekterade samtidigt den stalinistiska mixen av paranoia, bitterhet, fiktion och projektioner; det som rapporterades var i praktiken en inverterad verklighet.

Dessutom tillämpade de kommunistiska regimerna i östblocket flitigt ”antifascistisk retorik” för att tysta sina meningsmotståndare. Denna retoriska inriktning härstammar från riktlinjerna som drogs upp av Sovjetiska Kommunistpartiets centralkommitté år 1943:

”Medlemmar och frontorganisationer måste oupphörligen besvära, misskreditera och uttrycka sig nedsättande om våra kritiker. När motståndarna blir alltför irriterande, stämpla dem då som fascister eller nazister eller antisemiter. Kopplingen kommer efter tillräcklig upprepning att bli ett ‘faktum’ i det allmänna medvetandet.”

Samma retorik går som bekant igen i dagens Sverige, där alla som är kritiska mot en alltför omfattande invandring eller radikaliserad islamism stämplas som ”rasister, fascister och nazister”; framförallt Henrik Arnstad och Stefan Löfven har hänfallit till att upprepa dessa antifascistiska mantran till den grad att det har blivit löjeväckande.

Under 1960- och 1970-talen, då Brezjnev satt vid makten, fick den psykiatriska vården i Sovjetunionen dessutom instruktioner om att diagnostisera dissidenter till kommunistregimen som sinnessjuka. En parallell till dagens samhälle är hur konservativt sinnade klimatskeptiker klassas som mentalt sjuka eller att lida av empatistörningar.

Det här är i korta drag den marxism och kommunism som ligger till grund för dagens identitetsvänster. Värt att notera är dock att bolsjevikerna ställde klass mot klass; deras fiender var borgarna och kapitalisterna. Den kommunistiska klasskampen fick som bekant inte något genombrott i västvärlden – istället skulle vänsterpolitiken i väst komma att förskjutas till nymarxismen som kretsade kring kultur och identitet.

Fröet till nymarxismen såddes i Frankfurtskolan på 1930-talet. De mediokra resultaten för de mellaneuropeiska kommunistiska revolutionerna ledde till att några unga marxister började ompröva Marx teser. De grundade ett institut som de initialt tänkte kalla Marxistiska Institutet – men för att inte provocera valde de istället det mer intetsägande namnet Institutet För Socialforskning som alltså blev den officiella benämningen på Frankfurtskolan. Forskarna på Frankfurtskolan utgick från Karl Marx idéer, men inte från den sovjetiska marxism-leninismen; istället tog de avstamp i Georg Lukács tolkningar av Marx i kombination med Freuds psykoanalys, vilket kom att utgöra grunden för den västerländska nymarxismen.

Frankfurtskolans normkritiska teorier har fått ett stort inflytande på den akademiska samhällsvetenskapliga debatten, vilket har fortplantat sig till vänsterliberal politik och media. Flera av skolans företrädare, i synnerhet Herbert Marcuse, fick stor betydelse för 1960-talets nya vänster. Frankfurtskolans kritiker har betecknat skolans forskning som nymarxism, vilket i sin tur ligger till grund för det som i vardagligt tal kallas för politisk korrekthet.

Flera framträdande forskare vid Frankfurtskolan argumenterade dessutom för att upplysningen och den tekniska utvecklingen skulle leda till försämringar för mänskligheten. Först ut var Max Horkheimer och Theodor Adorno som i boken Upplysningens Dialektik från 1944 skrev om hur de vetenskapliga framstegen skulle leda mänskligheten i rakt motsatt riktning: mot de nazistiska koncentrationslägren, massavrättningarna, den amerikanska själlösa underhållningsindustrin och den totala misären. I mitten av 1960-talet plockade Herbert Marcuse upp stafettpinnen och skrev i boken Eros Och Civilisationen att ”intensifierad utveckling verkar hänga samman med intensifierad ofrihet”.

Bolsjevikerna och frontfigurerna inom Frankfurtskolan lade alltså grunden till den inverterade logik som kännetecknar vänsterintellektuellt tänkande genom historien: politisk ofrihet är den högsta formen av frihet (Sovjetunionens ideologi från 1920-talet), vetenskap och upplysning ligger till grunden för barbari (Frankfurtskolans läror från 1940-talet), gärningsmännen är i själva verket offren (incidenten på Gotland på 2010-talet) – och så vidare.

Den identitära rörelsen skulle ta fart på allvar på 1960- och 1970-talen då de vänsterintellektuellas fokus försköts allt mer från klass till kultur. Denna nya radikala vänsterrörelse intresserade sig främst för proteströrelser runt om i världen: den afroamerikanska medborgarrättsrörelsen, protesterna mot Vietnamkriget, den andra vågens feminism, gayrörelsen och så vidare. Inom varje rörelse bejakades individernas gemensamma identitet, grupptillhörighet och unika historia. Sveriges statsminister Olof Palme tog under denna tid på sig rollen som världssamvete och visade solidaritet med folken i tredje världen.

En fascinerande anekdot från denna rörelse i Frankrike är ett upprop från 1977 som undertecknades av ett flertal vänsterintellektuella med feministen Simone de Beauvoir i spetsen. Undertecknarna av detta upprop ansåg att tre män som hade gruppvåldtagit en trettonårig flicka borde frikännas eftersom trettonåringar har rätt att kvittera ut preventivmedel. Denna artikel, som de facto tar våldtäktsmännen i försvar, är en föraning om vad som komma skulle i Sverige på 2010-talet.

Vågen från 68-vänstern fick dessutom ett helt annat genomslag i USA än den traditionella kommunismen: de flesta amerikaner identifierar sig nämligen mer med etniska grupper än med klasstillhörighet. I samband med detta reste flera etniska grupper krav på att respekteras för sin särart: exempelvis fick de amerikanska urinvånarna flera nya rättigheter, medan Malcolm X uppmuntrade de svarta att isolera sig från majoritetssamhället.

Under denna period skedde en viktig förskjutning: tidigare hade vänstern kämpat för att alla skulle ha samma rättigheter, men i detta skede underströk de istället vikten av att få vara annorlunda. Identitetsvänstern var född.

Identitetsvänstern började under samma epok utveckla en fäbless för mångkultur. Denna multikulturalism växte fram i Kanada i början 1970-talet som ett försök att få befolkningsgrupper med olika etniskt ursprung att leva fredligt tillsammans. I samma anda fattade Sveriges riksdag 1975 ett beslut om att landet skulle bli mångkulturellt. Vänstern uppmanade ständigt majoritetssamhället att vara tolerant mot minoritetsgrupperna, men uppmuntrade samtidigt de etniska grupperna att bevara sin identitet.

Under förevändning för att hylla skillnader i det mångkulturella samhället lade identitetsvänstern grunden till det som successivt skulle bli allt mer segregerat Västeuropa med framväxande etniska enklaver i storstädernas utanförskapsområden. Kritikerna till denna mångkulturalism hävdar att den är antirasisternas rasism, eftersom etniska och religiösa grupper undviker att assimilera sig med majoritetssamhället och därmed förvägras de utvecklingsmöjligheter som erbjuds i västvärldens högteknologiska samhällen.

Som en konsekvens av detta har Sveriges utanförskapsområden ökat från tre (3) år 1990 till 186 år 2012; dessutom har Polisen definierat 55 områden där kriminella nätverk har stor påverkan i lokalsamhället, så kallade ”no-go-zoner”. I dessa segregerade områden frodas islamisering, patriarkalt kvinnoförtryck, hedersvåld och rekrytering till jihadistiska terrororganisationer. Vidare manifesteras protesterna mot majoritetssamhället i form av bilbränder, stenkastning, våld mot räddningstjänst, narkotikaförsäljning och gruppvåldtäkter. Denna utveckling har skett parallellt med att asylinvandringen har ökat lavinartat samtidigt som identitetsvänstern har flyttat fram sina positioner i samhället.

Det finns flera skräckexempel på hur segregeringen och tribaliseringen har degenerat i det mångkulturella Sverige. I denna artikel skriver Mohamed Omar om sina erfarenheter från olika svenska moskéer. Där stötte han på flera muslimer som vill ta del av den svenska välfärden, men vägrar ta del av Sveriges kultur eller värderingar. Flera somalier skickar sina familjer till Somalia medan de söker bidrag, sjukskriver sig eller förtidspensionerar sig i Sverige. I moskéerna florerar det dessutom flera rykten om muslimska barn som har omhändertagits av socialtjänsten; det har lett till absurda konspirationsteorier som att ”svenskarna tar våra barn”.

Ett annat exempel på segregering som uppmuntras av identitetsvänstern är SSU:s evenemang på Sveavägen 68 som var ”separatistiskt för rasifierade”. Värt att notera är att ”separatism” betyder apartheid på afrikaans i Sydafrika. Till detta möte bjöd SSU in den islamistiske ”terroristexperten” Rashid Musa som bland annat anser att de som åker för att strida för den somaliska terrororganisationen al-Shabaab är hjältar. SSU bjöd alltså in till ett nyrasistiskt separatistiskt evenemang med en radikaliserad islamist; det kan verka magstarkt för den oinvigde – men det ligger faktiskt helt i linje med den radikala falangen inom den vänsteridentitära rörelsen.

Vänstern har dessutom ett skäl till för att propagera för en stor invandring. I takt med att de röd-gröna partiernas traditionella väljare inom arbetarklassen börjar bli alltmer välbärgade så väljer allt flera av dessa att rösta på Alliansen eller Sverigedemokraterna. Lösningen för vänsterblocket var således att öka invandringen från tredje världen eftersom cirka 90% av asylinvandrarna röstar på de röd-gröna partierna. Dessutom får den vänsteridentitära rörelsen allt mer momentum i takt med att invandringen från misogyna kulturer ökar: konfliktlinjen förskjuts successivt från klass till kultur och identitet. För att kunna attrahera flera nyanlända väljare rekryterade Miljöpartiet så många muslimska politiker att partiet höll på att islamiseras fullständigt. Denna oheliga allians kan illustreras med att Gävles moské utfärdade en fatwa inför valet 2014 som uppmanar muslimer att antingen rösta på Miljöpartiet eller Vänsterpartiet. Denna fäbless för radikaliserad islam har sin förklaring i att identitetsvänstern uppfattar islamisterna som ”äkta” och ”relevanta” representanter för den muslimska kulturen.

Denna segregering som uppmuntras av identitetsvänstern går dock stick i stäv med artikel 34 i FN:s flyktingkonvention där det står:

”Fördragsslutande stat skall så mycket som möjligt underlätta flyktingarnas införlivande med samhället och deras naturalisation.”

Värdlandet åläggs således av FN att allokera nödvändiga resurser för assimilering så att flyktingarna ska kunna bli en naturlig del av värdlandets kultur och arbetsmarknad. Dessutom påpekar Harvardprofessorn Samuel P Huntington i boken Clash Of The Civilizations att västvärldens fortlevnad rent av är beroende av hur väl assimileringen av invandrarna lyckas. Det enda parti som på allvar förespråkar assimilering av invandrare i det svenska samhället är Sverigedemokraterna – och de anklagas i vanlig ordning för ”rasism” när de kommer med dylika politiska förslag. Ironiskt nog är det alltså vänstern som medvetet ”ställer grupper mot varandra” och tänker i termer av ”vi och dem”. Ännu mer paradoxalt blir det när identitetsvänstern anklagar Sverigedemokraterna för detta konflikttänkande som de själva har skapat. Det löper som synes en röd tråd av bakvänd logik genom det mesta som kommunisterna och nymarxisterna företar sig.

De invandrare som vill assimileras i det svenska samhället utmålas av identitetsvänstern som ”förrädare” – vilket påminner om behandlingen av sekulariserade muslimer i Mellanöstern eller dissidenterna i det forna Östeuropa. Välutbildade och driftiga invandrare som har gjort karriär i Sverige är särskilt utsatta för nyrasistiska och sexistiska påhopp av den oikofobiska vänstern. Deras framgångar borde applåderas av den antirasistiska rörelsen, men istället föraktas de. Nationalekonomen Tino Sanandaji kallades bland annat för ”Onkel Tom” av författaren Behrang Kianzad; i programmet Tankesmedjan i P3 kallades den liberalkonservativa ledarskribenten Alice Teodorescu för ”husblatte”; författaren Qaisar Mahmood kallades för en mängd pejorativa uttryck av de nysexistiska medlemmarna i sajten Rummet; moderaten Hanif Bali kallades för ”husneger” av miljöpartisten Mikael Trolin (som till råga på allt försvarade sitt påhopp som ”antirasistiskt” i skydd av vänsterns patenterade bakvända logik).

Den svenska samtidens motsvarighet till Frankfurtskolan är Södertörns Högskola som har utmärkt som sig identitetsvänsterns akademiska högborg. Skolans förra rektor, Moira von Wright, har dessutom gjort sig känd för att vara vetenskapskritisk. Hon har bland annat sagt att ”föreställningen om det vetenskapliga tänkandets självklara överhöghet rimmar illa med jämställdhets- och demokrati-idealen”; detta citat är ett i det närmaste ordagrant eko av Frankfurtskolans vetenskapskritiska teser. Södertörns Högskola har även profilerat sig som Sveriges epicentrum för vänsterrevisionism: forskarna Werner Schmidt, Håkan Blomqvist och Helene Carlbäck har medverkat som författare till flera böcker där kommunisternas brott mot mänskligheten relativiseras eller bortförklaras.

Den förmodligen mest vänsterextrema personen som är knuten till Södertörns Högskola är Tobias Hübinette. Han har dock ett förflutet i AFA och är dömd för flera brott som skadegörelse, sabotage, mordhot, uppvigling, misshandel av barn och pensionärer samt att ha kastat syra och gatsten mot politiker. Tobias Hübinette har fällt flera nyrasistiska, vänsteridentitära och revolutionära kommentarer, varav denna är en av de mest extrema:

”Att känna eller till och med tycka att den vita rasen är underlägsen på alla upptänkliga plan är naturligt med tanke på dess historia och nuvarande handlingar. Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande. Leve det mångkulturella, rasblandade och klasslösa ekologiska samhället! Leve anarkin!”

Detta lärarkollegium av vänsterradikala och vetenskapskritiska kommunister har lett till att Södertörns Högskola har rankats som Sveriges sämsta högskola. Som en konsekvens av alltför intensiva intersektionalistiska studier har dessutom flera studenter vid Södertörns Högskola fått en skev verklighetsuppfattning, vilket kan beskådas i denna video.

Dessutom domineras den svenska journalistkåren av rödgröna väljare. I en artikel i Magasinet Neo står det:

”Medieforskaren Kent Asp har visat att Miljöpartiet har stort stöd bland journalister, hela 42 procent. Men siffrorna är ännu högre inom public service, där har de faktiskt egen majoritet: På SVT får MP 52 procent och på Sveriges Radio hela 54 procent av rösterna. Här, i neutralitetens högborg, får vänsterblocket sammanlagt 82 procent.” 

Inte nog med det. Tidningen Resumé har gjort en genomgång av de svenska medieprofiler som har ett kommunistiskt förflutet i partier som SKP (Sveriges Kommunistiska Parti), KFML (Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna), MLK (Marxist-Lenistiska Kampförbundet) eller kommunistiska tidningar som Gnistan, Rödluvan och Stormklockan. På denna lista återfinns bland annat kända medieprofiler som Dick Sundevall (författare/SKP), Carl Hamilton (författare/Rödluvan), Ola Sigvardsson (pressombudsman/Rödluvan), Peppe Engberg (Resumé/Gnistan), Robert Aschberg (programledare/SKP), Peter Kadhammar (Aftonbladet/Gnistan), Gunnar Lindstedt (författare/Gnistan), Nils Funcke (yttrandefrihetskommittén/Gnistan), Ingeged Waranpeerä (DN/SKP), Cecilia Uddén (SR/Gnistan), Paul Ronge (PR-konsult/Stormklockan), Henrik Brors (DN/trotskist), Göran Rosenberg (författare/maoist), Mats Gellerfelt (SvD/marxist-leninist), Stina Dabrowski (TV-professor/FNL), Janne Josefsson (SVT/Frihetlig Vänster), Maciej Zaremba (DN/Förbundet Kommunist) och Jan Scherman (TV4/FNL). Till denna digra lista kan läggas namn som radikalfeministen Kakan Hermansson som är programledare i SVT/SR och My Vingren som har rekryterats till SR från Researchgruppen (tidigare AFA Dokumentation).

Med tanke på att svensk media är så till bredden genomsyrad av journalister med ett kommunistiskt förflutet är det inte så konstigt att nyhetsrapporteringen påminner om den inverterade verklighet som präglade medierna i det forna östblocket. I dessa rödgrumliga vatten kan man söka förklaringen till varför DN:s journalist Henrik Brors (som tidigare var trotskist) har skrivit de lögnaktiga reportagen om att ”invandring lönar sig” (när den egentligen är en gigantisk kostnad), att nästan alla vänsterliberala medier upprepar det orwellska mantrat om att ”kriminaliteten minskar” (när brottsligheten de facto ökar) eller den ständiga ”antifascistiska retoriken” för att stigmatisera meningsmotståndare som rasister.

Sammantaget kan det kommunistiska inflytandet i Sverige förklara varför det ibland känns som att leva i Sovjetunionens inverterade verklighet eller George Orwells dystopiska roman 1984. När man väl har insett vad identitetsvänstern står för kan man plötsligt avkoda samtidens absurda fenomen som att SR anser att våldtäktsmännen på Gotland är ”syndabockar”, att muslimska kvinnor i Feministiskt Perspektiv kritiserar Amineh Kakabaveh för hennes kvinnokamp, att våldsvänstern hotar HBTQ-paraden i Järva, att fullvuxna afghanska män behandlas som ”ensamkommande barn” och att återvändande IS-krigare erbjuds jobb, körkort och bostad.

4 reaktioner på ”Identitetsvänsterns bakvända logik”

  1. Oerhört intressant.
    Jag känner en person som är professor på Södertörns Högskola och som ansåg att dåvarande rektor, Moira von Wright, var en katastrof. Nu har man bytt ledning. Ny rektor är Gustav Amberg och ny prorektor Sören Jansson. Min sagesperson tror på en nystart för högskolan. Men jag kan läsa på deras hemsida att man har kvar strategidokumentet från von Wrights tid.

  2. Nu kanske feministerna slutar att vurma för påven. Han har uttalat att han är mot kvinnliga präster. Det är även jag. Jag är emot ALLA präster. Detta med präster är en gammaltestamentlig funktion. I Nya Förbundet gäller det allmänna prästadömet. Det betyder inte att vi infört anarki. Vi har äldstebröder (obs BRÖDER) som leder församlingarna.
    Påven har ingenting med den Jesus jag tjänar att göra. Han representerar det fallna Babylon (Uppb 18:4) Men 1 Tim 2:12 gäller likafullt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *