Oljekris och omställning

no-gas

Det talas ofta om att vi lever i ett informationssamhälle och att vårt välstånd bygger på en kunskapsekonomi. Visst är IT-industrin viktig – men det som de facto har möjliggjort denna industri och välståndet i stort är i själva verket tillgången till energi. Framförallt billig olja är en förutsättning för välfärden i västvärlden. Vi må leva i en kunskapsekonomi – men den drivs lik förbaskat av olja.

Olja är ett oerhört kraftfullt energislag: en kaffekopp olja kan lyfta en bil till Eiffeltornet, en 50-literstank bensin motsvarar energi för att utföra 1000 mäns kroppsarbete under en hel dag. Globalt står oljan för ungefär 32% av all energiförsörjning. Totalt står fossila bränslen (olja, kol och naturgas) för 86% av den globala energiförsörjningen.

Kort sagt är den industrialiserade världen beroende av olja för transporter, flygtrafik, uppvärmning, livsmedelsimport, framställning av konstgödsel, produktion av plastmaterial, datorer, bokhyllor, bilar, mobiltelefoner, leksaker, cyklar, TV-apparater och så vidare i det oändliga.

Världsekonomin styrs även den till stor del av oljepriset, vilket kan illustreras med hur historiska oljekriser har påverkat BNP och finansmarknaderna.

Den första oljekrisen (1973) berodde på att OPEC-länderna höjde oljepriset med 70% och inledde ett oljeembargo mot USA och flera länder i västvärlden. Totalt kostade den första oljekrisen ungefär en biljon dollar – vilket motsvarade ungefär 7% av världsekonomin – och ledde till en börskrasch.

Den andra oljekrisen (1979) var ett resultat av revolutionen i Iran då Khomeinis ledning minskade oljeproduktionen med 4-5%. Oljepriset steg under denna period från 13 dollar till 34 dollar per fat, medan världens samlade BNP minskade med cirka 3%. Ronald Reagan bröt dödläget på 1980-talet genom att förmå Saudiarabien att öppna oljekranarna, varpå oljepriset sjönk från 30 dollar till 10 dollar fatet, vilket ledde till sjunkande inflationen och en kraftig högkonjunktur som varade från 1985 inpå 1990-talet.

IEA har sammanfattat sambandet mellan energi och ekonomi på följande vis:

”Ekonomisk tillväxt är helt klart den bestämmande faktorn för hur stor den totala efterfrågan på energitjänster är.”

Med tanke på att oljan är så betydande, i det närmaste avgörande, för välståndet i världen är det oroväckande att oljans epok förr eller senare går mot sitt slut. Den förste att påtala detta annalkande problem var geologen Marion Hubbert, som på 1950-talet lanserade begreppet peak oil inom ramen av Hubbert peak theory. Peak oil är den tidpunkt då den maximala oljeutvinningen är uppnådd, varefter den successivt kommer att minska tills råoljan i praktiken har tagit slut. Fysikprofessorn Kjell Aleklett, tillika ordförande för Association for study of Peak Oil (ASPO), har sagt:

”Oljeeran kan vara i några hundra år, under en historiskt kort tid.”

Inte nog med det. Den tilltagande bristen på olja har mörklagts under flera årtionden av de stora oljebolagen ExxonMobile, Chevron Texaco, BP och Shell. Utåt ger dessa oljebolag positiva prognoser, men i enrum kan högt uppsatta chefer och pensionerade forskare erkänna att oljebristen faktiskt är större än vad som rapporteras i media. Högt uppsatta tjänstemän inom IEA ska anonymt ha uppgett att de offentliga prognoserna för oljeproduktionen och oljekonsumtionen är förvanskade; samtidigt underskattar den amerikanska administrationen medvetet minskningstakten av befintliga oljefält och överskattar vikten av de nya oljefynden.

De mest pessimistiska bedömarna menar att världen kan stå på randen till en djup och permanent oljekris, men att makthavarna fruktar att det kommer att bryta ut panik om sanningen om världens oljetillgångar kommer fram. Enligt dessa bedömare kan 2010-talet eller 2020-talet kan bli oljechockens årtionde.

Så hur har oljekriserna gestaltat sig ur ett historiskt perspektiv?

Den mest kända oljekrisen är den som inleddes 1973 då OPEC-länderna chockhöjde oljepriset och inledde ett oljeembargo mot flera länder i västvärlden. De bilburna och oljeberoende amerikanerna hamnade i chock: under ett år fyrdubblades bensinpriset och bilköerna ringlade milslånga vid landets bensinstationer. De amerikanska politikerna tvingades att införa hastighetsbegränsningar och ransonering av bensin för att hantera oljebristen. President Carter drev igenom flera lagar om energisparande i USA; bland annat monterades solpaneler på taket till Vita Huset och landets administrationsbyggnader fick termostater för att reglera temperaturen. Dessutom inleddes flera initiativ för att bygga ut förnybara energikällor som vindkraft, solceller, vattenkraft och kärnkraft. Även energisparande åtgärder infördes som mindre och tätare fönster samt CAFE-programmet för bränslesnålare bilar. De flesta av dessa omställningsåtgärder för ett energisnålare samhälle avskaffades senare av Reagan på 1980-talet när Saudiarabien återigen öppnade oljekranarna.

Det finns dock en annan oljekris, med ett betydligt mer dramatiskt händelseförlopp, som är intressant att studera för att kartlägga effekterna av en akut oljebrist. Denna oljekris utspelade sig i Storbritannien år 2000, då ett stort antal brittiska bönder gick samman för att protestera mot höjd dieselskatt. De protesterande lantbrukarna organiserade sig i Farmers For Action och blockerade alla transporter till och från Stanlow-raffinaderiet, som är Storbritanniens näst största raffinaderi. Tony Blair, som vid den tidpunkten ironiskt nog var ute och kampanjade för den hajpade IT-industrin, tog till en början inte särskilt stor notis om blockaden och vägrade att gå bönderna till mötes. Konsekvenserna blev dock snabbt katastrofala. Efter två dagar hade 3000 bensinstationer slut på bensin, vilket ledde till restriktioner för utryckningar av brandkåren och ambulanser samt för reparatörer för el- och vattenbolag. Efter fyra dagars blockad hade 90% bensinstationer slut på bensin, åtta miljoner kycklingar levde på svältgränsen, tusentals grisar riskerade nödslakt, flera skolor tvingades stänga eftersom de inte kunde servera skolmat, sophämtningen och kollektivtrafiken ställdes in i flera städer, flygplan fick tankas utomlands, flera sjukhus tvingades att ställa in operationer och bränsletjuvar härjade runt om i landet. Eftersom större delen av maten levereras ”just in time” började hyllorna i livsmedelsbutikerna gapa tomma, varpå folk började hamstra mat. Oljekrisen kostade 250 miljoner pund per dag; mot slutet hotade Tony Blair med undantagstillstånd och att kalla in armén. Till slut hävdes böndernas blockad och samhällsfunktionerna återgick snabbt till det normala.

Incidenten i Storbritannien år 2000 är ett intressant lackmustest på hur en akut oljebrist kan påverka det moderna samhället. Värt att notera är att oljekrisen i Storbritannien var artificiell, det vill säga tillfälligt orsakad av en självförvållad blockad och politisk konflikt. Men vad händer den dagen då en oljekris orsakas av en reell och varaktig brist på olja i världen? Med andra ord: hur kan en permanent oljekris gestalta sig i framtiden?

Colin Campbell är en brittisk oljeforskare som har försökt förutspå en kommande oljebrist. År 1988 gav han ett uppmärksammat anförande i Tromsø om hur det oljeberoende samhället skulle komma att utvecklas de kommande hundra åren till 2088. Till att börja med förutspådde han att Sovjetunionen skulle kollapsa (vilket mycket riktigt inträffade tre år senare). Campbell förutspådde vidare att peak oil skulle leda till att oljeproduktionen kommer att gå ner lika snabbt som den gick upp innan 1988. Som en konsekvens av den minskande oljeproduktionen förutspådde Campbell att den ekonomiska tillväxten kommer att minska och att befolkningstillväxten kommer att plana ut och att på grund av livsmedelsbrist. I förlängningen kan detta leda till svält, politisk splittring och allt fler konflikter och krig. Oljeindustrin kommer att gå tillbaka till de nivåer som rådde 1888 eftersom det mest kommer att finnas svårutvunnen oljesand kvar; naturgas och kol kommer dock att finnas kvar över hela världen. Vidare förutspådde Campbell att flygtrafiken, som är mest beroende av högoktaniga fossila bränslen, kommer att upphöra på 2050-talet. Slutligen förutsåg Campbell att vi kommer att gå mot ett extremt darwinistiskt samhälle. Publiken hamnade i chock efter den presentationen.

En annan profetia har gjorts av Mamdouh Nagati, VD för Tanganyika Oil Company Limited. I en intervju i boken Olja av Gunnar Lindstedt står det:

”Han [Nagati] uteslöt inte att oljepriserna även fortsättningsvis kommer att pendla upp och ner, beroende på prispåverkande faktorer som tillfälliga produktionsökningar, lågkonjunktur och spekulation. Men på lite längre sikt kommer oljepriset att stiga kraftigt.

’Flygindustrin blir den bransch som först drabbas, förklarade Nagati. […] Flygbränslet kan inte ersättas med alternativ energi och flygindustrin kommer därför att kollapsa. En flygbiljett över Atlanten kommer att kosta 50 000 dollar.’”

En sektor som kan drabbas särdeles hårt vid en oljekris är livsmedelsindustrin. Redan på 1800-talet varnade ekonomen Malthus för att jordens matproduktion inte kommer att räcka till för hela världens befolkning; detta påstående stämmer som bekant in på flera underutvecklade länder. I den industrialiserade världen har det dock gått att hålla produktionen och transporten av livsmedel uppe tack vare tillgången till olja. Till att börja används stora mängder olja och naturgas i Haber-Bosch-processen för att producera konstgödsel, vilket i sin tur är en förutsättning för det moderna industrialiserade extensiva jordbruket. I USA förbrukar jordbruket tio kalorier fossila bränslen per kalori mat som produceras, oräknat bränslet som används för transporter. Hela 17% av världens olja används för matproduktion.

Dessutom har matproduktionen decentraliserats och blivit allt mer beroende av transporter och leveranser ”just in time”. Ingredienserna till en genomsnittlig mattallrik i USA har transporterats cirka 2400 kilometer; förra året importerade Storbritannien 114 miljoner liter mjölk och exporterade 119 miljoner liter.

Hur ser då Sveriges beredskap ut? På 1980-talet fanns det stora matförråd och lager av drivmedel och konstgödsel som skulle kunna försörja befolkningen i flera månader vid händelse av en katastrof. Efter inträdet i EU på 1990-talet har den civila beredskapen i det närmaste avskaffats. Allt som finns kvar i är oljelagar som räcker i 90 dagar. Förråden av mat har däremot avvecklats; istället finns all mat på långtradare som färdas på väg till landets olika livsmedelsbutiker för att levereras ”just in time”. Vid en katastrof i form av akut oljekris skulle maten på hyllorna i affärerna ta slut inom tre dagar. Samtidigt minskar antalet svenska bönder i alarmerande takt medan allt mer kött, spannmål och mejeriprodukter importeras. Sverige är alltså mindre självförsörjande än någonsin i landets historia. Enligt en rapport från JTI (Institutet för jordbruks- och miljöteknik) skulle en nedgång på 50% av oljeimporten skulle leda till svält i Sverige.

En oljekris kan alltså få förödande konsekvenser för det moderna välfärdssamhället som vi idag tar för givet. Vilka åtgärder har då vidtagits för att förbereda samhället för en oljekris? Bland annat tillsatte Göran Persson 2005 en oljekommission med målsättningen att Sverige skulle vara fossilfritt till år 2020. Inte mycket av oljekommissionens arbete har dock realiserats, till stor del eftersom Alliansen inte plockade upp stafettpinnen efter Perssons regering.

På det globala planet publicerade det amerikanska energidepartementet år 2005 Hirsch-rapporten som föreslog ett antal punkter för att mildra effekterna av en oljekris. Sammanfattningsvis konkluderar Hirsch-rapporten att en oljekris kommer att få förödande konsekvenser för det amerikanska samhället och att en omställning måste ske minst ett decennium innan detta inträffar. Dessvärre har inte många av de åtgärder som föreslås i Hirsch-rapporten implementerats, utan världen är i princip lika oförberedd på peak oil nu som för elva år sedan när rapporten först publicerades.

Robert Hirsch gav en uppdatering vid ASPO:s konferens i Wien 2012; i princip ansåg han att riskerna med en oljekris kvarstår, men att det har skett tekniska framsteg för att på sikt – delvis – kunna ersätta oljan med elektricitet. En mer dystopisk analys av Hirschs rapporter är att det kommer en oljekrasch redan 2017 med ett liknande förlopp som vid oljekriserna 1973 och 1979 med 100-300% ökande oljepriser, ransoneringar, bränslestölder, börskrascher och social oro.

Avsaknaden av storskaliga politiska initiativ har gett upphov till en småskalig omställningsrörelse. Riskerna för en samhällskollaps, som kan orsakas av en djup och permanent oljekris, har uppmärksammats av en subkultur som kallas för preppers. Det är en rörelse som har spridit sig över hela världen. I korthet går det ut på att förbereda sig inför en eventuell kollaps. De flesta preppers har skaffat sig matförråd, vatten, batterier, t-sprit, kontanter och så vidare för att kunna överleva under minst 72 timmar vid en samhällskollaps. Mer avancerade preppers har köpt egna bondgårdar, installerat egna elverk och skaffat små guldreserver för att kunna vara helt självförsörjande vid en större och permanent kollaps. En del preppers har beväpnat sig för att kunna skydda sig och sin familj mot resten av befolkningen som man befarar blir alltmer hungrig, frusen och desperat vid en samhällskollaps. Andra preppers satsar istället på att bygga upp en fredlig resiliens i en gemenskap; de går samman i mindre kollektiv för att kunna odla gruppens egen mat och hjälpa varandra vid en katastrof. De kallar sig civilisationskritiska preppers och ett fundament är samarbete, tillit och sammanhållning. Omställningsrörelsen informella ledare är britten Rob Hopkins, och det finns flera nätverk som Dark Mountain och Steg Tre där medlemmarna förbereder sig på ett liv efter civilisationens sammanbrott.

Förvånansvärt lite har rapporterats i media om riskerna med peak oil och en påföljande samhällskollaps. Jämfört med propagandan kring klimatförändringarna är uppmärksamheten kring peak oil i det närmaste obefintlig. Medan världens toppolitiker åker på klimatkonferenser för att skriva under klimatavtal i medias strålkastarljus bemödar sig ingen i det offentliga med att förhandla om ett ”peak oil”-avtal. Risken är dock överhängande att en djup och permanent oljekris kommer att drabba världen mycket tidigare, hårdare och mer oväntat än några tiondels graders temperaturökning.

En teori till denna asymmetriska uppmärksamhet är att människan upplever sig som ”mäktig” som kan påverka klimatet, medan peak oil tvärtom synliggör människans otillräcklighet och sårbarhet. Klimathotet är dessutom mer abstrakt och oförutsägbart, och lämpar sig därmed bättre för att skrämma till olika åtgärder, som mer centraliserad makt till FN inom ramen för Agenda 2030. Enligt anonyma källor inom IEA mörklägger den amerikanska administrationen medvetet minskningstakten av befintliga oljefält och överskattar vikten av de nya oljefynden. En möjlighet till varför peak oil inte uppmärksammas lika mycket av etablissemanget är att riskerna med oljekris är mer konkreta och skulle kunna leda till panik om all information kom ut i media.

Klimathotet och peak oil är dock två sidor av samma mynt: förbränning av fossila bränslen. En positiv bieffekt av uppmärksamheten kring klimathotet är alltså att det kan skynda på omställningen till alternativa bränslen och ett minskat oljeberoende. Eventuellt kommer klimatavtalet i Paris att göra mänskligheten en större tjänst för att mildra effekterna av en oljekris än för att minska den globala uppvärmningen.

En reaktion på ”Oljekris och omställning”

  1. ”naturgas och kol kommer dock att finnas kvar över hela världen. ”
    Då är det inget större problem med ”peak oil” iom att det är ganska lätt nuförtiden att göra flytande bränslen av kol och naturgas.
    Verkliga problemet är mer strategiskt, vem besitter den billigaste energikällan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *