Den politiska konfliktlinjen har flyttats

cracked-earth-drought

Är det någon som minns Attac? Det är är ett internationellt globaliseringskritiskt nätverk som verkar för en mer jämlik världsordning samt för en begränsning av marknadens inflytande till förmån för mer demokratiska institutioner. Organisationen är partipolitiskt obunden men har en tydlig vänsterprägel. Attac grundades 1998 och de fick som mest uppmärksamhet för sina aktioner första halvan av 2000-talet. På senare år har det dock varit relativt tyst om Attac; istället har andra vänsterextrema organisationer som Allt Åt Alla fått större utrymme i media. Vad är det egentligen som har hänt?

Förklaringen kan sökas i att konfliktlinjerna har förskjutits under 2000-talet. Under 1900-talet gick den klassiska politiska konfliktlinjen mellan vänster och höger. Svensk politik kunde delas in i Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i det socialistiska blocket, medan Moderaterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet (nuvarande Liberalerna) utgjorde det borgerliga blocket. Miljöpartiet har sitt ursprung ur en högerliberal rörelse på 1980-talet, men rörde sig vänsterut under 1990-talet. En intressant detalj är att Miljöpartiet på 1980-talet förespråkade en begränsad invandring till förmån för att hjälpa på plats, eftersom invandring har en negativ inverkan på miljön och klimatet. Fram till mitten av 2000-talet såg det politiska och mediala landskapet ut som nedanstående bild.

1-gamlafrontlinjer
Horisontell konfliktlinje mellan höger-vänster, fram till 2000-talet.

Förutom de politiska partierna har de största medieaktörerna SVT, SR, Aftonbladet, Dagens Nyheter (DN), Expressen och Svenska Dagbladet (SvD) ritats in. Den mediala konfliktlinjen på den tiden gick mellan SVT/SR och Aftonbladet på vänsterkanten mot DN, Expressen och SvD på högerkanten. Sverigedemokraterna var fram till mitten av 2000-talet ett marginaliserat konservativt nationalistiskt missnöjesparti, placerat i princip mellan höger- och vänsterblocken. Värt att notera är att Attac också är en nationalistisk och konservativ rörelse, eftersom de är motståndare till den globala liberala agendan och förespråkar nationella demokratiska institutioner. En till intressant observation är att Vänsterpartiet och Miljöpartiet var kritiska till EU under 1990-talet och i början av 2000-talet; båda partierna krävde tidigare utträde ur EU i sina partiprogram.

År 2010 inträffade en vattendelare i svensk politik när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Helt plötsligt var alla politiska partier och medieaktörer tvungna att ”ta avstånd” från Sverigedemokraterna. Eftersom Sverigedemokraterna identifierar sig som ett nationalistiskt och konservativt parti flyttades följaktligen hela det politiska och liberala etablissemanget raskt åt det progressiva-globala hållet. Konfliktlinjen flyttades med andra ord från den klassiska horistontella vänster-höger-skalan till en vertikal linje som löper från nationalism-konservatism till ett progressivt-globalt läger.

Denna indelning påminner i viss mån om GAL-TAN-skalan där GAL står för grön-alternativ-liberal, medan TAN betecknar traditionell-auktoritär-nationalistisk. GAL-TAN saknar dock globaliseringen som en vital komponent, vilket är en brist i den modellen.

I bilden nedan illustreras det nya politiska och mediala landskapet mellan 2010-2014, vilket i praktiken sammanfaller med Fredrik Reinfeldts andra regeringsperiod.

2-pkfrontlinjer
Vertikal konfliktlinje, 2010-2014.

Som en konsekvens av etablissemangets förskjutning åt det globala-progressiva hållet blev Sverigedemokraterna ensamma kvar på den konservativa-nationalistiska planhalvan. Attac, som har den aparta ställningen som en vänsterorienterad konservativ organisation, marginaliserades under samma period. Attacs vänsterorienterade kritik mot globaliseringen blev en anakronism som istället övertogs av den alternativa högern. Även konservativa statsvetare och filosofer som Samuel Huntington och Roger Scruton är inne på samma linje som Attac när de hävdar att den västerländska demokratiska nationen är det bästa styrelseskicket. Istället för det allt mer marginaliserade Attac fick vänsterextrema progressiva organisationer som Allt Åt Alla och Expo desto större exponering i media.

Under Alliansens andra regeringsperiod (2010-2014) intog Moderaterna en allt mer progressiv, globaliserad och invandringsfrämjande inriktning. Enligt Reinfeldt var den radikalt ökade invandringen en ”hämnd” för att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Övriga partier inom Alliansen följde plikttroget efter Moderaterna mot de progressiva-globala utmarkerna.

På den vänstra halvan gick Miljöpartiet mot en allt mer vänsterradikal inriktning i ett försök att rekrytera väljare från Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ. Framförallt blev Miljöpartiet det parti som blev mest invandringsliberalt och förespråkade till och med helt fri invandring i motion 2012/13:A393 från 2012. Den vänsterradikala inriktningen kulminerade under Åsa Romsons tal i Almedalen 2014 där hon förutom att markera HBTQ-frågan gick till attack mot vita medelålders män. I sin strävan mot att göra partiet mer mångkulturellt (läs: för att kunna attrahera muslimska väljare) infiltrerades dessutom Miljöpartiet av islamister under denna period.

Även Socialdemokraterna och Vänsterpartiet drog sig bort från den konservativa planhalvan i en markering för att ”ta avstånd från Sverigedemokraterna”. När Stefan Löfven tillträdde som statsminister fortsatte han på den inslagna linjen med en frikostig invandring och deklarerade grötmyndigt på Medborgarplatsen 2015 att ”mitt Europa bygger inga murar”. Inte minst ungdomsförbunden har blivit allt mer radikala: Ung Vänster ger sitt aktiva stöd åt vänsterextrema grupper som AFA och RF, medan SSU har anammat nyrasistiskt tankegods.

De sverigedemokratiska väljarna myntade det skämtsamma uttrycket ”sjuklövern” om Alliansen och de röd-gröna, en indelning som är ganska uppenbar som synes av den politiska kartan ovan. Den progressiva-globala inriktningen inom Alliansen och det röd-gröna blocket manifesterades dessutom av två uppgörelser under denna period: 2011 nådde Alliansen och Miljöpartiet migrationsuppgörelsen vilket ökade invandringen till extrema nivåer, och 2014 gjorde alla riksdagspartier inom ”sjuklövern” upp om Decemberöverenskommelsen för att stänga ute Sverigedemokraterna från inflytande i riksdagen.

Kvar på den konservativa-nationalistiska planhalvan blev Sverigedemokraterna ensamma kvar. Med tanke på att invandringen är den viktigaste frågan för väljarna, och allt fler är kritiska mot invandringen, är det inte särskilt konstigt att partiet lockar väljare från i princip alla andra partier. Sverigedemokraterna har utnyttjat tomrummet på den konservativa planhalvan skickligt och har blivit största parti i flera mätningar av Yougov och Sentio (som har bäst träffsäkerhet inför riksdagsval).

Hatet mot Sverigedemokraterna och den extrema invandringen kan framstå som ett sektliknande beteende – fast det finns även rationella förklaringar till att de röd-gröna samt Alliansen ville öka invandringen under denna period. De röd-gröna partiernas traditionella väljare inom arbetarklassen börjar bli alltmer välbärgade, så flera av dessa väljer att rösta på Alliansen eller Sverigedemokraterna. Lösningen för de röd-gröna var således att öka invandringen från tredje världen, eftersom cirka 90% av asylinvandrarna röstar på de röd-gröna partierna. För Alliansen har prioriteringen varit att ”krossa välfärden” med en övermäktig asylinvandring, vilket underminerar fackföreningarna, överbelastar bidragssystemen, leder till lönedumpningar och tvingar allt fler att ta (”enkla”) jobb.

Även inom den mediala sfären skedde en förskjutning åt det progressiva-globala hållet. År 2013 tillträdde Peter Wolodarski som chefredaktör för Dagens Nyheter och gick ut med att tidningen skulle få en tydligt ”agendasättande profil”. Under Wolodarskis ledning driver Dagens Nyheter en progressiv globalistisk agenda, där flera reportage genomsyras av överdrifter och direkta lögner om asylinvandringens påstådda förträfflighet. Aftonbladet, Expressen och SVT/SR blev dels alltmer kritiska mot det enda konservativa partiet (Sverigedemokraterna), samtidigt som de fick en alltmer vänsterorienterad prägel. På SVT/SR sympatiserar hela 82% av journalisterna med vänsterblocket och där finns även flera medarbetare som är medlemmar i eller sympatiserar med AFA.

Även inom EU:s ledarskikt och finanseliten finns starka krafter som verkar för en mer global värld som domineras av stora migrationsströmmar och frihandelsavtal. Före detta EU-kommissionären och FN:s särskilda sändebud inom flyktingfrågor, Peter Sutherland, förespråkar fri invandring från Mellanöstern till EU och har dessutom sagt att ”EU ska göra sitt bästa för att underminera homogena nationalstater”. Finansmannen George Soros finansierar numera vänsterextrema organisationer som NGO:er i Östeuropa, svenska Expo och Black Lives Matter i USA – allt med syfte att öka invandringen och luckra upp nationalstaterna inifrån. Tidigare avskydde konservativa vänsterorganisationer som Attac dessa globalister – numera sponsrar samma globalister radikala vänsterorganisationer som Expo och Black Lives Matter. En högt uppsatt banktjänsteman i London Financial City gjorde följande betraktelse i boken ”Simma Med Hajar”:

”Visst är det ironiskt att postmodernister och gott om tänkare på vänsterkanten brukar understryka att nationell samhörighet är en ’konstruktion’, att traditioner är påfund och talet om ’folkkynne’ är fria fantasier? Nåväl, den globala eliten tänker i exakt samma banor.”

På motsvarande sätt har flera som tidigare var emot EU bytt sida i samband med Brexit. På 1990-talet var de flesta vänsterorienterade politiker och journalister emot det ”globalistiska” EU, efter Brexit förändrades retoriken och de förfasar sig nu istället över att de ”nationalistiska” britterna röstade för att lämna ”gemenskapen” inom EU. Återigen är detta ett tecken på hur konfliktlinjen har förskjutits.

Den förändrade konfliktlinjen från höger-vänster till nationalism-globalism märks även i det amerikanska presidentvalet. Traditionella republikaner som George HW Bush stöder demokraten och globalisten Hillary Clinton istället för den paleokonservative republikanen Donald Trump. På motsvarande sätt tar Harvards republikanska förening för första gången på 128 år avstånd från den republikanske presidentkandidaten. Även inför det amerikanska presidentvalet löper konfliktlinjen mellan globalism-paleokonservatism istället för mellan demokrater-republikaner.

Under 2015 ritades det politiska landskapet återigen om i Sverige. Asylkaoset hösten 2015 tvingade den socialdemokratiska regeringen att införa gränskontroller och drev igenom EU:s mest restriktiva asylpolitik. I eftertankens kranka blekhet gick det upp för socialdemokraterna att den nationella välfärden och säkerheten trots allt är viktigare än vackra ord om ”öppna hjärtan” och ”inga murar”. Samma år bröt Decemberöverenskommelsen samman. Som en konsekvens av denna politik förflyttades Socialdemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna ner mot den konservativa och nationalistiska planhalvan. Inom medievärlden har framförallt Expressen och SvD intagit allt mer konservativa positioner.

3-nyafrontlinjer
Vertikal konfliktlinje, 2015 och framåt.

Konfliktlinjen går alltjämt mellan de konservativa-nationalistiska och progressiva-globala lägren. Såväl Kristdemokraterna som Liberalerna har försiktigt börjat öppna upp för ett samarbete med Sverigedemokraterna efter valet 2018. Centerpartiet biter sig däremot fast i den höger-progressiva kvadranten och vägrar hårdnackat att samarbeta med Sverigedemokraterna. Dessa slitningar inom Alliansen har försatt Moderaterna i ett dilemma: Anna Kinberg Batra kallar omväxlande Sverigedemokraterna för ”rasister” medan hon anser att deras väljare ”inte är rasister”. Om hon vill bilda regering efter 2018 är det förmodligen ofrånkomligt med ett aktivt eller passivt stöd av Sverigedemokraterna, som då mycket väl kan bli landets största parti.

Inom det vänsterpolitiska spektrumet har Socialdemokraterna ”tagit ansvar” genom att gå mer mot det konservativa hållet. Så sent som igår höll Anders Ygeman och Morgan Johansson en presskonferens om hur de ska kunna ”utvisa allt fler illegala invandrare”. Ett sådant anförande hade varit otänkbart för ett år sedan. Konflikten rasar främst internt inom Miljöpartiet som sitter i regeringsställning, samtidigt som radikala krafter inom partiet fortfarande propagerar för en stor invandring. Om Miljöpartiet inte kan lösa denna intressekonflikt finns det risk för att partiet hamnar under riksdagsspärren 2018.

De mest hårdnackade globalisterna återfinns dock i den höger-progressiva kvadranten. Framförallt har Fredrik Reinfeldt vägrat ge upp, utan pratar än idag om vikten av en gigantisk invandring från tredje världen, även om få partikollegor längre bryr sig inom hans numera konservativa parti. Även Peter Wolodarski fortsätter envetet att driva sin agendasättande journalistik på Dagens Nyheter, med konsekvensen att tidningen alltjämt tappar läsare. Det kanske främsta exemplet på en progressiv liberal som förespråkar ett massivt flyktingmottagandet är Advokatsamfundets ordförande Anne Ramberg som denna vecka kritiserade Hanif Bali och jämförde honom med en ”brun råtta”. Dessa övervintrade globalister blir allt mer passé och deras arroganta retorik bär drag av en tilltagande desperation.

Kvar som en konstant i det konservativa lägret finns Sverigedemokraterna. De andra partiernas hattande fram och tillbaka har skapat en osäkerhet hos väljarna, och många törs inte lita på att Alliansen eller de rödgröna verkligen kommer att hålla asylinvandringen i schack nästa mandatperiod. Statsvetaren Andrej Kokkonen har kommit fram till samma slutsats, och han skriver i Ekonomisk Debatt: ”När väljaren ser hur övriga partier behandlar partiet och dess oro för invandringens konsekvenser tappar de helt enkelt tron på de etablerade partierna och blir därmed svåra att vinna tillbaka”.

Mycket talar för att den politiska och mediala kartan kommer att ritas om en gång till efter valet 2018 – förmodligen i en ännu mer konservativ riktning. Kanske kommer rentav Attac att göra en comeback?

8 reaktioner på ”Den politiska konfliktlinjen har flyttats”

  1. Du driver en av de bästa bloggarna, vilket då och då får mig att fundera på om du är samma person som drev den utmärkta bloggen Den obekväma sanningen. Båda bloggarna kännetecknas av en väldigt ambitiös research.

    Jag har dock vissa invändningar, framför allt mot placeringarna av DN och SvD. Bloggaren Lars Bern, med förflutet i SvD:s styrelse, hävdar att tidningen i dag är en vänstertidning, med undantag för ledarsidan. Han säger att ledningen har anställt flera journalister från Aftonbladet. Tidningen har gjort en del snyftreportage om invandrings- och flyktingpolitiken och även släppt fram radikalfeminister

    Jag skulle nog vilja benämna DN som en vänsterliberal tidning och SvD som en tidning som bör ligga i mitten.

    Jag skulle också placera både C och L till höger om M i dag. Det gäller bland annat synen på invandringen och LAS.

    Faktum är att i dag finns det inget socialkonservativt högerparti i riksdagen. (Jag betraktar SD som ett mittenparti, med viss lutning åt vänster.) Det relativt nya partiet Borgerlig Framtid skulle dock kunna fylla detta gap.

    1. Tack för din kommentar. Jag har tänkt på att uppdatera den politiska kartan (och använda logotyperna), så jag ska ta dina synpunkter i beaktande.

      Det är dock inte jag som drev bloggen Den Obekväma Sanningen.

  2. Jag har en vän som gärna vill publicera denna artikel i sin tidning. Är det möjligt att få direkt kontakt med dig så jag kan förmedla kontakten? Eller är det OK att publicera artikeln om han anger källan? Det är en samhällskritisk papperstidning, DSM, som utkommer med sex nummer per år, http://www.dsm.nu/index.htm. Han tycker att du beskriver samtiden exakt så som han ser det.

  3. Tack!
    Läser många olika ”Alternativmedia” men din blogg är en av ett fåtal där jag med noggrannhet verkligen insuper varenda mening. Allt är så fullspäckat med fakta samtidigt som, åtminstone i mina ögon, du ålägger på läsaren att göra sina egna värderingarna av informationen.
    Det kan vara så att jag är färgad av att jag sedan ett antal år ser galenskaparna som pågår inom alla utom ett parti och när de konstant förlorar på sina idéer om globalism/öppna dörrar vet de inte hur de ska krångla sig ur det hela med huvudet högt.
    DN och andra msm skulle förmodligen försöka trolla bort det med det gamla vanliga rasistfachistnazistkortet som de flesta genomskådat redan.
    Det enda jag kan se är att de erkänner att de hade tokfel, tar ett nytt Luciabeslut och omvandlar alla PUT från de sista minst 5 åren till TUT och gör om bedömningarna.
    Junker må skrika i högan sky men det är bara att hänvisa till att de yttre gränserna har varit trasiga så det finns inget val.
    Eftersom det ständigt hänvisas till FNs flyktingkonvention också så ska de som kommer hit, liksom vissa/många politiker, informeras om att även artikel 2 och 34 fortfarande gäller.
    Äsch! Menade inte att hamna på migrationsdebatten egentligen men eftersom det är så stor del av det som orsakar 7-klöverns tapp så slinker det in lik förb****t…

  4. Det är inte Liberalerna som ”försiktigt har öppnat för” samarbete med SD, däremot KD och M

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *