Har Socialdemokraterna fascistiska rötter?

socialdemokraterna

Vid flera tillfällen har Stefan Löfven anklagat Sverigedemokraterna för att vara ett nyfascistiskt parti. Dels har han diskuterat frågan i riksdagen och har dessutom skrivit följande i en debattartikel i DN:

”Jag kommer aldrig att agera på ett sätt som ger makten över landets utveckling till ett nyfascistiskt enfrågeparti som vare sig respekterar människors olikheter eller Sveriges demokratiska institutioner.”

Även Magdalena Andersson har kallat Sverigedemokraterna för nyfascister i en intervju med Sveriges Radio. På motsvarande sätt gick Mona Sahlin i en artikel i Expressen till attack mot Folkets Demonstration, där flera av deltagarna var Sverigedemokrater:

”Det var en samling av våldsbejakande och våldsanvändande extrema högergrupper. […] Det är ideologiskt drivna extremister. Det är nazister. Det är män som hatar kvinnor och invandrare. Det är de som gillar våld och hatar demokrati. De är fega uslingar.”

Dessa ledande socialdemokrater tycks ha fått Sverigedemokraternas påstådda fascism på hjärnan. Deras uttalanden kan härledas till Henrik Arnstad som har utmålat Sverigedemokraterna som nyfascister i sin bok ”Älskade fascism”, i flera TV-debatter och i DN Debatt. Arnstad är enligt egen utsago historiker, men i själva verket har han inte avslutat sin utbildning, så den formella titeln borde snarare vara historiestudent.

Seriösa historiker har dock analyserat påståendet om att Sverigedemokraterna skulle vara ett fascistiskt parti; studien publicerades i Forskning Och Framsteg. Forskarnas slutsats är: Sverigedemokraterna är inte ett fascistiskt parti. Bland annat säger Anders Widfeldt, som är statsvetare vid University of Aberdeen och forskar om högerextrema rörelser i Europa:

”Enligt min uppfattning finns det inte fog för att kalla SD något som innefattar fascism. Partiets program har inte ett innehåll som är förenligt med något så när stringenta definitioner av fascism.”

Intressant nog finns det tvärtom de som anser att det i själva verket är Socialdemokraterna som har bedrivit en fascistisk politik.

Den brittiske journalisten Roland Huntford är inne på den linjen. Han arbetade som journalist under flera år i Sverige på 1960- och 1970-talen och dokumenterade sina betraktelser i boken The New Totalitarians (som finns sammanfattad i denna artikelserie). Bland annat skriver Huntford följande om Saltsjöbadsavtalet som etablerades 1938 under socialdemokratiskt styre:

”Genom Saltsjöbadsavtalet sammansmälte fack och arbetsgivare i själva verket till en enda företagsstruktur för att reglera arbetsmarknaden. Detta var precis vad Mussolini hade försökt att driva igenom i Italien vid ungefär samma tid. Men hans landsmän hade inte visat någon större entusiasm för idén – i synnerhet var arbetsgivarna ovanligt kallsinniga – och han misslyckades med detta som med så många andra av hans avsikter. Svenskarna hade dock frivilligt åstadkommit vad den italienska diktatorn hade varit oförmögen att genomdriva.”

Dessutom skriver Huntford följande om den svenska ”företagsstaten” (”the corporate state”):

”Liksom det fascistiska Italien är Sverige idag [år 1971] en företagsstat. Men den svenska versionen av företagsstaten är mycket mer komplett än den italienska. Korporativismen passade inte italienarna med deras individualistiska tradition så den påverkade bara landet ytligt; i Sverige har den däremot genomsyrat alla delar av det nationella livet. I Italien var korporativismen en främmande inrättning som var påtvingad av den styrande eliten, men i Sverige är den ett naturligt arv för varje medborgare. Ingen revolution eller statskupp var nödvändig; den växte fram med det moderna Sverige och förefaller vara helt naturlig och önskvärd bland svenskarna.”

Denna analys gjorde alltså Huntford 1971 när den socialdemokratiska hegemonin var som absolut starkast i Sverige. Denna analys ligger i linje med att fascismen ofta förknippas med en massrörelse, elitstyre och meningen är att individen är underställd statens behov.

Dessutom är det värt att notera att fascismen har socialistiska rötter: ideologin har sitt ursprung bland de socialister som förespråkade Italiens inträde i Första Världskriget för att med väpnad kamp vinna de italienskspråkiga områden som fanns i de franska och österrikiska imperierna. Det finns dessutom en marxistisk doktrin som stipulerar att fascismen är kapitalismens yttersta motreaktion – alternativt ett verktyg för att med våld upprätta ett socialistiskt samhälle. Mellan 1912 och 1914 betraktades rent av Benito Mussolini som en marxistisk revolutionär hjälte, som en Che Guevara för sin tid; under samma tidsperiod var han dessutom chefredaktör för den socialistiska partitidningen Avanti!.

Fascismen är dock en komplex och svårdefinierbar ideologi. På Wikipedia finns följande försök till en sammanfattade definition:

”Olika forskare framhåller olika karakteristiska egenskaper hos fascismen, men en vanligt förekommande modell sammanfattar den med ett motstånd mot kommunism, konservatism och liberalism (politisk och ekonomisk) med mål att upprätta en nationalistisk och auktoritär, ej traditionsbunden stat.”

Mycket av denna beskrivning passar in på socialdemokratin när dess ställning var som absolut starkast på 1960- och 1970-talen.

Motståndet mot kommunismen manifesterades bland annat av IB:s åsiktsregistrering av kommunister. Åsiktsregistrering förbjöds i Sverige 1969, men i samband med IB-affären 1973 uppdagades det att det fanns en hemlig underrättelseorganisation som med hjälp av informatörer från Socialdemokraterna och LO hade upprättat ett åsiktsregister över kommunister. Så sent som igår skröt socialdemokraten Roland Larsson på Facebook om hur han åsiktsregistrerade kommunister på 1960-talet.

Motståndet mot konservatismen återkom ofta inom kulturen, som genomsyrades av socialdemokratiska budskap. Film, musik och teater var på 1960- och 1970-talen till stor del en integrerad komponent i Socialdemokraternas indoktrineringsmaskineri. Regeringen uppmuntrade de facto den radikala kulturella vänstervågen eftersom den försköt tyngdpunkten i hela samhället åt det socialistiska hållet.

Dessutom representerades Socialdemokraternas motstånd mot konservatismen av rivningarna av åtskilliga stadskärnor, borgerliga hus och byggnader. Istället uppfördes konforma köpcentrum och torg med ett Domus och Konsum i varje hörn. Även anrika borgerliga teatrar revs i samband med rivningshysterin för att ersättas av socialistiskt kontrollerade teatrar, ofta uppförda i rå betong. Besattheten av att riva och bygga nytt för tankarna till det Futuristiska Manifestet av Filippo Tommaso Marinetti (som för övrigt var kulturminister i det italienska fascistiska partiet). Socialdemokraterna motiverade i allmänhet rivningarna och nybyggnationerna med att det var nödvändigt eftersom husen var i dåligt skick och det fanns bristande kommunikationer. Den dolda agendan var dock att klippa banden till den borgerliga epoken och uppföra hus i den socialistiska och kollektiva stilen. Medborgarna skulle bokstavligen bo i det moderna socialdemokratiska Sverige, inte i det gamla borgerliga landet. Även detta ligger i linje med fascismens målsättning att upprätta en stat som inte är traditionsbunden.

Socialdemokraternas motstånd mot liberalismen, betraktat ur ekonomiskt perspektiv, utgjordes av världens högsta skatter och Saltsjöbadsmodellen. I den svenska Saltsjöbadsandan levererade den effektiva svenska industrin stora pengar, samtidigt som företagen och medborgarna betalade bland världens högsta skatter till staten. Kort sagt: industrin levererade och staten fördelade; regeringen administrerade och LO levererade pengar och röster. Detta ekonomiska system bär drag av fascismens ekonomiska principer som förespråkar en reglerad, klassöverskridande ekonomi.

Det Socialdemokratiska partiets motstånd mot liberalismen, i en politisk och yttrandefrihetlig kontext, implementerades genom ABF samt kontroll över landets statliga medier. Roland Huntford skriver:

”Av massmedia att döma förefaller Sverige styras av en totalitär diktatur. Press, radio och TV uppvisar en förvånansvärd likhet, som om de vore styrda av ett Propagandaministerium.”

Dåvarande chefen för TV2, Örjan Wallqvist, kommenterade televisionens roll i det socialdemokratiska Sverige så här:

”TV skulle aldrig attackera statsministern och regeringen, därför att den genomsnittlige svensken identifierar sig själv med staten och med de politiska organisationerna. Så TV känns som en del av staten.”

Denna beundran för och känsla av samhörighet med de socialdemokratiska politikerna påminner mycket om fascismens vision om ett beundrat och starkt ledarskap.

Dessutom utnyttjade Socialdemokraterna skickligt välfärden som ett verktyg för att uppnå kontroll över befolkningen. Även här återkommer temat att medborgarna är underställda den starka staten – vilket är en av grundbultarna i fascismen.

Inom fascismen förnekas demokratins kvaliteter, särskilt en sådan grundad på parlamentarism eller maktdelning; folkets intressen ska istället tillvaratas genom en ”auktoritär” demokrati (även kallad ”demokrati genom handling”) med allmänviljan i centrum.

Under Socialdemokraternas regim hade parlamentarismen också en sällsynt svag ställning. Enligt Huntford styrs Sverige till stor del av informella slutna sällskap, istället för av en stark riksdag och regering. I dessa informella mäktiga nätverk ingår ministrar, fackpampar, företagsledare – vilket har bäring på strukturerna i Saltsjöbadsavtalet. Många avgörande beslut fattades – och fattas – inom sådana informella strukturer. Rune Westerling, som skötte förhandlingarna åt Apotekarsocieteten när Apoteket förstatligades 1969, sade följande:

”Vi svenskar har inte så stark känsla för riksdagen. Vi kallar den för ‘transportkompaniet’ – de flyttar mest bara papper. Det riktiga jobbet utförs någon annanstans.”

Vidare strävar fascismen efter att skapa en stark nationell identitet. Hur har detta tagit sig uttryck i den socialdemokratiska ideologin?

Jo, Socialdemokraterna grundade Statens Institut För Rasbiologi på 1920-talet. Under samma decennium utfördes rasbiologiska undersökningar av cirka 100.000 svenskar som presenterades i rapporten Svensk Raskunskap. Bland annat fanns där en bild på en svensk man från en skönhetstävling för att ”få fram och fastställa en svensk-germansk ideal rastyp”.

Under åren 1934 till 1976 tvångssteriliserades cirka 30.000 människor i Sverige; Socialdemokraterna låg bakom lagstiftningen. Människor tvångssteriliserades av eugenisk (arvs/rashygienisk) indikation, social indikation eller medicinsk indikation. Kvinnor som bedömdes vara promiskuösa eller tattare kunde mot sin vilja tvångssteriliseras enbart på grund av enstaka läkares godtycke.

För att skydda den svenska Saltsjöbadsmodellen fram till 1970-talet hade dessutom den socialdemokratiska regeringen en restriktiv invandring. Den invandring som förekom var uteslutande arbetskraftsinvandring som assimilerades i samhället och bidrog till den svenska industrin från dag ett.

I den fascistiska rörelsen fanns också en stark personkult som inte minst kretsade kring Benito Mussolini. Finns det någon motsvarighet inom socialdemokratin? Ja, det fanns – och finns än idag – en personkult kring Olof Palme som i det närmaste förkroppsligade Socialdemokratins hegemoni på 1960- och 1970-talen; även utomlands var och är Palme i det närmaste helgonförklarad som världssamvete för hans solidariska kamp för länderna i tredje världen.

Slutligen är det värt att analysera fascismens positiva och sanktionerande syn på våld som medel att uppnå målet, vilket ofta inbegriper heroism och manschauvinism. På den här punkten finns det inte många kopplingar till den svenska socialdemokratin, som i grund och botten är en pacifistisk ideologi. Här upphör likheterna mellan fascismen och socialdemokratin. Dock bör man begrunda Huntfords analys om att Socialdemokraterna inte har behövt att gripa till våld för att uppnå sina semitotalitära mål i Sverige:

”Ingen revolution eller statskupp var nödvändig; den växte fram med det moderna Sverige och förefaller vara helt naturlig och önskvärd bland svenskarna.”

Har Socialdemokraterna då fascistiska rötter? Av ovanstående resonemang, vilket till stor del baseras på Huntfords bok The New Totalitarians, kan man dra slutsatsen att den socialdemokratiska hegemoniska rörelsen från 1930-talet till 1970-talet har flera inslag av fascism. Socialdemokratin saknar dock fascismens fäbless för våld och heroism – till stor del eftersom det helt enkelt inte behövdes någon våldsam revolution för att kunna införa folkhemmet i Sverige.

Hur som helst bör ledande socialdemokrater som Stefan Löfven, Magdalena Andersson och Mona Sahlin vara betydligt försiktigare när de anklagar Sverigedemokraterna för att ”ha fascistiska rötter” – då kastar de nämligen sten i glashus.

4 reaktioner på ”Har Socialdemokraterna fascistiska rötter?”

  1. Hjältedyrkan och hjälte ideal förekommer också, titta på hur man itnyttjar Palme, PA Hansson, Anna Lindh, Ådalen. Idealen är ju också antiintellektuella och motståndare snarare fördummas eller förlöjligas istället för att bemötas i sak

  2. En forvanande insikt ar att Sverige aldrig fungerat battre an da landet var en socialdemokratisk fascistisk organisation.
    Det var forst da Palme avslutade det fascistiska samarbetet med industri och kapital som Sverige gick fran lycka och framgang till klasskamp och konfrontation.
    Ar slutsatsen att en fascism med pacifistiskt och jamlikt fundament ar den tulipanaros vi soker?
    Vi far nog aldrig svar pa den fragan, Palme stoppade vidare forsok i den riktningen.
    Dagens kamp mellan gott och ont synes mig vara ett av de samsta mojliga samhallsorganisationer tankas kan.

  3. Förtryck är förtryck oavsett om det sker under fascism, kommunism eller socialdemokrati. Tror Sverige varit lite av en petriskål för hur globalisternas NWO kommer se ut.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *