Oljans makt genom historien

FDR_on_quincy

I vardagslivet har de flesta relativt lite kontakt med olja. Man tankar bilen, använder smörjolja, målar kanske med oljefärger eller fyller på oljepannan i villan. I de allra flesta fall tar man oljan för given och reflekterar inte så mycket över den. Men faktum är att oljan har spelat en avgörande roll i världshistorien sedan 1800-talet. Som en osynlig hand svävar det svarta guldet över världspolitiken, konflikter, krig och ekonomiska kriser under 150 år. Det här är berättelsen om oljans makt genom världshistorien.

Det första oljehålet borrades i Titusville i Pennsylvania i USA 1859 av Edwin Drake. På den tiden fanns det inte någon egentlig marknad för olja, men Samuel Martin Kier upptäckte ett användningsområde för ”bergoljan” i Pennsylvania: lampbelysning. Fram till mitten av 1800-talet användes valolja som lampbelysning, men i takt med att valbeståndet höll på att utrotas ökade behovet av alternativa bränslen till den tidens oljelampor. Kier blev därmed först i världen med att grunda ett raffinaderi i Pennsylvania och kallas gudfadern till den petrokemiska industrin.

Efter pionjärerna Drake och Kier upptäckte allt fler entreprenörer och affärsmän oljans ekonomiska potential. John D Rockefeller, en av världshistoriens mest inflytelserika oligarker, grundade 1870 det amerikanska oljebolaget Standard Oil i Ohio. Under senare delen av 1800-talet blev Standard Oil det största och mest framgångsrika oljebolaget i världen. Företaget köpte upp flera konkurrenter, lade ner de som var ineffektiva och behöll de produktiva. Dessutom etablerades truster med andra oljebolag på marknaden, vilket ledde till en monopolliknande situation.

På 1880-talet grundades Royal Dutch Shell av Marcus Samuel som hade upptäckt de stora oljefyndigheterna i Baku. Namnet Shell tog han efter sin far som var snäckhandlare. Genom stöd av det ryska bolaget Bnito, som kontrollerades av Rotschildfamiljen, byggde Shell upp en transportled från Baku via Suezkanalen vidare till Europa. Den ryska oljan revolutionerade marknaden och Standard Oil svarade genom att försöka knäcka konkurrenten genom att dumpa oljepriset 1897, men Shell överlevde mot alla odds prischocken.

I takt med att den elektriska belysningen började byggas ut i slutet av 1800-talet och minskade behovet av lampolja. Räddningen för oljebranschen kom från bilindustrin: Mercedes Benz lanserade explosionsmotorn 1886 och T-Forden började massproduceras i USA 1906. Behovet av olja ökade dramatiskt i början av 1900-talet, och det var främst Standard Oil som stod för utvinningen under monopolliknande former. 1911 beslutade Högsta Domstolen i USA att Standard Oil bröt mot de amerikanska antitrust-lagarna, och bolaget splittrades i åtta mindre bolag. De mest kända av dessa bolag bytte sedermera namn till Gulf Oil (numera Chevron), Standard Oil California (numera Chevron), Esso (numera ExxonMobil), Mobil (numera ExxonMobil) och Texaco (numera ExxonMobil).

Fram till första världskriget utvanns större delen av världens olja i USA, men 1901 upptäcktes för första gången olja i Persien som på den tiden var en brittisk koloni. Sju år senare bildades oljebolaget Anglo-Persian Oil i Persien (nuvarande Iran). Under första världskriget ökade efterfrågan på olja till den brittiska flottan och Anglo-Persian Oil ökade produktionen med en faktor tio mellan 1912 och 1918. Att britterna hade tillgång till den persiska oljan, medan tyskarna hade begränsade resurser av olja, var en bidragande orsak till att britterna till slut kunde besegra tyskarna.

Under första världskriget växte också oljesektorn i USA markant: mellan 1911 och 1918 ökade oljekonsumtionen med 90%. Framförallt var det bilindustrin som stod för tillväxten – antalet bilar ökade från 1,8 miljoner år 1914 till 9,2 miljoner 1920. För första gången blev USA en nettoimportör av olja och började importera det svarta guldet från nyfunna oljekällor i Mexiko och Venezuela. Efter ryska revolutionen ökade oljeproduktionen i Ryssland och 1927 upptäcktes oljefältet Baba Gurgur i Irak. Vid den här tiden konsoliderades dessutom oljebranschen kring ”de sju systrarna”, vilket är ett samlingsbegrepp för oljebolagen Anglo-Persian Oil Company (numera BP), Gulf Oil (numera Chevron), Royal Dutch Shell, SoCal (numera Chevron), Esso (numera ExxonMobil), Mobil (numera ExxonMobil) och Texaco (numera ExxonMobil). De stora oljefyndigheterna världen över ledde till ett priskrig, som i sin tur resulterade i en hemlig kartellbildning 1928 som inte avslöjades förrän 1952.

Under depressionen på 1930-talet minskade efterfrågan på olja. Under samma årtionde upptäcktes världens största oljefält i Saudiarabien. Den saudiske kungen Ibn Saud (Abdul Aziz) sökte stöd för utvinning bland stormakterna. Storbritannien följde sin koloniala tradition och krävde att Saudiarabien skulle avskaffa slaveriet och den wahabbistiska diktaturen. När det saudiska kungahuset inte gick dessa krav tillmötes avböjde Storbritannien erbjudandet om att bistå med oljeutvinning och beskydd. Istället vände sig Ibn Saud till USA som inte hade några politiska skrupler utan prioriterade de affärsmässiga intressena i Saudiarabien. Genom att spela på antikoloniala strängar och acceptera lokala tyranner expanderade USA sitt affärsmässiga imperium de kommande decennierna och lyckades på så sätt manövrera ut de forna koloniala stormakterna i stora delar av världen. På 1930-talet fick det amerikanska oljebolaget SoCal (Standard Oil California) rättigheter att utvinna olja i Saudiarabien och Bahrain.

Under andra världskriget var ett av Hitlers främsta mål att nå oljefälten i Baku för att säkra Tredje Rikets oljetillgångar. Röda Armén hindrade dock Wehrmachts och Waffen-SS framryckningar innan de nådde oljefälten i norra Kaukasien, vilket ledde till en tilltagande oljebrist för Nazityskland under slutet av kriget. Den allt mer akuta oljebristen var en av de bidragande orsakerna till att Nazityskland till slut tvingades kapitulera i maj 1945. Även general Patton, som förde befälet över USA:s tredje armé efter landstigningen i Normandie, led brist på bensin 1944. Patton begärde 400.000 fat bensin till tredje armén, men endast 32.000 fat kunde levereras; denna bensinbrist ledde till att Patton tvingades att avbryta offensiven mot Berlin som istället intogs av Röda Armén 1945. Patton hävdade senare att han hade kunnat inta Berlin redan 1944 om han hade fått den bensin han efterfrågade.

Den amerikanske presidenten Franklin D Roosevelt insåg i slutet av kriget oljans strategiska betydelse. Efter Jaltakonferensen åkte Roosevelt inte direkt tillbaka till USA, istället tog han omvägen via Egypten. På det amerikanska örlogsfartyget USS Quincy, som låg förtöjt i Suezkanalen, träffade Roosevelt den saudiske kungen Ibn Saud den 14 februari 1945. Roosevelt var ytterst tillmötesgående mot Ibn Saud, kallade honom sin ”tvillingbroder” och avstod från att röka cigarr i hans sällskap. Mötet på USS Quincy blev av strategisk betydelse för både USA och Saudiarabien: Roosevelt ville ha tillgång till den saudiarabiska oljan samt det saudiska kungahusets välsignelse för grundadet av Israel i Palestina (Ibn Saud tyckte att Israel borde ligga i Tyskland). I gengäld ville Ibn Saud att USA skulle garantera det saudiska kungarikets säkerhet, inte minst mot Storbritannien. (Winston Churchill försökte få till en liknande uppgörelse med kung Ibn Saud, men misslyckades på grund av de koloniala kraven sedan 1930-talet samt att han rökte cigarr i kungens sällskap; Storbritannien fick istället nöja sig med Anglo-Persian Oil Company i Persien.)

Den pakt som USA och Saudiarabien ingick på USS Quincy har varit avgörande för oljeproduktionen och utvecklingen i Mellanöstern sedan dess. Vid samma tidpunkt bildades oljebolaget Aramco (Arabian American Oil Corporation) för att fortsätta med exploateringen ur Saudiarabiens nyfunna oljefält. År 1950 hotade kung Ibn Saud med att nationalisera Saudiarabiens oljetillgångar, vilket ledde till att Aramcos aktieägare gick med på att dela intäkterna 50/50 med den saudiska staten. Under 1950-talet vidmakthöll president Truman den ingångna pakten och beskyddade Saudiarabiens oljefält från militär intervention av Sovjetunionen.

I Iran drog sig den brittiska kolonialmakten tillbaka efter andra världskrigets slut, vilket ledde till flera års politiska oroligheter. Till slut utnämndes Mohammed Mossadeq premiärminister 1951. Vid den tiden röstade Irans parlament igenom att det brittiska oljebolaget Anglo-Persian Oil skulle förstatligades, och detta drev Mossadeq igenom 1952 med löften om att utrota fattigdomen med intäkterna från oljeindustrin. Storbritannien reagerade kraftigt negativt och övervägde först att gå in med militära förband i Iran, men valde istället att utsätta Iran för en handelsbojkott. Dessa sanktioner ledde till att Irans oljeproduktion sjönk från 660.000 fat olja per dag till 20.000. Iran kastades in i en politisk kris och shahen Mohammad Reza Pahlavi tvingades att fly landet. Amerikanska CIA och brittiska MI6 iscensatte då operation Ajax med stöd av Kermit Roosevelt. CIA och MI6 tillsammans med den iranska armén under ledning av general Fazlollah Zahedi genomförde flera attacker mot nationalister, demokrater, religiösa ledare och moskéer, samtidigt som man spred propaganda mot Mosaddeqs regering. Kuppen lyckades och shah Mohammad Reza Pahlavi kunde återvända till Iran och gripa makten 1953.

Under 1950- och 1960-talen ökade USA:s och västeuropas oljeimport kraftigt i takt med den expanderande industrin och bilismen. Samtidigt ökade oljefynden världen över mellan under 1950- och 1960-talen; den absoluta toppen av nya oljefyndigheter nåddes 1964. Detta överskott på olja ledde till att oljepriset sjönk med 40% mellan 1949 och 1972. Som en konsekvens av fallande oljepriser bildades OPEC (Organization of Petroleum Exporting Countries) 1960 i Bagdad av de oljeproducerande länderna Saudiarabien, Iran, Irak, Kuwait och Venezuela som stod för 80% av oljeexporten. Syftet med bildandet av OPEC var att koordinera och förena medlemsländernas oljepolitik för upprätthålla priset på olja och ge konsumenterna en regelbunden tillgång på olja.

USA:s oljeproduktionsmaximum, även kallat peak oil, inträffade 1971. Så sakteliga började det gå upp för de amerikanska oljekonsumenterna att oljan är en ändlig resurs, och det började spridas en oro för vad USA:s minskade oljeproduktion skulle kunna leda till. Räddningen kom från Saudiarabien som kunde öka produktionen, framförallt vid Ghawar-fältet, och därmed tillfredsställa det amerikanska importbehovet Ghawar, som är världens hittills största oljefält, hade en kapacitet för 150 miljarder fat olja när det upptäcktes. Sex miljoner fat per dag pumpas upp varje dag, och efter 60 års utvinning finns fortfarande hälften av oljan kvar i Ghawar. Med sina enorma oljereserver fick Saudiarabien på 1970-talet den ledande rollen som ”swing producer”.

I oktober 1973 slog den första oljekrisen till med full kraft. Krisen var ett resultat av USA:s stöd till Israel under Yom Kippur-kriget, då de arabiska OPEC-länderna svarade med att höja oljepriset med 70% och kort därefter inleda ett oljeembargo mot USA, Storbritannien, Nederländerna, Kanada och Japan. Eftersom efterfrågan på olja snabbt översteg tillgången i västvärlden ökade oljepriset från 3 dollar per fat till 12 dollar per fat vid slutet av 1974. De bilburna och oljeberoende amerikanerna hamnade i chock: under ett år fyrdubblades bensinpriset och bilköerna ringlade milslånga vid landets bensinstationer. Totalt kostade den första oljekrisen en biljon dollar, vilket motsvarade ungefär 7% av världsekonomin.

OPEC:s makt att så plötsligt sätta oljepriset och kontrollera den globala oljeproduktionen ledde till flera åtgärder från den amerikanska regeringen. Henry Kissinger bildade 1974 IEA (International Energy Agency) med syfte att samordna västvärldens energipolitik och utgöra konsumentländernas motkraft mot OPEC. President Carter drev igenom flera lagar om energisparande i USA; bland annat monterades solpaneler på taket till Vita Huset och landets administrationsbyggnader fick termostater för att reglera temperaturen. Dessutom inleddes flera initiativ för att bygga ut förnybara energikällor som vindkraft, solceller, vattenkraft och kärnkraft. Även energisparande åtgärder infördes som mindre och tätare fönster samt CAFE-programmet för bränslesnålare bilar.

Energikrisen fick också dramatiska konsekvenser i Iran. Oljepriset som steg hastigt 1973 ledde till ökade krav på shahen Mohammad Reza Pahlavi regim, som inte kunde gå folket till mötes när landet drabbades av en ekonomisk recession 1977-1978. Dessutom drog president Carter tillbaka sitt stöd från shahen på grund av oljeembargot, vilket ledde till att de shiamuslimska revolutionärerna kunde fördriva shahen från landet i januari 1979. I slutet av 1979 utropades Ayatollah Khomeini till Irans högste ledare. Under Khomeinis ledning minskade Irans oljeproduktion med 4-5% och oljepriset steg från 13 dollar till 34 dollar per fat; denna epok kallas för den andra oljekrisen och världens samlade BNP minskade då med cirka 3%.

USA drabbades av två bakslag 1979: dels hade de förlorat en viktig allierad i Iran samtidigt som Sovjetunionen påbörjade invasionen av Afghanistan. Dessa oroligheter samt OPEC:s kontroll över oljan ledde år 1980 till Carterdoktrinen, som innebär att USA förbehåller sig att ingripa militärt om deras vitala intressen i Mellanöstern skulle hotas.

Den första oljekrisen varade mellan 1973 och 1985 och blev OPEC:s storhetstid. De oljeproducerande ländernas rikedomar ökade snabbt, vilket ledde till att de kunde modernisera sina länder och göra stora inköp av teknologi och vapen från västvärlden. Samtidigt ökade islamiseringen av Mellanöstern under 1970-talet för att de muslimska länderna skulle kunna bibehålla sina kärnvärderingar i takt med att dessa länder moderniserades. (Saudiarabiens kung Faisal hälsades exempelvis som en hjälte på en islamkonferens i Pakistan 1974 eftersom han stod upp för oljeembargot mot USA, samtidigt som han förde hemliga samtal med Henry Kissinger om ländernas oljepakt.)

I västvärlden hade det höga oljepriset tvärtom lett till ekonomisk nedgång och hög inflation. När Ronald Reagan tillträdde som president 1980 var han fast besluten att sätta stopp för energikrisen. Han försökte undergräva OPEC:s makt och fick draghjälp av nya oljefynd i Alaska och Nordsjön, vilket ledde till att OPEC:s andel av oljeproduktionen sjönk. Under samma period måste Saudiarabien hålla nere sin oljeproduktion för att hålla oljepriset uppe, vilket ledde till att landets totala intänkter minskade.

Pakten mellan USA och Saudiarabien stärktes under 1980-talet. På det militära planet understödde Saudiarabien USA-trogna rebeller i inbördeskrigen i Somalia och Angola. Dessutom gav Saudiarabien stöd till Mujahedin och Usama bin Ladin i kriget mot Sovjetunionen i Afghanistan. När kriget mellan Iran och Irak bröt ut blev det saudiska kungahuset oroat över ett alltför stort iranskt shiamuslimskt inflytande i Mellanöstern; därmed valde Saudiarabien att stötta Saddam Husseins sunnimuslimskt styrda Irak med pengar och vapen. Även USA tog parti för Irak och lovade att införa sanktioner mot Iran samt sponsra en oljeledning från Iraks oljefält. I den här videon från 1983 kan man se hur dåvarande försvarsministern Donald Rumsfeld skakar hand med Saddam Hussein.

Framförallt ville Reagan och Thatcher krossa Sovjetunionens ekonomi genom sänkta priser på olja och gas. CIA rapporterade 1985 om hur oljepriset var på väg att sjunka globalt, vilket den amerikanska regeringen tog fasta på. Ronald Reagan försökte övertala Saudiarabien att öka oljeproduktionen för att få ner oljepriset, få igång ekonomin i västvärlden, trycka ner inflationen och underminera Sovjetunionens ekonomi. Samtidigt höll Saudiarabien nere oljeproduktionen, vilket ledde till att landets ekonomi försämrades kraftigt. I samråd mellan Reagan beslutade slutligen det saudiska kungahuset att öka oljeproduktionen. Sagt och gjort, Saudiarabien öppnade oljekranarna från 2 till 6 miljoner fat per dag och oljepriset sjönk som en sten från 30 dollar per fat i november 1985 till 10 dollar per fat december 1986. De ökade volymerna kompenserade för prisfallet varpå Saudiarabiens ekonomi förbättrades kraftigt. Samtidigt kraschade Sovjetunionens oljeberoende ekonomi, och landet kunde inte upprätthålla den militära kapprustningen med USA, vilket ledde till att Sovjetunionen kollapsade och upplöstes några år senare. I USA och Västeuropa ledde det låga oljepriset och den sjunkande inflationen till en kraftig högkonjunktur som varade från 1985 inpå 1990-talet.

Prissänkningen 1985 kallas även för den tredje oljekrisen eftersom satsningarna på förnybar energi från Carter-eran kom av sig. USA importerade återigen enorma mängder billig olja från Mellanöstern, och amerikanerna konsumerade mer än någonsin tidigare. Som en symbolisk gest monterade Reagan resolut ner solpanelerna från Vita Husets tak.

På 1990-talet ökade kostnaderna för utvinna olja och det blev allt svårare och dyrare att upptäcka nya oljefält. Därmed blev de stora oljefälten i Mellanöstern av ännu större betydelse för USA. När Saddam Husseins trupper invaderade Kuwait i augusti 1990 åberopade president George Bush den äldre Carterdoktrinen och utlovade militärt beskydd till sin strategiska allianspartner Saudiarabien. Vid samma tidpunkt höll dåvarande försvarsminister Dick Cheney ett tal till Saudiarabien där han betonade ”de naturliga banden mellan landens regeringar”. I januari 1991 gick en koalition ledd av USA till fullskalig attack mot Irak i operation Desert Storm; en månad senare kapitulerade Saddam Hussein inför den militära övermakten.

På 1990-talet bröt även kriget i Tjetjenien ut. Ryssland gick in med militär för att förhindra att fler republiker skulle försöka bryta sig ur Ryssland. Men det fanns ett skäl till: Tjetjeniens oljereserver. Det finns rapporter om hur ryska officerare i Tjetjenien stal stora mängder olja för att sälja på den svarta marknaden; faktum är att kriget i Tjetjenien förlängdes eftersom de ryska officererarna tjänade så grova pengar på oljan. Återigen har oljan spelat en central roll i geopolitiska, militära och ekonomiska sammanhang.

Oroligheterna kring Persiska Viken, samt de ökande kostnaderna för att utvinna nya oljefälten, ledde till att USA stärkte greppet om Mellanösterns olja. Dick Cheney betonade oljans strategiska betydelse i ett tal vid British Petroleum Institute 1999:

”År 2010 kommer vi att behöva i storleksordningen ytterligare femtio miljoner fat per dag. Så varifrån ska den oljan komma från? […] Olja är unikt eftersom det är av strategisk karaktär. Vi talar inte om tvålflingor eller fritidskläder här. Tillgång till energi är verkligen grundläggande för världsekonomin.”

Ytterligare kalkyler visade att USA:s beräknade oljeimport skulle öka med ett helt Saudiarabien till år 2020. Dick Cheney beställde således en energirapport år 2001 för att utreda hur USA:s energi kan säkerställas i framtiden. Utredningen var först hemligstämplad, men i juli 2003 läckte delar av rapporten ut genom Judicial Watch. Kontentan av rapporten var att nya oljefyndigheter i exempelvis Kazakstan aldrig skulle kunna täcka upp för USA:s kommande oljebehov. Istället vände USA återigen blicken mot Mellanöstern – och framförallt Irak med dess auktoritäre och oberäknelige ledare Saddam Hussein. Irak hade näst mest olja i världen med 112 miljarder fat, och dessa oljefält hade Saddam Hussein nationaliserat på 1970-talet. I energirapporten fanns det detaljerade kartor över Iraks och Saudiarabiens oljefält, samt protokoll om hur USA skulle kunna säkra tillgången till Mellanösterns olja.

Terrorattacken mot World Trade Center 9/11 år 2001 gav USA en förevändning att invadera Irak. Planen var att USA skulle ta kontroll över landets olja och förändra Irak till en västvänlig regim ”genom att sprida demokrati”. Det andra Irakkriget inleddes 2003 under falska premisser att Saddam Hussein skulle ha massförstörelsevapen. Pratet om att ”sprida demokrati och mänskliga rättigheter” i Irak var också dubbelmoral och hyckleri; USA ställde som bekant inga krav på att Saudiarabien skulle införa demokrati när pakten inleddes på 1940-talet; på den tiden var det tvärtom Storbritannien som krävde att Saudiarabien skulle avskaffa slaveriet och den wahabbistiska diktaturen.

Strax efter att kriget i Irak formellt avslutades gick flera amerikanska oljebolag in i landet och fick stora kontrakt. Bland annat Halliburton, som vicepresident Dick Cheney tidigare satt som VD för, fick under tveksamma former ett stort kontrakt värt flera miljarder dollar. Presidentkandidaten Rand Paul har kritiserat Cheney för att ha startat Irakkriget för att komma åt landets olja; förre amerikanske riksbankschefen Alan Greenspan har även han påpekat att kriget för USA:s del uteslutande handlade om att komma åt oljefälten. Även Iraks förre oljeminister Issam Chalabi har uttryckt frustration över att Iraks största oljefält har sålts ut till multinationella företag – stora internationella oljebolag är alltså på väg att ta tillbaka det de förlorade när Iraks olja nationaliserades 1972.

Kriget i Irak har har kostat en halv miljon irakier och 8000 amerikanska soldater livet. Ungefär 3,9 miljoner irakier har drivits på flykt, varav två miljoner är internflyktingar och 1,9 miljoner har flytt utanför landets gränser. Sammanlagt har kriget kostat cirka 100 miljarder dollar. Dessutom ledde kriget till att al-Qaida fick fotfäste i Irak; antalet jihadister har ökat från cirka 1000 innan kriget till dagens 100 000, varav den största ökningen har skett under Obamas presidentskap. Denna gruppering av al-Qaida muterade senare till Islamiska Staten i Irak (ISI), som sedermera slog sig samman med salafistiska grupper i Syrien och bildade Islamiska Staten i Irak och Syrien (ISIS). Dessutom har USA sponsrat Fria Syriska Armén med vapen och pengar, vilka till stor del har sålts till, erövrats eller konfiskerats av Islamiska Staten. USA:s invasion av Irak har i praktiken destabiliserat hela Mellanöstern och har lett till inbördeskrig och Islamiska Statens framväxt i länder som Irak, Syrien, Libyen och Saudiarabien. Dessutom har miljontals flyktingar tagit sig från sönderfallet och kaoset i Mellanöstern till Europa, vilket har orsakat den värsta asylkrisen sedan andra världskriget. Den stora asylinvandringen har dessutom bidragit till Storbritanniens utträde ur EU (Brexit), vilket kan leda till att ännu fler medlemsstater kan komma att rösta om utträde ur unionen.

Oljans dramatiska historia går alltså från lampolja på 1800-talet, via två världskrig och tre ekonomiska oljekriser till dagens krig i Mellanöstern och asylkaos i Europa. Och förmodligen har vi ännu inte sett slutet på oljans enorma inflytande över världen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *