Värna det svenska samhällskontraktet

flagga

Den senaste tiden har det blossat upp en debatt om svenskhet, i synnerhet efter politikerveckan i Almedalen. Framförallt gjorde Ebba Busch Thors sverigevänliga tal, med svenska flaggan som fond, djupt intryck. En kader vänsterorienterade debattörer, journalister och politiker har därefter förfasat sig över alla ”problem” detta nationalistiska uppsving kan tänkas leda till. Verkligheten är dock mer komplex än så: en stärkt nationskänsla kan tvärtom vara det som krävs för att ena det polariserade svenska samhället.

Till att börja med symboliserar den svenska flaggan inte alls destruktiv nationalism, rasism, fascism och nazism. Tvärtom symboliserar svenska flaggan demokrati, yttrandefrihet, tolerans, välfärd, innovationskraft, hårt arbete, sammanhållning och världens längst bevarade fred. Vidare har Washington Post publicerat en studie som visar att svenskarna är ett världens minst rasistiska och mest toleranta folk. Att Sverige skulle vara särskilt nazistiskt stämmer så klart inte heller. De enda partier med uttalat nazistiska sympatier, Svenskarnas Parti och Nationaldemokraterna, fick endast 0,07% respektive 0,02% i valen 2014 och 2010. Båda partierna är numera nedlagda.

Vidare finns det flera statsvetare och filosofer som argumenterar för att den demokratiska västerländska nationen är det främsta styrelseskicket. Den brittiske konservative filosofen Roger Scruton har i boken ”The Need For Nations” presenterat fördelarna med den västerländska nationen. Hans utgångspunkt är inte att nationalstaten är det enda sättet att upprätta en modern regering, utan att det är det enda alternativ som har visat sig fungera i praktiken. Den form av nationalism Scruton efterfrågar är en konstruktiv lojalitet av medborgarna mot nationen; med detta som grund kan ett samhällskontrakt etableras.

Ett bra exempel på hur en demokratisk nation kan utvecklas är USA. Under USA:s frigörelseprocess på 1700-talet definierade författarna av den amerikanska konstitutionen de lagstiftande, dömande, publicistiska och rättsvårdande principerna. Det blev ganska naturligt för amerikanerna att förhålla sig till den demokratiskt instiftade konstitutionen och dess tillägg – det var helt enkelt de lagar och regler som behövdes för att upprätta lag och ordning i den unga nationen. Än idag är amerikanerna världens mest patriotiska folk, trots att det är en världens mest heterogena befolkningar med en historisk stor invandring. Ett annat bra exempel på en demokratisk nation är Frankrike, där befolkningen kan samlas kring devisen Frihet, Jämlikhet och Broderskap som härstammar från den franska revolutionen. Denna rationella form av nationalismen kretsar kring det demokratiska styrelseskicket, och har alltså ingenting med någon ”rasism” att göra.

Just i Sverige är samhällskontraktet ovanligt starkt, vilket kan härledas till Socialdemokraternas hegemoni mellan 1932-1976. I boken ”The New Totalitarians” har den brittiske journalisten Roland Huntford skildrat det påfallande starka bandet mellan svenska staten och medborgarna. Under Socialdemokraternas 44 år vid makten transformerades Sverige från ett borgerligt samhälle med kärnfamiljen i fokus till ett socialistiskt samhälle med en rejält utbyggd välfärdssektor. Det hårt arbetande folket betalade världens högsta skatter, och staten levererade i gengäld deras välfärd. Denna socialistiska struktur kräver dock en stark sammanhållning och tillit i samhället; alla som kan förväntas bidra efter förmåga så att de sjuka och svaga i samhället kan få den vård och omsorg de behöver. Ironiskt nog har detta system lett till att svenskarna har blivit bland de mest individualistiska medborgarna i världen; de traditionella släktbanden har till stor del ersatts av självständiga individer med en lojalitet mot staten.

Den av vänstern så omhuldade mångfalden har däremot rakt motsatt inverkan på det svenska samhället. Runt om i Sverige byggs odemokratiska parallellsamhällen med patriarkala förtecken upp. I invandrardominerade förorter som Rinkeby, Tensta, Rosengård och Biskopsgården får islamiseringen allt starkare fäste. Allt fler muslimer radikaliseras och enligt en dansk studie anser drygt 77% av landets muslimer att man måste leva helt och fullt efter Koranen, medan drygt 52%, avfärdar också att islam skulle behöva reformeras för att bli kompatibelt med ett västerländskt demokratiskt samhälle. Bilbränder, upplopp och stenkastning mot räddningstjänst är andra protester mot det västerländska majoritetssamhället. Detta fenomen går under samlingsbegreppet occidentofobi, vilket innebär att muslimer radikaliseras och isolerar sig från de västerländska majoritetssamhällen de frivilligt har invandrat till.

Mohamed Omar, som har konverterat från islam och därmed har en unik inblick i svenska muslimers vardag, beskriver hur muslimerna vill ha tillgång till den svenska välfärden medan de inte vill ta del av Sveriges kultur eller värderingar. I de svenska moskéerna frodas konspirationsteorier, som att svenska staten vill tvångsomhänderta de muslimska barnen för att konvertera dem till kristna.

Klanerna har dessutom en odemokratisk inverkan på det svenska samhället: klanmedlemmarna tenderar att rösta på sina klanledare snarare än på det partier de eventuellt sympatiserar med. I Botkyrka röstades exempelvis Edip Noyan in i Botkyrkas kommunfullmäktige för Moderaterna sedan han fått oväntat många personalvalskryss. Ett femtiotal av dessa väljare visade sig komma från Noyans släktingar. De var inte nödvändigtvis moderater, men röstade ändå på honom för att få in en person som representerade klanen i kommunfullmäktige.

I den somaliska gruppen tar sig det självpåtagna utanförskapet mest extrema former. I den somaliska gruppen är så många som 75% arbetslösa – och bland somaliska kvinnor i Sörmland är arbetslösheten svindlande 90%. Mohamed Omar skriver även om somaliska familjer som byggde hus i hemlandet och skickade hem fru och barn större delen av året, samtidigt som de tog del av svenska social- och barnbidrag. Andra förtidspensionerade eller långtidssjukskrev sig, och flyttade till Somalia samtidigt som de fick svenska bidrag. Bidragsberoendet och -fusket är helt enkelt extremt utbrett bland de som har asylinvandrat till Sverige de senaste åren.

Med tanke på att det svenska samhällskontraktet bygger på att de som faktiskt kan arbeta gör det efter bästa förmåga är det frivilliga utanförskapet och avståndstagandet i de invandrardominerade förorterna ytterst problematiskt. Om denna grupp inte bidrar till samhället med arbete och skatteintäkter undermineras sammanhållningen i landet i samma takt som skattebasen som ligger till grund för välfärdsstaten minskar. Kort sagt: mångkulturen sätter det svenska samhällskontraktet under press.

Ironiskt nog är det socialisterna, som värnar mångkulturen mest, som drabbas hårdast när den svenska modellen håller på krackelera. De borde därmed värna den demokratiska nationen, som ligger till grund för det gemensamma samhällsbygget, istället att förkasta den under oikofobiska former. De borde ta fasta på den patriotism och stolthet för nationen som finns i USA och verka för ett starkare samhällskontrakt i Sverige.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *