Klimatskeptikerna –
Kontroverserna kring IPCC

Miljörörelsen identifierade under 1980-talet med rätta förbränning av kol, olja och gas i värmeverk samt användning av fossila bränslen för transporter som den främsta miljöförstörande källan. Dessutom är fossila bränslen ändliga resurser så det finns goda skäl att minska användningen av dessa. Med den bakgrunden tog FN:s Miljöprogram (UNEP) tillsammans med bekymrade klimatologer inom Världsmetereologiska Organisationen (WMO) år 1988 initiativet till att bilda IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change).

Till skillnad från vad många tror är IPCC en politisk organisation och inte ett vetenskapligt organ. Panelen består av 194 representanter från statliga regeringar, varav de flesta är byråkrater snarare än forskare. I Sverige är det numera SMHI som är huvudkontakt med IPCC, och innan dess var det Naturvårdsverket. Panelen sammanträder årligen och utser IPCC:s byrå och huvudförfattarna till IPCC-rapporten.

Huvudförfattarna är experter inom de områden som definieras av IPCC och de sammanställer rapportbidrag från respektive specialistområde. Expertbidragen sammanställs av de koordinerande huvudförfattarna till kapiteln i IPCC-rapportens tre tydligt avgränsade kapitel. Varje rapport granskas i två omgångar av IPCC:s experter, externa granskare och regeringarnas representanter. I samråd mellan IPCC:s ledning och de politiska representanterna fastställs den slutgiltiga versionen av rapporten samt den tongivande sammanfattningen som de flesta beslutsfattare och journalister läser. Klimatpanelens första rapport kom ut 1990 och kom att utgöra grunden för den klimatkonvention som antogs 1992; förnyade utvärderingar gjordes sedan 1995, 2001, 2007 och 2014.

Värt att notera är alltså att IPCC:s sammanfattning är politiskt färgad till skillnad från den vetenskapliga huvudrapporten. Politiker och IPCC:s ledning har ett suveränt inflytande över rapportens slutgiltiga utformande; enskilda experter får ingen möjlighet att reservera sig och avvikande uppfattningar redovisas ej. Sammanfattningarna av de senaste två rapporterna färdigställdes dessutom innan huvudrapporterna var klara – därefter fick de vetenskapliga experterna anpassa sina ändringar i huvudrapporten efter sammanfattningen. Detta arbetssätt blir än mer prekärt med tanke på att klimatalarmisterna har makten inom IPCC och att de ofta utnyttjar denna arena för sina politiska och ekonomiska mål.

En av förgrundsgestalterna inom IPCC, klimatalarmisten Stephen Schneider, var med och grundade IPCC 1988. Inför klimatmötet i Köpenhamn 2009 deklarerade han att det inte finns någon objektiv vetenskap och betecknade sig själv som aktivist. Han har även gjort följande uppmärksammade uttalande:

”To capture the public’s imagination … we have to offer up scary scenarios, make simplified dramatic statements and make little mention of any doubts we might have. Each of us has to decide what is the right balance between being effective and being honest.”

Stephen Schneider har fått kritik för att utnyttja sin ställning inom IPCC för att sprida ett politiskt budskap snarare än att förmedla objektiva fakta från det vetenskapliga området. Det finns dock fler kontroversiella personer och organisationer med en alarmistisk agenda som har kopplingar till IPCC: framförallt samarbetar IPCC med Greenpeace och Världsnaturfonden. Med tanke på att såväl Greenpeace som Världsnaturfonden är aktivistorganisationer med uttalade politiska agendor finns det flera som ifrågasätter varför IPCC samarbetar med dem.

Av Världsnaturfondens 130 klimatforskare deltog 75 som författare i IPCC:s fjärde rapport; 19 av dessa var till och med koordinerande huvudförfattare och ingick i IPCC:s ledning. Dessutom är flera av IPCC:s författare och expertgranskare samtidigt aktiva medlemmar i Greenpeace. Miljöforskaren William Hare, som IPCC anlitade som huvudförfattare till den fjärde rapporten, innehar även flera höga poster inom Greenpeace sedan 1992. Dessutom utsågs miljöforskaren och Greenpeace-talesmannen Richard Klein till IPCC:s koordinerande huvudförfattare vid blott 25 års ålder.  Då var han forskarstudent och hade tre år kvar på sina doktorandstudier; med andra ord var han knappast någon senior auktoritet inom klimatforskningen när han fick uppdraget som huvudförfattare av IPCC.

Det finns ännu fler ungdomar som trots saknad av riktiga CV:s har fått tunga uppdrag inom IPCC. I boken ”The delinquent teenager who was mistaken for the world’s top climate expert” jämför författaren Donna Laframboise IPCC med en omogen tonåring. Förutom Richard Klein uppmärksammar hon bland annat Laurens Bouwer som var huvudförfattare till IPCC:s rapport 1999-2000 innan han ens hade avlagt sin masterexamen år 2001. Dessutom studerade Bouwer klimatförändringar och vattenresurser på universitetet, men fick konstigt nog istället skriva avsnittet om försäkringar och finansiella aspekter i IPCC:s rapport. Ett annat graverande exempel är Sari Kovats som var författare till IPCC:s rapport redan 1994 – hela 16 år innan hon doktorerade 2010. Som kollega hade Kovats ännu en ung student, Jonathan Patz, som utnämndes till författare av IPCC två år innan han doktorerade.

Däremot har auktoriteter som William Gray (professor och expert på stormar), Paul Reiter (professor i medicinsk entomologi) och Nils Axel Mörner (professor i geologi och expert på havsnivåhöjningar) inte fått bidra till IPCC:s rapporter. Det de har gemensamt är att de alla är klimatskeptiker och är kritiska mot IPCC. Paul Reiter har till och med gått så långt att han kallar Kovats och Patz avsnitt i IPCC-rapporten som amatörmässiga.

Efter Climategate, då flera mail om manipulerade mätdata läckte ut till media, har IPCC:s vetenskapliga integritet börjat ifrågasättas. Sedan dess har flera liknande incidenter och skandaler inträffat, varav de flesta har tystats ner av massmedia.

En av de mest uppmärksammade kontroverserna är Himalayagate (eller Glaciergate). I IPCC:s rapport från 2007 påstods att glaciärerna i Himalaya håller på att smälta bort i rekordfart och kommer att vara helt borta år 2035 om koldioxidutsläppen fortsätter att öka i nuvarande takt. Denna uppgift blev viral bland klimatalarmisterna och citerades flitigt av bland annat IPCC:s tidigare ordförande Rajendra Pachauri. År 2009 publicerade dock den indiske miljöministern en forskningsrapport som tillbakavisade alla IPCC:s uppgifter, varpå miljöministern anklagade IPCC för att vara alltför alarmistiska i sitt budskap. Några månader senare framkom det att IPCC hade grundat sitt påstående på en artikel i Världsnaturfondens populärvetenskapliga tidning New Scientist. Den indiske forskaren som blev intervjuad hade bara spekulerat i att Himalayas glaciär skulle smälta bort – några vetenskapliga fakta var det dock aldrig tal om. Inte nog med det: i januari 2010 erkände den indiske klimatforskaren Murari Lal, som var huvudförfattare till det aktuella avsnittet, att han hade varit medveten om bakgrunden till Himalayadebaclet, men att han ändå hade tagit med avsnittet ”för att sätta press på makthavarna”.

Ordförande Rajendra Pachauri hävdade att det var ett enstaka misstag att IPCC hade förlitat sig på så kallad ”grå litteratur”, det vill säga artiklar som inte har publicerats i vetenskapliga tidskrifter och därmed inte varit föremål för extern granskning (”peer review”). Donna Laframboise, som gav ut boken ”The delinquent teenager”, fortsatte dock att granska hur mycket grå litteratur som faktiskt har använts av IPCC. Hon engagerade granskare från tolv länder att gå igenom hela IPCC:s fjärde rapport. Resultatet blev att hela 5587 av totalt 18531 referenser var baserade på grå litteratur, varav många var rena kampanjartiklar från Greenpeace och Världsnaturfonden.

En annan skandal är den så kallade Judithgate. I det här fallet var det klimatalarmisten Judith Lean som fick i uppdrag att skriva om solens inverkan på klimatet i IPCC:s rapport från 2007. Den tyngsta mothypotesen till den mänskliga inverkan på klimatet är nämligen att jordens medeltemperatur styrs av solens inverkan. I den kontexten är det anmärkningsvärt att en alarmist får i uppdrag att göra denna analys av solens inverkan på klimatet. Judith Lean kom med egna kontroversiella analyser av solarkonstanten fram till att solen inte har någon större inverkan på klimatet, och IPCC sammanfattade det som att ”det råder konsensus” inom detta forskningsområde. Denna oegentlighet uppmärksammades av en tjeckisk bloggare år 2010 och ledde till en smärre skandal.

Ytterligare en kontrovers är den så kallade Africagate. Sammanfattningen av IPCC:s fjärde rapport beskriver hur den globala uppvärmningen kommer att leda till att regnberoende i flera afrikanska länder kommer att ha halverats till år 2020. I korthet baseras denna felaktiga slutsats på grå litteratur, där ett fåtal länders skördeutfall under vissa perioder har extrapolerats till att omfatta jordbruket på hela den afrikanska kontinenten. Resultatet är så klart vilseledande, men har ändå citerats flitigt av bland andra IPCC:s dåvarande ordförande Rajendra Pachauri samt FN:s generalsekreterare.

Ännu en intressant incident är IPCC-rapporten från 2013 som konstaterar att den globala uppvärmningen har tagit en paus de senaste femton åren. Rapporten nämner att de tidigare använda klimatmodellerna har underskattat solens inverkan eller överskattat växthuseffekten. Hur som helst har modellerna som ska förutsäga klimatet inte visat sig vara tillförlitliga, det vill säga de har inte validerats i tillräckligt stor utsträckning. Den första IPCC-rapporten innehöll ett kapitel om validering av klimatmodeller, men därefter har ledningen inom IPCC insett svårigheten med denna validering och helt sonika tagit bort dessa kapitel ur alla efterkommande rapporter. De har även gett direktiv om att ordet ”prognos” inte ska användas utan istället ersättas med nyspråket ”projektion”.

Den kanske mest uppmärksammade kontroversen av alla var IPCC:s slutsats i sammanfattningen av den andra rapporten, då man slog fast att:

”Den sammantagna bevisningen tyder på att det finns en märkbar mänsklig påverkan på klimatet.”

Den formuleringen har fått miljontals människor att tro att det ställt bortom allt tvivel att det är de antropocena koldioxidutsläppen som leder till global uppvärmning. Den meningen har samtidigt fått utstå hård kritik, eftersom forskargruppen som granskade problemet kom fram till rakt motsatt slutsats – dessa invändningar var dessutom dokumenterade i tidigare versioner av huvudrapporten. Men när den slutgiltiga rapporten publicerades hade alla kritiska invändningar strukits av huvudförfattaren Ben Santer och ersatts av det kontroversiella påståendet ovan. Censureringen av de klimatskeptiska formuleringarna ledde till en våldsamma debatt i USA, där kritikerna menade att Santer hade brutit mot IPCC:s regelverk. De påpekade även det meningslösa i att låta hundratals experter skriva och granska en rapport som ändå reviderades i slutändan utan dessa experters inflytande.

IPCC:s alarmistiska rapporter har lett till protester från allt fler skeptiska klimatforskare. Som en motreaktion bildades år 2007 NIPCC (Nongovernmental International Panel on Climate Change) där inga politiker har något inflytande. Ett trettiotal seniora klimatforskare har publicerat tre rapporter år 2009, 2013 och 2014. Dock har NIPCC:s vetenskapliga rapporter inte fått något genomslag i massmedia, utan har hamnat i mediaskugga av det politiskt kontrollerade IPCC.

Det här är den sista delen i granskningen av klimatfrågan, alarmisterna och skeptikerna. Det kan vara på sin plats att komma med några slutord. Det råder inget tvivel om att medeltemperaturen på jorden stiger, och det finns flera goda skäl att vara återhållssam med jordens resurser av fossila bränslen. Fossila bränslen är som bekant en ändlig resurs, och en energikris som orsakas av peak oil kommer förmodligen att inträffa tidigare än tvågradersmålet och dessutom få större konsekvenser för den mänskliga civilisationen. (Mer om peak oil kommer i ett senare blogginlägg.) Klimatfrågan bör däremot diskuteras mer öppet i media med fokus på med vilken takt uppvärmningen sker, vilka faktorer som faktiskt ligger bakom, vilka konsekvenser det kan få och vilka åtgärder som är rimliga. Det man bör vara mest kritisk emot är hur klimatskeptiker tystas ner eller censureras – det för tankarna till en diktatur snarare än ett fritt samhälle där yttrandefrihet råder. Slutligen bör man vara uppmärksam på hur klimathotet utnyttjas såväl politiskt som ekonomiskt; dessa krafter är en del av den globaliseringsrörelse som förespråkar överstatliga styrelseskick och underminerar nationernas självständighet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *