Efter Brexit

Brexit

Igår stod det klart att Storbritannien röstade för en Brexit; 52% av britterna vill lämna EU medan 48% vill stanna kvar i unionen. Så vad händer efter Brexit? Är det ”fascister och kommunister” som gynnas av utträdet? Kommer det att bli en dominoeffekt av medlemsstater som röstar för ett utträde?

Till att börja med är Storbritannien inte det första öriket som väljer att lämna EU/EG. Redan 1982 röstade Grönland om utträde från EG, vilket beviljades 1985. Trettio år senare blev den gamla franska kolonin Saint-Barthélemy ett utomeuropeiskt förvaltningsområde med självstyre, och lämnade på grund av detta EU den 1 januari 2012. Men dessa mini-exits är så klart ingenting i jämförelse med att Storbritannien, som är världens sjätte största ekonomi, väljer att lämna EU-samarbetet.

Det samlade etablissemanget kallar Brexit för en katastrof. Toppolitiker och chefsekonomer världen över varnar unisont för en politisk och finansiell kollaps i kölvattnet av Brexit. Storbritanniens finansminister varnar för att statsbudgeten måste revideras och Finlands finansminister Alexander Stubb har sagt att ”Brexit skulle vara ett Lehman Brothers-ögonblick för EU”. Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski beklagar sig över att ”det brittiska folket har röstat för att lämna Europeiska unionen, och kört över sin regering, sitt politiska och ekonomiska ledarskap och önskemålet från Storbritanniens allierade.” (Att all makt utgår från folket och inte den politiska/ekonomiska eliten tycks ha gått Wolodarski förbi.) Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg twittrade om att Brexit ”var fascisternas seger”, medan Liberalernas Lotta Edholm twittrar om att ”fascister och kommunister jublar”.

Vad dessa politiska tyckare har missförstått är att den brittiska omröstningen inte har ett dugg med fascism eller kommunism att göra – faktum är att det förhåller sig precis tvärtom. Den brittiske filosofen Roger Scruton har på ett föredömligt sätt redovisat fördelarna med en demokratisk nationalstat i boken ”The Need For Nations”. Sammanfattningsvis har Scruton sin utgångspunkt i att nationalstaten inte är det enda sättet att upprätta en modern regering, utan att det är det enda alternativ som har visat sig fungera. Dessutom påpekar Scruton att det var den brittiska nationalismen som låg till grund för att Storbritannien lyckades stå emot och bekämpa Nazityskland under andra världskriget. Värt att notera är att såväl fascismen som nazismen var en imperialistiska socialistiska totalitära ideologier som har ytterst lite med demokratiska brittiska folkomröstningar att göra.

Vidare har den brittiske historikern Timothy Snyder i boken ”Black Earth – The Holocaust as History and Warning” analyserat vad som banade väg för nazismen och Förintelsen. Enligt Snyder var nazismen ett anti-nationalistiskt imperialistiskt projekt med rasbiologiska förtecken. Det som lade grunden till Förintelsen var Molotov-Ribbentrop-pakten, som ledde till att Sovjetunionen inledningsvis invaderade och ockuperade flera Östeuropeiska länder 1939-1940. Under Stalins ledning förstördes institutionerna i dessa nationalstater för att ersättas med sovjetisk kommunism. När Nazityskland därefter invaderade Sovjetunionen 1941 förstördes dessa institutioner en gång till, för att ersättas med nazisternas regelverk. Detta ledde till en anarki som lade grunden för att tyskarna kunde genomföra massakrer på judar, som massavrättningarna i Babij Jar i Ukraina 1941, och i förlängningen till förintelseläger som Auschwitz och Treblinka. I Estland, som skövlades av först kommunisterna och därefter av nazisterna, avrättades exempelvis alla judar. Däremot i Danmark, som var en bibehållen nation som ”bara” ockuperades av nazisterna, räddades de flesta judar till Sverige 1943. Danskarna betraktade judarna som sina medborgare och hjälpte till att rädda dem. Återigen har nationalstaten visat sig vara en sund motkraft mot nazistiska och kommunistiska imperialister.

Ett nutida exempel på hur förintade nationalstater kan leda till anarki och blodtörstiga imperialister är sammanbrottet i Mellanöstern som inleddes med USA:s invasion av Irak 2003, fortsattes med den arabiska våren 2010 och inbördeskriget i Syrien 2011. Eftersom staterna Irak, Syrien och Libyen har kollapsat på grund av dessa krig har Islamiska Staten, Al-Qaida och Al-Nusfra kunnat etablera det islamistiska kalifatet i stora delar av dessa länder.

Krigen i Mellanöstern har dessutom lett till stora flyktingströmmar till EU, vilket har omnämnts i positiva ordalag av globalister som Peter Sutherland (som anser att EU ska göra sitt bästa för att underminera homogena nationalstater med stor asylinvandring), George Soros (som har anklagats för att finansiera den illegala invandringen till EU) och Anders Borg (som har skämtat om att ”USA startar alla krig och Sverige får alla flyktingar”). Invandringen till EU, och hur asylinvandrare fördelas över kontinenten, påminner om Sovjetunionens internationalisering då rysktalande folkgrupper tvångsförflyttades till länder som Lettland, Vitryssland och Kazakstan.

Påståendena om att den brittiska folkomröstningen skulle gynna ”fascister och kommunister” är alltså historielösa floskler av okunniga politiskt korrekta tyckare. På motsvarande sätt är påståendet att EU är ett ”fredsprojekt” floskler. Ingen vettig människa kan rimligen inbilla sig att EU:s medlemsländer skulle dra i krig mot varandra om EU skulle falla samman. Fredsprojektet var relevant när Kol- och Stålunionen bildades strax efter andra världskriget på 1950-talet. Ett annat vanligt missförstånd bland de politiskt korrekta tyckarna är att Winston Churchill ville att Storbritannien skulle gå med i denna union; det ville han i själva verket inte alls utan han syftade primärt på att de forna fienderna Frankrike och Tyskland skulle förbrödras på kontinenten. ”Fredsprojektet” är alltså en relik från det kalla krigets dagar som saknar relevans i dagens EU.

Tvärtom har EU förvandlats från ett fredsprojekt till ett högriskprojekt. Den stora asylinvandringen från muslimska länder har lett till allt fler utanförskapsområden och no-go-zoner runt om i Europa. I synnerhet Frankrike, Belgien och Sverige har stora problem med segregerade invandrardominerade områden med bilbränder, stenkastning, skottlossning, islamisering och terrorister. Framförallt Molenbeek i Bryssel är ett svart hål för polisen, vilket har lett till att stadsdelen har blivit en fristad för all sköns jihadister och terrorister. Göteborg har det tvivelaktiga nöjet att vara den stad som har skickat näst flest jihadister per capita till Syrien.

Framförallt har asylinvandringen till Sverige ökat dramatiskt efter EU-inträdet; under samma tidsepok har kriminaliteten i landet ökat radikalt. Den ökande islamiseringen, segregeringen och kriminaliteten i Sveriges utanförskapsområden är en tickande bomb som kan leda till allt större motsättningar, upplopp och våld – i synnerhet om samhällets funktioner börjar kollapsa på grund av ekonomiska eller resursmässiga brister. Så EU har inte alls varit något fredsprojekt för Sverige; tvärtom har invandringen över EU:s öppna gränser lett till en ökad inre oro och – om det vill sig riktigt illa på sikt – ett inbördeskrigsliknande tillstånd.

I kölvattnet av Brexit kommer nu krav på folkomröstningar om EU-medlemskap från allt fler länder. Daily Express har tagit del av en mätning som tyder på en opinion för folkomröstningar i Italien, Frankrike, Nederländerna och Danmark. Det tyska finansministeriet har listat Frankrike, Nederländerna, Österrike, Finland och Ungern som potentiella kandidater för folkomröstningar om EU-medlemskapet. Även Sverige och Tjeckien har omnämnts som länder där det håller på att bildas opinion för folkomröstningar. Längst har kraven på folkomröstningar om EU-medlemskapet gått i Nederländerna (där PVV’s Geert Wilders numera kräver en folkomröstning) och Frankrike (där Marine LePen har utlovat en folkomröstning om hon blir vald till president 2017). I oktober 2016 kommer dessutom Ungern att folkomrösta om landet ska ta emot kvotflyktingar ur EU:s fördelningsprogram; denna folkomröstning är i praktiken en folkomröstning om EU-medlemskapet.

I Sverige har en opinionsmätning av TNS SIFO visat att kravet på en Svexit ökar om britterna röstar för en Brexit (vilket som bekant blev fallet). Vid en Brexit uppgav 32% av de tillfrågade att de skulle rösta för att Sverige ska stanna i EU, medan 36% uppgav att de skulle rösta för att lämna. Sverige har flera skäl än Storbritannien att lämna EU: Storbritanniens invandring är främst lönsam arbetskraftsinvandring från EU-länder som Polen, medan Sveriges invandring främst består av kostsam asylinvandring. Dessutom betalar Sverige per capita en högre nettoavgift till EU än Storbritannien (som dessutom har/hade en rabatt).

Förespråkarna för ett EU-medlemskap hävdar också att det är ”status quo” och ”tryggast” att stanna kvar i unionen. Vad som inte framgår av den argumentationen är att EU är i ständig utveckling, framförallt mot fler federalistiska och överstatliga direktiv och dekret. Det EU som Sverige gick med i 1995 är inte samma EU vi har idag. Den Europeiska Centralbanken instiftades 1998 och när Lissabonfördraget trädde i kraft 2009 fick EU en armé, president, utrikesminister och flera andra institutioner som vanligtvis återfinns i en federation eller nationell stat. Politikerna, byråkraterna och lobbyisterna i Bryssel har alltså smugit in alltmer överstatlighet inom EU de senaste åren. Trenden mot överstatlighet fortgår alltjämt; så sent som denna vecka twittrade EU-kommissionens president Jean-Claude Juncker att ”EU bör instifta en egen armé”.

Det alltmer byråkratiska, elitiska och toppstyrda EU har visat sig oförmöget att lösa de kriser som har blossat upp inom unionen. Greklands finanskris explorerade 2010 och trots massiva ekonomiska räddningsinsatser från ECB och IMF kombinerat med gigantiska åtstramningspaket och uppoffringar från grekiska folket är de underliggande finansiella problemen fortfarande inte lösta; så sent som denna månad fick Grekland 7,5 miljarder EUR i nödlån från eurozonens stödfond ESM. Den grekiska skuldkrisen ligger alltjämt och pyr inom EMU och blossa upp igen vid en större finanskris (som kanske blir utlöst av Brexit).

EU:s största misslyckande är trots allt hanteringen av asylkrisen hösten 2015, då miljontals migranter från Mellanöstern, Afrika och Centralasien sökte sig illegalt till Europa. Väl inne i Europa kunde migranterna färdas fritt i det gränslösa Schengenområdet, vilket utnyttjades av gränsstater som Italien, Grekland och Ungern som i brott med Dublinförordningen undlät att identifiera migranterna utan istället lät dem färdas vidare för att söka asyl i högbidragsländerna Sverige och Tyskland i norr. Till slut ledde asylkrisen till att allt fler medlemsländer i panik upprättade gränskontroller. Sverige införde temporära gränskontroller i januari i år, men eftersom det var tillfälliga åtgärder skulle enligt EU:s regler ha tvingats öppna gränsen igen under två veckor i juli. Sverige fick dock dispens till november 2016 då gränskontrollernas effekter ska utvärderas; vad utfallet blir är oklart.

Historiskt sett har överstatliga unioner eller imperier visat sig vara dysfunktionella styrelseskick. (Sovjetunionen är ett typexempel på en sådan misslyckad unionsbildning.) Det grundläggande problemet med EU:s överstatliga styrelseskick är att lokala politikerna tvingas att implementera EU:s dekret och direktiv i landets lagar. EU:s förordningar har företräde framför svenska lagar, och cirka 70% av alla svenska lagar kan härröras till EU:s beslut. Dock står de svenska politikerna till svars inför svenska folket, men om de ständigt tvingas anpassa sig efter EU:s direktiv upphör dynamiken mellan väljare och lokalpolitiker att fungera: lokalpolitikerna kan således inte svara emot väljarnas krav med egen lagstiftning, vilket sätter det fundamentala demokratiska samspelet ur funktion.

Brexit kan mycket väl vara vändpunkten för EU:s utveckling mot en federal superstat. För att bevara någon form av legitimitet måste EU reformeras, bort från överstatligheten. Framförallt måste det dysfunktionella Schengensamarbetet och den oanvändbara Dublinförordningen avskaffas och ersättas med gränskontroller och ett reformerat asylsystem. En del förespråkar säkra asylcenter i krigets närområden varifrån kvotflyktingar kan fördelas över EU; andra hävdar att FN:s flyktingkonvention är en relik från 1950-talet och måste göras om i grunden. Dessutom skulle hårdare gränskontroller och striktare krav på regler för bosättningar kunna åtgärda den problematik som orsakas av romska EU-migranternas illegala bosättningar, tiggeri och brott mot miljölagarna.

Allt fler politiker börjar nyktra till efter Brexit och talar numera om behovet av EU-reformer. Stefan Löfven har kallat Brexit för en väckarklocka och talade nyligen om att unionen ska utvecklas till att bli ”medborgarnas EU”. (Vad EU var tidigare får medborgarna tydligen räkna ut själva.) Eurogruppens ordförande och nederländske finansministern Jeroen Dijsselbloem varnade för att möta fredagens misstroendevotum med den gamla reflexen att pocka på mer integration. Även Göran Persson anser att EU har en möjlighet att reformeras, och kritiserar i synnerhet att unionen har gått för långt i detaljregleringen av staternas inrikespolitiska frågor, inte minst på miljöområdet. Vänsterpartiet anser att medlemsvillkoren ska omförhandlas; Sverigedemokraterna ställer sig bakom det kravet men reser även krav på en folkomröstning om det svenska EU-medlemskapet.

Brexit är den väckarklocka EU så väl behöver. Antingen kommer EU att reformeras till att bli mindre överstatligt – eller så kommer förmodligen en våg av folkomröstningar att skölja över unionen.

En reaktion på ”Efter Brexit”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *