Klimatskeptikerna –
Hur klimathotet utnyttjas ekonomiskt

co2-with-dollar-sign

Under förra veckan inleddes en rättegång i Paris som kallas för ”århundradets brott” i Frankrike. Tolv personer står åtalade för skattebrott och pengatvätt i miljardklassen som har utförts inom ramen för den europeiska CO2-marknaden. Fem av de åtalade infann sig till rättegången, däribland den franske affärsmannen och pokerspelaren Arnaud Mimran samt Jaroslaw Klapucki som är VD för den franska delen av det polska företaget Consus SA som förmedlar utsläppsrätter. De övriga sju misstänkta är på fri fot och förmodas ha flytt till Israel. Två huvudvittnen har dessutom mördats innan rättegången inleddes.

De åtalade är misstänkta för så kallade karusellbedrägerier inom EU:s handelsprogram för utsläppsrätter. Under flera år har det förekommit karusellbedrägerier inom exempelvis elektronikbranschen, då stora partier av datorer eller mobiltelefoner säljs från ett EU-land till ett annat; eftersom båda länderna är medlemsstater inom EU betalas ingen moms. Mottagaren lägger därefter på moms och säljer varorna vidare i ett intrikat nätverk av företag, som utnyttjas för att i slutändan undvika att betala in moms till skattemyndigheten. Elektronikbranschen lämpar sig väl för karusellbedrägerier eftersom datorer, mobiltelefoner och läsplattor är både dyra och lätta att transportera.

Nu har alltså dessa karusellbedrägerier uppdagats inom handeln av utsläppsrätter, där företag med stora CO2-utsläpp köper utsläppsrätter av företag med mindre utsläpp. Utsläppsrätter är immateriella tillgångar och därmed ännu lättare att flytta mellan olika länder och företag än elektronik. I fokus för det aktuella målet står det polska företaget Consus SA som sålde utsläppsrätter och byggde upp ett monopol i Rumänien, Ukraina, Kazakstan och i Polen. De flesta av affärerna och karusellbedrägerierna utfördes i Frankrike. Totalt misstänks Consus SA har förskingrat 1,4 miljarder euro, men skattemyndigheterna inom EU misstänker att så mycket som fem miljarder euro kan ha försvunnit i uteblivna skatteintäkter sedan 2008.

Enligt den polske journalisten Witold Gadowski har den åtalade Jaroslaw Klapucki kontakter med flera högt uppsatta politiker inom Polen, bland annat Lech Walesa och den förre utrikesministern Radosław Sikorski. (Som en anekdot kan nämnas att Radosław Sikorski hade nära kontakter med Carl Bildt inom det Östeuropeiska Partnerskapet. Radosław Sikorski är dessutom gift med Anne Appelbaum, som i likhet med Carl Bildt har närvarat vid Bilderberggruppens möten.) Ytterst lite har rapporterats i internationella medier om rättegången med utsläppsrätterna – förklaringen är enligt Witold Gadowski att det spenderas stora pengar på att försöka tysta de journalister och författare som gräver i den här skandalen.

Även fysikern Denis Rancourt, en pensionerad professor i klimatstudier vid University of Ottawa, riktar skarp kritik mot de stora pengar som omsätts av utsläppsrätterna:

”Några kommer att tjäna en väldig massa pengar på utsläppsrätterna. Jag hyser en stor misstro för det systemet. Det kan inte motiveras med verklig oro för miljön och social rättvisa. Det kan bara vara fråga om kraftfulla finansiärer. Enligt mig är det en gigantisk bluff.”

Framförallt är Rancourt kritisk mot Al Gore och dennes film ”En obekväm sanning”:

”Jag mådde illa när jag lämnade biografen. Den [’En obekväm sanning’] var fruktansvärd. Den respekterar inte intelligensen hos tittarna. Filmen utgår ifrån att folk inte kan tänka självständigt. Gore förefaller vara någon som arbetar för någon – som någon som kommer att gynnas ekonomiskt av detta. Han ger inte intrycket av att vara någon som verkligen bryr sig om miljön eller social rättvisa.”

Rancourt har fått rätt: Al Gore har lyckats profitera på klimathotet. Efter att Al Gore lämnade politiken började han som bekant ägna sig åt att propagera för klimathotet och investera i företag som ägnar sig åt utsläppsrätter, solpaneler, biobränslen, elektriska fordon och fiskodlingar. På 2000-talet var han delägare i ett investmentbolag som investerade 70 miljoner dollar i Silver Spring Networks, som är ett litet amerikanskt bolag som utvecklar system för övervakning och optimering av elnät i olika hushåll. År 2009 beslutade det amerikanska energidepartementet att dela ut tre miljarder dollar i bidrag för effektivisering av elförbrukning, varav 500 miljoner dollar gick till den sektor där Silver Spring Networks är verksamt. Delägarna till investmentbolaget, med Al Gore i spetsen, gjorde sig en rejäl hacka på den affären.

Al Gores investeringar har burit frukt: mellan år 2000 och 2013 ökade hans förmögenhet från 1,7 miljoner dollar till drygt 200 miljoner dollar. Givetvis finns det många goda argument för att investera i hållbara energisystem, inte minst med tanke på att en energikris kan inträffa på grund av peak oil; däremot kan man spekulera i om Al Gore enbart ville ”rädda planeten” med det dystopiska budskapet i ”En obekväm sanning” eller om det primärt låg ekonomiska incitament bakom.

Kritikerna mot Al Gore anser att han är en tjatig pedant och klimatalarmist som lever ett utsvävande koldioxidslösande jetset-liv (Al Gore förbrukar dubbelt så mycket el än det genomsnittliga amerikanska hushållet) medan han förespråkar ett asketiskt liv för alla andra. Det har även riktats kritik mot att han fick Nobelpriset 2007 med tanke på alla överdrifter i hans film ”En obekväm sanning”. Kritiken har dessutom spridit sig till de tecknade parodierna: i ett avsnitt av South Park försöker han skrämma över skolbarn till sin tro med det fiktiva klimatmonstret ManBearPig.

Det finns till och med forskare inom det klimatalarmistiska lägret som är skeptiska till systemet med utsläppsrätter. Den brittiske atmosfärforskaren James Lovelock, som uppfann Gaiateorin, tror att den globala uppvärmningen kommer att leda till att stora delar av jorden kommer att bli obeboeliga med katastrofer som epidemier och flyktingströmmar som följd. I en intervju med The Scientist svarade Lovelock på frågan om utsläppsrätter kommer att rädda jorden undan en klimatkatastrof:

”Inte en chans i helvetet. De flesta av de ’gröna’ åtgärderna baseras på en gigantisk bluff. Utsläppshandel, med alla dess enorma statliga subventioner, är precis vad finansvärlden och industrin ville ha. Det kommer inte att göra ett skit åt klimatförändringarna, men det kommer att generera en massa pengar för många människor och skjuta upp tidpunkten för eftertanke. Jag är inte emot förnybar energi, men att förstöra landsbygden i Storbritannien med en massa vindkraftsparker driver mig från vettet.”

Att handla med utsläppsrätter är dock inte riskfritt. Chicago Climate Exchange (CCX), som var Nordamerikas handelssystem för utsläppsrätter, grundades i oktober 2003, innan EU sjösatte ETS (European Union Emission Trading Scheme). Som mest handlades ett ton CO2 på CCX för 7,5 dollar i maj 2008, men priset rasade därefter dramatiskt ner till 0,1 dollar i oktober 2009. Därefter upphörde i praktiken handeln och 2010 stängdes CCX för gott. Bland förlorarna återfanns bland annat Ford Motor Company, Amtrak, DuPont, Dow Corning, American Electric Power, International Paper, Waste Management, samt flera amerikanska delstater, städer och universitet.

Åtgärderna för att minska utsläppen av koldioxid innebär också en risk för värderingarna av reserverna av fossila bränslen. För att nå klimatmålen kan så mycket som två tredjedelar av all olja, gas och kol behöva stanna kvar i marken, vilket skulle innebära att värderingen av fossila bränslen sjunker i värde. Om energimarknaden imploderar kan värden för biljoner dollar bokstavligt talat gå upp i rök, vilket utgör en signifikant risk för flera nationers ekonomier. De flesta investerare chansar dock på att de flesta länder inte kommer att uppfylla klimatmålen och att värderingarna på fossila bränslen därmed kommer att förbli höga. Detta har lett vad som kallas för en ”kolbubbla” av den erkände brittiske ekonomen lord Nicholas Stern, som bland annat är huvudförfattare Sternrapporten 2006. Han får stöd för sina varningar om en bubbla av HSBC, Citi, Standard and Poor’s, The International Energy Agency och Bank of England.

Al Gore och hans partner David Blood i Generation Investment Management har också uppmärksammat riskerna med kolbubblan. I en artikel i Wall Street Journal uppmanar de investerare att allokera om sina placeringar från fossila bränslen till förnybar energi. Inget fel med det, men värt att notera är att Gore själv har stora innehav i den gröna industrin. Dessutom har hans lobbyverksamhet bidragit till de regleringar som kan få fossila bränslen att förlora i värde. Återigen är Gore i hetluften med ekonomiska spekulationer i energibranschen.

Ekonomin kring klimatförändringarna är enorm. Bara i USA ökade de federala utgifterna relaterade till klimatförändringar från 4,6 miljarder dollar 2003 till 8,8 miljarder dollar till 2010, vilket resulterade i totala utgifter om 106,7 miljarder dollar för hela perioden. Pengarna spenderas i fyra kategorier: teknik för att minska utsläppen av växthusgaser, vetenskap att förstå klimatförändringarna, internationellt bistånd till utvecklingsländerna och har vilda djur kan anpassas till de faktiska eller förväntade förändringarna. Till dessa federala utgifter tillkommer program och lagar som Clean Air Act, American Recovery and Reinvestment Act och Global Climate Change Initiative (GCCI). I denna artikel i Forbes står det:

”Small Business Administration uppskattar att dessa regelverk kommer att leda till kostnader för den amerikanska ekonomin på mer än 1,75 biljoner dollar per år – ungefär 12% -14% av BNP, motsvarande hälften av de 3,5 biljoner dollar Washington för närvarande spenderar. Competitive Enterprise Institute anser den årliga kostnaden är närmare till 1,8 biljoner dollar när uppskattningsvis 55,4 miljarder dollar för administration och polisens budget inkluderas.”

Av begripliga skäl börjar det bli allt svårare för U.S. Government Accounting Office (GAO) att motivera dessa astronomiska summor för de amerikanska skattebetalarna.

Globalt spenderas det i storleksordningen 100 miljarder dollar per år på åtgärder eller anpassningar till klimatförändringarna. I en rapport från Climate Policy Initiative redovisas 97 miljarder dollar per år för anpassningar till klimatförändringarna. Endast 4,4 miljarder dollar – ungefär 5% av det totala beloppet – går till bistånd till u-länder som behöver mest pengar för att åtgärda akuta problem med sjukdomar, översvämningar, torka, och så vidare. Resten av pengarna går till forskning och utveckling i västvärlden. Dock är det svårt att avgöra effekten av dessa enorma investeringar, och det finns kritiker som anser att en större andel av pengarna borde gå till u-länderna där de får en mer omedelbar effekt.

Det finns flera alternativa rörelser som är kritiska till de enorma investeringar som görs inom klimatområdet. Initiativet ”50 to 1 project” förespråkar att det är mer kostnadseffektivt att anpassa världen till klimatförändringarna än att försöka hindra dem. En av föregrundsgestalterna bakom ”50 to 1 project” är lord Christopher Monckton, som var Margaret Thatchers rådgivare för klimatförändringar på 1980-talet, men som nu har ändrat uppfattning och blivit klimatskeptiker.

Bakgrunden till den här artikelserien om klimatskeptikerna är ett försök att skapa en bättre balans i klimatdebatten. Idag domineras massmedia i det närmaste totalt av klimatalarmisternas uppgifter, så om man vill ta del av deras budskap kan man med fördel vända sig till godtycklig tidning eller TV-kanal. Syftet med denna artikelserie är alltså att skapa en motvikt till massmedias ensidiga reportage om klimathotet. Projekt Morpheus har ingen ståndpunkt vad de faktiska konsekvenserna av klimatförändringarna kan leda till – helt enkelt därför att ingen vet hur klimatet kommer att utvecklas i framtiden. Däremot står den här bloggen för yttrandefrihet, en öppen debatt, ett självständigt tänkande och en uppmaning till att söka oberoende information om klimatfrågan. Hela denna artikelserie har skrivits på ideell basis, utan någon som helst sponsring eller bidrag från någon organisation.

I de kommande inläggen kommer granskningar av IPCC och hur klimatskeptiker avskedas eller blir utfrysta.

En reaktion på “Klimatskeptikerna –
Hur klimathotet utnyttjas ekonomiskt”

  1. En utmärkt översikt av klimatfrågans ekonomiska drivkrafter. Jag skulle vilja tydliggöra globalisterna också, vars mål verkar vara att skapa nya marknader för ”gröna” produkter vare sig de behövs eller inte. Då är nationerna i vägen och måste tas bort. Därav den oheliga alliansen mellan ”gräsrots”-gröna och det internationella kapitalet. Man ser nog med skräck på Sutton och UKs ev. Brexit som skulle kunna vara en startskott för en ny slags nationalism. Överhuvudtaget är det alltid intressant att s.a.s ”följa pengarna”. Då framstår målen ganska klart.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *