Klimatskeptikerna:
Hur klimathotet utnyttjas politiskt

Romklubben
Romklubben håller årsmöte på 1970-talet.

Den första världspolitikern som varnade för den globala uppvärmningen var Margaret Thatcher. Redan 1988 tog hon upp klimathotet inom Royal Society, endast några månader efter att den alarmistiske klimatforskaren James Hansen hade vittnat inför USA:s kongress. Ett år senare varnade hon för konsekvenserna av växthuseffekten i ett tal inför FN:s generalförsamling. Bland annat sade Thatcher att ”det är möjligt att vi har påbörjat ett gigantiskt experiment med klimatsystemet” och att ”det kommer att krävas mer av regeringen för energiproduktionen, för bränsleeffektiviteten och för återväxten av skog”. För att lägga kraft bakom orden hänvisade hon till sin bakgrund som kemist.

Varför slog Margaret Thatcher larm om den globala uppvärmningen 1988? Till stor del berodde det på påtryckningar från John Houghton och sir Crispin Tickell som var engagerade inom miljöarbetet; därefter slöt Lord Monckton upp vid hennes sida som medhjälpare i klimatarbetet. Men det viktigaste skälet var förmodligen att Thatcher ville krossa gruvstrejkerna som rasade i Storbritannien sedan 1984. Strejkarbetarna hade en uttalat socialistisk agenda som motarbetade Thatchers konservativa reformer – med klimathotet fick Thatcher ett argument för att börja avveckla Storbritanniens kolgruvor och därmed avsluta strejkerna. Dessutom fick hon ett skäl för att bygga ut kärnkraften i Storbritannien.

Det var dessutom på Margaret Thatchers initiativ som UK MET Office (brittiska motsvarigheten till SMHI) satte upp Hadley Centre for Climate Prediction and Research 1990, som i sin tur tog fram mätdata som låg till grund för det nyetablerade IPCC. Under ledning av den brittiske klimatalarmisten John Houghton var det Hadley Centre som tillsatte de första författarna till IPCC:s första rapport. Dessa pionjärer satte agendan för den klimatalarmistiska tonen inom IPCC.

I Sverige passade även Olof Palme, precis som Margaret Thatcher, på att bygga ut kärnkraften på 1970- till 1980-talen. Dessutom ökade den svenska regeringen skatten på drivmedel; än idag är regeringens skatt på koldioxid tre gånger högre än vad som är vetenskapligt motiverat. År 2005 instiftade Göran Perssons regering en plan för ett oljefritt Sverige år 2020 – och som ett argument nämns den globala uppvärmingen. Även ARC (African Risk Capacity) och SIDA använder klimathotet som ett argument för ökade transfereringar till U-länder.

Det finns alltså flera nationella politiska initiativ med klimathotet som grund. Som om det inte räckte med det finns dessutom flera internationella initiativ – och i bakgrunden finns planerna på en världsregering med en uttalat odemokratisk och teknokratisk agenda.

Låt oss börja med att granska Romklubben (Club di Roma), som är en tankesmedja som engagerar sig i internationella frågor. Romklubben blev framför allt känd för sin skrift ”Tillväxtens Gränser” som lade fram argument för att jordens tillgångar inte räcker till för den ekonomiska tillväxten på grund av den snabba befolkningstillväxten. Boken fick kritik för att brista i vetenskaplighet samt förespråka nymalthusianism, som väsentligen står för antaganden om att en konstant befolkningsökning leder till tilltagande miljöförstöring, brist på naturresurser, mänskliga umbäranden och förtida död.

Romklubbens företrädare Carrol Louis Wilson, samordnare av rapporterna SCEP (Study of Critical Environmental Problems) och SMIC (Study of Mans Impact on the Climate), samt atmosfärforskaren Walter Orr Roberts (Aspen Institute) varnade dessutom tidigt för klimathotet. I Jacob Nordangårds granskning av Romklubben står det:

”Romklubbens lösningar var elitistiska och byggde på ett globalt förvaltarskap av planeten. Tongivande medlemmar har allt sedan grundandet varit djupt förankrade i nödvändigheten av en världsfederation. I Mankind at the Turning Point föreskrevs en värld uppdelad i tio regioner. De såg på människan som ett problem, att vi var för många och att vår närvaro var en skada för planetens välmående. Där togs ingen hänsyn till människans uppfinningsrikedom och skapande förmågor. Istället var det en ytterst negativ syn som avtecknade sig. Människans ekologiska avtryck var tvunget att reduceras och kontrolleras av vetenskaplig expertis. Demokratin sågs inte heller som ideal för att hantera den nödvändiga omställningen.”

På ett möte med Romklubben i Saltsjöbaden 1978 sade medlemmen Rennie Whitehead följande:

”As ministers, we have received a great deal of information, forecasts and the results of analysis. What is lacking is political decision. Most politicians are aware of the nature of the problems, but no decisions are taken. Why? The man in the street is not prepared to make sacrifices and the politician will not fight this attitude – indeed he cannot without risking his political life. Sacrifice is against trade union principles. There are two possible approaches: One is to try to build up an ethic which substitutes satisfaction for material reward. The other is to frighten people to the point where they will make sacrifices in order to avoid catastrophe. Both methods must be attempted.”

Ett liknande budskap hade några år tidigare framförts på World Future Societys konferens ”The Next 25 Years: Crisis & Opportunity”. Med andra ord: skräm världens medborgare till lydnad.

Det finns dessutom en svensk koppling till Romklubben: kristdemokraten Anders Wijkman är sedan 2012 ordförande i Romklubben. Samme Wijkman är dessutom medlem av föreningen Global Challenges Foundation som har sitt säte i Stockholm. Så vad vill då Global Challenges Foundation åstadkomma? På deras hemsida finns följande manifest:

“Global Governance is a concept used to describe forms of world governance and cooperation. There is great agreement today that the global institutions that have been established to handle transnational risks – primarily the UN and its organisations – are unable to handle the threats in a satisfactory manner. On the contrary, many of the greatest global risks increase from year to year. The world is in urgent need of a new, better global governance model that could reduce, and preferably eliminate the greatest global risks in a rational, effective and equitable way.

The Global Challenges Foundation wants to promote research, debate and proposals regarding how to handle the greatest global risks in order to secure the survival and welfare of humanity.”

Sammanfattningsvis vill Global Challenges Foundation ersätta de demokratiska nationerna samt FN:s organisationer med ”world governance”, det vill säga en världsregering. Närmare Den Nya Världsordningen (New World Order) är det svårt att komma i praktiken.

Som om det inte räckte med Anders Wijkman finns det fler svenskar i denna organisation med tveksamma odemokratiska förtecken: i styrelsen för Global Challenges Foundation sitter bland andra Johan Rockström, Fjärde AP-fondens vd Mats Andersson, Folke Tersman och tidigare även utrikesminister Margot Wallström.

Med tanke på att Global Challenges Foundation vill ersätta den suveräna nationens Sveriges styrelseskick tangerar deras agenda högförräderi. I Sverige styrs straffet för högförräderi av 19 kapitlet 1 § brottsbalken:

”Den som, med uppsåt att riket eller del därav skall, med våldsamma eller eljest lagstridiga medel eller med utländskt bistånd, läggas under främmande makt eller bringas i beroende av sådan makt eller att del av riket skall sålunda lösryckas, företager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande, dömes för högförräderi till fängelse i tio år eller på livstid eller, om faran var ringa, i lägst fyra och högst tio år.”

Styrelsemedlemmarna i Global Challenges Foundation kommer alltså undan straffet för högförräderi eftersom syftet inte är att lägga Sverige under främmande makts välde. Men det faktum att Margot Wallström, Anders Wijkman och Johan Rockström är eller har varit verksamma i en organisation som vill införa ”global governance” med en odemokratisk agenda är ytterst anmärkningsvärt och borde förtjäna såväl en politisk som medial granskning av dessa personer.

Johan Rockström, som alltså är en av styrelsemedlemmarna i Global Challenges Foundation, är inte ens klimatforskare utan agronom. Trots sin bristfälliga bakgrund inom klimatforskningen har han dock vid flera tillfällen varnat för konsekvenserna av den globala uppvärmningen. Vidare är Johan Rockström medlem i regeringens delegation för Agenda 2030.

Agenda 2030 är FN:s överstatliga program som kommer att verkställas med början av 2016. Regeringens arbete med detta ska ska ledas av civilminister Ardalan Shekarabi (S). I praktiken innebär Agenda 2030 att alla medlemsländer måste stå för livslång omsorg om alla världsmedborgare, oavsett kön, ras, migrationsstatus, utbildning, etc. Med andra ord ska rika länder som Sverige anse sig skyldiga att ta emot ett obegränsat antal flyktingar och dela på välfärden och levnadsstandarden med alla som tar sig till landet.

Peter Krabbe skriver om Agenda 2030 på sin blogg:

”I artikel 45 åläggs de nationella parlamenten att genom egen lagstiftning och budgetarbete arbeta för genomförandet av ‘the effective implementation of our commitments’. De nationella regeringarna skall alltså vara direkt underställda FN:s överhöghet och kommer att kunna jämföras med en kommunstyrelse i fortsättningen. Detta betonas också i artikel 47, där det fastläggs att de nationella regeringarna har ansvaret för genomförandet av Agendan, medan övervakningen av att så sker skall utövas av FN:s generalförsamling genom Det Högsta Politiska Rådet (The High Level Political Forum) och något man kallar ’The Economic and Social Council’.

FN:s Economic and Social Council finansieras till viss del av banker som kontrolleras av globalisterna Soros, Rotschild och medlemmar i Bilderberggruppen. Den konspiratoriskt lagde kan alltså tolka FN:s vision med Agenda 2030 som att FN ska kontrollera en världsregering, ett socialistiskt system utan kapitalism, en värld utan fattigdom och krig och full kontroll över klimatförändringar samt fri migration i en värld utan gränser. Agenda 2030 kan tolkas som implementationen av den Nya Världsordningen.

Svenska politiker som har deltagit i arbetet med Agenda 2030 är förutom Ardalan Shekarabi: Åsa Romson, Margot Wallström, Stefan Löfven och Isabella Lövin. Just Isabella Lövin kommenterar i september 2015 entusiastiskt regeringens aktiva deltagande på toppmötet för Agenda 2030:

”Statsminister Stefan Löfven, klimat- och miljöminister, vice statsminister Åsa Romson, utrikesminister Margot Wallström och minister för internationellt utvecklingssamarbete Isabella Lövin deltar vid det historiska toppmötet för antagandet av 2030-agendan för hållbar utveckling. Sverige har varit mycket aktiv i förhandlingarna och kommer att vara lika engagerade i genomförandet av agendan – både nationellt och internationellt.”

Möjligtvis är Agenda 2030 förklaringen till att Miljöpartiet vill engagera sig mer ”politiskt internationellt” efter bakslagen med islamistskandalerna på hemmaplan. Med tanke på att så många högprofilerade politiker i regeringen är engagerade i Agenda 2030, som har en dold odemokratiskt agenda, är det återigen anmärkningsvärt att detta inte granskas närmare av media.

Som synes finns det påfallande många svenskar i Romklubben, Global Challenges Foundation och Agenda 2030. Det starka svenska engagemanget i klimatfrågan påminner om Sveriges extrema invandringspolitik som tog ända med förskräckelse med asylkrisen hösten 2015. Det finns även likheter mellan hur invandringsproblemen mörklades under årtionden och hur dessa klimatorganisationer inte granskas av media.

Det finns dock ännu fler portalfigurer med politiska ambitioner kopplade till den globala uppvärmningen. Klimatalarmisten Hans Joakim Schellnhuber, vetenskaplig ledare för Tyndall Centre for Climate Change Research i Norwich, nöjde sig inte med IPCC:s rapport utan började år 2005 samarbeta med den brittiska psykoanalytikern David Wasdell för att förstärka budskapet om klimathotet. Samarbetet mynnade 2012 ut i Världsbankens rapport “Turn down the Heat- Why a 4 degree warmer world must be avoided”. Denna rapport har fått kritik för att vara ovetenskaplig. Däremot finns det mycket pengar att hämta inom ramen för klimathotet eftersom Världsbanken satsar 28% av investeringarna på klimatåtgärder.

Även Christiana Figueres, som är sekreterare för FN:s konvention för klimatförändringar, har hävdat att världens kapitalistiska system måste ses över på grund av den globala uppvärmningen. I samband med klimatavtalet i Paris 2015 sade hon:

”This is the first time in the history of mankind that we are setting ourselves the task of intentionally, within a defined period of time, to change the economic development model that has been reigning for at least 150 years, since the Industrial Revolution. […] This is probably the most difficult task we have ever given ourselves, which is to intentionally transform the economic development model for the first time in human history.”

Vilket ekonomiskt system Figueres vill ersätta kapitalismen med framgår inte, men en ledtråd är att hon även har hävdat att Kinas kommunistiska system är mest effektivt för att bekämpa klimathotet.

Även den franske filosofen George Monbieut har förespråkat en världsregering som ska hantera de globala problem som finns med klimathotet.

Det finns med andra ord ett flertal internationella, ekonomiska, politiska och filosofiska initiativ till att introducera ett överstatligt styre med bäring på den globala uppvärmningen. Men är det verkligen rätt väg att gå?

Låt oss återkomma till Margaret Thatcher som inledde klimatalarmismen 1988. På senare år kom Thatcher fram till att klimathotet var överdrivet, och 2002 sade hon:

“The doomsters’ favourite subject today is climate change. This has a number of attractions for them. First, the science is extremely obscure so they cannot easily be proved wrong. Second, we all have ideas about the weather: traditionally, the English on first acquaintance talk of little else. Third, since clearly no plan to alter climate could be considered on anything but a global scale, it provides a marvellous excuse for worldwide, supra-national socialism. All this suggests a degree of calculation. Yet perhaps that is to miss half the point. Rather, as it was said of Hamlet that there was method in his madness, so one feels that in the case of some of the gloomier alarmists there is a large amount of madness in their method.”

Även Thatchers medhjälpare Lord Monckton har kommit på andra tankar och har på ålderns höst konverterat till att bli klimatskeptiker.

Det är ganska anmärkningsvärt att en temperaturökning på några tiondels grader ska leda till anspråk på en odemokratisk överstatlig världsregering. Märk väl att det restes krav på en världsregering på 1970-talet när det tvärtom larmades om global nedkylning. Intresset för att instifta odemokratiska överstatliga system tycks vara lika stort, oavsett om den globala temperaturen går ner som på 1970-talet eller upp som på 2000-talet.

Det råder för närvarande i det närmaste konsensus om att jordens medeltemperatur stiger – och givetvis måste problemet adresseras – men man bör vara ytterst restriktiv med att underminera demokratiskt styrda nationer i ett försök att kontrollera denna temperaturökning. Alternativa styrelseskick som är odemokratiska och gör anspråk på att kontrollera hela eller stora delar av världen har aldrig visat sig fungera i praktiken; Sovjetunionens kollaps är ett bra tecken på ett sådant misslyckat projekt. Samarbetet för att komma tillrätta med klimatförändringarna måste alltså ske mellan suveräna nationer med de demokratiska styrelseskicken intakta.

Bakgrunden till den här artikelserien om klimatskeptikerna är ett försök att skapa en bättre balans i klimatdebatten. Idag domineras massmedia i det närmaste totalt av klimatalarmisternas uppgifter, så om man vill ta del av deras budskap kan man med fördel vända sig till godtycklig tidning eller TV-kanal. Syftet med denna artikelserie är alltså att skapa en motvikt till massmedias ensidiga reportage om klimathotet. Projekt Morpheus har ingen ståndpunkt vad de faktiska konsekvenserna av klimatförändringarna kan leda till – helt enkelt därför att ingen vet hur klimatet kommer att utvecklas i framtiden. Däremot står den här bloggen för yttrandefrihet, en öppen debatt, ett självständigt tänkande och en uppmaning till att söka oberoende information om klimatfrågan. Hela denna artikelserie har skrivits på ideell basis, utan någon som helst sponsring eller bidrag från någon organisation.

I de kommande inläggen kommer granskningar av IPCC, hur klimatskeptiker avskedas eller blir utfrysta, samt vilka ekonomiska drivkrafter som ligger bakom klimatfrågan.

3 reaktioner på ”Klimatskeptikerna:
Hur klimathotet utnyttjas politiskt

  1. Varför är det ingen som nämner att marken du står på flyttar sig 15 meter söderut varje år ? Det kommer att märkas för eller senare i temperaturutjämning .

    1. Va?? Jag tror att du snackar om plattektonik dvs att kontinenterna rör sig i förhållande till varann. Nu är det ju inte frågan om 15 meter om året utan 3-5 cm! En viss skillnad alltså! Angående den s.k globala uppvärmningen så beror den nog till 90% på solens aktivitet och således ingenting vi kan påverka.

  2. I Miljöaktuellt 2012-11-06 kunde man läsa: “Johan Rockström berättar också om NASA-forskaren James Hansens senaste rön om det globala väderläget som visar att riskerna för extremväder ökat mångfaldig de senaste 60 åren. Slutsatsen är att klimatförändringen sker otroligt mycket snabbare än vad forskningen tidigare antagit. Så sent som för fem år sedan förutspådde forskningen höjda risknivåer för extremväder år 2050. De risknivåer man för fem år sedan väntade sig se 2050 har man nu redan nått – år 2011. Stormar av typen Sandy var förr något som inträffade vart hundrade år. Nu kan vi räkna med liknande stormar vart annat eller vart tredje år.”

    Jag “samlar” på stormar och har lagt in samtliga stormar över Atlanten sedan 1851 i Excel. Då är det lätt att jämföra Johan Rockströms utsaga med verkligheten. Och det visar sig att från år 1900 så har Atlanten drabbats av 249 stormar av kategori 3-5, dvs. med vindstyrkor på 100 till 165 knop. Sandy var av kategori 2 med sina 95 knop och kommer alltså på delad 250:e plats. Lägger man ihop alla stormar av kategori 2-5, så visar det sig att från år 1900 så har Atlanten drabbats av 3,66 stormar per år och inte en på hundra år. Och lägger vi till Stilla Oceanens ännu kraftigare stormar med styrkor på upp till 185 knop, så framstår Johan Rockströms påstående som helt verklighetsfrämmande. Vad mera är så var 2012, det år då Sandy drabbade New York, relativt lugnt med Sandys 95 och Michaels 100 knop. Och ännu lugnare var det 2013 då den kraftigaste stormen endast mätte 75 knop. Fullständigt unikt sedan år 1900.

    Jag skrev till Johan Rockström och frågade hur han kunde komma så långt från verkligheten. Inget svar. Jag påminde. Inget svar. Då skrev jag till hans institution Stockholms Resilience Centre och frågade om inte Stockholms Universitet har någon etisk nämnd som kan jämföra Rockströms utsagor med verkligheten. Dagen efter fick jag mail. Från Johan Rockström. Han förklarade att reportern (Jon Röhne) missuppfattat en föreläsning. Jag svarade att det naturligtvis måste vara omöjligt för en reporter att missuppfatta så till den milda grad. Hur skulle i så fall resten av åhörarna förstått vad det handlade om. Dessutom hade det inte kommit någon dementi. Jag passade på att fråga vilka tecken på klimatförändring som fanns. Johan svarade med en utredning från just James Hansen. Då berättade jag att James Hansen mig veterligen aldrig haft rätt i sina prognoser. Och att han dessutom är kommunist med en märklig inställning till mänskligheten. Det finns en författare (kommunist) som heter Keith Farnish. I sin bok A Matter of Scale skriver han bland annat: “Det enda sättet att förhindra en global kollaps och på så sätt garantera mänsklighetens överlevnad är att utplåna den Industriella Civilisationen från världen. Vi måste ta bort alla betande husdjur, jämna alla städer med marken, spränga vattendammar och stänga hela den växthusgasgutsläppande maskinen.” Och James Hansen säger: “Keith Farnish har helt rätt: tiden är praktiskt taget ute och det är `systemet` som är problemet. Keith Farnish´bok finns här: http://ia700406.us.archive.org/27/items/AMatterOfScale/AMatterOfScale-FullText_final.pdf

    När jag berättade detta slutade Rockström referera till Hansen. Men hur jag än försökte, så lyckades jag inte få honom att berätta vad i naturen som påminde om klimatförändring. Bara utredningar. Att inte en enda prognos från “forskarna” har slagit in, bekymrade inte Johan Rockström.

    I samma nummer av Miljöaktuellt föreläste Rockström följande: “Jag tror att man i framtiden kommer att se just 2012 som ett avgörande år för klimatet. 2012 är förmodligen det första året då klimatet går över en så kallad “tipping point”, en tröskel där utvecklingen inte går att stoppa. Nu har Arktis is smält så mycket att det inte finns någon återvändo och då ljusa isytor förvandlas till mörka ytor så slutar solvärmen reflekteras ut från planeten.”

    Den 17/9 2012 sattes mycket riktigt nytt minimum för havsis i Arktis. Det kom att lyda på 3 369 730 kvadratkilometer. Men trots Rockströms varning för “tipping point” så hämtade sig isen och var redan i slutet av december i kapp 2011 års läge. Men kom det någon dementi från Rockström? Inte som jag sett.

    När det gäller Johan Rockström så var han och Anders Wijkman talare på en Rotarykonferens, ”Rotary Talks”. Om man hade frågor att ställa, så skulle dessa ställas skriftligen. I förväg alltså. Jag lämnade in inlägget som naturligtvis lämnats till talarna i förväg. När det var dags att svara på frågor så hade inte Johan Rockström tid, och när jag ställde frågan till Anders Wijkman så hänvisade han naturligtvis till Johan Rockström.

    När det gäller Miljöaktuellt så läste jag den på nätet tidigare. Och jag fick alltid in kommentarer. Men så togs den möjligheten bort och jag frågade en reporter om orsaken. Hon svarade att det var ”så mycket troll” i inläggen. Jag kan bara tyda ”troll” som sakliga inlägg som inte uppskattades av tidningen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *