Klimatskeptikerna:
Alarmism och rädsla

AlGore

Filmen ”En obekväm sanning” fick ett stort genomslag när den hade premiär 2006. Med en dystopisk dramaturgi visade Al Gore isbjörnar som hoppade mellan isflak, glaciärer som kalvade och en koldioxidkurva som ökade exponentiellt likt en hockeyklubba. Många som såg filmen förfärades över utvecklingen av den globala uppvärmningen – och till stor del är allmänheten fortfarande lika bekymrad. Med facit i hand har de flesta av Al Gores profetior inte inträffat. Istället har hans film blivit en symbol för klimatalarmismen.

När Al Gore visade sin film ”En obekväm sanning” år 2006 höjde han ett varningens finger och deklarerade allvarligt att ”om mänskligheten inte minskar sina utsläpp av växthusgaser radikalt de kommande tio åren kommer vi att nå punkten bortom all återvändo”. Vidare varnade Al Gore samma år i Washington Post för att jorden kommer att ”förvandlas till en stekpanna inom tio år”. I skrivande stund har det gått tio år sedan Al Gore kom med sin profetia. Och vad har hänt? Håller jorden på att gå under i ett eldhav? Nej, temperaturen har i princip inte stigit någonting de senaste tio åren. Sedan 1980 har den genomsnittliga temperaturen stigit med blygsamma 0,2°C. Al Gore hade alltså helt fel.

I en annan berömd scen i samma film visade Al Gore hur en isbjörn förvivlat hoppade mellan smältande isflak som tynade bort i ishavet. Moralkakan som publiken skulle tvingas svälja var att ”jordens bestånd av isbjörnar håller på att drunkna och dö ut på grund av den globala uppvärmningen”. Enligt Al Gore skulle nämligen 75% av havsisen i Arktis ha smält bort år 2014; med facit i hand vet vi att det inte blev så. Al Gore fick även helt fel på en punkt till: isbjörnsbeståndet har enligt IUCN/SSC Polar Bear Specialist Group ökat de senaste 50 åren från 5 000-10 000 till 20 000-25 000. Isbjörnar livnär sig nämligen på sälar – inte på polaris – och kan jaga alldeles utmärkt från klippor dit sälarna också tar sig.

Vidare har det funnits betydligt varmare perioder på jorden. De permanenta polarisarna etablerades redan för 50 miljoner år sedan då atmosfärens koldioxidhalt var långt högre än nu. För 6 000 år sedan var medeltemperaturen dessutom cirka 3 °C högre än nu – och på den tiden fanns polarisarna och Grönland kvar. Vidare gör IPCC bedömningen att Antarktis varken har uppvisat långsiktigt stigande medeltemperatur eller minskande istäcken under 1900-talet. I det inre av Antarktis pendlar medeltemperaturerna mellan –20 °C på sommaren och –50 ° på vintern, så det är helt enkelt för kallt för att isen ska kunna smälta bort på Sydpolen. Även om medeltemperaturen skulle öka med 4 °C kommer det att vara alldeles för kallt runt Antarktis för att all polaris ska smälta bort.

En annan tes Al Gore marknadsförde i sin film år 2006 var att ”haven ska stiga med 20 fot till inom den närmaste framtiden”. Det motsvarar en höjning av havsnivån av 6,2 meter. Även denna profetia har visat sig att komma på skam. Enligt NOAA (National Oceanic and Atmospheric Administration), som tolkar inkommande data från satelliter och ARGO-bojar, stiger havet dock bara med 1,6 mm/år ±0,8 – vilket blir cirka 14 cm till år 2100. En av världens främsta experter inom geologi, professor Nils-Axel Mörner, har gått ett steg längre och hävdar att havsnivåerna inte stiger alls. Om det är någon som fortfarande tvivlar på vem som har rätt är det bara att gå ner till havet och titta efter. Har havsnivån verkligen stigit så dramatiskt som Al Gore förutspådde för tio år sedan?

Dessutom varnade Al Gore med ett indignerat moraliserande tonfall om hur Himalayas glaciärer håller på att smälta bort, vilket kommer att leda till att vattenförsörjningen för Himalayas befolkning hotas. Al Gore undvek dock sorgfälligt att förtälja att dessa samhällen snarare hotas av vattenbrist på grund av en kraftigt ökad vattenförbrukning som har sin förklaring i befolkningsökning, konstbevattning, med mera. Vattenbristen i Himalaya är alltså oberoende av eventuella klimatförändringar.

I en annan berömd scen visade Al Gore den ökända ”hockeyklubban” som symboliserade hur jordens koldioxidhalt och medeltemperatur skulle öka radikalt de kommande decennierna. Steve McIntyre ifrågasatte dock ”hockeyklubbans” relevans och hans forskarteam kunde i ett senare skede påvisa att temperaturökningen inte var så dramatisk som Al Gore demonstrerade i filmen. McIntyres kritik av ”hockeyklubban” ledde till USA:s kongress år 2006 tillsatte en kommission under ledning av statistikern Wegman. Resultatet av Wegmankommissionens rapport blev att de kunde reproducera McIntyres mätserier. Däremot fick de inga mätserier eller beräkningsmetoder av Mann som låg bakom ”hockeyklubban” och därmed dödförklarades denna teori.

Alla tveksamheter i Al Gores film ledde till att en engelsk domstol förbjöd visningen av filmen i brittiska skolor om inte nio fel rättades till i en lärarhandledning som måste redovisas. Ytterst få av överdrifterna i Al Gores film har redovisats, dementerats eller korrigerats i svenska media. Istället har filmens publik fortfarande drunknande isbjörnar, smältande glaciärer och ”hockeyklubban” på näthinnan.

Al Gore är dock långt ifrån den förste klimatalarmisten: forskaren James Hansen debuterade som alarmist redan på 1980-talet. I en tidningsintervju 1986 förklarade han att den globala årsmedeltemperaturen skulle höjas 1–2 °C under 2000-talets första decennium. Inför ett vittnesmål inför USA:s kongress modifierade han prognosen till en temperaturhöjning på 0,4 °C per decennium. Dessa profetior ledde till att Hansen blev klimatalarmismens okrönte fader.

Andra kända klimatalarmister är Michael Mann, som har den tvivelaktiga meriten att upptäcka ”hockeyklubban”, och CRU:s chef Phil Jones som var insyltad i Climategate då flera mail om manipulerade mätdata läckte ut till media. Även miljöbiologen och klimatologen Stephen Schneider, som är en av IPCC:s grundare 1988, har kommit ut som alarmist. I ett citat har Schneider sagt:

”To capture the public’s imagination […] we have to offer up scary scenarios, make simplified dramatic statements and make little mention of any doubts we might have. Each of us has to decide what is the right balance between being effective and being honest.”

Inför 2009 års klimatmöte i Köpenhamn förklarade han i en intervju att det inte finns någon objektiv vetenskap och betecknade sig själv som aktivist, vilket är en tveksam inställning för en forskare.

Men snön som smälter på Kilimanjaros topp då? Det finns ju tydliga bildbevis i Mark Lynas böcker på hur glaciären smälter bort! Har inte det något att göra med den globala uppvärmningen att göra då? Enligt professor Nils-Axel Mörner är svaret är nej. Mörner kommenterar fenomenet med den smältande isen så här:

”En glaciär som Kilimanjaros, som ligger vid ekvatorn, smälter bara på grund av avskogning. Vid foten av Kilimanjaro fanns det en regnskog; från regnskogen kom det fukt, av fukten bildades det snö, och av snön blev det is. Nu har de huggit ner regnskogen och i stället för fukt det kommer det värme; värmen smälter snön, och det finns ingen mer snö för att generera isen. Det är väldigt enkelt, men det har ingenting med temperaturen att göra. Det beror bara på beteendet av människorna som bor kring berget.”

Vad har då Johan Rockström att säga om klimathotet? Han är professor i miljövetenskap vid Stockholms Universitet, är chef för Stockholm Resilience Center, har varit chef för Stockholm Environment Institute och utsågs till Miljömäktigast i Sverige år 2012 och 2013. Han har i flera intervjuer hävdat att ”undergången är nära”. I denna artikel i Filter står det bland annat:

”Johan Rockström går ut hårt. Han säger att vi med väldigt stor sannolikhet redan med dagens nivå av växthusgaser i atmosfären kommer att nå över två graders global uppvärmning. Och han berättar att vissa glaciärer på Antarktis nu obönhörligen slirar ner i havet och att vi med ‘väldigt stor sannolikhet’ står inför en höjning av havsytan på två meter vid seklets slut.”

En sådan fixstjärna inom miljörörelsen som gör så tvärsäkra uttalanden om klimathotet måste väl ändå vara expert på den globala uppvärmningen? Den bistra sanningen är att Johan Rockström inte alls är någon expert på meteorologi. Han är agronom och utbildad vid Sveriges Lantbruksuniversitet. Medan riktiga världsledande experter på meterologi som Richard Lindzen och Lennart Bengtsson hävdar att klimathotet är överdrivet, sitter agronom Rockström och skrämmer upp journalister och läsare om den globala uppvärmningens förödande implikationer.

Det finns fler oegentligheter som omgärdar Rockströms alarmistiska budskap. I Miljöaktuellt 2012-11-06 står det:

“Johan Rockström berättar också om NASA-forskaren James Hansens senaste rön om det globala väderläget som visar att riskerna för extremväder ökat mångfaldig de senaste 60 åren. Slutsatsen är att klimatförändringen sker otroligt mycket snabbare än vad forskningen tidigare antagit. Så sent som för fem år sedan förutspådde forskningen höjda risknivåer för extremväder år 2050. De risknivåer man för fem år sedan väntade sig se 2050 har man nu redan nått – år 2011. Stormar av typen Sandy var förr något som inträffade vart hundrade år. Nu kan vi räkna med liknande stormar vart annat eller vart tredje år.”

Dock har såväl IPCC som NIPCC kommit fram till att den globala uppvärmningen på 1900-talet inte har lett till några fler stormar eller orkaner. Tvärtom har IPCC redovisat statistiskt säkerställda samband om att vindstyrkorna i nordatlantiska orkaner har minskat under senare hälften av 1900-talet.

I samma nummer av Miljöaktuellt uttalar sig Rockström vidare:

“Jag tror att man i framtiden kommer att se just 2012 som ett avgörande år för klimatet. 2012 är förmodligen det första året då klimatet går över en så kallad ‘tipping point’, en tröskel där utvecklingen inte går att stoppa. Nu har Arktis is smält så mycket att det inte finns någon återvändo och då ljusa isytor förvandlas till mörka ytor så slutar solvärmen reflekteras ut från planeten.”

I september 2012 sattes ett nytt minimum för havsis i Arktis – men trots Rockströms varning för “tipping point” återhämtade sig polarisen och var i slutet av december tillbaka i nivå med 2011 års läge.

För detta beteende, som gränsar till det oärliga, har Rockström fått utstå hård kritik inom klimatskeptiska kretsar och på klimatalternativa bloggar som Klimatupplysningen. Dock får han stå oemotsagd i de flesta etablerade medier – och korrigeringar eller dementier lyser med sin frånvaro.

Trots alla oegentligheter, överdrifter och missvisande profetior om den globala uppvärmningen fortsätter media att basunera ut ett starkt vinklat budskap om hur katastrofalt klimathotet är. Denna onyanserade och negativa rapportering har fått till följd att en stor del av befolkningen lider av ”klimatångest”. I denna artikel i Dagens Nyheter står det:

”Nio av tio svenskar, 89 procent, tror att smältande glaciärer och and­ra klimatförändringar vi ser är, eller troligtvis är, orsakade av mänsklig aktivitet. Och fler än var tredje, 37 procent, har känt klimatångest.

Ungefär var tredje, 35 procent, uppger att deras oro för klimatet har ökat jämfört med för fem år sedan. Bland det som oroar mest finns fler stormar och extremväder, 41 procent, stigande havsyta, 27 procent, och smältande glaciärer, 25 procent.”

Med tanke på att klimathotet är starkt överdrivet enligt flera världsledande experter kan man ifrågasätta medias ensidiga och hårdvinklade budskap. Vad är vitsen med att skrämma upp folk med global uppvärmning nu, på samma sätt som media försökte skrämma upp befolkningen med global nedkylning på 1970-talet? Uppenbarligen finns det en stor symbolik i klimatvariationer som har en förmåga att sätta skräck i folk.

Värt att notera är att man kan kontrollera folk genom rädsla. På medeltiden skrämde kyrkan de förtappade själarna med skärselden om de inte var goda kristna; förr i tiden skrämde föräldrar sina barn med trollen, vargen eller näcken; inom islam hotar flera imamer med olika repressalier om muslimerna inte är följer Koranen och sharialagarna; i flera destruktiva sekter hotas och skräms medlemmarna till lojalitet mot gruppen och ledaren.

Det hårdvinklade budskap som omgärdar klimathotet bär drag av den retorik som används i religiösa samfund, på medeltiden eller i olika sekter. I dagens sekulariserade och upplysta västvärld råder dock brist på skräck för Djävulen helvetet och tron på Gud i himlen. Istället har klimatalarmister som Al Gore, Johan Rockström, Mark Lynas, Phil Jones, Michael Mann, James Hansen och Andreas Malm kunnat kliva in på den globala arenan som vår tids profeter.

Bakgrunden till den här artikelserien om klimatskeptikerna är ett försök att skapa en bättre balans i klimatdebatten. Idag domineras massmedia i det närmaste totalt av klimatalarmisternas uppgifter, så om man vill ta del av deras budskap kan man med fördel vända sig till godtycklig tidning eller TV-kanal. Syftet med denna artikelserie är alltså att skapa en motvikt till massmedias ensidiga reportage om klimathotet. Projekt Morpheus har ingen ståndpunkt vad de faktiska konsekvenserna av klimatförändringarna kan leda till – helt enkelt därför att ingen vet hur klimatet kommer att utvecklas i framtiden. Däremot står den här bloggen för yttrandefrihet, en öppen debatt, ett självständigt tänkande och en uppmaning till att söka oberoende information om klimatfrågan. Hela denna artikelserie har skrivits på ideell basis, utan någon som helst sponsring eller bidrag från någon organisation.

I de kommande inläggen kommer granskningar av IPCC, hur klimatskeptiker avskedas eller blir utfrysta, samt vilka politiska och ekonomiska drivkrafter som ligger bakom klimatfrågan.

En reaktion på “Klimatskeptikerna:
Alarmism och rädsla”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *