En resa mot finansvärldens innersta

financial-district

Under två år intervjuade den holländske journalisten Joris Luyendijk tvåhundra personer i London Citys finansdistrikt. Med tiden fick han en unik inblick i bankvärlden och kom till flera insikter om riskerna med det nuvarande finansiella systemet. Sina erfarenheter dokumenterade han i boken ”Simma Med Hajar – En Resa Mot Finansvärldens Innersta” som kom ut 2015. Den här artikeln är en sammanfattning av de slutsatser och insikter Luyendijk kom fram till.

Boken inleds med en metafor. Föreställ dig att du sitter på ett flygplan. Allt är frid och fröjd, flygvärdinnan har bjudit på något att dricka och du funderar på om du ska titta på en film eller läsa den medhavda boken. Du blickar ut genom fönsterrutan mot solnedgången – och upptäcker plötsligt att det slår ut en eldstråle från en av jetmotorerna. Du kallar på flygvärdinnan, men hon försäkrar dig att det är ett mindre tekniskt fel som precis har rättats till. Hon verkar övertygande, men du ålar dig ändå förbi medpassagererna och tar dig ut i mittgången. Flygvärdinnorna försöker stoppa dig och ber dig att återvända till din plats. Trots deras protester lyckas du ta dig fram till cockpiten och försöker öppna dörren. När du har fått upp dörren visar det sig att ingen sitter där.

Hur kan det ha blivit så? Luyendijks slutsats är att finansvärlden har blivit så komplex att det inte finns någon som har en övergripande bild av hela systemet. London City sysselsätter idag mellan 250.000 och 300.000 personer som arbetar på försäkringsbolag, kapitalförvaltare, affärsbanker, investmentbanker och företagsmäklare som ägnar sig åt mergers and acquisitions och private equity. Runt denna kärnverksamhet kretsar revisorer, bankinspektörer och kreditanalytiker som betygsätter solvensen hos bankerna. Därtill kommer konsulter, finansjurister, headhunters och IT-företag. Så gigantisk och mångfacetterad är finansvärlden av idag.

Banksystemet har blivit så komplext att de verkställande direktörerna inte längre känner till verksamheten i detalj och de underliggande riskerna. Säljarna känner oftast inte heller till innebörden i alla komplexa finansiella produkter de säljer – och än mindre gör kunderna det. Revisorerna får inte full insikt i bankernas investeringar, risktagande och produkter – delvis på grund av komplexiteten, delvis för att de är underbemannade i förhållande till bankernas personalstyrkor. Dessutom är IT-systemen ofta ett lapptäcke av integrerade system efter olika uppköp och sammanslagningar, vilket innebär dålig kvalitet, driftsäkerhet och användarvänlighet.

Ingen av de intervjuade ansåg sig ha något med finanskraschen 2008 att göra. ”Jag gjorde bara mitt jobb” eller ”kraschen inträffade någon annanstans” var vanliga kommentarer bland de som intervjuades. Det finns alltså inte någon grupp illvilliga cigarrökande bankchefer som sitter i ett rum och konspirerar om nästa finanskrasch. Risken för nästa finansiella kris ligger snarare i det komplexa, svårgreppbara, gigantiska bankväsendet och bristen på personligt ansvar.

Ett fundamentalt problem är att storbankerna har tillåtits växa sig så stora genom olika uppköp (acquisitions) och fusioner (mergers). Fram till 1980-talet fanns det betydligt fler och mindre banker, och bankdirektörerna var ofta även ägare och direkt ansvariga för bankernas kapital. De senaste tjugo årens sammanslagningar har lett till cirka 30 multinationella universella storbanker som är ”too big to fail”. Listan över sådana systemkritiska finansiella institutioner innehåller bland andra Bank Of America, Bank Of China, Barclays, Citigroup, Commerzbank, Credit Suisse, Deutsche Bank, Goldman Sachs, JPMorgan Chase, Nordea och UBS. De fem-sex största amerikanska bankerna fortsätter att växa och koncentrationen av kapital ökar till dem. År 1998 hade de fem största amerikanska bankerna 30% av de samlade kapitalet, år 2011 hade det ökat till 47%. Vid slutet av 2012 hade dessa sex storbanker tillgångar på 9576 miljarder USD, vilket motsvarade 59% av USA:s samlade BNP. Om en eller flera av dessa banker skulle gå i konkurs skulle det medföra en kollaps av det finansiella systemet, därav begreppet ”too big to fail”.

Ett annat fenomen som har inträffat på grund av sammanslagningarna av flera affärsbanker, fondinstitut och investmentbanker är att verksamheter som borde hållas åtskilda helt plötsligt finns under samma tak. Mäklarna på en storbank som sköter ett företagsuppköp kan representera såväl köparen som säljaren, samtidigt som uppköpet finansieras av lån från samma bank. Riskerna för inside information är givetvis överhängande vid sådana affärer.

Även de finansiella produkterna har ökat i komplexitet. Det senaste decenniet har en uppsjö av ”strukturerade produkter” som mortgage-backed securities (MBS), asset-backed securities (ABS), collateralized mortgage obligations (CMO) och collateralized debt obligation (CDO) nått marknaden. I många fall har dessa produkter inte registrerats i ett centralt register som övervakningsmyndigheterna har tillgång till. För den insatte är dessa strukturerade produkter inte särskilt komplicerade, men ganska få vet vad de egentligen investerar i, eftersom lån och investeringar utförs i ett komplext nätverk mellan olika banker. Oftast vet inte ens bankledningen om de underliggande investeringarna och de risker de kan innebära. De flesta säljarna vet inte om det heller, och allra minst kunderna.

Den amerikanska subprime-krisen som inleddes 2007 och kulminerade 2008 berodde primärt på felaktiga värderingar av fastigheter. Dessa inkorrekta värderingar doldes till stor del av de CDO:er och MBS:er som såldes till bostadsköpare med låg kreditvärdighet. Dessa lån och strukturerade produkter gav till en början bankerna en attraktiv avkastning på grund av högre räntor på bolån; konsumenternas låga kreditvärdighet orsakade dock slutligen massiva problem med betalning av amorteringar och räntor. Flera stora finansinstitut kollapsade hösten 2008, varav Lehman Brothers konkurs blev mest kännbar, vilket ledde till betydande störningar i kreditflödet till företag och konsumenter och därefter till en allvarlig global recession.

En av personerna som intervjuades i boken var en bankdirektör som befann sig mitt i epicentrum under finanskraschen 2008. Han tittade ut på gatan och såg intet ont anande människor som var ute och handlade, cyklade eller promenerade. Själv var han medveten om att det finansiella systemet stod på yttersta randen till en kollaps. Han tog ut stora mängder kontanter, flyttade sina pengar från storbankernas strukturerade produkter till små sparbanker och köpte fysiskt guld; han ringde sina släktingar och tipsade dem att göra samma sak; han bad barnflickan evakuera barnen ut på landsbygden; han övervägde att skaffa vapen och han lät till och med sin fru läsa högt ur Bibeln via telefon. ”Det kändes som att leva under krigshot”, kommenterade han den upplevelsen.

Det fanns många orsaker till subprime-krisen, där analytikerna i efterhand har gett skulden till det komplexa systemet bestående av finansinstitut, tillsynsmyndigheter, kreditvärderingsinstitut, statlig bostadspolitik, konsumenter och de strukturerade produkterna. Men vänta ett tag, påminner inte det om det scenario som Luyendijk målar upp om den nuvarande finansvärlden? Har inte situationen förbättrats sedan 2008?

Luyendijk sökte svaret genom att intervjua en bankinspektör som var med under subprime-kraschen 2008. Inspektören bekräftade att finanskraschen 2008 berodde på det finansiella systemets komplexitet och individuella misstag snarare än en konspiratorisk agenda. Han berättade även att de invecklade finansiella produkterna spelade en central roll eftersom väldigt få vid en revision kunde redogöra för det egentliga innehållet. Vidare påpekade han att det finns cirka en miljon anställda i den brittiska finansbranschen mot femtusen inspektörer; det styrkeförhållandet gör det svårt för inspektörerna att kunna granska bankerna, deras produkter, investeringar och risker. ”Har branschen reparerats efter kraschen?” frågade Luyendijk. ”Det tror jag inte”, svarade inspektören.

Finansvärlden är en meritokrati och många i London Citys finansdistrikt tjänar vansinnigt mycket pengar. En ingångslön på 70.000 pund per år är ingen ovanlighet för en nyutexaminerad och nyanställd tjugofemåring. De något mer rutinerade i ”middle management” och ”back office” tjänar i genomsnitt mellan 100.000 och 200.000 pund per år. De flesta jobbar otroligt hårt, från tidigt på morgonen till sent på natten, dag efter dag. Många offrar både familj, barn och vänner för att kunna göra karriär inom bankvärlden och tjäna pengar. Mest tjänar de som kallar sig själva för ”masters of the universe”. Det är extremt tävlingsinriktade personer som har inflytande över universalbankernas investeringar i multinationella företag. Det är inte ovanligt att de tjänar miljontals pund per år.

En ”master of the universe” som är researchanalytiker på en av världens största banker berättade:

”Du anar inte vilket inflytande jag har och vilken prestige det för med sig. Om jag eller någon annan analytiker hos en storbank plötsligt bedömer ett företag annorlunda och istället för ’neutral’ säger ’köp’ så kan det hända att kursen stiger flera procent. Då har du gjort samtliga investerare, inklusive firmans VD, flera miljoner rikare.”

Däremot är de flesta anställda med ”zero job security”. Det innebär i praktiken att de inte har någon anställningstrygghet och kan få sparken med omedelbar verkan. Flera vittnade om hur de helt utan förvarning hade kallats upp till personalavdelningen. Under ett kort samtal informerades de om skälen för uppsägning eller hur banken behövde omorganiseras på grund av bristande lönsamhet. Mobilen, datorn och mailkontot spärrades omedelbart så att de inte skulle kunna sprida några uppgifter till konkurrenter eller blivande arbetsgivare.  Därefter fick de packa ihop sina privata tillhörigheter under övervakning av en väktare. De flesta som upplevde en sådan uppsägning beskrev det som en surrealistisk mardröm. Dock lyckades de flesta kort därpå hitta ett nytt jobb i finansbranschen, vilket är relativt lätt med tanke på den stora personalomsättningen.

De stora pengarna i samband med risken för att bli uppsagd leder även till ”zero loyalty”. Många anställda frestas att ta stora risker för att kunna göra stora klipp och dra in en stor bonus alternativt bli befordrade. Eftersom risken för att bli avskedad är så pass överhängande i vilket fall försöker många utnyttja situationen maximalt och blir därmed mer riskbenägna i dagens finansbransch. Det är ett beteende som inte var lika vanligt för tjugo-trettio år sedan då bankjobbet var en vanlig anställning och bankens chefer var mer återhållsamma med riskerna.

Kan man på politisk väg åstadkomma någon förändring för att minska riskerna med det finansiella systemet? Rejält höjda solvenskrav skulle kunna göra bankerna säkrare, men sådana initiativ har hittills torpederats av den globala banklobbyn. Luyendijk talade med några politiker om den saken, men eftersom bankvärlden är så globaliserad blir det svårt för ett enstaka lands politiker att fatta de obekväma besluten:

”Okej, anta att mitt land är ensamt om att ta finanssektorn i örat. I så fall flyttar banker och andra inrättningar utomlands och vi tappar vår röst vid runda bordet, men globalt sett förändras ingenting.”

Demokratiska nationalstater har alltså inte så stort inflytande över den globaliserade finansvärlden. En banktjänsteman gjorde dessutom följande betraktelse:

”Vänstern kräver solidaritet av samtliga landets invånare, alltså högre skatter för de rika så att man kan bistå mindre lyckligt lottade landsmän. Men solidaritet förutsätter samma nationella vi-känsla som vänstern är så allergisk mot, nationell identitet öppnar för chauvinism och nationalism och man hamnar i knät på högerextrema dårar. Visst är det ironiskt att postmodernister och gott om tänkare på vänsterkanten brukar understryka att nationell samhörighet är en ’konstruktion’, att traditioner är påfund och talet om ’folkkynne’ är fria fantasier? Nåväl, den globala eliten tänker i exakt samma banor.”

Detta citat av en person med god insyn i de storfinanserna ligger väl i linje med de globalistiska organisationernas strävan att underminera nationalstaterna till förmån för frihandel och öppna gränser.

Luyendijk landar i slutsatsen att ”ett demokratiskt styre är och förblir den bästa möjligheten för vanliga medborgare att ta tillbaka makten från finansvärlden; omvänt erbjuder den också sektorn själv den bästa möjligheten att reformera sig, innan det är för sent.” Dessa tankegångar ligger i linje med den brittiske filosofen Roger Scruton som också framhåller den demokratiska nationen som det främsta och mest beprövade styrelseskicket.

Finns det risk för en ny finanskrasch? Med tanke på hur komplex bankvärlden har blivit finns det förmodligen ingen som vet svaret. Men om man ska tro finansanalytikern Martin Armstrong ska det vara dags igen med start 2016, eftersom det var sju år sedan subprime-krisen ebbade ut 2009.

Några indikatorer på en kommande finanskris är nedgången på Shanghaibörsen och tilltagande problem i flera europeiska storbanker. Sommaren 2015 gick Shanghaibörsen ned med hisnande 30% under ett par veckor. Raset var extremt, men var isolerat till Kina med små spridningseffekter till den globala ekonomin. Under hösten 2015 aviserade dock Deutsche Bank en megaförlust på sex miljarder EUR, vilket har lett till att börskursen har gått ner 36% under 2016 och dess DCS (default credit swap) ökar exponentiellt. Även Credit Suisse har stora finansiella problem och gjorde en förlust på 5,8 miljarder USD medan börskursen gick ner 34%. Värt att notera är att båda dessa europeiska storbanker anses vara ”too big to fail” och förvärrade problem kan därmed få stora konsekvenser för den globala finansvärlden.

Så vem vet, kan detta vara förskalvet till nästa finanskris? Kanske det står just nu en panikslagen bankdirektör på sitt kontor i London City och får Bibeln uppläst av sin fru på telefon?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *