Blanda inte ihop äpplen och päron

ApplesPears

I helgen hölls ännu en Folkets Demonstration. Precis som förra gången hade talarna ingenting med några högerextrema rörelser att göra och majoriteten av publiken bestod mest av vanliga medborgare som är bekymrade över tillståndet i landet. Flera av talarna tog dessutom avstånd från högerextremism men möttes då av burop från de vänsterextremister som hade samlats för att störa den tillståndsgivna demonstrationen. Det här är ett typexempel på hur vänsterradikala människor har förlorat förmågan att skilja på vanliga medborgare som är försiktigt invandringskritiska med riktiga nazister och högerextremister.

Ständigt och jämt använder vänsterliberala medier pejorativa epitet som ”främlingsfientliga” och ”rasistiska” om folkligt valda sverigedemokrater och helt vanliga medborgare som uttrycker sin oro för invandringens konsekvenser på skolmöten och lagliga demonstrationer. Mona Sahlin har bland annat på felaktiga grunder anklagat de fredliga åskådarna och talarna på Folkets Demonstration för att vara en ”samling av våldsbejakande och våldsanvändande extrema högergrupper”.

På samma sätt får alternativmedia som Avpixlat och Fria Tider ständigt utstå nedsättande epitet som ”rasistiska hatsajter”, när dessa sajter egentligen bara rapporterar om vanliga nyheter – men utan politiskt korrekta filter. Längst i jakten på alternativmedia har Anders Lindberg på Aftonbladet gått, som egenmäktigt har utnämnt Avpixlat till ”den värsta hatsajten av dem alla”.

Historiestudenten Henrik Arnstad skräder inte heller orden när han likt en nutida Don Quijote ständigt anklagar Sverigedemokraterna för att vara ett ”rasistiskt och fascistiskt” parti.

Seriösa historiker och forskare har dock avfärdat anklagelserna om att Sverigedemokraterna skulle vara ett ”fascistiskt” parti. Sverigedemokraterna har dessutom störst andel judiska väljare, som attraheras av partiets restriktiva invandringspolitik eftersom de hotas av den växande antisemitismen bland den muslimska befolkningsgruppen. 

Utvecklingen är bekymmersam, eftersom denna smutskastning av Sverigedemokraterna, alternativmedia och vanliga bekymrade medborgare gör det svårare för allmänheten att urskilja de riktiga fascistiska, nazistiska eller rasistiska rörelserna och deras företrädare.

För det finns svenska nynazister som är organiserade i bland andra Svenska Motståndsrörelsen och sedan tidigare i numera nerlagda Svenskarnas Parti och Nationaldemokraterna. Dessutom finns det svenska högerextremister som slåss för den ultranationalistiska Azovbataljonen i Ukraina. På motsvarande sätt finns det webbsajter som Nordfront och Nationell.nu med antisemitiska, rasistiska och nazistiska budskap. Den högerextrema rörelsen är inte särskilt stor i Sverige, men den finns trots allt. Märkligt nog rapporterar massmedia inte särskilt mycket om dessa grupperingar inom Vit Makt-rörelsen, utan allmänheten lämnas att tro att det är alternativmedia och Sverigedemokraterna som utgör ”det stora rasistiska hotet”.

Det är dock centralt att kunna göra distinktionen mellan demokratiskt sinnade invandringskritiker å ena sidan och riktiga nynazister och fascister å andra sidan. Uppenbarligen saknar Henrik Arnstad, Mona Sahlin och Anders Lindberg den urskiljningsförmågan. Med sitt enögda synsätt begår de ett fatalt misstag: de borde rikta den kritiska udden mot de riktiga nynazisterna och istället ta en seriös politisk debatt med de demokratiskt sinnade och pålästa invandringskritikerna. Nu kvävs istället en sådan seriösa politisk debatt i sin linda av det politiskt korrekta etablissemanget, vilket i förlängningen är ett hot mot åsikts- och yttrandefriheten. I sin missriktade kamp mot de felaktigt utpekade ”fascisterna” beter sig vänsteretablissemanget just – fascistiskt.

Rakt motsatt förhållande råder för de islamistiska förbunden. I sin rädsla för att bli klassade som ”islamofober” och ”rasister” klarar de flesta vänsterliberala journalisterna inte av att skilja militanta islamister från sekulariserade muslimer. Däremot finns det flera sekulariserade muslimer som har börjat slå larm om hur radikala islamistiska organisationer har närmat sig den politiska eliten.

Kulturminister Alice Bah Kuhnke bjöd vid ett tillfälle in Fatima Doubakil från Muslimska Mänskliga Rättighetskommitén till Kulturdepartementet. Förmodligen handlade Bah Kuhnke i god tro, för hon missade uppenbarligen att Doubakil har kopplingar till islamistiska terrorister. Den liberale debattören Bawar Ismail skrev då på sin blogg:

”Samma Doubakil, och hennes organisation Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén, har en problematisk historia. 2010 bjöd Doubakil och MMRK in de terrordömda Munir Awad och Ali Berzengi för att hålla i en föreläsning. 2012 dömdes Awad till tolv års fängelse i Danmark för att ha planerat ett terrordåd mot Jyllands-Posten. Och Berzengi har tidigare dömts för att ha finansierat jihadister i Irak, samma jihadister som i dag utför folkmord och bedriver slaveri i Syrien/Irak. Två personer som delade Daesh sjuka, våldsamma, avskyvärda syn på världen.”

På motsvarande sätt har Miljöpartiet utsett Mehmet Kaplan till bostadsminister, trots att han har kopplingar till islamistiska rörelser som Charta 2008, terroristen Said Arif och radikala islamister som Amanj Aziz, Bilal Philips och Rashid Musa. Vidare var Abdirizak Waberi, som förespråkar att sharialagar ska införas i Sverige, moderat riksdagsledamot 2010-2014 och satt till och med i försvarsutskottet.

Nalin Pekgul har också slagit larm om hur islamisterna håller på att infiltrera det politiska systemet. I Magasinet Neo står det:

”Nalin Pekgul beskriver hur islamister i svenska förorter växer sig starkare, och samtidigt vinner insteg i de politiska partierna. Partierna är inte enbart naiva, menar hon, utan också alltmer intresserade av att hitta fler röster. Men röstfiske i dessa grupper kan vara farligt.”

Vänsterliberal media har till viss del misslyckats med att göra distinktionen mellan islamistiska grupper som kan utgöra ett hot mot samhället och sekulariserade muslimer. På samma sätt som vanliga medborgare på Folkets Demonstration utpekas som ”fascister” kan betydligt mer fascistiska islamister flyga under radarn eftersom många journalister inte klarar av eller vågar att göra mer avancerade analyser och distinktioner.

Slutligen har vi vänsterextremisterna. Även här har vänsterliberal media ett problem, eftersom journalistkåren till större delen röstar på rödgröna partier. Dessutom har journalistkåren till viss del infiltrerats av vänsterextremister och radikalfeminister som Kakan Hermansson, Ametist Azordegan och My Vingren. Vänsterextremisterna dessutom har satt i system att hota borgerliga politiker och journalister. Flera liberalkonservativa journalister och politiker vittnar om hur de har blivit utsatta för hat och hot från våldsvänstern.

Följden har blivit att autonoma grupper som Anti-Fascistisk Aktion och Revolutionära Fronten inte granskas på motsvarande sätt som högerextrema grupper, trots att de vänsterextrema grupperna utgör ett större hot mot demokratin enligt Säpo. Journalisten Magnus Sandelin berättade i ett reportage i Magasinet Neo:

”Jag vet också journalistkolleger som har en fot, eller har haft en fot inne i den här autonoma miljön. Det förekommer att de har det samtidigt som de arbetar som journalister.”

På motsvarande sätt som med islamisterna har vänsterliberal media misslyckats med att göra distinktionen mellan autonoma grupper som kan utgöra ett hot mot demokratin och vanliga vänsterpartister.

Sammantaget har vänsterliberal media lyckats måla upp en väldigt förenklad bild av de olika grupperna:

  • Alla invandringskritiker är ”rasister och fascister”, även om det skiljer mycket på en pensionerad åskådare på Folkets Demonstration och en nynazist som slåss för Azovbataljonen i Ukraina.
  • Muslimer bör inte granskas och kritiseras eftersom det är ”islamofobiskt”, även om det finns politiker i riksdagen med kopplingar till radikal islamism.
  • Autonoma vänstergrupper granskas inte eftersom det finns flera journalister som hotas av eller sympatiserar med dessa grupper.

Denna förenklade indelning är bekymmersam. Journalisterna borde inte blanda ihop äpplen med päron, utan istället lägga mer energi på att göra de distinktioner som de facto existerar mellan och inom dessa grupper. Låt vanliga medborgare på Folkets Demonstration komma till tals, men kritisera istället Vit Makt-rörelsen. Intervjua sekulariserade och liberala muslimer och låt dem berätta om deras unika insyn i hur den radikaliserade islamismen växer sig starkare. Våga granska den autonoma våldsvänstern, även om det finns risk för hot eller journalistkollegor som delar deras agenda. Först då kan det öppnas upp möjligheter för en mer nyanserad journalistik och politisk debatt.

7 reaktioner på ”Blanda inte ihop äpplen och päron”

  1. Finns säkert många som är vakna och alerta och som ifrågasätter både det ena och det andra, bakom sina nedrullade persienner vill säga, men när det verkligen gäller då är det få som vågars stå upp för samma sak som det man hade gett uttryck för hemma i sitt kök. Är det det som menas med svenskt mod anno 2016?

    1. När t o m etablerade kändisar med tung yrkesbakgrund som Adelson-Liljeroth tvingas löpa gatlopp i våra halvljugande media så lär det inte vara så många som frivilligt vill rasera sin ev framtid och karriär..
      RÄTT värdegrund, annars kommer r-ordet som ett brev på (gamla )Posten…
      Det är inte politiker som styr landet, det är obildade agendasättande tidningssskribenter som vräker ut sitt hat mot de med ”fel” värdegrund.
      Har många gånger undrat om inte det första politiker gör på morgonen, t o m innan morgondrinken, är att ta en titt i morgonblaskan för att kolla ”hur ska jag tycka idag?”
      Alla trängs ju i samma åsiktskorridor med händerna för öronen, förnekande allt som inte passar deras världsbild.

      Läste nånstans att för (s) är det inte verkligheten, vår verklighet, som är den reeella verkligheten, det är ”politiken” som är verkligheten, deras, (s), verklighet..
      Ligger nåt i det.
      Som furiren sa till de värnpliktiga, skiljer det mellan kartan och terrängen, är det kartan som gäller!

      1. Den svenska åsiktskorridoren går tillbaka till 1960-talet då Socialdemokraterna började använda statskontrollerade SVT/SR som propagandakanal för partiets politik. Det var även då vänsterliberal media som DN införde agendasättande journalistik under devisen ”det finns bara plats för en åsikt i taget i Sverige”. Under samma epok introducerades det orwellska nyspråket. Läs gärna mer om det här: http://www.morpheusblogg.se/2016/01/04/brave-new-sweden-propagandaministeriet/.

  2. Jag saknar en dimension till; det är det mer eller mindre överdrivna klimathotet som är oerhört svårt att genomskåda för den oinvigde. I klimatets namn kan man nämligen montera ner stora delar av den personliga friheten utan protester. Man räddar ju planeten. Det är inte en slump att vänster och MP är de ivrigaste förespråkarna att införa stränga kontrollmekanismer för att ”rädda klimatet”. Även inom klimatdebatten (som inte finns i mainstream media men väl på vetenskapliga fora, jag har själv denna bakgrund) så finns stora nyansskillnader. I Sverige får vi endast höra om ”galna” republikaner som är ”förnekare”. Det är alltså samma nyspråk här. Vad värre är: det finns starka krafter som vill förbjuda åsikten att klimathotet är överdrivet eller t.o.m icke-existerande. Känns det igen? Det är samma behandling som för de som är invandringskritiska. I Frankrike – je suis Charlie landet – avskedades nyligen en kändismetereolog som öppet erkände att han ansåg att klimathotet är extremt överdrivet och att andra problem borde prioriteras.
    Invandring, Klimathot och Globalisering är samma sorts hydra. Syftet är att utplåna alla nationer.

    1. Det finns ett blogginlägg här om Agenda 2030: http://www.morpheusblogg.se/2015/10/11/bilderberggruppen-och-de-som-styr-varlden/.

      Vad gäller klimathotet vore jag tacksam för tips på artiklar om hur kritiska forskare tystas ner eller avskedas, och hur trovärdiga dessa forskare är. Det är ett väldigt intressant ämne, men jag saknar fakta från skeptikerna, vilket i sin tur kan bero på mörkläggning.

      Vad gäller invandringen är medias censurering numera så uppenbar att det inte råder något tvivel om deras mörkläggning. Där ser vi de negativa konsekvenserna i nutid, i verkliga livet. Klimathotet är mer subtilt eftersom man inte vet om/när det kommer att inträffa och vilka effekter det kan få. Jag bloggar gärna om klimathotet, men behöver mer fakta från den skeptiska sidan.

      1. på klimatupplysningen kan man läsa många skeptiska till klimathotet, de är många och välutbildade i ämnet samt redovisar sina fakta med tydliga källhänvisningar i många fall och på ett lättförståeligt sätt tycker jag mvh Anna-Lena

  3. DN har ju varit Sossarnas förlängda arm i decennier, under Hans Holmers era inom palmeutredningen hade Hans en ”egen” journalist vid namn Ann-marie Åsheden som han kunde läcka uppgifter till om ”media-drevet” gick för hårt fram.(Gunnar Walls bok:mörkläggning)
    Dessutom var Ebbe anställd på Bonnier som bokförläggare! hur han nu kunde ha den förmågan.
    Ebbe och Hans var även de två som under den makabra ”sjukhusspionen i göteborg” fick en stackars dam/tjej kopplad till schakalen utan anledning.
    Nog nu, jag anser DN vara nära knutet till arbetarpartiet, tror man gräva fram en hel del partiska inlagor från DN till försvar för SAP

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *