Den ensamkommande tragedin

BUP

Idag publicerade Svenska Dagbladet två reportage som handlar om ensamkommande unga män. Det ena reportaget handlar om de umbäranden dessa ensamkommande måste gå igenom på vägen till Sverige och de psykiska problem många ådrar sig. Det andra reportaget handlar om hur de söker akut hjälp hos Barn- och ungdomspsykiatrin för sina posttraumatiska stressyndrom. Svenska Dagbladet gör inte någon djupare analys av detta, men dessa två reportage sätter problematiken med de ensamkommande i blixtbelysning.

I det första reportaget, som har rubriken ”I mardrömmen börjar flykten på nytt”, intervjuas de ensamkommande unga männen Samir, Mostafa och Alireza från Afghanistan. De utger sig för att vara 16-17 år, men ser ut att vara en bra bit över 20 år. Att de uppger en lägre ålder, och att Migrationsverket och Barnläkarföreningen brister i åldersbestämningarna, gör att de får tillgång till HVB-boende, betydligt högre ersättningar och lättare kan få uppehållstillstånd. Kostnaderna för hanteringen av dessa ensamkommande är i paritet med hela försvaret, vilket har lett till att den absurda situationen kallas för ensamkommandebluffen. Inte nog med att detta är det största asylhaveriet i svensk historia; immigranterna har inte heller haft det så lätt på vägen till det förlovade landet i norra Europa.

I artikeln berättar Samir om sin flykt:

”– När jag kom till Tyskland så fick jag opereras akut. Jag fick så ont i magen. Jag vet fortfarande inte riktigt vad som hände bara att jag var väldigt rädd.

Samir berättar också om slagen han fick ta emot av den turkiska gränspolisen och om hur han fick överge sin lillebror som inte kunde springa lika fort. När Samir till slut nådde Sverige slutade inte tragedin. En dag fick han ett samtal att hans lillasyster hade drunknat. Båten kapsejsade i vattnet och drog med sig systern. Hon fastnade under båten. Hennes liv gick förlorat.”

En annan ensamkommande vid namn Mostafa har blivit traumatiserad av flykten:

”– Jag skulle vilja ha hjälp av en läkare. Jag önskar att jag bara kunde radera allt som jag har i huvudet om flykten. Eller få hjälp att ta bort det värsta. Jag vill ha ett normalt liv.”

Vidare berättar Alireza:

”– Alla som tagit sig till Europa bär på sin egen depression för att vi har lidit så mycket under vägen. Jag är deprimerad. Jag vill ha hjälp.

Han berättar om när båten välte utanför den grekiska kusten, om dagarna han spenderade i förvar på polisstationer, och om smugglare som lurade honom och hans vänner att vandra i timmar i bergen.

– Jag har sett döda människor. Jag är lyckligt lottad som fortfarande lever. Ingen ska behöva uppleva det här.”

Det är svårt att inte få empati för dem. Alla tre har gått igenom helvetet på jorden för att ta sig från Afghanistan till Sverige. Flykten har traumatiserat dem och de lider samtliga av posttraumatiskt stressyndrom, sömnsvårigheter eller panikångest.

Så vad är skälet till att de har tagit sig för den strapatsfyllda resan till Sverige och utsatt sig för detta fruktansvärda fysiska och psykiska lidande? Har de här unga männen flytt för sina liv, bort från brinnande krig?

Svaret står att finna i denna passage i artikeln:

”Ensamheten, oron, rädslan för misslyckade, att inte nå fram, att göra föräldrarna besvikna, är erfarenheter som många av ungdomarna på boendet delar.”

Vad det i själva verket handlar om är att de har blivit skickade till Sverige av sina familjer i Afghanistan, Eritrea eller Somalia. Väl på plats i Sverige förväntas de ta av de frikostiga bidragen och skicka pengar till sina familjer i hemlandet. En del förväntas också ta hit sina familjemedlemmar i form av anhöriginvandring. De ensamkommande själva är oftast inte intresserade av att ”fly” till Sverige, utan gör det mest av lojalitet mot familjen. De flesta vantrivs i Sverige och skulle helst vilja stanna kvar hos släkt och vänner i sina hemländer. Detta förfarande finns väl dokumenterat i Sveriges Radios dokumentär ”De desillusionerade humanisterna”.

Den svenska regeringen har försökt att få till ett utlämningsavtal med den afghanska regeringen, som dock har vägrat att ratificera detta. Sannolikt ser de afghanska myndigheterna att bidragsflödet från de ensamkommande i Sverige fortsätter. Eftersom Sveriges utgifter för de ensamkommande är lika stora som hela Afghanistans statsbudget är dessa transfereringar till hemlandet ett rejält tillskott. Samma strategi används av den eritreanska regeringen, som dessutom avkräver en särskild skatt av sina medborgare som har fått uppehållstillstånd i Sverige. Kostnaderna för de ensamkommande har blivit så stora att regeringen har skurit ner på biståndet som borde ha gått till riktiga flyktingar i lägren kring Syriens närområde.

De ensamkommande har blivit brickor i ett cyniskt ekonomiskt spel där biståndet har satts på undantag.

Eftersom många av de ensamkommande unga männen har blivit traumatiserade under resan och lider av psykiska problem har Barnpsykiatrin blivit överbelastad. I Svenska Dagbladets andra reportage, som har rubriken ”Fler barn med flykttrauma behöver psykisk vård”, står det:

”I takt med att fler ensamkommande barn kommit till Stockholm har fler sökt hjälp för självmordstankar, ångest, sömnsvårigheter och nedstämdhet. Eller andra reaktioner på svåra trauman.

Antalet ensamkommande barn hos BUP i Stockholms län mer än dubblerades från 2014 och 2015, från 143 till 321 unga. I december 2015 hade BUP Stockholm sin största våg av nya ensamkommande barn. Då kom det nästan 60 nya patienter på en månad. Bara hittills i år har 246 ensamkommande barn sökt hjälp hos BUP i Stockholm.

– När det gäller akutbesök handlar det ofta om att de uttryckt att de inte vill leva längre, tänker skada sig själv, eller har skadat sig själv.”

Den svenska Barnpsykiatrin är alltså under stark press. Situationen riskerar dessutom att förvärras när flera av de ensamkommande kommer att få avslag på sina asylansökningar i takt med att regeringen skärper asylkraven. Vill det sig riktigt illa kan hela Barnpsykiatrin kollapsa och misslyckas med att utföra sitt uppdrag. Det skulle i så fall även få konsekvenser för svenska barn och ungdomar med psykiatriska problem som ADHD, autism, borderline personlighetsstörning eller Aspergers syndrom.

Barnpsykiatrin står alltså inför dubbla problem: ensamkommande ungdomar som har blivit traumatiserade på väg till Sverige överbelastar vården, medan svenska barn med psykiatriska diagnoser inte får den vård de är berättigade till.

Det här är inget annat än ett asylhaveri av rang; det är en katastrof för den svenska sjukvården och en personlig tragedi för de ensamkommande och de svenska barnen med psykiska besvär.

Den enda rimliga lösningen är att regeringen etablerar ett utlämningsavtal med Afghanistan, ser till att majoriteten av de ensamkommande återvänder till sina hemländer och att den ensamkommande asylströmmen till Sverige stoppas upp. Som kompensation skulle biståndet till dessa länder kunna ökas, vilket skulle bli betydligt billigare än de nuvarande kostnaderna för uppehället av de ensamkommande i Sverige; det är mer kostnadseffektivt att skicka bistånd direkt till Afghanistan än att skicka indirekta bidrag via ett extremt dyrt asylsystem. Sist men inte minst skulle det mänskliga lidandet bland de ensamkommande minska avsevärt.

Den nuvarande situationen är inte bra för någon: inte för de svenska finanserna, inte för asylsystemet, inte för Barnpsykiatrin, inte för de svenska barn som har behov av psykiatrisk vård och inte för de ensamkommande som traumatiseras, skadas eller dör på den riskabla färden till Sverige. Ska det vara så svårt att inse för landets makthavare?

4 reaktioner på ”Den ensamkommande tragedin”

  1. ”Den nuvarande situationen är inte bra för någon”

    Jo, för asylbaronerna och de politiker som (ibland via bulvaner) har del i verksamheten.

      1. Jag förstod det. Ville bara passa på att klaga på asylbaroner och politiker. Du har rätt i att jag glömde flyktingsmugglarna 😉

        Du gör ett bra jobb och jag uppskattar dina texter.

  2. Du verkar missa att en av strategierna för att få PUT är att hävda att man är traumatiserad. Får du ditt trauma erkänt av svensk vård så blir det en bilaga i PUT ansökan, ett sätt att åberopa ”särskilt ömmande skäl”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *