Turkiets roll i asylkrisen

president-recep-tayyip-erdogan

Under denna vecka håller EU och Turkiet på att förhandla fram ett avtal som ska reglera asylkrisen. I korthet innebär avtalet att EU ska få möjlighet att avvisa alla immigranter som kommer sjövägen mellan Turkiet och Grekland, för att därefter ta emot motsvarande antal syriska asylsökare. Dessutom ska Turkiet medverka till att upprätta säkerhetszoner för flyktingar i norra Syrien. Som kompensation begär Turkiet sex miljarder euro, visumfria resor för turkar till EU och att förhandlingarna om ett EU-medlemskap för Turkiet återupptas och intensifieras. Men vad är egentligen Turkiets roll i kriget i Syrien och har president Erdoğan några bakomliggande planer med asylströmmarna?

Låt oss börja med att granska kriget i Syrien och Islamiska Statens härjningar. De flesta försvarsexperter i Mellanöstern är överens: det effektivaste sättet att få stopp på Islamiska Staten är att ge de kurdiska gerillastyrkorna i YPG (Yekîneyên Parastina Gel) och PKK (Partiya Karkerên Kurdistanê) fritt spelrum att gå till offensiv. De kurdiska markstyrkorna är de överlägset bästa i kriget mot Islamiska Staten och har visat sig vara väldigt motiverade och effektiva i markstriderna mot jihadisterna. Men det YPG-kontrollerade territoriet i Syrien är utsatt för ett totalt embargo från Turkiet, medan PKK utsätts för ständiga attacker från det turkiska flygvapnet. Nyligen fick även Ryssland, som attackerar Islamiska Staten (och andra rebellgrupper som strider mot Assad), ett flygplan nedskjutet av turkiskt luftvärn vid den syriska gränsen.

Dessutom finns det mycket som tyder på att Turkiet stödjer al-Qaidas syriska gren (Jabat al-Nusra), vilket är en salafastisk terrororganisation. Vidare har fredsforskare på Columbia University satt samman en lista med indicier och bevis på att Turkiet stödjer Islamiska Staten genom att skicka pengar, vapen och trupper. Dessutom ser den turkiska regeringen mellan fingrarna medan Islamiska Staten smugglar olja för hundratals miljoner dollar från Syrien över gränsen till Turkiet.

Mycket tyder alltså på att Turkiet stödjer de salafistiska terrororganisationerna Jabat al-Nusra och Islamiska Staten i norra Syrien, samtidigt som de motarbetar de kurdiska och ryska trupper som försöker bekämpa dessa jihadister.

I synnerhet kantonen Kobane och regionen Rojava, som ligger i norra Syrien precis vid den turkiska gränsen, har varit ett epicentrum för turkiets intervention i det syriska kriget. Sedan juli 2012 har Kobane kontrollerats av kurdiska syrier i partiet YPG, som även gör anspråk på kurdisk självständighet för hela Rojava-regionen. I oktober 2014 gick Islamiska Staten till attack mot Kobane och belägrade staden under flera månader. Det ledde till en flyktingström på cirka 400.000 kurder som flydde till Turkiet och den södra provinsen Şanlıurfa. Den turkiska regeringen bidrog dock inte med någon hjälp till dessa kurdiska flyktingar, utan överlät istället till UNHCR och det kurdiska lokalstyret att bistå med flyktingläger. President Erdoğan uttryckte dessutom förhoppningar om att Kobane skulle falla i Islamiska Statens händer, vilket skulle förhindra de kurdiska flyktingarna att återvända dit. I januari 2015 gick dock en koalitation bestående av kurdiska Peshmergastyrkor, Fria Syriska Armén och amerikanska och arabiska flygvapen till motoffensiv och lyckades återta Kobane. Cirka 200.000 av de syriska kurderna har sedan dess återvänt från Turkiet till Kobane, men Turkiet försvårar återvändandet och återuppbyggnaden av staden med en ekonomisk blockad och avstängda leveranser av elektricitet. Detta avskräcker flera syriska kurder från att återvända till Kobane, och söker sig istället till EU.

Vad är då skälet till att Turkiet stöttar Islamiska Staten och motarbetar kurderna i Kobane och Rojava-regionen? Vad det förmodligen handlar om är att Turkiet strävar efter att förändra demografin i sydöstra Turkiet (turkiska Kurdistan) och norra Syrien (Rojava) och fördriva kurderna. Det är en del av Turkiets ambitioner att återta delar av det forna Ottomanska imperiet, som täckte stora delar av nuvarande Syrien, Irak, Libanon och Jordanien. Erdoğan är ganska öppen med dessa neo-imperialistiska ambitioner, och hans parti AKP har slogans som ”Osmanlı torunu” (återkomsten av ottomanska väldet). Denna ideologi kallas neo-ottomanism, och begreppet myntades ursprungligen 1985 av David Barchard i en publikation av Chatham House. Detta Chatham House är högkvarteret för brittiska Royal Institute of International Affairs, vilket är en globalistisk organisation med kopplingar till Bilderberggruppen.

Sedan tidigare har turkiska militära aktioner i Kurdistan lett till att cirka en halv miljon kurder har flytt, företrädesvis till Europa. Med stödet till sunnimuslimska terrorgrupper och blockaden mot Kobane försöker Turkiet utarma den kurdiska befolkningen i Rojava, vilket skulle kunna bereda marken för en annektering av norra Syrien. I en artikel av mellanösternkorrespondenten Witold Repetowicz i Defence 24 står det:

”Avtalet med EU gynnar också Turkiets intentioner eftersom det innebär att ’säkerhetszoner’ ska upprättas i norra Syrien. Problemet är att nästan hela norra Syrien styrs av kurder som inte deltar i förhandlingarna. Resten av de norra områdena i Syrien styrs av Islamiska Staten och (i mindre utsträckning) andra jihadister och den syriska regeringen. Detta avtal kan därför vara en förevändning för Turkiet att invadera Syrien (specifikt Rojave). Ett sådant händelseförlopp kommer bara att öka antalet syriska flyktingar (varav de flesta är kurder) som måste fly undan den turkiska armén. Turkiet kan då under förevändningen att de skapar ’säkra områden’ börja koloniseringen av norra Syrien.

En annan aspekt av den turkiska demografiska planen är att överföra syriska sunnimuslimer till Turkiet. Enligt information som jag fick under mitt senaste besök i Turkiet under hösten 2015 handlar det om att föra in ett par miljoner syrianer (islamister) och ge dem turkiska medborgarskap. Dessa människor kommer bortom allt tvivel att rösta på Erdogan och hans parti AKP i nästa val.”

Med tanke på att avtalet med EU ger turkiska medborgare möjlighet att resa in i Europa utan visum, och på sikt även ge Turkiet EU-medlemskap, kan man bara sia om vad dessa miljoner turkiska islamister kan leda till i Europa.

Turkiets manipulerande av asylströmmarna upphör inte där. Det finns bevis för att turkiska myndigheter samarbetar med människosmugglare för att transportera hundratusentals migranter till EU:s gräns. Uppskattningsvis en halv miljon migranter är inte syrier. Ändå tillåts dessa passera från Turkiets östra gräns till de västra gränserna mot EU utan att den turkiska polisen ingriper.

Det finns även uppgifter om att NATO-landet Turkiet låg bakom den stora flyktingvågen hösten 2015 genom att släppa på gränskontrollerna och därmed rikta stora asylströmmar mot EU. Det bakomliggande syftet ska ha varit att sätta press på unionen och få stöd för en militär kampanj mot Assads regim i Syrien. Den israeliske utrikeskommentatorn Arad Nir skriver i Al-Monitor:

”Till en början gjorde Turkiet allt för att blockera sjövägarna som används för illegal invandring till Europa. Men senare, när det stod klart att Nato vägrade att vidta åtgärder för att störta Assad, beslöt Turkiet att sätta press på Europa. Under de senaste månaderna [sommaren 2015] har Turkiet slutat att blockera flyktingarnas rörelse västerut. Den israeliska källan uppger att det är fullt möjligt att samma turkiska säkerhetsstyrkor som understödde IS nu stödjer människosmugglarna.”

Dessutom har Islamiska Staten lagt beslag på syrisk passutrustning och har utvecklat en industri av förfalskade pass i Mellanöstern. Med tanke på att avtalet mellan Turkiet och EU kommer att ge syriska asylsökare tillträde till Grekland, finns det all anledning att tro att mängder av migranter från Mellanöstern kommer att skaffa sig falska syriska pass. Sannolikt kommer Islamiska Staten att förse ett antal jihadister med sådana pass för att kunna smuggla in IS-krigare i EU; flera av terroristerna vid attentaten i Paris hade sådana falska syriska pass.

Vidare är många uppgifter om det turkiska flyktingmottagandet förvanskade. Medier runt om i världen rapporterar i mars 2016 att Turkiet har tagit emot 2,7 miljoner syriska flyktingar. Däremot talas det tyst om att Turkiet bara driver flyktingläger åt 300.000 utvalda flyktingar, primärt sunnimuslimer. Övriga flyktingar, framförallt kurder, hamnar i läger som finansieras av kurdiska lokalstyren och UNHCR. Turkiet med 75 miljoner invånare bekostar alltså mottagandet av 300.000 flyktingar, medan Sverige med 9,6 miljoner invånare just nu har 180.000 asylsökande i Migrationsverkets system. Proportionellt bekostar alltså Sverige mottagande för nästan fem gånger fler asylsökande per capita än Turkiet. I det ljuset är Turkiets insats inte särskilt imponerande.

De sex miljarder euro som har utlovats av EU till Turkiet kommer alltså att gå till att hantera asylströmmarna och finansiera flyktingmottagandet av 300.000 flyktingar (inte 2,7 miljoner). UNHCR förväntas fortfarande betala för mottagandet av de övriga 2,4 miljoner flyktingarna i Turkiet. Risken finns att en del av biståndet av sex miljarder euro går till andra ändamål i Turkiet än flyktingmottagande.

Siffran på 2,7 miljoner flyktingar förtjänar även den att synas i sömmarna. I början av 2015 rapporterade UNHCR att det fanns 1,5 miljoner syriska flyktingar i deras läger, och att andelen beräknades öka till 1,65 miljoner i december 2015. Om man adderar de 300.000 flyktingar som finns i turkiska läger skulle den prognosen i så fall bli 1,95 miljoner syriska flyktingar i början av 2016. Turkiska myndigheter hävdar dock att antalet syriska flyktingar ökade med 750.000 under andra halvan av 2015, vilket i så fall skulle förklara uppgången till 2,7 miljoner. Men med tanke på att 200.000 återvände till Syrien och 500.000 åkte till EU under samma period, måste cirka 1,45 miljoner migranter ha korsat gränsen från Syrien till Turkiet under sex månader. Det motsvarar cirka 60.000 flyktingar per vecka. Det stämmer inte med rapporteringen om att flyktingkatastrofen 2015 nådde sitt maximum med 30.000 flyktingar under veckan då Ryssland inledde sina bombningar av Islamiska Staten. Dessutom har det inte märks några synbara ökningar av flyktingströmmarna till Jordanien och Libanon under samma period. Mycket tyder alltså på att Turkiet överdriver antalet syriska flyktingar för att sätta press på EU under avtalsförhandlingarna.

Med tanke på att EU kommer att ta emot enbart syriska flyktingar, och det finns hundratusentals kurdiska flyktingar i Turkiet, så har Turkiet en möjlighet att låta dessa fly till EU och få uppehållstillstånd. I de fall kurderna inte har syriska medborgarskap finns det möjligheter att förfalska pass så att de lättare kan få uppehållstillstånd i EU. I det stora hela kan det handla om en medveten folkförflyttning av kurder från norra Syrien till EU, vilket skulle underlätta för Turkiet om de planerar att annektera säkerhetszonerna i norra Syrien.

President Erdoğans styre börjar allt mer anta allt mer diktatoriska former och yttrandefriheten är under stark press. De som dristar sig att kritisera presidenten utsätts för reprissalier eller tystas ner. År 2014 stängdes Youtube ner på grund av kritiska filmer mot Erdogan och den oppositionella turkiska tidningen Zaman har nyligen satts under statlig tvångsförvaltning. Vidare har Erdoğan gjort anmärkningsvärda uttalanden som att ”Hitler hade ett effektivt system”.

EU tar en enorm risk med detta asylavtal med Turkiet som uppvisar allt mer auktoritära och imperialistiska tendenser. Risken är stor att Turkiet kommer att utnyttja situationen genom att öppna upp för stora asylströmmar av kurder och andra icke-turkiska minoriteter till EU. Att låta Turkiet hantera asylströmmarna till EU kan vara som att låta en pyroman gå brandvakten. Istället borde EU försöka kontrollera gränsen mot Turkiet, bistå UNHCR som de facto hjälper majoriteten av flyktingar i Turkiet och Syriens närområde, samt verka för återuppbyggnaden av Kobane så att kurderna kan återvända hem.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *