The Need For Nations:
Hur nationerna undermineras

skanda-flaggan

Roger Scruton konstaterar i sin bok The Need For Nations att den västerländska demokratiska nationen är det mest beprövade och välfungerande styrelseskicket. Trots det håller just dessa nationsbyggen på att undermineras av de politiska och mediala etablissemangen. Politiker som är tillsatta av folket för att värna landets bästa fattar flera beslut och gör uttalanden som är direkt skadliga för nationen. Hur hänger det ihop?

En förklaring är att EU:s unionsbygge underlättas av att nationalstaterna försvagas. EU:s ledare försöker få unionens medlemsstater att närma sig varandra. Ett sätt att uppnå detta är att underminera nationalstaternas homogenitet genom stor invandring från tredje världen, vilket har förespråkats av bland annat före detta EU-kommissionären Peter Sutherland.

Tidigare utgjorde större delen av migrationen till västvärlden av arbetskraftinvandring. I Sverige utgjordes invandringen från 1940-talet till tidigt 1970-tal i princip uteslutande av arbetskraftsinvandring. De flesta av dessa invandrare assimilerades eller integrerades i sina nya hemländer och tog på ett naturligt sätt del av samhällskontraktet. Sedan mitten av 1970-talet förändrades invandringen till att fokuseras på asylinvandring genom ett riksdagsbeslut.

Den stora asylinvandringen till EU försvaras och motiveras av FN:s konvention om mänskliga rättigheter. Det faller dock på varje nation att implementera de mänskliga rättigheterna i den nationella lagstiftningen, så FN behöver inte stå till svars inför folken för de praktiska konsekvenserna av konventionen; därför kan FN ta sig vidlyftiga friheter inom ramen för denna konvention.

Ett begrepp som har fått en central roll i flyktingdebatten är ”alla människors lika värde”. Många som försvarar den stora invandringen hänvisar just till att alla människor är ”lika mycket värda” – och insinuerar därmed att alla i hela världen har lika stor rätt att bo i Sverige. Värt att poängtera är dock att detta begrepp är en felöversättning. Originaltexten lyder: ”All human beings are born free and equal in dignity and rights”. Ordet ”dignity” ska egentligen översättas till ”värdighet”. Vad det handlar om är att alla människor ska bemötas med värdighet och respekt, vilket är en betydligt mer realistisk tolkning och som förskjuter fokuset i asylsammanhang. Alla har alltså rätt att behandlas med värdighet och respekt, men har därmed inte automatiskt rätt att bli medborgare i godtycklig nation.

FN:s flyktingkonvention (även kallad Genèvekonventionen) förtjänar också den att granskas närmare. Denna konventionen från 1951 skapades ursprungligen för att ge skydd åt de som var på flykt efter andra världskriget. 1967 utvidgades konventionen genom ett tilläggsprotokoll, New York-protokollet, så att den inte längre var begränsad till flyktingar från Europa och tidsperioden före 1951.

FN:s flyktingkonvention fyllde en funktion åren efter andra världskriget då primärt grannländerna tog hand om flyktingarna. Flera av flyktingarna kunde dessutom återvända när det blev fred i hemländerna och dessa började byggas upp igen. På 2010-talet, framförallt under 2015, inleddes regelrätta folkvandringar till EU från Mellanöstern och Nordafrika. Flera av migranterna är dessutom inte några flyktingar enligt FN:s konvention, utan är ekonomiska migranter som är på jakt efter ett bättre liv i EU. Immigranter som kommer utger sig för att vara flyktingar och söker asyl omfattas av asylrätten, vilket berättigar dem till boende, mat och så vidare. Med tanke på att flera av asylsökarna i själva verket är illegala ekononiska migranter leder detta till ett missbruk av asylrätten, vilket inkräktar allt mer på de välfärdssystem som finns. Detta omfattande asylmottagande, och viss mån missbruk av asylrätten, har satt hård press på mottagarländerna som försöker efterleva FN:s flyktingkonvention. Roger Scruton kommenterar den uppkomna situationen i Storbritannien på följande vis:

”Invandrare som kommer illegalt till Storbritannien kan göra anspråk på att få ’rätt till asyl’ enligt FN:s flyktingkonvention. Denna konvention kombinerad med lagen om mänskliga rättigheter och Europakonventionen erbjuder i själva verket ett fullständigt skydd och rättigheter i paritet med ett medborgarskap, även om den asylsökande inte har några skyldigheter att betala skatt, att kämpa för landet i krigstid, eller att uppfylla något annat än den allmänna skyldigheten att hålla sig till lagen. Asylsökande kan även göra anspråk på välfärdssystemen och stämma kommuner som inte erbjuder ett acceptabelt boende. Detta är ett spektakel som har chockat flera infödda brittiska medborgare.”

Många invandrare som kommer från dysfunktionella länder i tredje världen uppvisar dessutom en större lojalitet mot sin släkt och klan än mot staten i det nya hemlandet. Det kan förklaras med att de tidigare var att betrakta som invånare i sina hemländer, eftersom bristen på en demokratisk stat inte kunde erbjuda de rättigheter och skyldigheter som ett fullständigt medborgarskap i västvärlden innebär. Det finns alltså en inbyggd konflikt i det västerländska medborgarskapet och lojaliteten mot staten och asylinvandrarnas invånarskap och lojalitet mot klanen. Denna problematik undergräver de västerländska staternas grundvalar. På kort sikt påverkas välfärdssystemen, tryggheten och säkerheten i negativ riktning; på lång sikt kan de lagar och rättigheter som upprätthålls inom den demokratiska staten att påverkas.

Flera asylinvandrare som har fått uppehållstillstånd och medborgarskap fastnar i utanförskap med bidragsberoende, arbetslöshet och kriminalitet som följd. Det är till och med möjligt att vara brittisk eller svensk medborgare, och samtidigt strida som jihadist för Islamiska Staten mot dessa länders fredsbevarande trupper. Scruton kommenterar dessa slitningar på följande vis:

”Helt plötsligt har det som var ‘vårt’ blivit ‘deras’, och upptäckten att det inte finns något att göra för att förändra situationen har en djupgående inverkan på invånarnas identitetskänsla. Det finns ingen lag, domstol eller regering man kan överklaga till. Det kan inte förnekas att asylkrisen har bildat en spricka mellan regeringen och folket: den gemensamma ’vi’-känslan verkar inte längre hörsammas bland våra ledare. Samtidigt som regeringen vädjar till folket för vårt tålamod, tolerans och goda vilja mot invandrarna fortsätter de att agera för deras bästa istället för vårt.”

FN:s flyktingkonvention från 1951 har överlevt sig själv. Det är en gammalmodig konstruktion som fyllde en funktion efter andra världskriget, men som inte är anpassad för den nuvarande situationen med den folkvandring som nu pågår från Mellanöstern och Nordafrika till EU. Eftersom FN:s flyktingkonvention är okränkbar och måste efterlevas av alla stater som har ratificerat den missbrukas den av flyktingsmugglare, illegala ekonomiska immigranter och av diktaturer som ser en möjlighet att bli av med opponenter. Sammantaget håller detta på att skapa en orimlig börda för västvärlden i allmänhet och EU i synnerhet. Nationalekonomen Joakim Ruist är inne på samma linje och förordar även han ett avskaffande av flyktingkonventionen.

De som försvarar de västerländska nationerna och kritiserar en alltför omfattande asylinvandring kallas för rasister, xenofobiker och nostalgiker. De bemöts dessutom av urvattnade argument om att mångkultur berikar, ”allas lika värde” [sic] och om den globaliserade ekonomin. Denna retorik har spritt sig över hela västvärlden och har sitt ursprung inom FN, EU och WTO som lobbar för globalisering och internationalism.

Denna ”antirasistiska” retorik har dessutom urartat till oikofobi, vilket är ett begrepp som Roger Scruton var först med att mynta i boken The Need For Nations. Begreppet oikofobi innebär i korthet ett självförakt för den egna hembygden, sederna och traditionerna. Under och strax efter andra världskriget fanns en känsla av stolthet för Storbritannien och hur nationen besegrade Nazityskland. De senaste åren har stoltheten eroderats och ersatts av en bild av Storbritannien som ett land med stora klassklyftor som genomsyras av rasism. Trots detta appelerar oikofoberna till ”vår” historia. Roger Scruton skriver:

”Vår regering hänvisar till våra traditioner av gästfrihet för att försöka övertala oss att acceptera de nuvarande nivåerna av invandring; de ber oss att acceptera de nyanlända som flyktingar som vi är skyldiga ett välgörande skydd.”

Scruton utgår primärt från Storbritannien i boken The Need For Nations och han målar upp en ganska dyster bild av hur nationen riskerar att undermineras och att de demokratiska rättigheterna och friheterna riskerar att gå förlorade i takt med den ökande globaliseringen och den stora asylinvandringen. Sverige är dock i än en värre position med västvärldens största asylinvandring per capita och en oikifobi som har antagit rent absurda former.

De lagar som ger illegala immigranter rätt att utnyttja den svenska välfärden ställer inga motkrav på några skyldigheter. Dessutom uppehåller sig tusentals romska tiggare illegalt i läger som inkräktar på äganderätten och bryter mot flera miljö- och bostadslagar; deras bidrag till det land de uppehåller sig i är dock obefintligt. Tiotusentals så kallade ”ensamkommande barn”, vilket i själva verket är vuxna män utan asylskäl, kostar det svenska samhället lika mycket som hela försvaret per år; det är gigantiska kostnader som skattebetalarna får stå för. Nyligen tvingades regeringen höja skatten med 30 miljarder, samtidigt som Migrationsverket äskade nästan 29 miljarder utöver de budgeterade asylkostnaderna för 2016; denna skattehöjning går alltså i praktiken oavkortat till att bekosta de ökande asylkostnaderna. Runt om på landets asylboenden skedde under 2015 cirka 5000 brott, som kategoriserades under Polisens kod R291. I vissa distrikt, som västernorrland, har Polisen ägnat så mycket som 75% av sina resurser åt asylrelaterade problem. I landets utanförskapsområden sker mer eller mindre dagligen bilbränder, stenkastning, attacker mot räddningstjänst och rekrytering till jihadistgrupper; allt detta är inget annat än grav illojalitet mot staten och ett förakt mot majoritetssamhället.

Sammantaget bryter dessa problem och kostnadsökningar successivt ner samhällskontraktet mellan stat och medborgare. Därmed undermineras den lojalitet till staten som är nödvändig för att kunna upprätthålla de västerländska demokratiska systemen. Sent omsider har politikerna i Sverige och inom EU börjat vakna upp och komma till denna insikt. Schengenavtalet ligger i praktiken i spillror och Tyskland kommer aktivt att bryta mot Dublinförordningen genom att inte ta tillbaka asylsökare som har registrerats i landet. Förmodligen kommer Schengenavtalet och Dublinförordningen att rivas upp eller omförhandlas i grunden de kommande åren. Möjligtvis kommer FN:s flyktingkonvention också att behöva revideras för att anpassas till dagens folkvandring från Mellanöstern och Nordafrika till Europa. Förhoppningsvis är det inte för sent för att bevara de västerländska demokratierna även i framtiden.

2 reaktioner på ”The Need For Nations:
Hur nationerna undermineras

  1. Exelent som vanligt, tänk om denna publikation kunde bli en ögonöppnare för beslutsfattarna, vilket förmodligen är långsökt, vägen är redan utstakad, svarte Petter här, fler kommer fortfarande för att söka asyl.
    stäng gränsen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *