The Need For Nations:
Alternativa styrelseskick

eu-un

Den demokratiska västerländska nationen framhålls av Roger Scruton som den hittills bästa statsbildningen. Eller rättare sagt: det är det statsskick som har visat sig fungera bäst i praktiken. Men finns det trots allt några andra statsskick som förtjänar att granskas närmare? I detta inlägg analyseras klansamhället, den teokratiska staten, unionen och den nya världsordningen (New World Order) som alternativa styrelseskick.

Låt oss börja med att granska klansamhället som ett alternativt styrelseskick. Roger Scruton sammanfattar klansamhället på följande vis:

”Klansamhällets mentalitet kan sammanfattas i det arabiska ordspråket: ’Jag och min bror mot min kusin, jag och min kusin mot världen’. Det är ett ordspråk som fångar den historiska erfarenheten av den muslimska arabvärlden – och som har förklaringen till varför demokratin aldrig har slagit rot där. Klansamhällen tenderar att vara hierarkiska, där ansvaret går i en riktning: från den underordnade till chefen, men inte från chefen att den underordnade.”

Klansamhället saknar alltså det samhällskontrakt som återfinns i demokratiska nationer, där medborgaren inte bara har skyldigheter mot staten utan även åtnjuter rättigheter i form av välfärd, trygghet och säkerhet. Utan en fungerande nationell stat fungerar inte heller klanerna, utan dessa samhällen tenderar att falla sönder i inbördeskrig, fattigdom, sjukdomar och svält. Några typiska exempel på ett sådant sönderfall är Afghanistan, Irak, Syrien och Libyen. Det var alltså ett misstag av USA att försöka tvinga på just dessa dysfunktionella länder demokrati i samband med invasionerna av Afghanistan 2001 och Irak 2003, samt interventionerna i Syrien och Libyen under den arabiska våren 2011.

Klansamhällena har även visat sig vara dysfunktionella inom den västerländska nationen. Invandring från dysfunktionella länder som Irak, Syrien, Eritrea och Somalia har ofta lett till motsvarande enklaver i de svenska förorterna. Istället för att uppvisa lojalitet mot den demokratiska välfärdsstaten bygger klanerna upp odemokratiska parallellsamhällen i de segregerade utanförskapsområdena.

I många fall är klansämhällena kontrollerade av muslimska samfund. I en artikel av Lars Åberg i Dagens Samhälle står det:

”I Storbritannien har det nyligen avslöjats hur borgmästaren i Londonstadsdelen Tower Hamlets, Lutfur Rahman, köpt röster, förskingrat offentliga medel och ljugit om att hans politiska opponenter skulle vara rasister. Rahmans valkampanj byggde på idén att bangladeshiska invandrare är en klan skild från det brittiska samhället. Vad han vädjade till var deras känsla av brödraskap. Sannolikheten är stor för att det också i Sverige finns kommunpolitiker som odlar klientelism genom att gynna föreningar som lovar att bidra med röster i de lokala valen.

[…]

År 2002 inträffade någonting intressant i svensk lokalpolitik. Edip Noyan röstades in i Botkyrkas kommunfullmäktige för Moderaterna sedan han fått oväntat många kryss på valsedeln. Ett femtiotal av dem visade sig komma från Noyans släktingar. De var inte nödvändigtvis moderater, men röstade för att få in en person ’som representerar oss’.”

Klanerna bygger alltså inte på demokratiska principer, varken i hemländerna eller de västerländska demokratier de invandrar till. Många flyr dessutom bort ifrån de dysfunktionella och osäkra hemländerna till de rika länderna i Europa, primärt för att få tillgång till de generösa välfärdssystemen. Däremot är lojaliteten till den nya nationen svag, medan den är desto starkare till klanen.

Teokratiska statsskick, som Iran och Saudiarabien, har inte heller visat sig vara särskilt demokratiska. I såväl det shiamuslimska Iran som det wahabbistiska sunnimuslimska Saudiarabien råder sharialagar som förespråkar ett patriarkalt samhälle med kvinnoförtryck, förbud mot homosexualitet och offentliga kroppsstraff som halshuggning, stening, stympning och spöstraff. De bärande principerna för en västerländsk demokratisk nation lyser helt enkelt med sin frånvaro i klansamhällena och de teokratiska diktaturerna.

Ett annat statsskick som har provats i olika historiska och nutida sammanhang är unionsbildningar. Scruton kommenterar unionen som statsskick så här:

”Den senaste tidens försök att omvandla nationalstaten till någon form av gränsöverskridande politisk ordning har antingen resulterat i totalitära diktaturer som det forna Sovjetunionen, eller som centralstyrda byråkratier vilket EU är ett exempel på i dag.”

EU:s politiska system är till stor del baserat på direktiv som bestäms av EU-kommissionen. Ett direktiv är bindande med avseende på det resultat som ska uppnås, men överlåter åt de nationella lagstiftande organen och myndigheterna att bestämma tillvägagångssättet för genomförandet i nationella lagar och regelverk. Det här är ett sätt för EU att sprida makten genom att implicit kolonisera nationell lagstiftning. EU:s ledargarnityr står således inte direkt till svars för folken i EU:s medlemsstater, utan delegerar den problematiken till de nationella beslutsfattarna.

EU:s ledare försöker få unionens medlemsstater att närma sig varandra. Ett sätt att uppnå detta är att underminera nationalstaternas homogenitet genom stor invandring från tredje världen, vilket har förespråkats av bland annat före detta EU-kommissionären Peter Sutherland. För att motarbeta nationella protester mot en allt för omfattande invandring lobbar EU för att introducera xenofobi och rasism som brottsliga handlingar i medlemsstaterna. Det har bland annat resulterat i de svenska lagstiftningarna om hatbrott och hets mot folkgrupp. På motsvarande sätt försökte Sovjetunionen få de olika medlemsstaterna att närma sig varandra (sblizhenie) genom ryssifiering, folkförflyttningar och propagandan om sovjetmänniskan.

Allt för stora och centralstyrda unioner tenderar dock att misslyckas eftersom lojaliteten mellan medborgare och stat går förlorad. Sovjetunionen kollapsade som bekant och upplöstes formellt 1991. EU riskerar nu att gå samma öde till mötes. Byråkratin håller på att bli övermäktig, migrationsströmmarna har satt Schengenavtalet och Dublinförordningen ur spel, Storbritannien kommer eventuellt att rösta för ett utträde, och i Grekland finns det fortfarande risk för en finansiell kris som kan spridas till resten av EMU.

Ett annat alternativ som statsskick är en världsregering, där hela jordens befolkning inkluderas. Detta kallas för den Nya Världsordningen (New World Order, NWO). NWO avfärdas ofta som en konspirationsteori, men det finns makthavare, författare och filosofer som ser seriöst på NWO som ett alternativt statsskick. Bilderbergaren David Rockefeller är en trogen anhängare av NWO, och han skriver i sin bok Memoirs:

”Vissa tror till och med att vi är en del i en hemlig sammansvärjning som arbetar mot USA:s bästa, genom att karaktärisera mig och min familj som ’internationalister’ och för att konspirera med andra över hela världen i syfte att bygga en mer integrerad global politisk och ekonomisk struktur – en värld om du så vill. Om detta är anklagelserna, då är jag skyldig, och stolt över det.”

Den franske filosofen George Monbieut har även han förespråkat en världsregering som ska hantera de globala problem som finns med klimathotet, svält, krig och olika multinationella företags utsugningar av fattiga länder. Monbieut motiverar den Nya Världsordningen genom att ställa följande fråga: hur kan nationalstaterna hantera globala problem? Frågeställningen är intressant, och förtjänar att analyseras.

FN har nyligen introducerat Agenda 2030, vilket bär drag av den nya världsordning som Monbieut har föreslagit. I praktiken innebär Agenda 2030 att alla medlemsländer måste stå för livslång omsorg om alla världsmedborgare, oavsett kön, ras, migrationsstatus, utbildning, etc. Med andra ord ska rika länder som Sverige anse sig skyldiga att ta emot ett obegränsat antal flyktingar och dela på välfärden och levnadsstandarden med alla som tar sig till landet. Regeringens arbete med införandet av Agenda 2030 i Sverige ska ska ledas av civilminister Ardalan Shekarabi (S).

Enligt Scruton är risken dock stor att en världsregering skulle kunna missbruka den globala makten. En transnationell regering är ett riskabelt experiment som kan sluta som Nazityskland eller Sovjetunionen om det vill sig riktigt illa. Agenda 2030 kan dessutom leda till motsvarande migrationsproblem som EU brottas med, och visa sig vara lika kontraproduktivt i slutändan.

Skulle då frihandelsavtal kunna fungera som den nya världsordning Monbieut förespråkar? WTO har förvisso ökat världshandeln, vilket har gett ett ekonomiskt uppsving för flera fattiga länder. Däremot har WTO och de multinationella företagen en tendens att betrakta nationalstaternas suveränitet och lagstiftningar som ”hinder för global frihandel”. Flera förespråkare för frihandelsavtal anser att multinationella företag ska få möjlighet att stämma nationella regeringar om företagen förvägras att investera i ett visst land. Frihandelsavtalet TTIP innebär bland annat att företag ska ha rätt att kunna överklaga till en överstatlig domstol om deras vinstintressen är i fara. Exempelvis skulle ett energibolag kunna stämma svenska staten om miljölagarna minskar bolagets vinst. Ett annat exempel är Monsanto som genom sin expansion av genmodifierade grödor är inblandat i mängder av stämningar och tvister med nationella regeringar.

Scruton landar i slutsatsen att frihandelsorganisationer som WTO inte fungerar tillfredsställande som en ny världsordning. WTO och multinationella företag har en tendens att bryta ner fungerande nationella lagar, demokratiska politiska system och den lojalitet som finns inom en nation. Ett parlament är trots allt ansvarigt inför folket, medan WTO inte står till svars till de människor som påverkas av frihandelsavtalen.

Slutligen har den brittiske författaren Philip Bobitt resonerat kring marknadsstaten som ett alternativ till nationalstaten. Marknadsstaten ska erbjuda säkerhet till de medborgare som väljer att bosätta sig (mer eller mindre tillfälligt) i en nation. Medborgarna ska alltså kunna välja nation efter eget behov, och därefter kunna välja graden av lojalitet eller helt åsidosätta den när det passar. En sådan marknadsstat riskerar dock att degenerera till ett samhälle dit fattiga människor väljer att immigrera bara för att åtnjuta andra länders välfärd, utan att för den skull behöva uppvisa någon lojalitet eller skyldigheter mot värdlandet. Även krigsföring skulle uppvisa helt andra drag i en marknadsstat än i en nationell stat. Det första Irakkriget är ett exempel på hur en marknadsstat skulle dra ut i krig: en legoarmé som bara gör sitt jobb för att lägga beslag på naturtillgångar. Detta står i bjärt till kontrast till hur britterna försvarade sitt hemland mot den nazityska aggressionen under andra världskriget.

Scruton avfärdar marknadsstaten som statsskick med att det riskerar att leda till ekonomisk migration, terrorister som döljer sig i sovande celler och maffialigor som ägnar sig åt människosmuggling. Mycket av den invandring som sker idag till EU bär drag av Scrutons profetia om marknadsstatens misslyckande. I förlängningen riskerar Bobitts marknadsstat att falla sönder i klanliknande samhällen.

Sammanfattningsvis landar Scruton i slutsatsen att den demokratiska nationalstaten är det statsskick som har bevisat sig fungera bäst, och att det är riskabelt att experimentera alltför vidlyftigt med andra styrelseskick.

Det här var den andra delen i en artikelserie om Roger Scrutons bok The Need For Nations. Det kommande och avslutande avsnittet kommer att handla om hur de västerländska nationalstaterna håller på att undermineras. Boken går även att köpa som Kindle-bok och rekommenderas att läsas i sin helhet.

En reaktion på ”The Need For Nations:
Alternativa styrelseskick

  1. När det gäller det s.k. klimathotet så är övertygad om att det endast är ett svepskäl för att få värdens länder att skriva på div. avtal och konventioner vilket centraliserar mer makt till FN d.v.s. ett steg närmare en världsregering.

    Klimatet på jorden har varierat under alla år och lär rimligtvis även göra det i fortsättningen oavsett om vi skriver på något klimatavtal. Under årens lopp så har vissa arter och regioner som gynnats av klimatvariationerna och vissa har missgynnats, så en global temperaturhöjning behöver nödvändigtvis inte vara något negativt sett ur ett globalt perspektiv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *