EU:s och Sovjets internationalism

EU-Soviet

Europeiska Unionen (EU) framställs ofta som ett fredsprojekt för att skapa fred, samarbete och stabilitet i Europa. Däremot talas det tyst om förgrundsgestalten Richard von Coudenhove-Kalergis ökända kalergiplan och tidigare EU-kommissionären Peter Suterherland som förespråkar fri invandring till EU för att ”underminera homogena nationalstater”. Liknande planer återfanns i det forna Sovjetunionen som internationaliserade unionen genom påtvingade folkförflyttningar och en omfattande ryssifiering. Parallellerna mellan dåtidens sovjetiska internationalisering av Warszawapakten och EU:s nutida tvingande asylkvoter och förklarar Östeuropas hårdnackade motstånd till asylinvandringen.

Europeiska Unionen (EU) har rötter som går tillbaka till 1950-talet då kol- och stålunionen bildades 1952 med sex medlemsstater. Utåt sett var syftet att skapa fred, samarbete och stabilitet i Europa efter två förödande världskrig. Därefter bildades Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC) 1957, som på 1970-talet utvidgades till Europeiska Gemenskapen (EG) med flera politiska förtecken. När Maastrichtfördraget ratificerades 1992 omvandlades EG till EU; därefter instiftades Europeiska Centralbanken 1998. När Lissabonfördraget trädde i kraft 2009 fick EU en armé, president, utrikesminister och flera andra institutioner som vanligtvis återfinns i en federation eller nationell stat.

Dessa förändringar har skett gradvis under ett halvt sekel, så allmänheten har vant sig och till stor del accepterat utvecklingen. Vad de flesta inte känner till är att mycket av EU:s utveckling planerades redan på 1950-talet. En av strategerna bakom EU hette Jean Monnet som tillsammans med den franske premiärminister René Pleven lanserade Pleven-planen 1950, vilken sådde fröet till en paneuropeisk armé som sedermera skulle mutera via Common Foreign and Security Policy till dagens EU-armé.

En annan av föregrundsgestalterna till dagens EU var greve Richard von Coudenhove-Kalergi. Han var en japansk-österrikisk adelsman, filosof och politiker. År 1923 skrev han manifestet Paneuropa och samma år grundade han den Pan-Europeiska Unionen, i vilken han verkade som president ända till sin död 1972. Coudenhove-Kalergi gjorde en del anmärkningsvärda uttalanden. Bland annat skrev han i sin bok Praktischer Idealismus (Praktisk Idealism):

”Dagens raser och kast skall falla offer åt den tilltagande övervinningen av rum, tid och fördom. Den eurasisk-negroida framtidsrasen, till det yttre lik den gammalegyptiska, skall ersätta folkens mångfald med personlighetens mångfald.”

Kalergis visionen var alltså att Europas folk ska mista sina nationella identiteter och istället ersättas av den individuella mångfalden. Denna vision med nyrasistiska förtecken, som vid en första anblick kan förefalla bisarr och konspiratorisk, går även under benämningen kalergiplanen. Greve Kalergi är dock inte den ende europeiska politiker som förespråkade denna vision – även i vår tid finns mäktiga män med en snarlik agenda.

Mest framträdande är Peter Sutherland, som är en irländsk politiker, affärsman och medlem i Bilderberggruppen. Tidigare var han EU-kommissionär och är numera FN:s särskilda sändebud i migrationsfrågor. Han är en stark motståndare till nationalstater, inklusive sitt hemland Irland, och förespråkar fri invandring till EU. I en intervju med BBC har han bland annat sagt att ”EU ska göra sitt bästa för att underminera homogena nationalstater”. Vidare har han sagt att ”EU-länderna ska undvika att selektivt välja ut välutbildad arbetskraftsinvandrare till förmån för asylinvandrare”. I princip anser han att invandrare från tredje världen fritt ska få välja stat och inte tvärtom.

Peter Sutherland har även samarbetat med Cecilia Malmström (L) som var dåvarande EU-kommissionär med ansvar asyl- och migrationsfrågor mellan 2010 och 2014. Tillsammans har de skrivit en gemensam artikel om invandring till EU; där står bland annat:

”Förra året, under den arabiska våren, missade EU en historisk möjlighet att börja binda samman Medelhavets stränder genom att inte öppna dörren för studenter, entreprenörer och andra nordafrikaner. Nu gör EU ett försök att närma sig grannarna i söder med frihandelsavtal, visumlättnader för universitetsstuderande, tillfälliga arbetskraftsprogram och incitament som ska locka entreprenörer.”

Finansmannen och tillika bilderbergaren George Soros är även han en varm förespråkade för fri invandring till EU. Bland annat har han anklagats för att finansiera asylinvandringen till EU och sponsra en handbok för illegal immigration till EU. Dessutom har Soros föreslagit att varje EU-land ska betala 15.000 EUR för varje immigrant årligen – och att staterna ska ta lån för att finansiera detta. Vad George Soros föreslår är i praktiken att EU och dess medlemsstater ska öka upplåningen från finansiella institutioner, som Soros själv har ägarintressen i. EU:s befolkningar kommer alltså att skuldsättas, medan storbankerna och de finansiella institutionerna kommer att tjäna pengar på räntan.

Dessutom kommer FN:s överstatliga program Agenda 2030 att verkställas under 2016. Regeringens arbete med detta ska ska ledas av civilminister Ardalan Shekarabi (S). I praktiken innebär Agenda 2030 att alla medlemsländer måste stå för livslång omsorg om alla världsmedborgare, oavsett kön, ursprung, migrationsstatus, utbildning, etc. Med andra ord ska rika länder som Sverige anse sig skyldiga att ta emot ett obegränsat antal flyktingar och dela på välfärden och levnadsstandarden med alla som tar sig till landet.

Det finns alltså ett starkt tryck från EU, FN och globalistiska intresseorganisationer på att Europas länder ska öppna sina gränser för en omfattande immigration. Dessutom är dessa globalister starka motståndare till all form av nationalism. De som motsätter sig dessa principer utmålas som ”onda”, ”fascister” eller ”rasister”.

Sverige, som under flera år har haft västvärldens mest extrema invandringspolitik, har varit ett lämpligt land att tillämpa denna globalistiska vision på. Till att börja med är Sverige bäst i klassen på att implementera EU-direktiv i den nationella lagstiftningen. Vidare finns en svag parlamentarisk tradition som går tillbaka till Socialdemokraternas hegemoni mellan 1932-1976; under och efter denna period har Sverige till stor del styrts av nätverk av olika makthavare, medan riksdagen ofta betraktas som ett ”transportkompani”. Denna svenska tradition av att styra landet via informella och odemokratiska nätverk är alltså i högsta grad kompatibel med organisationer som EU, FN och globalistiska lobbygrupper.

Efter Socialdemokraterna tog liberala politiker inom Alliansen över, varav många är aktiva inom Bilderberggruppen. Alliansen ökade invandringen till extrema volymer i och med migrationsöverenskommelsen med Miljöpartiet. Fredrik Reinfeldt (M) var i synnerhet pådrivande bakom den stora invandringen, och han har gjort uppseendväckande uttalanden som att ”Sverige är ett land utan gränser” och att ”landet tillhör invandrarna”. Vidare har Centerpartiets ledare Annie Lööf sagt att ”Sverige kan ta emot 30 miljoner invandrare”, och Europaparlamentarikern Cecilia Wikström (L) anser att Sverige ska ta emot flera invandrare för att ”bryta inkrökta sedvänjor”.

Det finns en slagsida mot oikofobi, det vill säga nationellt självförakt, inom det svenska etablissemanget. Ett färskt exempel på denna oikofobi är SVT som nyligen ändrade i texten till nationalsången under Melodifestivalen. De som har dristat sig att protestera mot invandringen, som Sverigedemokraterna, har ofta demoniserats som ”fascister” och ”rasister”. Samma invandringsliberala retorik märks i svensk massmedia. Ett anmärkningsvärt exempel är Martin Ezpeleta som har skrivit följande betraktelse i Aftonbladet:

”Jag tänker på invandringen som en liten skönhetsoperation. Näsan görs lite större och får en krökning, som en regnbåge. Ögonbrynen görs bredare och buskiga. Läpparna fylls, pigmenthalten höjs en aning. Ögonen växer till stora, mörka mandlar. I mina ögon blir Sverige vackrare och vackrare av migrationen. Mitt estetiska ideal är ett Sverige som vi alla kan spegla och känna igen oss i, inte bara de som är manetfärgade och har en dammtuss på huvudet.”

Likheten med greve Coudenhove-Kalergis uttalande är fascinerande, men förmodligen skrev Ezpeleta sin nyrasistiska krönika utan att vara medveten om att han i princip citerade den forna Paneuropeiska Unionens president.

I andra europeiska länder höjs däremot allt fler kritiska röster. I Storbritannien, där yttrandefriheten och den parlamenteriska demokratin är starkare än i Sverige, växer sig UKIP (UK Independence Party) allt starkare. Framförallt är UKIP kritiska mot – hör och häpna – invandringen. I juni 2016 kommer britterna att folkomrösta om Storbritannien ska stanna kvar inom EU eller ej. Röstar folket nej kan detta leda till en Brexit, det vill säga att Storbritannien lämnar EU.

I Östeuropa är motståndet mot asylinvandringen från Mellanöstern ännu hårdare. Ungern har rest stängsel vid gränsen till Serbien eftersom asylinvandringen till slut inte gick att kontrollera. Det har lett till att Viktor Órban har kallats för ”fascist” i västerländska medier. Dessutom har han hamnat i fejd med sin landsman George Soros, vars vänsterliberala icke-statliga organisationer verkar för att Ungern ska öppna gränserna för fri invandring. Även i Polen, Slovakien och Tjeckien är motståndet starkt mot asylinvandring. Samtliga dessa Visegradländer säger nej till EU:s tvingande flyktingkvoter.

Hur kommer det sig att motståndet mot asylinvandring är så starkt i Östeuropa? Förklaringen står att finna i deras kommunistiska förflutna: medborgarna i den forna Warszawapakten hyser en gedigen misstro mot korrumperade centralmakter. I synnerhet ogillar flera östeuropéer centralmakter som försöker styra migrationsströmmarna. Adam Soboczynski skrev nyligen om detta fenomen i Die Zeit:

”Dygnet runt utsattes vi för propaganda om den kommunistiska utopin, människoglädjen och det anti-fascistiska budskapet. […] Dagens främlingsfientlighet i Polen, Ungern och Östtyskland är relaterad till den antikommunistiska motståndsrörelsen. […] Satellitstaterna i Östeuropa var de etniskt mest homogena och dit nådde inte den internationalistiska ideologin. […] Många av mina föräldrars polska bekanta är idag ivriga anhängare av det nationalistiska och främlingsfientliga partiet Kaczyński. De var även tidigare de mest hårdföra motståndarna mot det kommunistiska tyranniet.”

Samma ”anti-fascistiska retorik” går som bekant igen i dagens Sverige och stora delar av EU, där alla som är kritiska mot en alltför omfattande invandring stämplas som ”rasister” eller ”nyfascister” – precis som i det forna Sovjetunionen och Warszawapakten.

Men vad är då denna internationalism som Soboczynski skriver om? Enkelt uttryckt användes internationalismen i Sovjetunionen i syfte att bryta ner nationsgränserna och skapa en mer sammanhållen union befolkad av sovjetmänniskor. En metod för att uppnå detta var Stalins brutala tvångsförflyttningar på 1930-talet, då bland annat två miljoner ukrainska storbönder (kulaker) deporterades till Gulag i Sibirien och Centralasien.

De sovjetiska makthavarna var dessutom av åsikten att ryssarna och ryska språket borde utgöra ryggraden i det sovjetiska imperiet och genomförde därför en omfattande ryssifiering av Sovjetunionen. På den 22:a partikongressen 1961 formulerade Nikita Chrustjev en officiell doktrin som syftade till att att alla nationaliteter, språk och nationella särdrag skulle undermineras och för att till slut försvinna. Bland annat stod det i doktrinen: ”utplånandet av nationella skillnader, och särskilt språkskillnader, är en betydligt mer utdragen process än utplånandet av klasskillnader”. Leonid Brezjnev fortsatte på den inslagna vägen och lanserade på den 24:e partikongressen 1971 idén om att Sovjetunionen skulle befolkas av sovjetmänniskor utan nationaliteter; det gemensamma språket skulle vara ryska.

Ryskan infördes som officiellt språk på alla skolor runt om i Sovjetunionen och olika folkgrupper uppmuntrades eller tvingades till att flytta för bilda ryskspråkiga minoriteter. Det finns än idag sådana rysktalande enklaver runt om i det forna Sovjetunionen. Exempelvis bor flera ättlingar till ukrainska och vitryska arbetare i Kazahkstan, litauer i Vitryssland samt ukrainainare, vitryssar och letter i Estland.

Mycket av den sovjetiska internationalismen har alltså tydliga likheter med kalergiplanen och EU:s federativa planer: undertryckandet av nationalstater och nationella särdrag, en ”anti-fascistisk” retorik samt omfattande och i viss mån påtvingade migrationsströmmar.

Allt detta minns de äldre medborgarna som levde i det kommunistiska Östblocket. De protesterar på samma sätt mot dagens migrationsströmmar inom EU:s Schengen som de gjorde mot internationaliseringen inom Warszawapakten. I de östra delarna av Tyskland märks denna trend tydligt: Dresden är numera epicentrum för Pegida (den anti-islamistiska proteströrelsen) och demonstranterna använder till och med samma slagord som under protesterna mot diktaturen i DDR 1989: ”Vi är folket”.

Sovjetunionen kollapsade som bekant och upplöstes formellt 1991. EU riskerar nu att gå samma öde till mötes. Byråkratin håller på att bli övermäktig, migrationsströmmarna har satt Schengenavtalet och Dublinförordningen ur spel, Storbritannien kommer eventuellt att rösta för ett utträde, och i Grekland finns det fortfarande risk för en finansiell kris som kan spridas till resten av EMU.

Kalergis, Sutherlands och Soros vision om en massiv invandring till EU ”för att underminera nationaliteterna” håller på att få rakt motsatt effekt: istället växer de nationalistiska partierna så det knakar i medlemsstaterna, medan hela EU står på randen till en monumental kollaps. EU:s makthavare borde ha lärt sig av historien och den misslyckade internationaliseringen av Sovjetunionen.

3 reaktioner på ”EU:s och Sovjets internationalism”

  1. Tack för den texten!
    Mycket klargörande med parallelerna till internationalismen. Låt oss hoppas de allt större sunt nationalistiska strömmningarna tippar över vågskålen för europas folk o framtid.

  2. Jag hoppas innerligt på att det blir ett BREXIT i sommar, ett Brittiskt utträde ur Unionen och att den sedan kan upplösas helt och nationalstaterna återfå sin suveränitet. En läsvärd och intressant blogg detta som tar upp många ämnen värda att belysa!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *