Radical: Vägen ut från radikaliserad islamism

Radical

Radical är självbiografin av Maajid Nawaz som gick ifrån att vara en vanlig brittisk skolpojke, via utåtagerande hiphopare, till radikal islamist. Boken är en unik ögonvittnesskildring om hur en ung man rekryterades av den islamistisk rörelsen Hizb ut-Tahrir och indoktrinerades till att bygga upp deras verksamhet i Storbritannien, Danmark, Pakistan och Egypten. Efter att ha suttit inspärrad och blivit misshandlad i ett egyptiskt säkerhetsfängelse blev han omvänd. Numera riskerar han sitt liv för att motarbeta den islamistiska rörelse han tidigare varit beredd att dö för.

Maajid Nawaz föddes på 1970-talet i Southend i Essex i Storbritannien där han även växte upp. Båda föräldrarna kom ursprungligen från Pakistan; mamman beskrivs som liberal och beläst, medan fadern var en hårt arbetande ingenjör som jobbade åt ett oljebolag i Libyen. Med sin akademiska bakgrund klarade han sig bra i skolan och fick höga betyg. Fram till mellanstadiet förekom det inte heller några konflikter mellan de engelska skolbarnen och dem med utländsk bakgrund. I högstadiet förändrades plötsligt tillvaron när Maajid nekades att spela en fotbollsmatch. När han bad om att få vara med blev han kallad ”djävla pakistanier” och blev slagen i magen av en pojke i klassen. Där och då bestämde han sig för att söka sig till helt andra kretsar.

Han lade fotbollsskorna på hyllan och började istället umgås med rapparna i Essex. För att få respekt klippte han håret i en fyrkant med rakade sidor och började gå klädd i träningsoverall, vilket var högsta mode bland rapparna på MTV på 1990-talet. Dessutom bildade han ett hip hop-band och uppträdde på flera scener runt om i Essex. Metamorfosen från välartad plugghäst till stans coolaste rappare gav snabbt effekt: klasskompisarna som tidigare hade mobbat honom vek plötsligt undan i skolans korridorer när han gick förbi.

De unga kaxiga rapparna drog dock till sig uppmärksamhet från Essex skinheads och nynazister. På 1990-talet var den högerextrema rörelsen Combat 18 aktiv i Storbritannien. (Siffran 18 symboliserar AH, vilket är Adolf Hitlers initialer.) I synnerhet var gruppens nynazister i Maajids hemstad sällsynt hårdföra. De sökte upp asiater och afrikaner och misshandlade dem brutalt med basebollträn, knivar och skruvmejslar. Flera av Maajids vänner drabbades och blev invalidiserade eller nästan dödade i sådana rasistiska överfall. Maajid började bära kniv och försökte hålla sig undan så gott det gick.

En kväll när han var på väg hem blev han omringad av huliganerna i Combat 18. De spärrade av ena sidan av vägen med en skåpbil och kom gående från andra hållet beväpnade med kedjor, knivar och skruvmejslar. Maajid var bara femton år, medan nynazisterna var storväxta karlar i 30-årsåldern. ”Vi är här för att döda dig”, sade ledaren – och Maajid trodde mycket riktigt att hans sista stund var kommen. Men han dog inte. Istället dök det upp en vilt främmande man, som en skyddsängel, som försökte få skinheadsen att avbryta sitt överfall. Nynazisterna gick istället till attack mot honom och mannen säckade ihop i ett moln av blod medan Maajid chockad tittade på. Helt plötsligt hördes polissirener och huliganerna tvingades retirera till sin skåpbil. När polisen kom till platsen och hittade den svårt misshandlade mannen på gatan började de förhöra Maajid – trots att nynazisterna stod tjugo meter bort och skrek slagord. Maajid försökte förklara att det var Combat 18 som låg bakom misshandeln, men polisen förhörde istället Maajid och ignorerade skinheadsen medan dessa lämnade platsen.

Poliskåren i Essex visade tydliga rasistiska tendenser och grep även Maajid ett år senare, även den gången på falska premisser. Den brittiska polisens beteende var ett av skälen till att han senare radikaliserades. Den riktiga brytpunkten i Maajids radikaliseringsprocess kom dock några månader senare. Han var ute med sin storebror då huliganerna från Combat 18 återigen dök upp. Till Maajids förvåning gick hans storebror fram till nynazisternas ledare och förhandlade i en kvart. Helt plötsligt gav ledaren upp och alla skinheads lämnade oväntat platsen.

”Vad sade du till honom?” frågade Maajid förvånat.

”Att jag är en islamistisk terrorist och att jag har en bomb i min ryggsäck. Jag hotade med att spränga mig själv i luften och ta honom med mig i döden.”

I skolan hade Maajid fått respekt för att vara rappare. När det inte räckte för att få respekt bland skinheadsen bestämde han sig för att välja en annan inriktning: han skulle bli radikal islamist.

Sagt och gjort, den unge Maajid sökte kontakt med islamistgruppen Hizb ut-Tahrir i Essex. Hizb ut-Tahrir al-Islami, även känt som Det Islamiska Befrielsepartiet, är en fundamentalistisk panislamistisk rörelse med förgreningar över hela världen. Rörelsen arbetar för en världsomspännande islamisk stat – ett kalifat – som manar till kamp mot världsliga och sekulariserade regimer. Rörelsen har som klart uttalat mål att avskaffa demokratin och i stället införa ett islamistiskt shariastyrt samhälle.

Hizb ut-Tahrir arrangerade politiska möten och studiecirklar runt om i olika hus och källarlokaler i Essex. Däremot förekom ingen sådan verksamhet i stadens moskéer, eftersom deras verksamhet primärt var inriktad på det religiösa budskapet i koranen. I 1990-talets Storbritannien gick det en tydlig skiljelinje mellan de religiösa salafisterna i moskéerna och islamisterna i Hizb ut-Tahrir som vill förändra det brittiska samhället på politisk väg. De två muslimska grupperna betraktade till och med varandra med viss misstro i England på 1990-talet; först på 2000-talet skulle de gå samman och förena extrem salafism med politisk islamism i jihadistiska grupperingar med kopplingar till al-Qaida.

I Hizb ut-Tahrirs studiecirklar indoktrinerades Maajid och de andra rekryterna i islamistisk propaganda. Föreläsarna visade filmer från kriget i Bosnien med flera bestialiska scener där serbiska soldater avrättade civila muslimska bosnier. Bland annat visades en film där en gravid kvinna sprättades upp levande och hur hon därefter ströps med fostrets navelsträng. Vidare berättade lärarna om hur USA:s soldater slaktade muslimer i det första Irakkriget och hur israeliska poliser avrättade palestinska muslimer. Budskapet från föreläsarna i Hizb ut-Tahrir är att västmakterna bedriver ett krig mot all världens muslimer med syfte att uplåna islam.

Målet för islamisterna är att återupprätta det globala kalifatet, vilket primärt ska ha samma gränser som det Ottomanska imperiet. Enligt dem föll kalifatet samman efter första världskriget, då det Ottomanska riket delades upp i olika länder under brittiskt och franskt styre. Islamisterna hävdar att länder som Syrien, Libanon, Jordanien och Irak bara är imperialistiska konstruktioner och att deras ledare är förrädare mot kalifatet. Visionen om det globala kalifatet återfinns hos den nuvarande Islamiska Staten, vars jihadister bränner sina pass och avrättar regeringssoldater i Syrien och Irak under bestialiska former.

Den identitetssökande och lättpåverkade Maajid sög upp den islamistiska propagandan som en svamp och engagerade sig allt mer i Hizb ut-Tahrir. För att komma till epicentrum för den islamistiska rörelsen flyttade han till östra London för att studera på Barking College. Där lyckades han bra i skolan och blev dessutom ordförande i elevrådet. Med elevrådet som plattform propagerade han allt mer aggressivt för radikal islam och delade ut flygblad med föreskrifter om att ”alla flickor måste klä sig i hijab eller bestraffas”.

Skolledningen stod mest handfallen och tittade på eftersom islamisering var ett nytt fenomen på 1990-talet, så verksamheten och trakasserierna av icke-muslimska elever kunde fortgå relativt obehindrat. Framförallt hamnade de unga islamisterna i fejd med en grupp afrikanska elever. Hizb ut-Tahrir skickade då en ”livvakt” till skolan som mitt på blanka dagen högg ihjäl en av Maajids antagonister med en machete. Maajid smidde medan järnet var varmt och hotade resten av de afrikanska eleverna med lika ond bråd död om de fortsatte provocera honom; därefter fick han vara ifred med sin islamistiska verksamhet.

Maajid gjorde snabbt karriär inom Hizb ut-Tahrir och fick efter ett tag uppdraget att expandera verksamheten utomlands. Först reste han till Danmark och upprättade en islamistisk cell i Köpenhamn; därefter reste han till Pakistan för att sprida den islamistiska läran på ett universitetsområde i Islamabad. Under samma period gifte han sig och fick en son.

Som en del av hans magisterexamen i arabiska och juridik flyttade han till Alexandria som utbytesstudent 2001. Där fortsatte han oförtrutet att propagera för Hizb ut-Tahrir, trots att den i likhet med flera andra islamistiska organisationer är förbjuden i Egypten. Det ledde till att den egyptiska säkerhetstjänsten fick korn på honom och började spana på hans förehavanden. Mitt i natten stormade en grupp egyptiska säkerhetspoliser in hans lägenhet och grep honom inför ögonen på hans fru och nyfödde son. Maajid fördes till det ökända tortyrcentrumet al-Gihaz där flera islamister och jihadister satt fängslade. Dag och natt satt han i sin isoleringscell och lyssnade på medfångarnas ångestskrik medan de förhördes, torterades och lemlästades av den skoningslösa egyptiska säkerhetstjänsten. En del hängdes upp och ner i armarna tills axlarna vreds ur led, medan andra utsattes för elchocker på könsorganen eller på tandköttet. När det var hans tur att bli förhörd kom i sista beskedet att han istället skulle ställas inför rätta; denna särbehandling kan ha berott på att han är brittisk medborgare.

Maajid dömdes istället till fem års fängelse i Mazrah Tora. Där fick han kontakt med flera islamister ur Muslimska Brödraskapet och jihadister ur terrororganistationen al-Gama’a al-Islamiyya, som bland annat låg bakom mordet på Anwar Sadat. Men han fick även kontakt med liberala muslimer och medlemmar ur Amnesty som hade tagit sig an honom som en samvetsfånge. Under den perioden började han ifrågasätta islamismen och sitt medlemskap i Hizb ut-Tahrir. Efter hand började han inse att politik och islam inte hör ihop, att det går att vara troende muslim utan att försöka påverka det demokratiska samhället. Maajids budskap är i korthet att islam endast ska utövas som en religion, och inte utnyttjas av islamister eller jihadister med politiska eller våldsamma syften. Maajid har bland annat sammanfattat sin inställning till islamism och jihadism som följer:

”Vad är islamism? Islam är en religion; islamism är en önskan att införa en version av denna religion på samhället. Det är en politisering av min egen religion. Vad är jihadism? Det är utövning av våld för att sprida islam.”

År 2006 blev han frisläppt och återvände till England; året därpå lämnade han Hizb ut-Tahrir. Det ledde till att han utsattes för flera hot, varav en del dödshot. Maajid lät sig inte nedslås utan börja istället motarbeta islamiseringen på allvar. År 2008 grundade han organisationen Quilliam, vilken är världens första tankesmedja för att motverka islamistisk radikalisering. Till en början gick det trögt eftersom de hade svårt att få finansiering och levde under ständiga dödshot på hemliga adresser, men efter hand började högt uppsatta politiker i England och USA att intressera sig för deras arbete. Under sitt arbete med avradikalisering har Maajid bland annat fått möjlighet att träffa George Bush, Tony Blair, David Cameron och den amerikanska kommittén för Homeland Security.

Medan Maajids tankesmedja Quilliam har etablerats på allvar i Storbritannien och utövar ett landsomfattande arbete med att avradikalisera unga muslimer ligger motsvarande arbete i Sverige långt efter. Först sex år efter att Maajid grundade Quilliam utsågs Mona Sahlin av regeringen till nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. När hon tillträdde i april 2014 lade hon dock allt fokus på nynazism och högerextremism. En ganska märklig prioritering kan tyckas, eftersom har islamiseringen utgör ett betydligt större hot mot rikets säkerhet än högerextremismen. Numera har Maajids före detta islamistiska parti Hizb ut-Tahrir etablerat sig i Sverige, men när Säpo har fått frågor om varför de tillåts verka i landet har de inte kunnat lämna några tillfredsställande svar. Flera förorter i Stockholm och Malmö till stor del islamiserade, medan Göteborg ståtar med den tvivelaktiga utmärkelsen som den jihadisttätaste staden i Europa.

Att motarbeta islamistisk extremism fanns alltså inte på kartan när Sahlin tillträdde 2014. Sahlin har blivit hårt kritiserad för sin passiva hållning gentemot de svenska jihadisterna; bland annat har forskarna Devin Rexvid och Shiraz Maher anklagat Sahlin för att vara alltför undfallande mot jihadisternas terroristresor och utbredning i det svenska samhället. Ännu mer handlingsförlamad är Sven-Johan Dahlstrand, som ska leda arbetet mot våldsbejakande extremism i Göteborg – trots att han inte törs ta ställning mot jihadisterna. Vidare jämför terroristforskaren Magnus Ranstorp Danmarks arbete mot extremism att ligga på universitetsnivå, jämfört med Sveriges som enligt honom ligger på förskolenivå.

Sverige ligger alltså långt efter de flesta västländer i arbetet mot radikaliserad islamism. En förklaring till handlingsförlamningen är den ständiga rädslan att bli kallad ”rasist” om man försöker protestera mot den antidemokratiska rörelse som islamismen faktiskt är. Det är dags för regeringen och Mona Sahlin att ta krafttag mot den islamisering som de facto pågår i Sverige. Det finns mycket att lära av de anti-islamistiska rörelser som finns runt om i Europa. Ett steg i rätt riktning skulle vara att bjuda in Maajid Nawaz och etablera en tankesmedja motsvarande Quilliam i Sverige. Om inte annat borde Mona Sahlin läsa hans bok Radical.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *