Brave New Sweden:
Du Sköna Nya Värld

NyfikenGul

Roland Huntford hade Aldous Huxleys dystopiska roman Du Sköna Värld som förlaga när han skrev boken The New Totalitarians (Brave New Sweden). Du Sköna Värld utspelar sig i en avlägsen framtid där barnen skapas på artificiell väg och anpassas på kemisk väg till det perfekta kastsamhället. I Du Sköna Nya Värld finns olika människotyper: Alfa och Beta innehar de höga och mellanhöga positionerna i samhället, medan Gamma, Delta och Epsilon ska vara arbetare utan självständigt tänkande. Kastsystemet upprätthålls genom indoktrinering och propaganda som genomsyrar hela samhället. För att kontrollera människorna tilldelas de dagligen en ranson av den ultimata lyckodrogen soma.

Huntford såg tydliga paralleller mellan Du Sköna Värld och det socialdemokratiskt styrda Sverige. Enligt Huntford kontrollerade Socialdemokraternas slutna sällskap befolkningen genom materiellt välstånd, en upphöjning av välfärden till religion, statskontrollerade medier, splittring av kärnfamiljen, indoktrinering av eleverna i skolan, rivningar och uppförande av miljonprogrammet och ett påtvingat världssamvete. Däremot hade det socialdemokratiska idealsamhället skapats på bekostnad av en strypt yttrandefrihet, en hämmande neutralitet, en underminderad demokrati samt inskränkningar av individens frihet och kritiskt tänkande. Kort sagt var det inte alltid så roligt att leva i Du Sköna Nya Betongvärld. Hela 25% av befolkningen led av depressioner och var i behov av psykisk vård på 1970-talet. Socialdemokraterna behövde en lyckodrog som motsvarade Huxleys soma. Frågan är bara vad?

Alkohol hade kunnat vara en kandidat till lyckodrog för att hålla befolkningen i schack i det semitotalitära folkhemmet. Socialdemokraterna konstaterade dock att folket drack för mycket och att det hade skadliga inverkningar på folkhälsan. I synnerhet de svenska ungdomarna drack mest i hela Europa på 1970-talet. Således begränsades supandet genom Systembolagets monopol och Socialstyrelsens propaganda. Alkohol var alltså att betrakta som ett problem, och dög därmed inte som lyckodrog.

Semestrar och resor var inte heller något optimalt instrument för att tillfredsställa befolkningens behov av lycka. Till att börja var Socialdemokraterna bekymrade för att svenskar som reste utomlands alltför ofta kunde komma till insikt om att Sverige trots allt inte var perfekt i alla kategorier. För att motverka att allt för många flyttade utomlands sände de statskontrollerade medierna flera reportage om Sveriges förträfflighet och den övriga världens tillkortakommanden. I synnerhet USA svartmålades utan pardon av SR/SVT på 1960- och 1970-talen. De flesta svenskar reste dock utomlands på semester mest för att komma bort från någonting snarare än att komma till någonting. Huntford skriver:

”På det hela taget visar turister oavsett nationalitet en rudimentär nyfikenhet för att komma till ett turistmål. I Sverige ligger fokus tvärtom på att komma bort ifrån en obehaglig situation. Väl på plats finner svenskarna lindring i en kollektiv orgie av alkohol och sex. […] Väl utomlands kommer saker upp till ytan som svenskens inre censor förtrycker på hemmaplan. ’Det finns så många regler i Sverige’ och ’det är underbart att komma bort ifrån det svenska övervakningssystemet’ är två av de vanligaste klichéerna som yttras under sådana omständigheter.”

En annan möjlighet för att sprida lite glädje i Brave New Sweden kunde ha varit kultur i form av teater, film och musik. Dessvärre var kulturen till stor del en integrerad komponent i Socialdemokraternas indoktrineringsmaskineri. Regeringen uppmuntrade de facto den radikala kulturella vänstervågen eftersom den försköt tyngdpunkten i hela samhället åt det socialistiska hållet. Politikerna behövde dessutom fler emotionella strängar att spela på – och där spelade kulturen en viktig roll. Socialdemokraten Erland Jospehson, som då var chef på Dramaten, sade:

”Syftet med teatern är att expandera känslolivet. Ett land måste ha ett rikt känsloliv. Utan detta kan inte politikerna appelera till offentligheten och utföra de nödvändiga förändringarna. Du förstår, vårt folk är känslomässigt och kulturellt underutvecklat. Konsten och i synnerhet teatern används för att accelerera och utveckla känslolivet. Utan ett ordentligt känsloliv bland folket kan politikerna inte bearbeta sin publik. De kan endast spela på grövre och naturliga känslor som hat, avund och girighet. Detta är ett alltför snävt spektrum – och teatern har som uppgift att bredda det.

Det finns exempel på detta inom engelsk historia. Tänk på Churchills tal under andra världkriget; mycket av det appelerade till folket baserat på associationer till poesi och drama, som Henrik V:s adress på Agincourt. Utan Shakespeare hade inte Churchills tal haft samma effekt. Men det är inte tillräckligt för att skapa ett allmänt kulturklimat. De politiska underströmmarna måste uppmuntras. Samhället håller på att förändras och teatern måste följa med i samma riktning. Men teatern ska inte bara följa. Den måste bidra till att hela samhället flyttas i rätt riktning.”

Under Erland Josephsons ledning uppförde Dramaten i princip bara teaterpjäser som hyllade kollektivet och bannade individualismen. Under samma tidsperiod revs Klarakvarteren och med dem gick flera privatägda anrika teatrar förlorade. Det var inget som bekymrade Josephson och kultureliten, snarare tvärtom: det gav dem en möjlighet att etablera nya statskontrollerade teatrar som Statsteatern i Kulturhuset.

Musikaliskt var det proggen som dominerade det svenska musiklivet på 1970-talet (med undantag för ABBA som hånades av alla inhemska recensenter medan de erövrade resten av världen). De svenska proggbanden som Nationalteatern och Blå Tåget framförde däremot oförtäckt socialistisk propaganda. Även landets symfoniorkestrar förstatligades under samma period, vilket ger en touch av DDR. Vidare sponsrade Svenska Filminstitutet nästan uteslutande filmer med vänsterradikala budskap under denna tid.

I viss mån finns samma slagsida åt vänstern kvar inom det svenska musiklivet. I stort sett inga borgerliga band får något utrymme, medan radikalfeminister som Silvana Imam och Beatrice Eli får dansa fritt inom åsiktskorridoren.

Svenska Filminstitutet har om möjligt gått ännu längre på det oikofobiska 2010-talet. I princip alla filmer som får filmstöd måste vara politiskt korrekta. Den nyrasistiske filmkonsulenten Baker Karim driver numera projektet Fusion, som strävar efter att ”utmana vithetsnormen”, samt rekryteringsorganisationen The Black List där endast personer med mörk hudfärg är välkomna.

Böcker som kritiserade socialismen är i princip omöjliga att få tag på. Den världsberömde författaren August Strindberg klassades som en alien under denna epok eftersom hans pjäser avvek från den socialistiska mallen; hans galenskap exponerades däremot flitigt. En annan intressant observation är hur många svenska kulturpersonligheter som har tagit livet av sig: Stig Dagerman, Victoria Benedictsson och Karin Boye. Det är förhållandevis många fler än i jämförbara västländer. Huntfords slutsats är att dessa avvikande fritänkare hade svårt att anpassa sig till den svenska konsensusmentaliteten, utan såg till slut bara döden som en sista utväg.

Liknande fenomen upprepar sig idag. Kulturpersonligheter som dristar sig att gå emot den politiskt korrekta strömmen riskerar att klassas med diverse nedsättande epitet eller rent av förlora jobbet. Marcus Birro är ett exempel på en person som har vågat att utmana etablissemanget, men som har fått utstå orimligt hård kritik i massmedia för sitt ställningstagande.

Frågeställningen kvarstod dock: vilken lyckodrog skulle Socialdemokraterna kunna erbjuda folket för att ge dem en känsla av frihet? Det finns en berömd passage i Huxleys Du Sköna Nya Värld som belyser detta dilemma. Känsloingenjören Helmholtz Helmholtz Watson träffade Vilden som levde utanför det kontrollerade samhället. Vilden reciterade Romeo Och Julia av Shakespeare, varpå Watson utbrast:

”Jag förstår att man behöver skriva om sådana galna episoder. Varför var Shakespeare ett sådant propagandageni? Eftersom han hade så många vansinniga idéer att bli upprörd över! Man måste bli riktigt upprörd och förtvivlad för att kunna beröras av hans verk. […] Vi behöver dock någon annan form av galenskap och våld. Men vad? Vad? Var kan vi finna det? Jag vet inte… Jag vet inte…”

Socialdemokraternas svar på den frågan blev: sex.

Den svenska regeringen drev, till skillnad från övriga länder, frågan om sexuell frigörelse väldigt hårt. En historisk förklaring kan vara att kyrkan inte hann få lika starkt fäste mellan asatron och socialismens inträde. Ingvar Carlsson, som var dåvarande utbildningsminister, sade att ”staten avser att använda moralen för att förändra samhället”. Vidare sade professor Alvar Nelson, som var rådgivare åt regeringen, att ”målet var att radera alla spår av kristen moral från lagstiftningen”.

Den frihet som propagerades av Socialdemokraterna var dock endast av sexuell karaktär, inte politisk. Syftet var att invagga folkhemsborna i tron att de levde i total (sexuell) frihet och var det mest (sexuellt) frigjorda folket på jorden. Den svenska staten kunde således utge sig för att svara på ett behov snarare än att tvinga på folket detta. Detta synsätt ligger nära Aldous Huxley, som skrev:

”När politisk och ekonomisk frihet minskar, tenderar sexuell frihet att öka som kompensation. Och diktatorn (om han behöver kanonmat eller familjer för att kolonisera erövrade områden) kommer att göra sitt för att uppmuntra denna frihet.”

Socialdemokraterna uppmuntrade alltså mycket sex i kulturyttringarna, eftersom det skulle bryta med det borgerliga förflutna och tilltala ungdomarna. Den svenska synden blev snabbt ett internationellt fenomen på 1960- och 1970-talen. Vilgot Sjömans sexuellt frigjorda filmer Nyfiken Gul och Nyfiken Blå uppmärksammades över hela världen, och i Martin Scorseses film Taxi Driver finns en scen där Robert De Niro tar med Cybill Shepherd på en svensk sexualupplysningsfilm.

Även den svenska skolan genomsyrades av sexuell frigjordhet, vilket framförallt märktes på den svenska sexualundervisningen som drevs i RFSU:s regi. En högt uppsatt person inom RFSU sade att ”vårt mål är att uppnå frigörelse genom sex”. RFSU propagerade också hårt för preventivmedel, vilket låg i linje med statens budskap om att sex skulle vara ett nöje snarare än att skaffa barn. Gösta Rodhe sade:

”Vi vill inte att ungdomarna ska börja ha sex i ett moln av känslor. Känslor måste isoleras från sexakten. Vi vill att ungdomarna ska prata igenom det hela och enas rationellt om att ha sex. […] Eftersom det finns en sådan brist på spänning i svensk politik, måste ungdomarna få möjlighet att hitta spänning och avslappning i sexakten istället.”

Det är ett uttalande som kunde vara ett citat ur Aldous Huxleys roman Du Sköna Nya Värld, där alla ungdomar hade rätt till fritt sex för att bli välanpassade samhällsmedborgare. Gösta Rodhe var dock inte känsloingenjör i Huxleys roman – utan ansvarig för sexualundervisniningen på den svenska Skolstyrelsen.

Roland Huntford får sista ordet i denna artikelserie om Brave New Sweden:

”Det moderna Sverige uppfyller Huxleys specifikationer för den nya totalitarismen. En centraliserad administration kontrollerar folket som älskar sin underkastelse så att tekniken kan utnyttjas effektivt. Mentaliten har styrts till acceptera förändringar och att undvika konflikter. Individualismen är undertryckt, kollektivet dyrkas på bekostnad av den enskilde individen.

Erfarenheterna från Sverige visar att valet ligger teknisk perfektion och personlig frihet. Svenskarna har valt perfektion. Svenskarna har visat hur dagens teknik kan tillämpas under idealiska förhållanden. Sverige är en expirementverkstad på ett isolerat och steriliserat ämne.

Pionjärerna inom den nya totalitarismen utgör en varning om vad som komma skall för resten av oss, om vi inte är noga med att motstå kontroll och centralisering, och om vi kommer ihåg att politik inte kan delegeras utan faktiskt är en angelägenhet för individen.”

Fotnot: Alla avsnitt skrivna i normalt typsnitt är refererat av The New Totatalitarians, medan de som är skrivna är i kursivt typsnitt är kommentarer av Projekt Morpheus. Hela boken går att ladda ner här och rekommenderas varmt att läsas i sin helhet.

En reaktion på ”Brave New Sweden:
Du Sköna Nya Värld

  1. Utmärkt med boken på nätet, men fotnoter tycks inte va med i denna digitala version. (Noterar f ö att mitt stadsbibliotek ej återfått sitt exemplar av Huntfords bok, som fanns där för 1-2 år sen; nån aktivist kasserade den?)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *