De kvinnofientliga feministerna

Simone_de_Beauvoir

Simone de Beauvoir framhålls ofta som feminismens stora stjärna. I hennes dagböcker framträdde dock en relativt kall och beräknande person. Nyligen kom en biografi ut av Marie-Jo Bonnet där författaren går ännu längre och kallar de Beauvoir för en kvinnofientlig intellektuell som förförde och förnedrade kvinnliga elever.

Lena Kåreland skriver i en recension i SvD:

”Bonnet visar att de Beauvoir i mångt och mycket levde ett dubbelliv. I sina memoarer har hon inte hållit sig till sanningen, till exempel har hon systematiskt dolt sin bisexuella läggning liksom de relationer hon hade med kvinnliga elever, när hon som ung tjänstgjorde som gymnasielärare i filosofi. Dessa unga flickor behandlade hon inte sällan på ett högst okänsligt, ibland nästan grymt sätt. Dessutom ­anklagades hon för att ha förfört sina kvinnliga elever, vilket ledde till att hon 1943 blev avstängd från undervisning, en händelse som nästan helt förtigs i memoarerna.”

Vidare hävdar Bonnet att feministernas bibel, ”Det Andra Könet”, i själva verket är en antifeministisk bok som är skriven ur ett manligt perspektiv. Det finns dock nutida radikalfeminister som har en ännu mer kvinnofientlig framtoning än Simone de Beauvoir.

Till att börja med finns det flera radikalfeminister som slåss med näbbar och klor för att Sverige ska ha västvärldens mest extrema invandring från muslimska länder. Som en följd av dessa feministers kamp har flera parallellsamhällen vuxit fram med patriarkala strukturer. Framförallt i utanförskapsområden som Rinkeby och Tensta har dessa antifeministiska strömningar fått fäste. Amine Kakabaveh skrev i en artikel i Expressen följande om islamiseringen i Stockholms förorter:

”I svenska förorter blir klimatet allt mer kvinnofientligt. Kvinnor är inte längre välkomna på en del kaféer. Unga tjejer kan inte vistas ute efter middagstid på vissa platser. Kvinnor kan inte klä sig hur de vill. […] Islamister och fundamentalister säger till ungdomarna här att de måste beslöja sig, att svensk mat är ”haram” (smutsig), och att de måste läsa Koranen. Numera odlar våra manliga enklaver i förorterna inte bara hederskulturer som diskriminerar tusentals kvinnor, homosexuella och ungdomar utan de odlar förtryckarkulturer som kan skapa fler jihadkrigare, krigare mot demokrati och för en manlig diktatur, i guds namn dessutom.”

Givetvis vet Amine Kakabaveh vad hon talar om eftersom hon är uppväxt i den kulturen, men hon kritiserades skoningslöst för att vara ”islamofob” av sina vänsterpartistiska ”feministiska” kollegor. Längst i kritiken mot Amine Kakabaveh gick den militanta extremfeministiska gruppen Feministiskt Perspektiv i ett upprop. En av medlemmarna, Samiyah M Warsame, är särskilt kontroversiell eftersom hon är handläggare på Migrationsverket och samtidigt hyser sympatier för jihadister och terrorister som Omar Abdel-Rahman, Ahmed Yassin och Ibn al-Khattab på Facebook. Det är en paradox hur man kan utge sig för att vara feminist samtidigt som man sympatiserar med män som förespråkar en medeltida kvinnosyn.

Vidare är det värt att notera är att flera av medförfattarna i Feministiskt Perspektiv är djupt troende muslimska kvinnor som är klädda i hijabs. Den muslimska slöjan, hijab, är dock ett uttryck för manligt förtryck. Asra Nomani och Hala Arafa har skrivit en artikel i Washington Post om det kvinnoförtryck som islamistiska män utövar med hjälp av slöjan. De skriver (i översättning):

”Vi förkastar tolkningen att ’hijab’ bara är en symbol för blygsamhet och värdighet som har antagits av trogna kvinnliga anhängare av islam.

Denna moderna islamisering, som har kodifierats genom Iran, Saudiarabien, Taliban Afghanistan och Islamiska Staten, har felaktigt gjort det arabiska ordet hijab synonymt med ’huvudduk’. Denna sammanblandning av hijab med det sekulära ordet huvudduk är vilseledande. ’Hijab’ betyder bokstavligen ’gardin’ på arabiska. Hijab betyder också ’dölja’, ’hindrande’ och ’isolering’ av någon eller något. Ordet hijab används aldrig i Koranen i betydelsen av huvudduk.

Vi är födda på 1960-talet i konservativa men fördomsfria familjer (Hala i Egypten och Asra i Indien), och vi växte upp utan ett påbud att täcka håret. Men efter den shiitiska revolutionen 1979 i Iran, och uppkomsten av sunnisekten som finansierades av saudiska präster, har vi blivit trakasserade av män och pojkar som har försökt att få oss att täcka håret.”

Tittar man på bilder från Afghanistan och Iran på 1970-talet ser man mycket riktigt västerländskt klädda kvinnor med frisläppt hår istället för förtryckta kvinnor i hijabs eller burkor.

afghan_women_1970s
Unga kvinnor i Kabul på 1970-talet – så långt från talibanernas burkor man kan komma.

Det finns alltså goda skäl att vara vaksam på hur islamiseringen påverkar kvinnans ställning i samhället. Att det finns svenska kryptofeminister som försvarar framväxten av ett sådant islamistiskt förtryck i Sveriges utanförskapsområden är inget annat än ett hån mot kvinnliga rättigheter.

Dessutom ökar andelen män med den extrema asylinvandringen, som till stor del består av ”ensamkommande flyktingpojkar”. För första gången någonsin finns det fler män än kvinnor i Sverige. Detta har fått till följd att allt fler skolklasser har ett överskott på pojkar, varav flera i själva verket är vuxna asylsökande män. Vid 2015 års slut gick det 123 stycken 16- och 17-åriga pojkar på 100 flickor i Sverige. Det är uppenbart att detta mansöverskott kommer att ställa till stora problem för familjebildningen i framtiden.

Trots att det finns flera radikalfeminister som påstår sig hata män har de inga problem med detta plötsliga mansöverskott som har orsakats av en extrem invandring eftersom de samtidigt är ”antirasister”; denna paradox är ett så kallat PK Syntax Error. En av de mest extrema radikalfeministerna, Kakan Hermansson, har deklarerat att hon hatar alla män och vill kastrera dem. Kakan Hermansson har skrivit följande dikt som är starkt influerad av Valerie Solanas SCUM (Society For Cutting Up Men) manifesto:

”Gå hem och slipa eran kniv

slint så att han mister hela snorren

så har du räddat en medsysters liv”

På Feministiskt Initiativs första kongress 2005 framförde tre kvinnor inför publikens jubel kampsången ”Djävla Gubbe” med texten:

”Snubbe gubbe jävla man, förstör vår värld helt utan skam

Våldtar krigar slåss och förstör, fatta att du inte kan eller bör

Ta mig på fittan när du blir kåt, eller på brösten när lusten faller på

Jag hatar dig du jävla man

[…]

Snubbe, gubbe, jävla man

Bäst du börjar springa

För här ser du en kvinna som hatar dig så mycket

Vi ska slita dig i stycken”

Hur Kakan Hermansson och Feministiskt Initiativs nysexistiska svans tror sig kunna uppnå förståelse och jämställdhet mellan könen med en sådan hatfull retorik är höljt i dunkel. Denna radikalfeministiska kader söker konfrontation och ställer grupper mot varandra på motsvarande sätt som Malcolm X gjorde. På papperet är radikalfeministiskas retorik mansfientlig, men den missgynnar även kvinnokampen; hat och konfrontation är nämligen en ineffektiv metod om man vill uppnå konkreta resultat i jämställdhetsarbetet. De borde istället söka samförstånd och få en allmän acceptans för sin kamp som antirasisten Martin Luther King gjorde på sin tid.

En radikalfeminist som uppenbarligen inte är intresserad av att söka något samförstånd är Lady Dahmer som bland annat har skrivit på Twitter att hon ”vill rövknulla alla mellanmjölksfeminismvurmare med en spikklubba”. Denna oförsonliga hållning har lett till att traditionella rödstrumpor som Ebba Witt-Brattström har börjat ta avstånd från dagens radikalfeminism och Feministiskt Initiativ. I dag kallar hon sig majoritetsfeminist och vill inte ha med ordet hen att göra.

Vidare har skaror av män från Mellanöstern och Nordafrika ägnat sig åt taharrush gamea på flera offentliga platser i Europa; de mest kända exemplen är sextrakasserierna i Köln på nyårsafton 2015 och We Are Stockholm i augusti samma år. Taharrush gamea är en arabisk sexlek, som innebär att en stor grupp män omringar en kvinna och trakasserar eller våldtar henne på en offentlig plats. Även i detta sammanhang finns det svenska feminister som försöker förminska detta problem. Hanna Fahl försökte trivialisera händelserna i Köln och Kungsträdgården med att hon minsann blev ”utsatt för tafsande i mellanstadiet” och att trakasserierna har med kön och inte något med kultur att göra. Återigen är detta intersektionalistiska normkritiska synsätt direkt kontraproduktivt för vanliga vänsterländska kvinnor som bara vill gå på badhus eller offentliga konserter i fred. Kvinnofriden är helt enkelt under attack i Sverige och ”feminister” som Hanna Fahl gör ingenting för att motarbeta denna kräftgång av jämställdheten.

Radikalfeminismen har även utnyttjats i politiska syften. Den feministiska protestgruppen Femen från Ukraina utger sig för att ”bekämpa patriarkatet i dess tre manifestationer – sexuell exploatering av kvinnor, diktaturer och religion”. Man kan alltså få intrycket av att Femen är kvinnliga idealister som kämpar för sina ideal. Ironiskt nog leds Femen av en man, Victor Svyatski, och sponsras till stor del av en annan man, miljardären Jed Sunden. Femen har varit delaktiga i flera religiösa protestaktioner mot kyrkan och islam. De har även protesterat mot den Kreml-trogne ukrainske presidenten Viktor Yanukovich och gett sitt stöd åt Pussy Riot som demonstrerade mot Putin i Kristus Frälsarens katedral. I Sverige har bland annat miljöpartisten Jenny Wenhammar genomfört en toplessaktion på Topless Jihad Day i Malmö 2014.

Femen genomför flera av sina aktioner topless för att markera att kropparna tillhör dem och ”att de vänder de sexistiska männens vapen mot dem själva”. De har även protesterat mot pornografi och prostitution. Paradoxalt nog finns det uppgifter om att Femen i själva verket har rekryterat prostituerade och eskortflickor som ”stuntkvinnor” till sina toplessaktioner. Titta på bilderna av Femenaktivister och prostituerade i detta reportage och döm själv. Det finns alltså flera kritiker som med visst fog ifrågasätter Femens ideologiska drivkraft och uppriktiga feminism; istället tonar en bild fram av en rörelse med politiska och kapitalistiska förtecken.

Dagens extrema femism har inte mycket gemensamt med sufragetterna som kämpade för kvinnlig rösträtt i England på 1800-talet, eller den andra vågens feminism på 1960- och 1970-talet som förespråkade jämställdhet och sexuell frigjordhet. På den tiden fyllde feminismen en berättigad funktion. Radikalfeminismen av idag är istället en nysexistisk rörelse som är direkt kvinnofientlig, eftersom den öppnar upp för ett islamistiskt patriarkat och i vissa fall utnyttjar prostituerade för att nå sina mål. Till och med cynikern Simone de Beauvoir skulle ha förvånats över hur radikalfeminismen har degenererat på 2010-talet.

8 reaktioner på ”De kvinnofientliga feministerna”

  1. Man kan spekulera i att feministen kan ha flera dolda skäl att islamisera Sverige. Motiveringarna är säkerligen olika för olika individer, men absolut något för psykologer att ta en titt på.

    1. Att Svenska män är som talibaner blir ju sanningen om man låter talibaner immigrera och ger dem svenska pass.

    2. Ett ökat antal våldtäkter ökar anledningen för extrem feminism.

    3. Feminismen frodas i förtrycket. Kvinnor som lever med män som inte förtrycker blir således inte feminister.

    4. Fula feminister vill att vackra kvinnor ska skyla sig.

    5. Kvinnan finner energi till feminism i offerrollen av att bli våldtagen:

    6. Feministen kan undermedvetet vilja bli våldtagen för att befästa sin generella åsikt om det manliga förtrycket.

    7. Feministen kan önska sig innerst inne att bli tyglad av en våldsam man som hon blir tvungen att respektera, åtminstone fysiskt.

    8. Den lesbiska eller bisexuella feministen fantiserar om alla möjliga relationer som hon kan få uppleva i ett harem inkl. våldtäkt.

  2. Väldigt intressant artikel.

    Det är inte lätt att förklara det här, men det är nog så här ”kvinnochauvinism” ser ut. Den förunderliga mentala krigsföringen mot män som pågått i snart 30 år. Där hon ständigt positionerar sig som offer för att rättfärdiga sin chauvanistiska uppblåsthet. För är man offer har man aldrig fel och får uttrycka sig hur dekadent som helst. Då för att påvisa sin kvinnliga moraliska överlägsenhet. Intellektuellt mycket oärligt.

    Kommunistiska muppvänstern med feministerna i spetsen har kopierat stigmatiserade amerikaners öden och skyller oblygt på den ”svenske vite mannen” att livet inte är rättvist. Det är oerhört barnsligt och intellektuellt oärligt. Strävan och lobbyingen av kvinnlig makt har genom sitt martyrskap och förivran lyckats bygga en plattform för radikala islamister. Det eviga ”offret”. En form av ”mjuk makt” som radikala kommunister och PK-feminister ständigt missbrukar. Och ifall åsikter från dess håll kritiseras, misskrediteras det genast som fobiska tankar eller kvinnohat. Vilket gör känsliga frågor eller konstruktiv kritik odiskuterbara. Vilket inte bara fört Sverige i diket i minst en generation framöver, men kanske till och med på väldigt, väldigt lång sikt.

    Jämställdhet idag betyder possitiv särbehandling av kvinnor.
    Feminism betyder idag manshat.

    Det finns knappast någon åsiktskonsensus från mitt håll i det ”käbblet” från ”nyfeminazisterna”. Det här slutar i kaos, det är bara att titta på feministiska regeringen idag. Och en sak är säker, när ansvaret skall delas ut kommer det landa på männen, även om kvinnorna har den informella makten, då de har indoktrineras till att de är offer. Världen har aldrig någonsin varit rättvis och dagens feminister måste anpassa sig till verkligheten, inte utopin.

    1. Det är även intressant att läsa vanliga serietidningar. Ofta får man se Kajsa Anka slå Kalle Anka i huvudet – och det är accepterat eftersom hon är ett ”offer”. Motsatt scenario skulle rendera i ett ramaskri.

      För övrigt debatterade jag med några radikalfeminister på Twitter om taharrush och att män från Mellanöstern och Nordafrika är överrepresenterade i våldtäktstatistiken. De drev stenhårt linjen att svenska män har ägnat sig åt taharrush i alla år och att svenska män gruppvåldtar minst lika mycket som utomeuropeiska asylinvandrare. När jag försökte hänvisa till statistik blev deras tonfall direkt hatiskt och aggressivt. Det blev så hatfullt och otrevligt att jag lämnade den diskussionen för gott.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *