Ukrainas ultranationalister

Azov

Västerländska medier framställer ofta Ukraina som ”de goda” och Ryssland som ”de onda”. Något som inte framhålls lika ofta är att Ukraina har en historia med nazistiska och antisemitiska inslag, samt att patriotiska utbrytargrupper har samarbetat med CIA under kalla kriget. Under inbördeskriget i Ukraina har de ultranationalistiska strömningarna växt sig allt starkare. På senare år har dessutom svenskar ur extremhögern anslutit sig till den paramilitära Azovbataljonen. Det här är historien om Ukrainas ultranationalister.

Historien tar sin början 1929 då OUN (Organisationen för Ukrainska Nationalister) bildades. De västra delarna av Ukraina med Galizien och Volhynien var då en del av Polen, medan resten av Ukraina tillhörde Sovjetunionen. OUN strävade efter självständighet från båda ockupationsmakterna. På 1930-talet förvärrades situationen då Stalin kollektiviserade jordbruket med ineffektiva kolchoser och sovchoser, tvångskonfiskerade spannmål från Ukraina, samt deporterade två miljoner ukrainska storbönder (kulaker) till Gulag i Sibirien och Centralasien där många dog. Resultatet blev svältkatastrofen holodomor 1932-1933 då 3,5 till 10 miljoner ukrainare svalt ihjäl. Stalins tyranniska regim var av begripliga skäl djupt impopulär bland många ukrainare. OUN:s mest kända ledare hette Stepan Bandera och riktade på 1930-talet flera terrorattacker Sovjetunionen och mot den polska ockupationsmaktens högsäte i Lviv.

Innan Nazitysklands invasion av Sovjetunionen rekryterades OUN-ledarna Andrij Melnyk och Stepan Bandera av nazisternas Abwehr, som svarade för tyskt spionage, kontraspionage och sabotage. Samarbetet mellan OUN och Abwehr resulterade i två ukrainska bataljoner, Nachtigall och Roland, som ingick tyska Wehrmacht. När operation Barbarossa inleddes i juni 1941 hälsades tyskarna som befriare av många ukrainare som ville slå sig fria från såväl stalinismen som det polska imperiet. Samtidigt bröt kraftiga antisemitiska strömningar ut och 4000 judar mördades brutalt i en pogrom av invånarna i Lviv. Den 30 juni 1941 utropade Bandera Ukraina som en egen stat inom Tredje Riket. Detta var dock inte sanktionerat av Gestapo, som fängslade Bandera fem dagar efter proklamationen och skickade honom till Berlin och därefter till koncentrationslägret Sachsenhausen där han satt fången till 1944. Under sin fångenskap bildade han UPA (Ukrainska Upprorsarmén) som kom att strida mot såväl stalinister, nazister som polacker i olika omgångar.

Den tyska ockupationsmakten rekryterade trots Banderas frånfälle många ukrainska ledare i OUN och UPA: cirka 23% var medlemmar av polisstyrkan Schutzmannschaft Battalion 201, 18% var delaktiga i nazisternas utbildningsläger, och 11% var med i bataljonerna Nachtigall och Roland. OUN ägnade sig åt etnisk rensning av tusentals judar och polacker i Ukraina. Det finns även vittnesmål om hur ukrainska specialpoliser i OUN deltog vid massakern i ravinen Babij Jar utanför Kiev; 33.771 ukrainska judar massavrättades från 29 till 30 september 1941 av Einsatzgruppe C och Waffen-SS. Nazisternas ondska och effektivitet kulminerade när de inrättade ”Sardinenpackung-systemet”, då de tvingade män och kvinnor att lägga sig i massgravarna innan de sköts ihjäl; därefter tvingades barn att täppa till luckorna innan även de sköts till döds. Det är en av världshistoriens absolut mest brutala och kallblodiga krigsförbrytelser.

Trots att flera ultranationationalistiska och antisemitiska ukrainare hade hälsat nazityskarna som befriare, samt hjälpt till vid flera avrättningar och utrensingar, hade Hitler andra planer. Den huvudsakliga planen med invasionen av Sovjetunionen var att skapa ”Lebensraum” och att ”arifiera” befolkningen genom att döda eller svälta ut 30-40 miljoner slaver och därefter deportera arier från norra Europa till det bördiga Ukraina. När nazisterna inte ansåg sig behöva OUN längre deporterades de eller avrättades summariskt. Konsekvensen blev att OUN vände sig mot nazisterna. Att Hitler vägrade alliera sig med patrioterna i Ukraina, Vitryssland och andra ryska randstater anses av vissa militärhistoriker (Samuel Newland) vara ett av hans största misstag. Om han hade tillåtit dessa länder bygga upp utbrytararméer hade förmodligen Tredje Riket kunnat invadera Moskva i december 1941 och besegrat Stalin. Nu blev dock inte detta fallet, utan Hitlers stjärna gick ner vid slaget om Stalingrad 1942-1943. När Röda Armén gick på motoffensiv 1943-1944 tvingades tyskarna återigen rekrytera ukrainare som frivilliga (Hiwis) till Wehrmacht och SS. Bland annat tjänstgjorde ukrainarna som lastbilsförare, men även som lägervakter i de ökända förintelselägren Sobibór, Treblinka och Bełżec. Ukrainsk-amerikanske John (Ivan) Demjanjuk, som dömdes 2011, var en sådan lägervakt i Sobibór.

Efter kriget fortsatte OUN sin kamp för ukrainsk självständighet mot Sovjetunionen. Stepan Bandera släpptes ut ur fångenskapen i Sachsenhausen 1944 och försökte leda kampen mot Stalin, vilket skulle visa sig lönlöst. Stalins NKVD- och KGB-styrkor arresterade eller avrättade tusentals OUN-anhängare under kalla kriget; Bandera själv avrättades av KGB i München 1959. Trots motgångarna fick OUN en mäktig allierad i USA: CIA och Pentagon började sponsra och hjälpa de nationalistiska ukrainarna med pengar, vapen och utbildning. Miljontals dollar öronmärktes av CIA och Pentagon för att stötta OUN med operationer i Sovjetunionen. Syftet med CIA:s stöd var att destabilisera Sovjetunionen.

Bland annat fick massmördaren Mykola Lebed, som var OUN-medlem och Gestapo-kollaboratör, fri lejd till USA efter andra världskriget. Vidare fick general Pavlo Shandruk, som var chef för den ukrainska ”quisling-regeringen i exil” som skapades av nazisten Rosenberg, stora bidrag av CIA för att bygga upp ett internationellt underrättelsenätverk. Christopher Simpson skrev i boken ”Blowback”:

“I efterhand har det blivit tydligt att den ukrainska gerillan blev prototypen för hundratals CIA-operationer runt om i världen, där USA har utnyttjat inhemskt missnöje för att kunna göra politiska vinster.”

I Ukraina blev dock CIA:s stöd till OUN kontraproduktivt, eftersom de flesta ukrainare istället förknippade USA med nynazistiska rörelser och våld. CIA:s stöd till pronazistiska ukrainska ledare skapade dessutom starka lobbygrupper i USA som backades upp av den hårdföra antikommunistiska politiken mot Sovjetunionen. En sådan lobbygrupp var den ukrainskt dominerade, anti-bolsjevikiska Bloc Of Nations, som bland annat hade stöd av den amerikanske senatorn Joseph McCarthy.

Efter murens fall fick Ukraina till slut sin självständighet 1990-1991. Det ledde till ett nationalistiskt uppsving, till stor del på grund av ukrainare i exil som var lojala mot UNO och Banderas minne. Framförallt Lviv blev ett epicentrum för den återuppståndna nationalismen och 1991 bildades det Ukrainska Socialnationalistiska Partiet. År 2004 bytte partiet namn till Svoboda som betyder ”frihet”.

År 2004 kom Viktor Jusjtjenko till makten i den USA-stödda orangea revolutionen. Trots sina nationalistiska ideal framställdes Jusjtjenko konsekvent som en frihetskämpe i västerländska medier. I januari 2010 tilldelade Jusjtjenko kort innan sin avgång Stepan Bandera postumt den högsta hedersbetygelsen i Ukraina, Heroj Ukrajiny (Ukrainas Hjälte), och kallade denne för en hjälte som ”försvarade nationella idéer och slogs för den oberoende ukrainska staten”. Simon Wiesenthal Center och andra antifascistiska grupper fördömde utmärkelsen, som upphävdes ett år senare av en ukrainsk domstol.

I februari 2010 tillträdde den Kreml-trogne Viktor Janukovytj som Ukrainas president. Enligt förordningen skulle han ha suttit som president fram till februari 2015. Janukovytj blev dock starkt ifrågasatt eftersom han var en korrupt och svag president. Dessutom levde han i lyx, trots att stora delar av befolkningen levde på existensminimum. Under Janukovytj styre ökade missnöjet bland befolkningen och eskalerade till demonstrationer på Majdantorget, Euromajdan, under hösten 2013. Även EU och USA visade intresse för proteströrelsen och Carl Bildt var en flitig besökare i Ukraina under denna period. President Obamas biträdande utrikesminister, Victoria Nuland, var om möjligt ännu mer engagerad och såg till att sponsra Euromajdan med 5 miljarder dollar. Vidare gav den republikanske amerikanske senatorn John McCain Svoboda sitt stöd i protesterna mot Janukovytj. Syftet med USA:s sponsring var att få till ett regimskifte i Ukraina. Värt att notera är den historiska kopplingen: under kalla kriget utförde CIA hundratals destabiliserande operationer i Ukraina med motsvarande agenda.

Protesterna på Majdantorget nådde sin kulmen i februari 2014 då prickskyttar sköt mot såväl demonstranter som poliser. Janukovytj fick skulden för detta och tvingades fly från Kiev. I efterhand har det kommit fram vittnesuppgifter om att det var Svoboda som hade anlitat krypskyttarna i en ”false flag operation” för att skjuta mot sina egna demonstranter och därmed underblåsa protesterna mot Janukovytj ytterligare.

Victoria Nulands favoritkandidat Arsenij Jatsenjuk fick bilda regering efter Janukovytjs fall; i denna regering fick Svoboda fyra ministerposter. Därefter har ett stort antal etniska ryssar i östra och sydöstra delarna av Ukraina ifrågasatt den nya regimens legitimitet. I Donetsk och Luhansk utropades i april 2014 separatistiska ”folkrepubliker”, samtidigt som man genomförde omdiskuterade folkomröstningar om dessas status. Lokala miliser tog samtidigt över den militära och till stor del även civila kontrollen över området; dessa och senare väpnade strider i området betecknas som kriget i östra Ukraina eller kriget i Donbass. Putins motdrag i april 2014 blev att beskriva händelserna i östra Ukraina som ”grundlagsstridig användning av våld mot fredliga demonstranter”. Ryssland mobiliserade 40.000 soldater längs med gränsen och deklarerade sin skyldighet att ingripa om ryska liv skulle hotas. När det visade sig att de proryska rebellerna var mera uthålliga än väntat ökade trycket på Putin att ingripa. För att inte riskera ett nationellt uppror i Ryssland valde Putin att se mellan fingrarna och tillät reguljära ryska soldater ta permission för att kunna slåss på rebellernas sida i Donbass.

I takt med att konflikten eskalerade, och Ukrainas dåligt rustade armé riskerade att hamna i underläge, utfärdade Ukrainas inrikesminister Arsen Avakov ett dekret om att godkänna frivilliga paramilitära grupper för strider i östra Ukraina. I samband med detta bildades högerextrema Azovbataljonen i maj 2014 av aktivister från Socialnationalistiska församlingen, ett ultranationalistiskt parti med nazistiska förtecken. Azovbataljonen strider inte officiellt ihop med den ukrainska armén, men har den ukrainska regeringens godkännande och har deltagit i strider mot de proryska rebellerna i landets östra delar. I styrkan återfinns ultranationalister, högerextremister, nazister, medlemmar av Socialnationalistiska församlingen, det ultranationalistiska partiet Högra Sektorn och Dynamo Kievs ultrashuliganer. Azovbataljonens gulsvarta flagga pryds av en variant på den nazistiska symbolen varghaken, som också användes av vissa SS-divisioner under andra världskriget. Azovbataljonens emblem innehåller även den nazistiska ”svarta solen”.

Azov_Battalion
Azovbataljonens emblem med varghaken och den svarta solen.

Azovbataljonen rymmer också cirka 25 frivilliga soldater från andra länder, varav minst fyra är från Sverige. Säpos chef Anders Thornberg uppgav 2014 att ett 30-tal personer från svenska extremhögern har rest till Ukraina för att delta i nationalisternas kamp mot Ryssland. Flera av dessa har kopplingar till nazistiska Svenskarnas parti, Nationaldemokraterna, förbundet Nationell Ungdom, Svenskarnas parti och Svenska motståndsrörelsen (SMR). Till skillnad från de otränade jihadister som rekryteras i Sveriges utanförskapsområden och moskéer, är svenskarna som har åkt till Ukraina ofta elitsoldater med bakgrund i svenska försvaret. Två av dessa har ställt upp i intervjuer i Dagens Nyheter respektive Expressen. Båda förnekar dock att de är nazister; de kallar sig istället nationalister. Följande uppgifter framkommer i intervjun i Expressen:

”[Han] har varit kontrakterad inom svenska försvaret i sex år, bland annat som spaningssoldat och skarpskytt i NB 21 i Norrland.

Han vill själv inte kalla sig nazist, utan etnisk nationalist.

Från början åkte han ner för att ‘hjälpa till’ på Majdantorget. När han väl kom ner tidigt i våras, hade aktivisterna redan tagit kontrollen över torget i Kiev och presidenten Viktor Janukovitj hade flytt landet. Trots det blev han kvar. Så småningom anslöt han till den högerextrema Azovbataljonen […]. 

– Det är fler svenskar än de du räknat upp som slutit upp inom ramen för ’svenska Ukrainafrivilliga’. Det är mindre än 30 i alla fall. En del finns kvar inom Försvarsmakten även efter hemkomst.

– I början var det uteslutande nationalister som anslöt till Azov. Nu är det alla möjliga. Allt från nationalsocialister till vanliga SD:are med svenska mått mätt.

– Jag vet att den grupp jag var verksam i har dödat 150. Vi var 35 man i gruppen. Prickskyttemässigt dödade jag kanske ett 20-tal av dem.”

Svenskarna som strider för Azovbataljonen och liknande paramilitära förband har gett det svenska rättsväsendet huvudbry. Terrorforskaren Magnus Ranstorp vid Försvarshögskolan anser att svenskarna bör utredas för terrorbrott eller krigsbrott. Dock är de ukrainska frivilliga bataljonerna inte klassade som terrororganisationer, så det går inte att döma någon för terrorbrott. Dessutom räknades inte heller konflikten i Ukraina inledningsvis som krig, så krigsbrott är inte heller alltid tillämpbart, utan en del kan istället bli åtalade för mord. Förre utrikesministern Carl Bildt vägrade kommentera svenskarna i de ukrainska förbanden på sin tid. Även efterträdaren Margot Wallström tiger still.

Tystnaden som omgärdar de svenska soldaterna i Ukraina är anmärkningsvärd. I Ryssland exploateras de ultranationalistiska förbanden flitigt som skrämselpropaganda i mediekriget mot Ukraina. Den politiskt korrekta svenska vänstern har på motsvarande sätt öppet mål om de bara vill. Möjligtvis beror tystnaden i Sverige på det osäkra rättsliga läget. En annan förklaring kan vara kombattanternas kopplingar till det svenska försvaret som flera har tjänstgjort i – och enligt uppgift även återvänt till. Ett tredje alternativ är att svenska medier har drabbats av PK Syntax Error, eftersom deras narrativ om att Putin alltid är ”den onde” inte är kompatibelt med att hans motståndare är brutala ukrainska nynazister.

Det är hur som helst konstigt att Mona Sahlin och Expo ägnar tid åt att förfölja vanliga svenska föräldrar på kommunmöten och pensionärer på torgmöten och kalla dessa för ”nazister”, när det finns betydligt större problem att hantera med hemkommande krigsveteraner från Azovbataljonen.

3 reaktioner på ”Ukrainas ultranationalister”

  1. Att som ”etnisk nationalist” mörda 20-talet öst-ukrainska/ryska soldater, med vad jag förmodar är ungefär samma etnicitet, på deras eget territorium där de demokratiskt valt sin egen regering är inte bara mord. Jag anser att det är massmord, yttermera motsatsen till ”etnisk nationalism”, speciellt med tanke på varifrån de kriminella pengarna kommer ifrån.

    1. Jo. Tragiskt nog har det svenska rättsväsendet gått bort sig och har inte identifierat någon lämplig straffskala. Det påminner om hur jihadisterna tillåts åka skytteltrafik till Syrien med Säpos samförstånd. Sveriges rättssystem är inte förberett på den här typen av krigsbrott.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *