”Det är ni som är udda – ni alla”

Panama2

När Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson höll ett tal i Eslöv i mars 2015 kommenterade han den internationella asylkrisen med följande citat:

”När jag träffar utländska kolleger säger de att Sverige är ett udda land i asylfrågor. Nej, säger jag då, det är ni som är udda. Ni alla.”

Det uttalandet sammanfattar den grandiosa svenska inställningen till invandring ganska väl. Anders Danielsson var trots sitt ämbete totalt verklighetsfrämmande för det asylkaos som höll på att breda ut sig över landet. Istället för att ens fundera på att införa några restriktioner utnämnde regeringen Sverige till ”den humanitära stormakten”. Medan alla andra ledare i västvärlden (förutom Tyskland) tog ansvar för sina länders befolkningar öppnade Sverige gränserna på vid gavel.

När asylkaoset eskalerade i september 2015 höll Stefan Löfven ett tal på Medborgarplatsen i Stockholm. Bland annat sade han:

”Vi ska aldrig bygga murar för att skilja människor från människor. Mitt Europa tar emot människor som flyr från krig. Mitt Europa bygger inte murar. Om vi bär denna uppgift tillsammans då kan vi göra skillnad för människor, alla EU-länder måste hjälpa till.”

Två månader senare kom verkligheten ikapp den ”humanitära stormakten”. Då tvingades regeringen Löfven att i panik bygga murar genom att införa gränskontroller. ”Sverige har varit naivt”, var statsministerns molokna kommentar i den situationen.

Löfven försökte i det läget övertala andra EU-länder att ta emot många av de flyktingar som ”den humanitära stormakten” hade ”öppnat sina hjärtan för”. Hans invit togs emot minst sagt kallsinnigt av de övriga länderna. Bland annat svarade den danska integrations- och bostadsministern Inger Støjberg:

”Sverige har under många år fört en oansvarig flyktingpolitik. De har själva satt sig i denna situation.”

Det enda land förutom Sverige som har fört en lika oansvarig invandringspolitik är Tyskland. Det var primärt Angela Merkels invit till alla flyktingar sommaren 2015 som asylströmmarna tog fart på allvar till Europa. Resultatet blev att Tyskland fick ta emot hisnande 1,1 miljoner asylsökare under 2015. Problemen med flyktingmottagandet eskalerade under året, inte minst i München där socialchefen slog larm om att asylkaoset hade gått helt överstyr och riskerade säkerheten i hela regionen. Kulmen nåddes på självaste nyårsafton då Köln och flera andra tyska städer drabbades av taharrush gamea. Tusentals arabiska och nordafrikanska män sextrakasserade, rånade och våldtog tyska kvinnor. Som en konsekvens av den vanskötta asylpolitiken har förtroendet för Merkel störtdykt. Hela 81% av tyskarna är missnöjda med den invandringspolitik som förs och 40% kräver Merkels avgång för hennes hantering av asylkrisen.

Situationen i Sverige är dock ännu värre än i Tyskland. Till att börja med har Sverige tagit emot fler flyktingar per capita än Tyskland. Vidare har betydligt fler så kallade ”ensamkommande flyktingbarn” tagit sig till Sverige. Dessa så kallade ”barn” är i själva verket ofta vuxna och kostar betydligt mer än övriga asylsökare. Hela 46% av hela Sveriges flyktingbudget går till de ”ensamkommande barnen”. Det är ungefär lika mycket som utgifterna för hela polisen och rättsväsendet eller Afghanistans statsbudget. Det har även lett till mängder våldsdåd på HVB-boenden och även ett tragiskt mord på en anställd. Det ”ensamkommande barnet” är enligt egen uppgift 15 år, men har skäggväxt och bedöms vara över 20 år.

Mordet av ett ”ensamkommande barn” har uppmärksammats av flera internationella medier. Bland annat Daily Mail har bevakat rättegången noga och har rapporterat om den absurda situationen med att en vuxen man utger sig för att vara ett barn. Denna mediebevakning har fått ringar på vattnet, och Daily Mail har skrivit flera artiklar om den absurda svenska invandringspolitiken: Dan Eliasson som ”tyckte synd om den ensamkommande mördaren”, ”15-åringen” i Mölndal, samt några extrema exempel på ”ensamkommande barn” som i själva verket är vuxna män. Vidare skriver The Sun om hur invandringen ”håller på att ödelägga Sverige”. Slutligen har The Telegraph gjort ett reportage om Sveriges katastrofala invandringspolitik. Brittiska The Telegraphs reporter ger följande dystopiska bild av Sverige:

”I allt från barnomsorg, skolor till pensioner har Sverige har framstått som mer avancerat än Storbritannien. Ett besök i Stockholm har alltid känts som en resa till framtiden – en glimt av hur det kan se ut i Storbritannien om ett decennium eller två – om allt går väl. Men just nu skickar Sverige ut ett annat meddelande: hur snabbt asylkrisen kan föröda även ett så starkt land om invandringen hanteras felaktigt.”

I The Telegraphs reportage avslöjas även följande:

“Den svenska regeringen är desperat: de vill ha ett nytt system där EU ska distribuera flyktingar till länder som anses kapabla att ta emot dem. Och de vill att Storbritannien ska vara med: den brittiska andelen har beräknats till 90,000 per år. En svensk minister sade nyligen till mig: ‘Vi invaderade inte Irak: Storbritannien gjorde det’. Det är ett påstående den svenska regeringen aldrig skulle gå ut med offentligt, men det visar på hur känslig situationen är.”

Inte nog med det. Amerikanska medier som CNN, New York Times, Wall Street Journal, USA Today, ABCYahoo och Washington Post har rapporterat om “den humanitära stormakten”. Vidare har det svenska asylkaoset varit nyheter i National Post , Toronto Star, CBC och The Globe and Mail i Kanada, samt i medier i Australien, Nya Zeeland, Indien, Filippinerna och Japan. Till och med republikanernas presidentkandidat Donald Trump har varnat för riskerna med Sveriges havererade invandringspolitik. Mest pinsamt är förmodligen att medier i bananrepubliken Panama har rapporterat om den misslyckade svenska invandringspolitiken.

Summa summarum är internationella medier i princip eniga: Sveriges invandringspolitik är en katastrof av episka dimensioner. Lite ödmjukhet och självrannsakan inför den uppkomna situationen skulle inte skada. Istället skriver Expressens journalist Csaba Bene Perlenberg att ”Daily Mail blev svensk rasist-media”. Vidare anklagar han Daily Mail för att ”inte ha följt god publicistisk sed”. Värt att notera i sammanhanget är att Daily Mail är världens största engelskspråkiga nyhetssajt. Troligtvis anser deras världsomfattande gigantiska läsekrets inte att Daily Mail är en ”rasistisk hatsajt” utan att det är en läsvärd tidning. Så många läsare kan inte ha fel.

Expressen har däremot fått flest anmälningar till Pressombudsmannen under 2015. Vidare är Expressens chefredaktör Thomas Mattson dömd för vapenbrott. Dessutom har Expressen samarbetat med kriminella Researchgruppen (”Sveriges Stasi”) för att kartlägga och exponera dissidenter i Sverige. Detta åsiktsregister och förföljelsen av vanliga medborgare för tankarna till DDR. Expressens hetsjakt på regimkritiker har till och med lett till att en sverigedemokratisk lokalpolitiker har tagit livet av sig. Man kan fråga sig vilken tidning som egentligen är en hatsajt och som inte följer god publicistisk sed: Expressen eller Daily Mail.

Det vi betraktar är en frontalkollision mellan internationella yttrandefrihetsgrundande medier och svenska värdegrundande dito. I den anglosaxiska världen råder i det närmaste total yttrandefrihet, medan svenska medier sedan 1960-talet är agendasättande. På 1960- och 1970-talen använde andra västländer TV och radio för att informera befolkningen, i Sverige använde Socialdemokraterna dessa statskontrollerade media för att skapa opinion. Denna tradition lever till stor del kvar på SVT/SR där 82% röstar rödgrönt – samt i övriga medier. Inte minst på Expressens systertidning Dagens Nyheter är den agendasättande journalistiken i högsta grad levande. Framförallt har information om invandringsproblematiken mörklagts och förvanskats i svenska medier på ett sätt som liknar en demokratur.

Sammantaget ger Anders Danielsson, Stefan Löfven och Csaba Bene Perlenberg ett världsfrånvänt, isolationistiskt intryck. Samtliga har framhållit ”den humanitära stormakten” Sverige som ett föredöme medan ”alla andra gör fel”. Bakgrunden till den narcissistiska synen på den ”humanitära stormakten” går tillbaka till det svenska världssamvetet från Olof Palmes dagar. Skillnaden är dock att Palme ägnade sig åt solidaritet och bistånd på distans, medan dagens politiker har försökt sig på västvärldens mest extrema invandring till Sverige.

Det svenska etablissemanget påminner kollektivt om Mohammed ”Bagdad Bob” Said as-Sahaf. På samma sätt som Bagdad Bob påstod att Iraks armé var överlägsen den amerikansk-brittisk koalitionen, har ”den humanitära stormakten” försökt hävda sin överlägsenhet gentemot hela världen. Givetvis förhåller det sig precis tvärtom. Resten av västvärlden förbluffas istället över hur Sveriges politiker och media kan vara så naiva och självdestruktiva. Sverige är ett udda land i asylfrågor.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *