Brave New Sweden:
Rivningar och miljonprogram

Klarakvarter

Under 1960-talet revs i princip varenda centrum i Sverige. Anrika kulturbyggnader skövlades för att lämna plats åt betongkomplex med Domus och Konsum. Hårdast av alla städer drabbades Stockholm där Klarakvarteren demolerades på direktiv av det Socialdemokratiska partiet. Samtidigt byggdes miljonprogram upp som för tankarna till förortskomplexen i Sovjetunionen. Den officiella versionen var att städernas trafiksystem behövde moderniseras och att en miljon människor skulle urbaniseras under ”den gråa vågen”. Socialdemokraternas dolda agenda var dock att klippa banden till det borgerliga Sverige och kollektivisera folket. Det här avsnittet är en sammanfattning av Roland Huntfords beskrivning av de socialdemokratiska byggnads- och rivningsprojekten på 1960-talet.

På 1930-talet byggdes Stockholmsförorterna Bromma och Djursholm. Det är två välmående villaförorter som var avsedda för de bättre bemedlade medborgarna. Till respektive förort drogs spårvagnstrafik, med syfte att tjänstemännen i dessa förorter skulle kunna pendla in till sina arbeten i Stockholm city. Under samma epok kom Socialdemokraterna till makten. Därefter förändrades fokus i bostadspolitiken – för gott. Efterkrigstiden förde med sig en kraftig urbaniseringstendens i landet, med stor inflyttning till städerna, vilket ledde med sig att bostadsbristen ökade. Samtidigt ställde den ökade levnadsstandarden nya krav på förbättrade boendevillkor. Detta ledde till att funktionalismen fick sitt stora genombrott i Sverige och flera förorter som Hammarbyhöjden, Kortedala och Södra Guldheden uppfördes i denna stil på 1940- och 1950-talet. Framförallt fick stjärnarkitektens Le Corbusiers funktionalistiska idéer stor genomslagskraft i de svenska förorterna: punkthus uppfördes omgivna av parker för att inrymma många människor men samtidigt släppa in rikligt med ljus. Mest berömd blev ABC-staden Vällingby som till stor del ritades av Sven Markelius. ABC står för Arbete, Bostad och Centrum och var en bebyggelseform som syftade till att människor skulle kunna bo, arbete och få samhällsservice i en och samma förort. Framförallt tillgång till samhällsservice i form av sjukvård, tandläkare, förskolor, skolor och så vidare värderades högt inom den socialdemokratiska stadsplaneringen. Tunnelbanan byggdes ut till dessa funktionalistiska förorter, medan lokaltrafiken till de borgerliga villaförorterna prioriterades ner av Socialdemokraterna.

På många sätt var Socialdemokraternas bostadspolitik på 1940- och 1950-talet ganska lyckad. De funktionalistiska husen har ett arkitektonisk värde, och flera områden har Q-märkts. Dessutom underlättades transporterna av det väl utbyggda tunnelbanenätverket. Många som hade bott i mörka trånga lägenheter i innerstaden fick istället bo i ljusa funkislägenheter på pendlingsavstånd till stadskärnan. Denna täta bebyggelse är även bra ur energiperspektiv, eftersom den minskar biltrafiken. Bebyggelsen i amerikanska städer gick i rakt motsatt riktning under samma period. I Los Angeles fanns en väl utbyggd spårväg i början av 1900-talet, men bilindustrin mutade lokalpolitikerna att riva upp järnvägarna för att istället bygga vägar. Resultatet blev enorma villamattor med avstånd på tiotals mil. En Los Angeles-bo gör av med nästan tio gånger så mycket energi som en invånare i Hong Kong.

Kommunerna kunde även planera själva var förorterna skulle byggas. Staten, landstinget och kommunala bostadsbolag kunde planera hela förorter med centrum, vägar, kollektivtrafik, arbetsplatser och bostäder.

Detta kommunala självbestämmande försvann i samband med Sveriges inträde i EU på 1990-talet. I och med EU-medlemskapet måste allt byggande konkurrensutsättas. Istället för att kommunerna kunde planera och bygga efter en övergripande plan har mycket av denna planering förskjutits till byggbolag som NCC, Skanska och JM. Resultatet är att dessa byggbolag köper upp stora markområden som de väntar med att exploatera tills och tiden passar dem. Dessutom har mycket av stadsplaneringen gått förlorad, och i många nybyggda områden saknas grundläggande service som barnomsorg, vårdcentraler, apotek och affärer.

Nackdelen med det kommunala bostadsmonopolet under den socialdemokratiska eran var dock att flera tomter och hus exproprierades och rivdes. I Storbritannien eller USA skulle den typen av expropriering aldrig ha accepterats. Ägarna skulle ha protesterat, demonstrerat och dragit kommunen inför domstol. Så skedde dock inte i det socialdemokratiska Sverige; tomter och fastigheter revs utan något märkbart motstånd från ägarna som hade fostrats i den kollektiva andan.

På 1960-talet inleddes miljonprogrammet. Syftet var att under en tioårsperiod bygga hus och lägenheter åt en miljon personer under urbaniseringsperioden som kallades den ”gråa vågen”. Byggandet som pågick mellan 1965 och 1974 präglades främst av stora flerfamiljshus i betong, vilka uppfördes i brutalistisk arkitektur. De partitrogna arkitekterna ritade snabbt och effektivt betongkomplex på beställning av politikernas önskemål och hastighet, utan några som helst anspråk på arkitektoniska skönhetsideal. Den officiella förklaringen var att den akuta bostadsbristen skulle byggas bort med stora lägenhetskomplex. Socialdemokraterna hade även en dold agenda: att bygga bort de klasskillnader som hade uppstått med villaförorter som Bromma och Djursholm. Huntford kommenterar det svenska miljonprogrammet så här:

”Det är uppenbart att Sovjetunionen skulle ta tillvara på den potential bostadsmiljön har för att indoktrinera invånarna. Däremot är det inte lika självklart är att ett land utanför östblocket skulle ägna bostadsbyggandet lika mycket uppmärksamhet. Men svenskarna har haft i stort sett samma mål som ryssarna: skapandet av den nya människan för det nya samhället, återhållsam individualitet, uppkomsten av en kollektiv mentalitet och främjandet av en central inriktning. Sverige verkar till och med ha överträffat Sovjetunionen i dessa avseenden. Framstegen beror antagligen på att landet har bättre ingenjörer och administratörer, samt att svenska arkitekter har blivit villiga tjänare åt den politiska ideologin. När svenskarna byter ut idéer gör de det till fullo och lämnar inget utrymme för kritik eller reservation. Landet saknar ett intellektuellt försvar; det nya kommer att vinna utan att det erbjuds något motstånd.”

Många av miljonprogrammen har som bekant utvecklats till utanförskapsområden med omfattande sociala problem. Renoveringsbehovet är dessutom extremt stort och beräknas kosta tiotals miljarder. Dessa förorter byggdes för kollektivet och välfärdens skull, men har ironiskt nog istället blivit drivhus för segregation, kriminalitet, arbetslöshet, utanförskap och islamisering. Till stor del är det den okontrollerade asylinvandringen som har lett fram till detta oroväckande resultat. De invandrardominerade utanförskapsområden var hela 186 år 2012. Dessutom har Polisen definierat 55 områden där kriminella nätverk har stor påverkan i lokalsamhället, populärt kallade ”no-go-zoner”. Polisen har svårigheter att upprätthålla lag och ordning i dessa områden eftersom de kriminella gängen har starkt inflytande i dessa områden.

Bostadsbristen i Sverige börjar bli akut, så det börjar bli aktuellt med ett nytt miljonprogram. Enligt Boverket behövs det byggas minst 500.000 bostäder till 2020, medan regeringen planerar för att bygga 250.000 stycken – alltså hälften så många. I en intervju i SVT Agenda ställdes Mehmet Kaplan till svars för detta, men kunde inte leverera några tillfredsställande svar. Några desperata åtgärder har föreslagits från regeringen: tvångsplaceringar av flyktingar i alla kommuner och modulhus. Inget av dessa förslag är speciellt attraktiva. Tvångsplaceringar går emot kommunpolitikerna och folkviljan. Beräkningar har visat att modulhus skulle bli den dyraste och sämsta bostadsformen i Sveriges historia. Boverket har även föreslagit att det ska byggas social housing åt cirka 900.000 personer med betalningssvårigheter. Modulhusen och social housing kommer dessutom att uppföras i oattraktiva lägen, vilket i sin tur bäddar för att detta blir nya utanförskapsområden. Risken är överhängande att dagens miljonprogram kommer att framstå som medelklassidyller jämfört med de slumområden som kan komma att växa fram med dessa modulhus och social housing.

Huntford förvånas även över att Socialdemokraterna envisades med att bygga flerfamiljhus även på områden där det inte var nödvändigt. Givetvis finns det en poäng att förtäta bebyggelsen i storstadsområdena, men i landets glesbygdsområden är det betydligt mer tveksamt. Även om det finns gott om mark i flera svenska städer valde de socialdemokratiskt styrda kommunerna att bygga flerfamiljshus istället för villor och radhus. De mest extrema exemplen är Kiruna och Svappavaara. Båda städerna är uppförda i Lappland, där det finns obegränsat med vildmark och befolkningarna är traditionellt vana vid att bo i små hus ute på de norrländska vidderna. De socialdemokratiska politikerna ville dock annorlunda och beslutade om att bygga brutalistiska hyreskaserner som för tankarna till Sovjetunionens förorter. I Svappavaara blev det till och med förbjudet att köpa hus, för att gruvarbetarna istället skulle samlas i det kollektiva betongkomplexet Ormen Långe.

bostadshuset-ormen-lange-svappavaara
Bostadshuset Ormen Långe i Svappavaara.

Socialdemokraterna valde att bygga hyreskomplex av flera skäl. En anledning var att befolkningen skulle kollektiviseras. Individualismen i villaområdena skulle undvikas till varje pris, istället skulle invånarna komprimeras och umgås i grannskapsområdena. Den enkla boendeformen manifesterades bland annat av statsminister Olof Palme som bodde i ett radhus i Vällingby.

Ett annat skäl var att det var lättare att få folk att flytta från hyreslägenheter än från egna hus. Om det uppstod arbetstillfällen på en annan ort, till exempel om en ny industri etablerades i en stad, ville Socialdemokraterna kunna styra arbetskraften dit. Flytten av arbetarna underlättades av att de flyttade från en hyresrätt till en annan – de som bodde i hus var betydligt svårare att övertala att flytta.

Socionomer tillsattes för att övervaka alla nya förorterna som uppfördes under miljonprogrammet. Syftet var att ha kontroll över befolkningen. Om det uppstod alltför mycket oroligheter, kriminalitet, drogproblem eller alkoholism så slog socialtjänsten larm. Kortsiktigt kunde barnen omhändertas, och långsiktigt byggdes problemen bort genom att uppföra nya förorter dit de problematiska elementen kunde omlokaliseras.

Den här typen av social statlig kontroll fungerade i det homogena Sverige fram till 1970-talet. I kölvattnet av åratals överdimensionerad invandring från tredje världen kan inte myndigheterna längre upprätthålla samma sociala kontroll. Försäkringskassan, Skatteverket och Pensionsmyndigheten kommer exempelvis på grund av stök och hot att flytta från invandrardominerade Stockholmsförorten Hallunda de kommande veckorna. I bruksorten Ljusnarsberg, som har tagit emot flest flyktingar per capita under flera år, har socialtjänsten kollapsat totalt.

Hyresmarknaden har dessutom varit reglerad och begränsad ända sedan andra världskriget. Rent generellt kontrollerade Socialdemokraterna byggandet i Sverige för att medvetet skapa en bostadsbrist. På 1960- och 70-talen var planen med detta medvetna bostadsunderskott att folket lättare skulle kunna flyttas till en annan ort när så krävdes. Reglerade hyresrätter kombinerat med medveten bostadsbrist gjorde att Socialdemokraterna kunde manipulera folket att flytta dit arbetskraften behövdes.

Den reglerade hyresmarknaden finns kvar än idag, med märklig hyressättning som följd; en lägenhet i Rinkeby kan kosta lika mycket i hyra som på Östermalm. Dessutom finns det ekonomiska incitament för att bevara bostadsbristen på hög nivå i Sverige. Boverket slog nyligen larm om att 900.000 personer inte har råd med en bostad i Sverige. Byggherrarna vill alltså inte gärna bygga stora lägenheter som skulle passa invandrade familjer med stora barnskaror eftersom dessa ofta är kapitalsvaga och skulle kunna få betalningsproblem. Skulle dessutom hela bostadsbristen byggas bort så skulle fastighetspriserna sjunka markant; detta skulle i sin tur få effekten att bankernas säkerheter i form av fastigheter skulle minska i samma grad. En sådan utveckling skulle kunna leda till en bankkris, med ännu större negativa effekter på bostadslånemarknaden.

Det svenska folket, som trots allt har anor till bondesamhället och starka band till naturen, hade dock ett andningshål: sommarstugor. De privatägda sommarstugorna blev en kompensation för det kollektiva boendet i hyreskaserner. Ute på landet kunde de semesterlediga arbetarna påta i sina trädgårdar, ströva fritt i naturen och bygga om och renovera efter helt egna önskemål. Denna ventil är förmodligen förklaringen till att folk frivilligt orkade bo – och bor – i hyreskomplex.

Denna förkärlek för sommarstugorna ligger bakom folkets skräck för att staten ska expropriera sommarstugor för att inhysa flyktingar. En extrem situation kan nämligen leda till exproriering av fastigheter vilket har föreslagits i den statliga utredningen SOU: 1993:89. Om regeringen skulle göra verklighet av detta lagförslag vore det en krigsförklaring mot hela det svenska folket, så förmodligen kommer detta inte att ske.

Det de flesta förknippar byggprojektet på 60-talet med är förmodligen de besinningslösa rivningarna. I princip varenda centrum i alla svenska städer revs under denna period. Istället uppfördes konforma köpcentrum och torg med ett Domus och Konsum i varje hörn. Besattheten av att riva och bygga nytt för tankarna till Marinettis futuristiska manifest. Socialdemokraterna motiverade i allmänhet rivningarna och nybyggnationen med att det var nödvändigt eftersom husen var i dåligt skick och det fanns bristande kommunikationer. Den dolda agendan var dock att klippa banden till den borgerliga epoken och uppföra hus i den socialistiska och kollektiva stilen. Medborgarna skulle bokstavligen bo i det moderna socialdemokratiska Sverige, inte i det gamla borgerliga landet.

Hårdast drabbat av alla städer blev huvudstaden Stockholm, där finansborgarrådet Hjalmar Mehr beslutade om omfattande rivningar av Klarakvarteren inom ramen av Norrmalmsregleringen. Hjalmar Mehr kommenterade beslutet på följande vis:

”Vad är det för romantik i Nedre Norrmalm? Vasastan? Kungsholmen? Nedre Norrmalms fastighetsbestånd var ju uppruttet, uppsmällt under tider av spekulationshausser av privata byggherrar. De smällde upp hyreskaserner. Jag är ju nästan den ende av alla som diskuterar det här som bott där hela tiden. Min mamma flyttade vart och vartannat år. Stora omoderna lägenheter med torrklosett och råttor på gården och djävligt och dant. Alltså saneringsmogna fastigheter. Romantiken är för dem som bor bra. Sedan ska fattigt folk bo kvar i uppruttnade bostäder hur länge som helst. Det fastighetsbestånd man har haft där har ju inte haft några estetiska arkitektoniska eller kulturhistoriska värden.”

Huntford skriver:

”Förstörelsen av centrala Stockholm innebar att banden till det förflutna klipptes av. Det gjordes med en känslokyla och hänsynslöshet som antyder en rädsla eller hat mot det förflutna. När den nya planen antogs på 1950-talet presenterades den som en symbol för framtiden. ’Allt innan 1932 måste glömmas bort’, sade en kommunalpolitiker. […]

Avsikten kan ha varit att förvirra befolkningen. Ett av de mest effektiva sätten att manipulera folk är att erodera deras tidsuppfattning. Flera äldre stockholmare vittnade om att detta kan åstadkommas genom att förstöra bekanta omgivningar och ersätta dem med något helt nytt. De upplevde en obehaglig känsla av förvirring bland bulldozrarna som ödelade deras stad.”

Efter rivningarna av Stockholm city började de halvt traumatiserade invånarna söka sina rötter. Arkeologerna på det Historiska Museet fick plötsligt en mängd förfrågningar om hur det historiska Stockholm hade sett ut.

Det mest spektakulära i sammanhanget är att Klarakvarteren inte hade behövt rivas; i själva verket hade de mycket väl kunnat renoveras. Återigen var motivet att klippa banden till det borgerliga förflutna och istället bygga upp det socialistiska futuriska samhället. Politikerna motiverade de besinningslösa rivningarna med att det behövdes byggas moderna kontor och stora trafikleder. Dessutom underblåste media myten att Stockholm city var slumkvarter. Resultatet blev att de flesta invånarna lydigt accepterade politikernas beslut och villigt flyttade för att låta bulldozrarna skövla deras hemkvarter. Ytterst få protesterade eftersom kollektivet var överordnat den individuella viljan. De få som försökte opponera sig mot rivningshysterin tillbakavisades bryskt av den socialdemokratiska byråkratin. Huntford igen:

”En kvinna vars bostad hotades av rivning skrev till en Stockholmstidning: ’Vi som bor i dessa hus som ska rivas älskar våra gamla kvarter. Vi är beredda att ge upp moderna bekvämligheter för att få bo billigt, centralt och i en trevlig atmosfär. Vi som är unga och friska bör ha rätt att få ge upp materiell standard och komfort, om vi anser att det är värt besväret.’ Svaret på hennes vädjan kom indirekt på en konferens för kommunala bostadsexperter. En inflytelserik tjänsteman förklarade att ’forskningen’ hade bestämt hur kök, planlösning och belysning var bäst utformad för de boende, och att dessa bostäder skulle påtvingas hyresgästerna. En sällsynt upprorisk hyresgäst frågade: ’Menar du att du ska berätta för folk hur de ska leva?’ Svaret blev: ’Ja, det är mitt jobb.’”

Den besinningslösa rivningen av Stockholm city har blivit något av ett trauma i Sverige. I efterhand har det framstått väldigt tydligt vilket odemokratiskt övergrepp Stockholms kommunalpolitiker begick mot befolkningen och deras huvudstad. Uppvaknandet på 1970-talet skedde med almstriden, som var en protest mot rivningshysterin. Som ett resultat är numera Stockholms Stad och Skönhetsrådet väldigt restriktiva vid rivningar och nybyggnation i innerstaden.

En parallell till nutiden är den enorma asylinvandring som politikerna har pådyvlat folket. Alla som har försökt protestera mot massinvandringen de senaste åren har omedelbart klassats som rasister, på motsvarande sätt som protesterna mot rivningarna slogs ner av politikerna på 1960-talet. Det senaste året har det dock börjat ske ett uppvaknande bland såväl medborgare, journalister och politiker när de destruktiva konsekvenserna av invandringen börjar bli alltför tydliga. Vår tids almstrid är gränskontrollerna och avvisningarna av 80.000 asylsökare. I framtiden kommer man förmodligen att undra varför folket på 2010-talet accepterade massinvandringen, på samma sätt som vi frågar oss idag varför folket på 1960-talet tolererade massrivningarna.

I kommande avsnitt kommer det socialdemokratiska rättsväsendet, välfärden, kulturen och sex att beskrivas. Sist men inte minst kommer en analys om hur det socialdemokratiska nytotalitära systemet stämmer överens med Aldous Huxleys dystopi Brave New World.

Fotnot: All avsnitt skrivna i normalt typsnitt är refererat av The New Totatalitarians, medan de som är skrivna är i kursivt typsnitt är kommentarer av Projekt Morpheus. Hela boken går att ladda ner här och rekommenderas varmt att läsas i sin helhet.

4 reaktioner på ”Brave New Sweden:
Rivningar och miljonprogram

  1. Jag är idag en gammal man, 70+,en som inte blivit ”mycket aktivt” politiskt intresserad förrän de senaste två-tre decennierna.
    Ett politiskt uppvaknande…
    Vad som beskrivs här är exakt vad jag haft på känn under alla år, men, dumt nog inte agerat emot.
    Jag har nog sett och också förstått allt, men inget gjort.
    ”Omvändelsen” skedde, udda nog, på en bensinstation där jag kom i slang med ”en äldre person”, det var länge sen, men jag förstod först och kände senare via media igen denna person som en tung lokal sossepolitiker.
    Han gav mig ”en mycket utförlig politisk presentation” där min dumhet och inskränkthet tydligt poängterades.
    På ren svenska, jag fick en rejäl utskällning för att jag inte var sosse !
    En avbild av sosseriets föreställning av sig själva som det enda regeringsdugliga alternativet i Sverige, det enda statsbärande partiet..
    Med tanke på den idag visade, snällt uttryckt, totala inkompetensen på det området kan man undra .
    Det är idag nog lite synd om Sverige och ffa svenskarna, men lugn, det kommer att bli värre!
    Massor av obildat/obildade männskor anlända.
    Inga bostäder
    Inga jobb
    Inga skolor
    Ingen vård
    Ingen äldrevård ( för de nyas anhöriga som kommer)
    etc
    etc

    1. Jo, Socialdemokraterna var som mest maktfullkomliga när du råkade ut för mötet på bensinstationen. Det är påfallande hur de dominerade politiken på ett semitotalitärt sätt ända fram till 1970-talet. Hela boken The New Totalitarians rekommenderas; den går att ladda ner gratis här: http://eindtijdinbeeld.nl/EiB-Bibliotheek/Boeken/The_New_Totalitarians__Brave_New_Sweden___1980_.pdf.

      För övrigt finns det fler blogginlägg på samma tema här:

      http://www.morpheusblogg.se/2016/01/03/brave-new-sweden-socialdemokratins-historia-och-hemliga-natverk/
      http://www.morpheusblogg.se/2016/01/04/brave-new-sweden-propagandaministeriet/
      http://www.morpheusblogg.se/2016/01/07/brave-new-swedenvarldssamvetet/
      http://www.morpheusblogg.se/2016/01/12/brave-new-sweden-ar-du-lonsam-lille-van/

      Och ja, det kommer nog att bli mycket värre.

  2. Boken ifråga är redan nerladdad, kommer att läsas snarast.
    Idag skall jag till tandläkaren, en faktura på 21 000 väntar, synd att jag inte är flykting och kan få jobbet gjort för femti spänn…
    Ser inte våra styrande vad detta gör med samhällkontraktet eller är man så förblindad i sin önskan att ”vara God”?

  3. Du har fel om Los Angeles. Det var det omfattande och väl fungerande spårvägsnätet som orsakade att staden blev så utsträckt. Det är sant att bilindustrin sedan mutade politikerna att lägga ner spårvägarna, men det var en senare historia. Att det fungerade så bra beror förstås på att bilar är bättre än spårvagnar på att transportera folk längre sträckor. Men bilindustrin och bilarna är alltså inte orsaken till Los Angeles utsträckning.

    Parallellen till Sverige är väl att det är farligt och dumdristigt att göra sig beroende av ett väl fungerande politiskt styrt system. Det bryter förr eller senare samman, och då blir skadan desto större. Hade spårvagnarna i Los Angeles fått förbli privata hade de antagligen funnits kvar än i denna dag i någon form.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *