Samhällskollaps och heterogenitet

husby

Allt fler tecken tyder på att det moderna samhället kan stå inför en kollaps. Forskarna inom resiliens brukar tala om peak energy, peak planet och peak economy. Varje sådant scenario skulle kunna leda till en allvarlig kris – och sammantaget skulle de kunna resultera i en kollaps. Samtidigt är Sveriges beredskap för en samhällskollaps sämre än någonsin tidigare. Oron för en kollaps har lett till att en prepper-rörelse har utvecklats såväl globalt som i Sverige. Ett område som dock har tystats ner i resiliensdebatten är invandringen till Sverige. Den stora asylinvandringen leder till stora påfrestningar på samhällets infrastruktur, landets finanser och en ger upphov till en heterogenitet som kan leda till splittring och upplopp vid en kollaps.

Peak energy går i korthet ut på att jorden kan komma att lida akut brist på energi som olja, gas och kol. Oljan står för 35% av världens energiförsörjning och för 94% av alla transporter. Enligt IEA nådde oljeproduktionen sin topp (peak oil) år 2006. Sedan dess sjunker utvinningen på världens oljefält, samtidigt som efterfrågan på olja ökar – till stor del beroende på den snabba industrialiseringen av Kina. På några decennier måste oljefält motsvarande hela fem Saudiarabien hittas – vilket naturligtvis är ett fullständigt orealistiskt mål. Högt uppsatta källor inom IEA har uppgett att världen står inför en djup och permanent oljekris. Dessa uppgifter mörkas till stor del, inte minst efter påtryckningar av den amerikanska regeringen, som är oroliga för att det skulle bryta ut panik om denna information skulle nå ut till allmänheten. Samtidigt signalerar Vattenfall för att avveckla kärnkraften i Sverige redan till år 2020. Om den avvecklingen går enligt plan kommer landet att gå rakt in i en frivillig energikris eftersom det inte finns vattenkraft eller vindkraft som kan kompensera för bortfallet av kärnkraftens 8000 megawatt.

Peak planet handlar förenklat om råvaruutvinning och miljöförstöring. I takt med att jordens befolkning ökar blir bristen på odlingsbar mark och vatten allt större, och många av världens konflikter kretsar kring just dessa brister. Samtidigt förbrukar industrin allt mer sällsynta jordartsmetaller som terbium (som används i lågenergilampor) och neodym (som används i elmotorer). Kina står för 95% av exporten av dessa metaller, men de har meddelat att de kommer att upphöra med exporten inom en nära framtid. Ett sådant exportstopp skulle kunna leda till produktionsproblem i västvärlden av elektronik, batterier och datorer. Samtidigt håller fosforn på att närma sig produktionstoppen. Fosfor används i konstgödsel, och en kraftig minskning av fosfor skulle leda till en motsvarande minskning av jordbruksproduktionen. Resultatet skulle bli matbrist.

Peak economy handlar om att den finansiella tillväxtbubblan brister och att nästa stora finanskris inleds. Sedan finansmarknaden avreglerades och guldmyntfoten avskaffades 1971 är cirka 95% av pengarna skapade genom krediter i virtuella finansiella system; endast 5% utgörs av sedlar och kontanter. Den ekonomiska tillväxten hålls vid liv genom att nya krediter utfärdas. I Sverige växte penningmängden från 1982 till 2009 med 1782 miljarder kronor – varav sedlar och mynt endast utgjorde 64 miljarder. Ekonomen Ludwig von Mises påpekade för 60 år sedan att ”det inte finns något sätt att undvika den slutgiltiga kollapsen för en uppgång skapad av kreditexpansion”. Finansanalytikern Martin Armstrong har förutspått att nästa finanskris kan inledas redan under 2016. Denna finanskris kallar han för ”statsskuldskrisen” och den kommer i princip att bli en fortsättning på subprimekrisen, men utan skyddsnät. Svag export från Kina, en industri på nedgång i USA och fallande oljepris kan bli det som inleder nästa stora börskrasch inom en snar framtid.

Det finns alltså risk för att något av dessa scenarier inträffar det kommande decenniet. Vill det sig riktigt illa kan flera scenarier sammanfalla vilket kan leda till en gradvis kollaps av det moderna samhället som vi känner det. Hur ser då Sveriges beredskap ut? Vår beredskap är dessvärre usel. På 1980-talet var både det svenska försvaret och civilförsvaret väl utbyggda. Det fanns stora matförråd och lager av drivmedel och konstgödsel som skulle kunna försörja befolkningen i flera månader vid händelse av en katastrof. Efter inträdet i EU på 1990-talet har den civila beredskapen i det närmaste avskaffats. Allt som finns kvar i är oljelagar som räcker i 90 dagar. Förråden av mat har däremot avvecklats. Istället finns all mat på långtradare som färdas på väg till landets olika livsmedelsbutiker för att levereras ”just in time”. Vid en katastrof i form av akut drivmedelsbrist, krig, eller en blockad mot Sverige skulle maten på hyllorna i affärerna ta slut inom tre dagar. Samtidigt minskar antalet svenska bönder i alarmerande takt medan allt mer kött, spannmål och mejeriprodukter importeras. Sverige är alltså mindre självförsörjande än någonsin i landets historia.

Riskerna för en samhällskollaps har uppmärksammats av en subkultur som kallas för preppers. Det är en rörelse som har spridit sig över hela världen. I korthet går det ut på att förbereda sig inför en eventuell kollaps. De flesta preppers har skaffat sig matförråd, vatten, batterier, t-sprit, kontanter och så vidare för att kunna överleva under minst 72 timmar vid samhällskollaps. Mer avancerade preppers har köpt egna bondgårdar, installerat egna elverk och skaffat små guldreserver för att kunna vara helt självförsörjande vid en större kollaps. En del preppers har beväpnat sig för att kunna skydda sig och sin familj mot resten av befolkningen som man befarar blir alltmer hungrig, frusen och desperat vid en kollaps. Andra preppers satsar istället på att bygga upp en fredlig resiliens i en gemenskap; de går samman i mindre kollektiv för att kunna odla gruppens egen mat och hjälpa varandra vid en katastrof. De kallar sig civilisationskritiska preppers och ett fundament är samarbete, tillit och sammanhållning.

Det finns ganska mycket litteratur, projekt och webbsidor som förutspår samhällskollapsen och hur man kan förbereda sig. På webbsajterna Cornucopia?, Dark Mountain Project och Zero Hedge finns exempelvis mycket information om riskerna för en kollaps och prepper-rörelsen. David Jonstads bok ”Kollaps” är också en bra introduktion till detta tema.

Däremot talas det ganska tyst om invandringens effekter på resiliens och riskerna för en kollaps. Till att börja med ökar invandringen drastiskt landets befolkning. Bara under 2015 sökte hela 160.000 personer asyl i Sverige, vilket motsvarar en befolkningsökning på 1.8%. Denna invandring ställer enorma krav på det svenska samhället. Enligt Boverket måste det byggas minst 500.000 bostäder till 2020 – och det var prognosen innan asylkaoset nådde stormstyrka. Vidare slog Boverket nyligen larm om att 900.000 personer inte har råd med en bostad i Sverige och föreslog som en paniklösning att det ska byggas social housing till dessa. Det stora antalet nyanlända flyktingbarn ökar samtidigt behovet av lärare med 17.000 heltidstjänster till omkring 90.000 enligt utbildningsdepartementet. På motsvarande sätt ökar behovet av sjukvård, tolkar, psykologer, energiproduktion, matleveranser, och så vidare. Sammantaget leder allt detta till enorma påfrestningar och slitningar på samhället.

Dessutom är invandringen till Sverige klimatfientlig eftersom medborgare på nordliga breddgrader genererar större koldioxidutsläpp än i de sydliga länder som migranterna kommer ifrån. Faktum är att en immigrant bidrar nästan dubbelt så mycket till växthuseffekten jämfört med de som redan bor i Sverige. Vidare ökar asylinvandringen risken för en finanskris. Sveriges skenande kostnader för asylinvandringen i kombination med bolånebubblan riskerar att leda till att utländska investerare drar sig ur den svenska statsobligationsmarknaden. Detta skulle försvåra upplåningen till den ökande statsskulden, vilket i sin tur leder till högre räntor på svenska statspapper och en allt större och dyrare statsskuld.

Ett område som till stor del har tystats ner i resiliensdebatten är effekterna av hur det svenska samhället blir allt mer heterogent och splittrat i takt med att asylinvandringen har ökat till landet. Strax efter kärnkraftshaveriet i Fukushima twittrade en sverigedemokrat att Japan klarade katastrofen så pass bra eftersom det är ett homogent samhälle, medan det allt mer heterogena Sverige skulle få problem i motsvarande situation. Twittraren menade att det inte uppstod några upplopp, rån och oroligheter i städerna runt Fukushima eftersom Japan är ett i det närmaste totalt homogent land. Omedelbart anklagades twittraren för att vara ”rasist” i agendasättande Dagens Nyheter – och så kvävdes den offentliga debatten i sin linda. Fanns det då någon substans i tweeten? Ja, förmodligen. Det finns forskning och erfarenheter som tyder på att ett heterogent samhälle har svårare att hantera en katastrof än ett homogent.

Till att börja med ökar kriminaliteten i heterogena områden. Det har gjorts flera studier på hur stora städer påverkas av en allt mer heterogen befolkning, och den i stort sett samstämmiga slutsatsen är att brottsligheten ökar i dessa. Kriminaliteten i Sverige har ökat dramatiskt i Sverige sedan 1975 då landet enligt riksdagsbeslut blev mångkulturellt. Även korruption och moral beträffande arbete, bidrag och skatter påverkas negativt när heterogeniteten i ett samhälle ökar. Tatu Vanhanen, som forskar i heterogenitet, har kommit fram till att olika länders grad av heterogenitet förklarade 67% av den globala variationen beträffande konflikter; länders olika grad av demokrati eller länders olika ekonomisk utveckling förklarade bara mindre andelar av konflikterna. Vidare finns det forskning som visar att ökad heterogenitet leder till minskad tillit och sammanhållning i ett samhälle. En studie av Robert D. Putnam fann vidare att högre heterogenitet var associerat med mindre tillit och socialt kapital, vilket medförde att människor undvek att engagera sig i närsamhället.

Den sammanhållning, tillit och samarbete som förespråkas av civilisationskritiska preppers försämras alltså ju mer heterogent ett samhälle blir. Tvärtom ökar oroligheter, motsättningar och kriminalitet i heterogena samhällen. Detta är så klart bekymmersamt ur ett resiliensperspektiv. Framförallt Sverige, som har haft västvärldens mest extrema asylinvandring, kan drabbas hårt vid en katastrof eller en kollaps. Antalet utanförskapsområden har ökat från tre (3) år 1990 till 157 år 2004. Det finns många tecken på att en kollaps i Sverige kan få allvarliga konsekvenser i dessa heterogena utanförskapsområden.

Ett bra exempel på vad som kan hända är det strömavbrott som inträffade i Rinkeby och Tensta i november 2015. Strömavbrottet varade under endast två timmar, men under den tiden passade flera boende i området på att plundra butiker och attackera polisen med fyrverkerier och grön laser. Liknande upplopp händer normalt sett inte vid ett strömavbrott i homogena områden. På motsvarande sätt utsätts räddningspersonal och polis för stenkastning och attentat då de försöker åka in i ökända no go-zoner. Utvecklingen eskalerades under Husbykravallerna då hundratals invandrarungdomar satte förorten i brand under flera dagar och attackerade ett stort antal brandmän och poliser. Dessa bråk, upplopp och attacker mot ordningsmakten ger en försmak av vad som skulle kunna inträffa vid en riktig katastrof som kan pågå under flera dagar eller veckor. Dessutom är bidragsberoendet mycket högre bland Sveriges invandrare, och en finansiell katastrof skulle därmed drabba den gruppen hårdare än övriga. Risken är överhängande att kriminella gäng från landets utanförskapsområden skulle åka runt bland landets städer för att plundra och råna vid händelse av en katastrof eller kollaps.

Dessutom har dessa förorter islamiserats under 2000-talet, vilket är något som Sara MohammadAmine Kakabaveh och Nalin Pekgul har varnat för. Under en islamkritisk föreläsning av Mona Walter i Rinkeby utsattes hon för flera hot och islamister som skanderade: ”Det här är inte Sverige.” Motsvarande problematik återkommer i mångkulturella Malmö och Göteborgs segregerade förorter där antalet jihadister är högst per capita i hela Europa. Den segregering som pågår i Sveriges förorter talar sitt tydliga språk: det är ett förakt och distanserande från det svenska majoritetssamhället som pågår. I takt med att invandringen från tredje världen fortsätter kommer segregeringen i dessa områden att öka snarare än att minska.

Även på landets asylboenden förekommer mängder av incidenter i form av bränder, misshandel och våldtäkter. På många håll i landet är polisen hårt pressad av alla larm från asylboenden; i Norrland har polisen lagt 75% av sin tid på problem kring olika asylboenden. Polisen i Skåne är så hårt pressade av asylkaoset att de inte kan skydda befolkningen utan uppmanar befolkningen att bilda medborgargarden.

Som en konsekvens av den okontrollerade invandringen, bristen på integration och polisbeskydd samt oro inför en kollaps har civilbefolkningarna i Europa börjat beväpna sig. I Österrike, som har drabbats hårt av asylströmmarna, har alla hagelgevär sålts slut. Även i Tyskland har vapenförsäljningen ökat dramatiskt; efter sextrakasserierna i Köln har dessutom all pepparsprej sålts slut. En mer absurd form av beväpning är en brittisk kvinna som har skaffat Koranen för att kunna utge sig för att vara muslim om det skulle bli islamistiska kravaller i Storbritannien. Det här är givetvis en oroväckande utveckling som bör tas på största allvar istället för att tystas ner. Som en konsekvens av det ökande terrorhotet, alternativt att civilbefolkningen håller på att beväpna sig, vill EU förbjuda innehavet av lagliga halvautomatiska privata vapen. Detta vapenförbud skulle dock nästan uteslutande drabba laglydiga jägare och medlemmar av skytteföreningar; de kriminella gängen har skaffat sina oregistrerade vapen på illegal väg. Såväl svenska Försvarsmakten som BRÅ motsätter sig EU:s direktiv om vapenförbud eftersom det skulle underminera försvarsförmågan av Sverige. Skyttekunniga jägare och tävlingsskyttar med giltig vapenlicens kan helt enkelt behövas som instruktörer inom försvaret vid en kris eller invasion.

Ett heterogent samhälle som har studerats ingående efter en katastrof är New Orleans efter stormen Katerinas härjningar. Slutsatserna av de studierna är den utsatta svarta befolkningen drabbades hårdare än resten av staden. Det skedde visserligen många inbrott och rån av butiker och varuhus i stormens kölvatten – men de flesta ville helt enkelt bara överleva. Medierna rapporterade ofta om hur svarta gäng rånade butikerna, men studier i efterhand visade att de var mer benägna att hjälpa sina medmänniskor än den vita befolkningen. Det fanns dessutom vita rasister som med berått mod sköt ihjäl svarta som hämtade livsmedel åt bättre behövande. Så en katastrof kan även leda till främlingsfientliga och rasistiska attacker.

Hur som helst ökar riskerna för protester, rån, upplopp och rent av mord i ett heterogent samhälle vid en katastrof. Vid en kollaps kan detta leda till stora konflikter mellan invandrare, högerextrema och vänsterextrema. Detta problem kan bli ytterst allvarligt vid en kollaps, men det diskuteras knappt alls i media eftersom det är så politiskt känsligt. Miljöpartiet är det enda parti som diskuterar resiliens, främst ur ett miljöperspektiv. Samtidigt är Miljöpartiet det enda parti som förespråkar fri invandring som underblåser de heterogena problemen i samhället. Återigen driver Miljöpartiet en motsägelsefull, i det närmaste schizofren, politik. De borde bestämma sig för om de vill bedriva en resilient och miljövänlig politik eller en miljöfientlig och heterogen massinvandringspolitik. Den sverigedemokratiske twittren visste förmodligen inte hur rätt han hade: det heterogena Sverige är väldigt dåligt rustat inför en kollaps.

3 reaktioner på ”Samhällskollaps och heterogenitet”

  1. 100% rätt. Hur får vi ut dessa våra budskap till de hörsleskadade 87%-are som utgör den svenska valmanskåren? Massor m folk som är helt förnuftiga i allt är helt blinda för dessa frågor.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *