Brave New Sweden:
Är du lönsam, lille vän?

ÄrDuLönsam

Under den socialdemokratiska hegemonin förändrades den svenska skolan i grunden. Konkurrens, individuellt lärande och självständigt tänkande ersattes med kollektivt grupptänk. Det övergripande målet var att eleverna skulle utbildas till kuggar i samhällets maskineri. Under 1960-talet introducerades dagis och förskoleverksamhet i hela landet, vilket främst syftade till att få ut kvinnorna i arbetslivet. Det fanns även en dold agenda: att underminera kärnfamiljen och stärka kollektivet. Samtidigt gav ABF tiotusentals kurser som i många fall var osminkad propaganda för det socialdemokratiska partiet. Det här avsnittet är en sammanfattning av Roland Huntfords beskrivning av det socialdemokratiska utbildningsväsendet på 1970-talet.

Fram till 1950-talet var den svenska skolan primärt influerad av det tyska imperiet. Skolväsendet präglades då av konservativa förtecken, rentav med en fabläss för det nationalistiska. Historieundervisningen handlade exempelvis till stor del om den svenska stormaktstiden. Denna borgerliga profil skulle komma att förändras i slutet av 1960-talet då studentrevolterna i Paris spred sig till Sverige. De svenska studenterna brände sina studentmössor och ockuperade sitt eget kårhus i Stockholm. Socialdemokraterna drog nytta av de radikala vindarna som blåste och reformerade skolan i socialistisk riktning. På 1960- och 1970-talen förstatligades såväl skolan som läroplanerna. Faktum är att Socialdemokraterna hade DDR som förebild när den svenska skolan reformerades. Den övergripande planen var att skolan och dess utbildningar skulle anpassas till det socialdemokratiska samhällsbygget; eleverna betraktades som kuggar i ett kollektivt maskineri.

Ingvar Carlsson, som då var utbildningsminister, definerade målet med skolan på följande sätt:

”Det handlar om att producera välanpassade, goda samhällsmedborgare. Skolan ska utbilda folket att respektera konsensusmentaliteten och inte sabotera den.”

I den anglosaxiska världen uppmuntrar däremot skolsystemet till konkurrens, individuellt lärande och självständigt tänkande. Huntford skriver ur sitt brittiska perspektiv:

”Individuellt lärande nedvärderas; det är kunskaper som förvärvas inom grupp som uppmuntras. Den svenska skolan syftar till att producera medborgare som kommer att erbjuda sina tjänster åt kollektivet. Det är inte skarp intelligens eller en skolastisk förmåga som hedras, utan en vilja att samarbeta och anpassa sig till gruppen. Konkurrens har avskaffats. Behovet av att briljera betraktas som icke önskvärt och asocialt. Detta står i skarp kontrast till det engelska skolsystemet där lagandan drillas på fotbollsplanerna för att avbrytas i klassrummen. […] Det finns en allmän motvilja mot individualism i det pedagogiska arbetet, även om det förekommer förtäckta ordalag som tyder på motsatsen. Skolverkets anvisningar föreskriver att undervisningen måste anpassas till den enskilde individen – men inte så mycket för den personliga utvecklingens skull, utan mest för att kollektivet effektivt ska kunna absorbera eleverna. Uttryckt på ett annat sätt den är individanpassade undervisning som föreslås snarare ett sätt att uppmuntra grupptänkande på ett effektivt sätt.”

Elitskolor var (och är) kontroversiella. Särbegåvade barn fick mer hjälp tidigare i skolan, men på 1970-talet skulle de istället anpassas till kollektivet. Barn med inlärningsproblem fick istället mer hjälp. Aldous Huxleys introducerade termerna Beta Plus (duktiga), Alpha (högpresterande) och Alpha Plus (särbegåvade) som beteckningar på barnen i Brave New World. Översatt till det socialdemokratiska skolsystemet så var de anpassliga och läraktiga Beta Plus och Alpha önskvärda elever, medan de överintelligenta och fritänkande Alpha Plus var icke önskvärda.

Många särbegåvade barn som gick i den svenska skolan på 1970-talet känner förmodligen igen sig i den här beskrivningen. Med viss förvåning, och rent av sorg, kunde de inte utvecklas i den takt de var kapabla till. Anpassningen till kollektivet var det överordnade målet. Givetvis har denna kollektivisering och undertryckande av individualism och fritt tänkande påverkat det svenska folket. Grupptänk och konsensusmentalitet har fått stort genomslag bland svenska företag, och svenskar kan ofta upplevas som otydliga och konflikträdda vid internationella kontakter. Konsensusmentaliteten och flockbeteendet från skolans värld har även utnyttjats av liberala politiker och agendasättande mediahus – inte minst när folket skulle fostras till att tolerera västvärldens mest extrema invandring. Den som har försökt ha en individuell kritisk inställning till invandring har betraktats med misstänksamhet eller tystats ner – på motsvarande sätt som i klassrummen.

Under samma reformering minskades historieundervisningen i omfattning. I synnerhet skars undervisningen om den svenska stormaktstiden ner rejält; fokus flyttades istället till tiden efter 1930-talet då Socialdemokraterna kom till makten. Skolan propagerade även för det socialdemokratiska världssamvetet med många inslag om solidaritet för världens underutvecklade länder. Religionsundervisningen minskades också i omfattning och blev till vissa delar direkt antikristen.

En anekdotisk kommentar: i stort sett alla svenskar känner till att Gustav II Adolf blev skjuten i dimman vid slaget om Lützen 1632. Hur många vet däremot om att han kallades ”Lejonet Från Norden” och vann det avgörande slaget vid Breitenfeld 1631, vilket ledde till att det trettioåriga kriget vände till protestanternas fördel? Förmodligen inte lika många.

Den svenska skolan inspirerades även av Saltsjöbadsavtalet på 1970-talet. Dåvarande utbildingsminister Ingvar Carlsson uttryckte sig på följande sätt:

”Syftet med den nya skolan är att bryta ner respekten för auktoriteter och istället bygga upp en känsla av samarbete. Det gamla systemet skulle ha brutits ner ändå och behövde ersättas. Detta innebar att vi var tvungna att uppmuntra till kollektiva attityder. […] Den nya skolan har baserats på erfarenheter från de fackliga organisationerna. De har byggt upp ett system som är beroende på information om och respekt för din förhandlingspartner.”

Med facit hand höll den socialdemokratiska skolan trots allt hög kvalitetet med internationella mått mätt. Visserligen undertrycktes individuella prestationer till förmån för kollektivet, men lärarna åtnjöt stort förtroende och elevernas prestationer rankades bland de högsta i hela världen. På 1990-talet avskaffades det statliga monopolet och skolan blev en kommunal angelägenhet. Därefter har skolan, läroplanerna och betygssystemet reformerats sönder och samman. Under samma period har stöket i klassrummen ökat och elevernas kunskaper har rasat som stenar i PISA-mätningarna. Lärarnas status har i motsvarande grad minskat i samhället och man kan bli antagen på lärarhögskolan med minimiresultat på högskolevprovet. Forskning visar att sönderfallet i den svenska skolan till stor del kan förklaras av den extremt höga asylinvandringen, varav många är analfabeter, till Sverige under samma period. OECD har rekommenderat att Sverige måste öka lärarnas status och och minska klyftorna bland skolorna. Den svenska skolan stod i zenit på 1960-talet, det vill säga innan kollektiviseringen, asylinvandringen och sönderreformeringen hade brutit ner det svenska skolsystemet.

Under 1970-talet byggdes förskolan ut kraftigt. Officiellt var syftet att få ut kvinnorna i arbetslivet för att öka jämställdheten och få arbetskraft till den snabbt expanderande offentliga sektorn. Huntford för även fram att Socialdemokraterna hade en dold agenda med dagisverksamheten: den borgerliga kärnfamiljen skulle brytas ner och dagisbarnen skulle istället socialiseras i grupp. Barnuppfostran flyttades från familjen till staten. Redan på BB togs de nyfödda spädbarnen ifrån sina mödrar och placerades i separata rum, vilket strider emot alla naturliga instinkter och för tankarna till Brave New World.

Ingvar Carlsson uttalade sig om att dagisverksamheten var nödvändig för att ”eliminera det sociala arvet”. Med det menade han att prestationerna i skolan berodde för mycket på miljön i hemmet. Genom att underminera det sociala arvet skulle alla elever få en jämställd start i livet och en adekvat utbildning för de arbeten som samhället behövde. Ingvar Carlsson kommenterade detta:

”Det är nödvändigt för barn att umgås i tidig ålder. I framtiden måste barnen tas ur hemmet och placeras i förskolegrupper för att lära sig hur samhället fungerar. Barnen kommer att utveckla mänskliga sociala förmågor och lära sig hur man ska vara tillsammans. De måste lära sig solidaritet och hur man kan samarbeta, inte konkurrera med varandra.”

Resultatet av Socialdemokraternas försök att splittra kärnfamiljerna och flytta barnuppfostran till dagis och skola måste ha blivit något överraskande för de styrande politikerna. Familjebanden försvagades mycket riktigt, och familjeanknytningen i Sverige hör till den svagaste i hela världen. Däremot har en säregen form av individualism utvecklats som ett slags biprodukt av den socialdemokratiska samhällsreformen. Historikerna Henrik Berggren och Lars Trädgårdh skriver följande:

”Sverige är bebott av hypermoderna och historiskt sett ytterligt autonoma individer. Vad som kännetecknar det svenska samhället mest av allt är inte kollektivism, utan en allians mellan stat och individ som på ett enastående sätt har förlöst individen från beroendet av familjen och civilsamhällelig välgörenhet. […] Det är en paradox att det ytligt sett kollektivistiska jämställdhetsidealet ledde till en radikal individualisering av det svenska samhället.”

Svenska dagis var och är kontroversiella i många länder. I västra Tyskland förknippas exempelvis dagisverksamhet med DDR och det finns ett starkt motstånd mot att bygga ut förskoleverksamheten.

På universiteten infördes samma statliga kontroll och det kollektiva konsensustänkandet som i resten av skolvärlden. Flera universitetsutbildningar bildades eller reformerades för att utbilda de sociala ingenjörer som behövdes för folkhemsbygget: lärare, ingenjörer, administratörer, ekonomer och så vidare. Huntford skriver:

”Det har under en längre tid varit en socialdemokratisk maxim att forskning av alla de slag måste underordnas de politiska mål som fastställts av regeringen. Exakt samma doktrin instiftade Leonid Brezjnev, sekreterare i det sovjetiska kommunistpartiet, på den 24:e partikongressen 1971.”

Även i universitetsvärlden fick individualitet stryka på foten. Grundforskning, som kräver ett stort mått av kreativt och individuellt tänkande, kunde ske utomlands ansåg Socialdemokraterna. Istället skulle de svenska ingenjörerna kunna ta fasta på den utländska grundforskningen och konstruera de produkter som behövs i samhället.

Sett till svenska nobelpristagare är samtliga utbildade innan Socialdemokraternas reformer slog igenom med full kraft i slutet av 1960-talet. Därmed inte sagt att det aldrig kommer några svenska nobelpristagare som är utbildade från 1970-talet och framåt, men trenden är illavarslande. Företag som Astra Zeneca har bland annat flyttat sin grundforskning från Sverige till England och USA; laboratorierna i Sverige levererade helt enkelt inte i nivå med sina internationella konkurrenter. Däremot håller svenska produkter alltjämt ingenjörsmässig hög kvalitet. Mycket tyder på att det är konsekvenserna av det socialdemokratiska skolsystemet som återspeglas i dagens svenska grundforskning och industri: låg grad av självständigt kritiskt tänkande, men hög grad av kollektivt ingenjörsskap.

ABF, Arbetarnas Bildningsförbund, bidrog också starkt till de socialdemokratiska utbildningsprogrammen. ABF hade en väldigt stark ställning på 1970-talet och höll tusentals kurser i Folkets Hus och kursgårdar runt om i landet. Läromedlen var centralstyrda och propagerade på samma sätt som SVT/SR för socialdemokraternas politik. Bland annat planterades begreppet jämställdhet via ABF:s kurser inför valet 1970 – och när samma term återkom i Socialdemokraternas partiprogram var marken beredd. Visserligen förekom diskussioner inom ABF, men debatterna hölls oftast inom de socialdemokratiska normerna och var till stor del ett sätt att undvika att debatten spred sig att involvera det borgerliga lägret. Detta bär drag av Noam Chomskys tes att det får gärna storma inom en specifik åsiktskorridor, bara ”rätt” åsikter debatteras. ABF var och är även ansvariga för Komvux utbildningar, och motsvarande mönster gick igenom i dessa vuxenutbildningar. Huntford jämför ABF:s kursverksamhet med indoktrinering som bär drag av sovjetisk agitprop:

”Överallt har regeringen kanaler för indoktrinering och propaganda. Ytterst är syftet med agitprop som med Huxleys kontrollanter eller Orwells tankepoliser: kontroll av sinnen. Under svenska förhållanden är absolut kontroll naturligtvis ouppnåelig – och faktiskt onödig. Endast den grad av statlig myndighetsutövning som övertygar folk att rösta på ’rätt sätt’ är tillräcklig.”

ABF har än idag en stark ställning med tusentals kurser och hundratusentals kursdeltagare. Och än idag är ABF politiserade: ABF beslutade efter valet 2006 att med hjälp av ett material utarbetat av Helene Lööw, Graeme Atkinson och Stiftelsen Expo sätta igång med studiecirklar om Sverigedemokraterna. ABF i Malmö bestämde sig efter valet 2006 att satsa en miljon kronor på att kämpa mot Sverigedemokraternas fortsatta framfart. Så även om ABF utger sig för att vara partipolitiskt obundet så lever den socialdemokratiska agendan kvar.

I kommande avsnitt kommer det socialdemokratiska rättsväsendet, välfärden, byggnationen/rivningarna, kulturen och sex att beskrivas. Sist men inte minst kommer en analys om hur det socialdemokratiska nytotalitära systemet stämmer överens med Aldous Huxleys dystopi Brave New World.

Fotnot: All avsnitt skrivna i normalt typsnitt är refererat av Roland Huntfords bok The New Totatalitarians, medan de som är skrivna är i kursivt typsnitt är kommentarer av Projekt Morpheus. Hela boken går att ladda ner här och rekommenderas varmt att läsas i sin helhet.

En reaktion på “Brave New Sweden:
Är du lönsam, lille vän?”

  1. ”We are the Socialdemokrats. Your biological and technological distinctiveness will be added to our own. Resistance is futile.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *