Brave New Sweden:
Världssamvetet

Palme-vietnam

På 1960-talet inledde Socialdemokraterna en kampanj för att Sverige skulle bli hela världens samvete. Skolan, media och politiken genomsyrades av ett ur internationellt perspektiv unikt ställningstagande för u-länder. Världssamvetet som Socialdemokraterna lade grunden för på 1960-talet muterades dock sedermera till det mångkulturella samhället 1975, vilket slutligen degenerade till massinvandringen på 2010-talet.

Olof Palme inledde Sveriges strävan mot att bli hela världens samvete i slutet av 1960-talet. Den tändande gnistan var USA:s krig mot Vietnam som Palme snabbt blev en stark motståndare till. Följaktligen inleddes en anti-amerikansk kampanj 1968, och den statskontrollerade televisionen fick direktiv om att endast sända USA-kritiska program. Även barnprogrammen kritiserade USA och kapitalismen, vilket resulterade i tydliga anti-amerikanska strömningar bland de svenska barnen. Kulmen nåddes 1968 när Palme gick i ett fackeltåg med Nordvietnams ambassadör i Washington. Detta ledde till att USA kallade hem sin ambassadör från Sverige; hökarna i Washington ville rent av stoppa vapenexporten till Sverige av rädsla för att vapensystemen skulle kunna hamna i Nordvietnamesisk ägo.

Mycket av Palmes kritik mot USA var dock ett spel för gallerierna har det visat sig i efterhand. Medan Palme offentligt uttryckte sin avsky mot Vietnamkriget bedrev det svenska försvaret i all tysthet ett intimt samarbete med Pentagon. Sverige betraktades i själva verket av den amerikanska militären som norra Europas starkaste försvar mot Sovjetunionen. Officiellt bedrev Sverige en neutralitetspolitik, men skyddade i praktiken NATO-länderna Danmark och Norge från sovjetiska attacker. När Stig Wennerström greps för att ha spionerat åt Sovjetunionens räkning var den svenska militären snabb med att informera USA om detta. Både USA och England fick förhöra Wennerström, och den allra hemligaste informationen lämnades över av Palme själv.

Det var dock inte bara Vietnam som låg i fokus för Palmes omsorg. Även fattiga länder i Asien, Afrika och Latinamerika fick sin beskärda del av det svenska världssamvetet. Dessutom favoriserades kommunistiska länder av den socialdemokratiska regeringen. Olof Palme kommenterade denna inställning enligt följande:

”Jag ser inget speciellt i Florens, Paris eller Rom. Jag känner mig mer hemmastadd i Prag, Warszawa eller Sofia; de städerna är minst lika viktiga. Vad betyder egentligen den så kallade renässansen och västerländsk kultur för oss?”

Värt att notera är att Sverige hade obefintlig asylinvandring från fattiga länder under 1960-talet. Sverige tog under denna period i praktiken uteslutande emot arbetskraftsinvandrare. Palmes världssamvete begränsades alltså till internationell solidaritet och inkluderade på den tiden inte massinvandring från tredje världen. Palme ville helt enkelt skydda den socialdemokratiska modellen som kunde rubbas av en alltför stor asylinvandring. Däremot kan man skönja en antydan till västerländsk oikofobi i Palmes uttalande. Palme beredde (förmodligen omedvetet) alltså marken för den massinvandring och oikofobi som skulle eskalera och exploateras på 2010-talet.

Huntfords analys är att det socialdemokratiska världssamvetet har sina rötter i den svenska neutralitetspolitiken. Han skriver:

”Kanske ligger den svenska frustrationen i bristen på politiskt engagemang och munkorgen för kritik på hemmaplan. Neutralitet har också ett pris. Den har skapat ett slags moralisk kastrering, så att svenskarna kan känna ett kollektivt behov av att agera, men saknar befogenhet att göra det.”

Vidare tror Huntford att denna politiska frustration utnyttjades av Socialdemokraterna genom att stödja proteströrelsen och därigenom visa sympati för ungdomarna. På den tiden stod Vietnamkriget i sitt emotionella zenit och frågan var väldigt politiskt värdefull om den hanterades på rätt sätt. Medan de flesta andra västerländska regeringar kämpade emot trenden drog de styrande i Sverige tvärtom nytta av den. Huntford har också en teori om att Vietnamdemonstrationerna var ett sätt för Socialdemokraterna att avleda och kuva inrikespolitiska protester:

”’Ungdomen är idealistisk’, sade Palme i ett offentligt tal. ’De ser fasor i den moderna världen på TV – och naturligtvis är de upprörda. Ungdomarna bryr sig om vad som händer i Afrika och Indokina.’ Genom att koncentrera sig på andras missgärningar kunde statsministern avvärja oroligheter som annars skulle ha fallit på hans lott.”

Även i skolan förmedlades budskapet om det svenska världssamvetet.

Huntford skriver:

“I slutet av 1950-talet var konventionell nationalism, med en anstrykning av nostalgi för den epok då Sverige var en stormakt, fortfarande grunden till den utbildning skolbarnen fick. Ett decennium senare hade detta svängt över till internationalism, uttryckt som solidaritet med de underutvecklade länderna. […] Afrika och Asien framstår som viktigare än västvärlden. Västerländska värderingar, även de beundransvärda, anses vara förkastliga.”

Samma tema går igen i ingressen till läroplanen för det svenska skolsystemet:

”I undervisningen är det önskvärt att överge ett västerländskt europeiskt perspektiv.”

Detta ledde till att svenska skolbarn och tonåringar i slutet av 1960-talet hyste starka sympatier för underutvecklade länder, till skillnad mot exempelvis USA och England där barn och ungdomar uppvisade likgiltighet inför motsvarande internationalism. De svenska barnens starka solidaritet med u-länder väckte förvåning utomlands; fenomenet var något av ett unikum i världen. Återigen var det förmodligen neutraliteten som låg bakom skolbarnens starka empati för den fattiga världen. En professor vid Uppsala Universitet kommenterade fenomenet i den skolan så här:

“Neutralitet är som att skära bort en bit av personligheten. För att kompensera för det vi måste hitta något sätt att utvidga våra ansvarskänslor – det är ett behov som är utmärkande för Sverige. Det förklarar besattheten med de underutvecklade länderna; det är ett förhållningssätt till omvärlden. Genom att identifiera oss med en enhet som är större än Sverige kan vi uppfylla ett behov av signifikans.“

Den svenska skolans starka sympatier för den fattiga delen av världen och flyktingar är i högsta grad närvarande än idag. Lärare som uttrycker sig kritiskt mot flyktingmottagande eller är aktiva i Sverigedemokraterna riskerar repressalier eller i vissa fall avsked. Richard Jomshof i Sverigedemokraterna ansågs exempelvis vara skolans bästa lärare, men fick sparken enkom på grund av sitt politiska uppdrag. På vissa skolor har detta motstånd urartat till rent hatiska former: en SD-företrädare tvingades bort av en grupp elever på Globala Gymnasiet under den paradoxala förevändningen att det är ett ”odemokratiskt parti”. Södertörns Högskola, som ligger i botten av alla högskolor, har tagit steget över i rent nyrasistiska kurser som ”kritiska ras- och vithetsstudier” under ledning av den brottsdömde vänsterextremisten Tobias Hübinette.

På motsvarande sätt genomsyrades media av information om det svenska världssamvetet. Inte minst barnprogrammen innehöll flera inslag om fattiga länder i Latinamerika, Afrika och Asien. Att på något sätt kritisera u-landsbistånd blev snabbt tabubelagt i media. En läsare som hade skrivit en refuserad insändare kommenterade utvecklingen:

”Redaktören för en veckotidning sade att hon aldrig skulle publicera någon kritik mot underutvecklade länder. Det verkar som om diskussionen är tabubelagd och att tillstånd för vissa godkända åsikter endast beviljas av politikerna.”

Även kultursektorn uppmuntrades att underblåsa stödet för u-länderna. Huntford skriver:

”Ett antal författare och filmproducenter fick i uppdrag att skapa verk som skulle ‘skapa en opinion för de underutvecklade länderna’. Regeringen fick därmed ett större folkligt stöd för sina planer för utökat bistånd.”

Sammantaget ledde allt detta till att Sverige vände sig mer mot underutvecklade och kommunistiska länder än mot Västeuropa och USA. Den yngre generationen utvecklade rent av ett hat mot den västerländska kulturen. Denna utveckling skedde dock främst på grund av att Palme ville avleda inrikespolitiska protester och stärka banden till de kommunistiska regimer som stod det socialdemokratiska politiken nära. Däremot hanterade Palme det svenska världssamvetet på distans i form av kritik mot USA och bistånd till fattiga länder. Det svenska biståndet ökades kraftigt och har ända till våra dagar varit bland världens högsta i förhållande till BNP. Att öka asylinvandringen var dock inte aktuellt för Palme, eftersom den skulle kunna rubba den kollektiva socialdemokratiska modellen och Saltsjöbadsavtalets grundvalar.

Palmes sådde dock ett frö med världssamvetet från 1960-talet som skulle växa sig allt starkare med åren. Nästa steg kom 1975 då regeringen beslutade att Sverige skulle bli mångkulturellt. På 1990-talet ökade invandringen kraftigt med flyktingströmmarna från Balkan, vilket ledde till rasistiska våldsdåd utförda av Lasermannen och skinnskallar som demonstrerade på Karl XII:s dödsdag. Samtidigt kom Ny Demokrati in i riksdagen och Bengt Westerberg lämnade TV-soffan i protest. Som en konsekvens av denna tidsanda inleddes den politiskt korrekta epoken i svensk massmedia: invandringskritiska reportage portförbjöds, även om de bara innehöll krassa fakta.

Den tredje vågen politisk korrekthet, som pågår under våra dagar, inleddes under Reinfeldts regeringstid på 2010-talet. I detta skede har Palmes världssamvete muterat till vänsterextrem fanatism där minsta lilla invandringskritik brännmärks som ”rasism”. Under samma tid ökade regeringen Reinfeldt i samarbete med Miljöpartiet asylinvandringen till aldrig tidigare skådade nivåer. Reinfeldt refererade även till den svenska världssamvetet i sitt tal om att ”vi måste öppna våra hjärtan”. Värt att notera är att Bo Lundgren har vittnat om att Reinfeldt under samma tid ville krossa välfärdsstaten med en övermäktig invandring. Reinfeldt kan med andra ord ha utnyttjat Palmes degenererade världssamvete för att underminera den socialdemokratiska välfärdsstaten. Om så är fallet lyckades Reinfeldt förstöra för socialdemokraternas folkhem med hjälp av deras egna retorik.

Samma aggregerade världssamvete ligger förmodligen till grund för att de romska tiggarna kan uppehålla sig illegalt i Sverige. Trots att många romer bryter mot EU:s lagar om uppehållstillstånd, bygglov, miljöbalken, etc, så vidtar polisen och myndigheterna inte de lagliga åtgärder som står till buds. Dessutom skänker Sverige via EU åtskilliga miljarder i bidrag till Rumänien som ska komma de fattiga romerna till del. Detta rimmar väl med Palmes solidaritet och bidragspolitik, men det är uppenbarligen inte tillräckligt för postmarxistiska föreningar som Allt Åt Alla som även understödjer romernas illegala bosättningar i Sverige. Världssamvetet är så djupt rotat i det kollektiva svenska medvetandet att denna destruktiva utveckling tillåts pågå med politikernas och ordningsmakternas goda minne. Världssamvetet, som har urartat till dagens fanatiska politiska korrekthet, kan även förklara de parallella lagar som finns för papperslösa immigranter och varför svenska jihadister behandlas som ”offer” med förtur till jobb och bostad. Där finns nog även anledningen till att Aftonbladet tyckte synd om IKEA-mördaren och att rikspolischef Dan Eliasson sympatiserade med HVB-mördaren, som båda är asylsökare.

Även Stefan Löfven har knutit an till Palmes världssamvete, kombinerat med den klassiska socialdemokratiska kollektivismen. Här finns förmodligen förklaringen till Löfvens naiva tro på att Sverige skulle kunna vara en ”humanitär stormakt” samt pekoralen ”Sverige tillsammans”. På samma sätt som USA och Västeuropa betraktade Palmes världssamvete med misstro på 1960-talet har Löfven svårt att övertyga sina politiska kollegor inom EU att fördela flyktingar från Sverige. Istället har Löfvens regering tagit till i det närmaste totalitära metoder för tvångsfördelning av flyktingar bland svenska kommuner.

Kort sagt fungerade Palmes världssamvete på distans alldeles utmärkt, och det får anses som en hedervärd gärning att ta parti för den fattiga delen av världen och öka biståndet. Löfven har däremot fått det problematiskt att hantera invandringen på hemmaplan och den ”humanitära stormakten”. Ironiskt nog introducerade Palme världssamvetet för att avleda inrikespolitiska kontroverser på 1960-talet, medan Löfven får hantera konsekvenserna av det asylkaos som uppstod i dess spår nästan 50 år senare.

I kommande avsnitt kommer det socialdemokratiska rättsväsendet, välfärden, utbildningssystemet, byggnationen/rivningarna, kulturen och sex att beskrivas. Sist men inte minst kommer en analys om hur det socialdemokratiska nytotalitära systemet stämmer överens med Aldous Huxleys dystopi Brave New World.

Fotnot: All avsnitt skrivna i normalt typsnitt är refererat av Roland Huntfords bok The New Totatalitarians, medan de som är skrivna är i kursivt typsnitt är kommentarer av Projekt Morpheus. Hela boken går att ladda ner här och rekommenderas varmt att läsas i sin helhet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *