Brave New Sweden:
Propagandaministeriet

svt

”Av massmedia att döma förefaller Sverige styras av en totalitär diktatur. Press, radio och TV uppvisar en förvånansvärd likhet, som om de vore styrda av ett Propagandaministerium.”

Så inleder Roland Huntford om svensk massmedia i boken The New Totalitarians. Visserligen gällde kritiken svensk massmedia på 1970-talet då det bara fanns två statskontrollerade TV-kanaler, men mycket av strukturerna inom massmedia finns kvar än idag. Ett samtida exempel på konformiteten inom media är hur rapporteringen om invandringen har skötts de senaste decennierna: Propagandaministeriet från 1970-talet tycks ha återuppstått och beslutade att alla problem med invandring skulle mörkläggas. Den här artikeln handlar om hur Palme förvandlade SVT till ett politiskt propagandainstrument, hur DN blev agendasättande och hur nyspråket introducerades i Brave New Sweden på 1970-talet.

Fram till 1950-talet var media i Sverige inte politiserat på något nämnvärt sätt. Förändringen skedde 1962 när Olof Palme tillsattes som kommunikationsminister. Palme hade studerat i USA och hade insett vilken kraft TV var som propagandainstrument; han distillerade de amerikanska kommersiella TV-kanalernas genomslagskraft och förvandlade dem till ett statskontrollerat mediamonopol i Sverige. I snabb takt politiserade Palme SVT genom att tillsätta socialdemokrater som producenter och produktionschefer. Fram till 1950-talet hade Sverige varit ett relativt isolerat land, men i takt med att TV-apparaterna började installeras i folkhemmet på 1960-talet såg många svenskar utländska personer för första gången. Örjan Wallqvist, som var socialdemokrat och chef på TV2, kommenterade svensk TV på följande sätt:

”Svenskar är intellektuellt primitiva och underutvecklade. TV fungerar så att det framkallar känslor och ett intellektuellt liv – och därmed skapar det opinion; det är ett opinionsbildande medium. TV är ett väldigt kraftfullt media för indoktrinering.”

Samma politisering och vänstervridning finns kvar än idag på SVT och SR. Enligt en forskningsstudie på Göteborgs Universitet röstar 82% av alla journalister på SVT/SR rödgrönt, medan noll procent röstar på Sverigedemokraterna. SVT/SR rekryterar medvetet för att uppnå mångfald, men någon politisk mångfald är det inte frågan om. SVT:s VD Hanna Stjärne står även hon till vänster och har bland annat utdelat Guldspaden till vänsterextrema Researchgruppen. Nyligen rekryterades dessutom Jan Helin från socialdemokratiska Aftonbladet som programchef på SVT.

I andra västländer användes TV och radio för att informera befolkningen, i Sverige använde Socialdemokraterna dessa statskontrollerade media för att skapa opinion. Framförallt granskades inte makten av media, därför att sådana granskningar skulle kunna rubba den konsensus som rådde i det socialdemokratiska folkhemmet. Statsministern kritiserades i princip aldrig. Chefen för TV2, Örjan Wallqvist, kommenterade denna utveckling så här:

”TV-program är mer koncentrerade i Sverige än i andra länder. Aktuellt har till exempel tittarsiffror som utgör 50% av befolkningen. TV skulle aldrig attackera statsministern och regeringen, därför att den genomsnittlige svensken identifierar sig själv med staten och med de politiska organisationerna. Så TV känns som en del av staten.”

TV och radio har som bekant avreglerats sedan 1970-talet, så dessa media är inte statskontrollerade längre. Däremot lever mycket av strukturerna kvar idag: svenska media granskar inte makthavarna på samma skoningslösa sätt som sker i den anglosaxiska världen. Förklaringen är att den svenska journalistkåren står politikerna närmare än i de flesta andra länder. Detta har märkts inte minst i invandringsfrågan, där Miljöpartiet knappt har fått en enda kritisk fråga hur deras partiprogram med fri invandring ska kunna implementeras i praktiken.

Socialdemokraterna gick ett steg längre i slutet av 1960-talet och använde TV som ett medium för att kommunicera och förankra sitt partiprogram hos befolkningen. Huntford skriver:

”I takt med att partiet stärkte sitt grepp om staten blev radio och TV instrument för partipropaganda. Mot slutet av 1960-talet tog det ungefär tre månader för politiska trender att införlivas i radio- och TV-program. Vanligtvis skulle detta ske innan de officiellt hade antagits som partiets politik. Syftet är att bereda marken. När de nya trenderna därefter kommuniceras i ett politiskt manifest har allmänheten accepterat eller åtminstone vant sig vid dem – och partiets idéer framstår som självuppfyllande profetior.”

Denna typ av manipulering användes exempelvis i Socialdemokraternas kampanj för jämställdhet 1969, som koordinerades med radio och TV. Innan Socialdemokraterna lanserade begreppet jämställdhet i sitt partiprogram hade radio och TV propagerat för samma begrepp i flera månader. Även LO fick sin beskärda del av statskontrollerad television och radio. I varenda avtalsrörelse framställdes facket av media som ”de goda” och arbetsgivarna som ”de onda”.

Det är inget fel på jämställdhet, men det är sättet Socialdemokraterna använde media för att manipulera folket som är anmärkningsvärt i detta sammanhang. Den här typen av indoktrinering för tankarna till Orwells 1984 där Sanningsministeriet manipulerade folket med historierevisionism för att propagera för Partiets program.

Sverige på 1970-talet var alltså hårt kontrollerat av Socialdemokraterna, men var trots allt ett öppet samhälle och folket kunde resa obehindrat runt om i världen. Partiet saknade de utreseförbud och murar som fanns i kommunistiska diktaturer under samma period. Hur löste Socialdemokraterna detta? Svaret blev att förtala andra västländer, inte minst USA, i TV och radio. 1968 inleddes en anti-amerikansk kampanj för att injaga skräck i folkhemmet om den imperialistiska supermakten i väst. Framförallt riktades udden mot USA:s krig i Vietnam. Huntford skriver:

”Radio- och TV blev nästan skrattretande partiska. Nyhetsinslag och sändningsmaterial (varav en del kommer från Kuba) var politiskt färgade och kunde klassificeras som renodlad propaganda. Producenterna fick instruktioner om att inte visa några program om USA såvida de inte hade ett negativt budskap.”

Istället trummade radio och TV in budskapet att det socialdemokratiska svenska styrelseskicket var överlägset i hela världen. Vidare vurmade TV och radio för kommunistiska länder vars styrelseskick angränsade till socialdemokratin. Svenskarna fick, på samma sätt som ryssarna i Sovjetunionen, en hårt vinklat bild av omvärlden via statskontrollerade media.

Dessa trender fick även genomslag i barnprogrammen. Tecknade filmer från det kapitalistiska USA lyste med sin frånvaro; istället fick den svenska barnaskaran hålla till godo med filmer från Sovjetunionen (Drutten Och Gena), Tjeckien (Mullvaden), Jugoslavien (Dr Balthazar) och DDR (John Blund). Såväl det anti-amerikanska budskapet och propagandan för jämställdhet fick stor utbredning i barnprogrammen. Huntford går så långt att han kallar barnprogrammen i svensk TV på 1960-talet för hjärntvätt. En dagstidning publicerade flera brev från barn som bevis på att den anti-amerikanska propagandan i barnprogrammen hade fått önskad effekt. En svensk sexåring skrev exempelvis: ”Jag tror att alla amerikaner är svin.”

Liknande propaganda går igen i dagens barnprogram. 1960-talets budskap om anti-amerikanism har bytts ut mot politiskt korrekta reportage om invandring. Det mest absurda exemplet på denna utveckling är hur en grupp barn i Barnkanalen uppmanades att sjunga en sång och göra det wahabistiska tecknet som bland annat används av Islamiska Staten.

När Palme blev utbildningsminister tog han media med sig och grundade Utbildningsradion (UR). UR användes också ogenerat för att ”utbilda” folket om socialdemokratins förträfflighet. Huntford påpekar krasst att motsvarande statskontrollerade utbildningsprogram endast återfinns i totalitära kommunistiska diktaturer.

Huntford konstaterar att även privatägda liberala tidningar var lojala mot den socialdemokratiska regeringen. Förklaringen till detta är att journalisthögskolan stod långt till vänster på den politiska skalan. De nyutexaminerade journalisterna hade med andra ord en tydlig socialistisk skolning när de skred till verket på landets tidningsredaktioner. På samma sätt som TV och radio framhöll tidningarna Sverige som ett föregångsland och på motsvarande sätt bildade tidningarna hellre opinion än redogjorde för kalla fakta. Även presstödet gynnade tidningar med ett utpräglat socialistiskt budskap, vilket accelererade vänstervridningen bland de liberala tidningarna.

Samma tendenser finns kvar inom vänsterliberala medier än idag, inte minst vad gäller invandringsfrågan. Dagens Nyheter står exempelvis långt till vänster i invandringsfrågan och hyllar regeringen för dess ambitioner att förvandla Sverige till en ”humanitär stormakt”. Presstödet gynnar än idag tidningar på vänsterkanten. Bland annat fick vänstertidningen ETC presstöd på 7,7 miljoner kronor 2014, medan den borgerliga tidningen Neo tvingades i konkurs året därpå.

Det var även på det radikala 1960-talet som Dagens Nyheter blev agendasättande. Dåvarande chefredaktör för Dagens Nyheter, Olof Lagercrantz, har erkänt följande:

”Nyheter måste användas för att förändra samhället och påverka människor. Om nyheterna är objektiva, och endast avsedda för att informera, är nyhetsrapporteringen konservativ. I ett litet land som Sverige har en tidning av Dagens Nyheters storlek en oerhörd styrka. Vi kan på egen hand förändra den allmänna opinionen. […] Ett litet land har inte råd med individuella personer som har egna åsiker. Det måste finnas en grupp. Och eftersom svenskarna reagerar i grupp är de lättpåverkade.”

Det här är häpnadsväckande citat som helt har fallit i glömska. Lagercrantz erkänner helt öppet att Dagens Nyheter har som mål att bilda opinion istället för att redogöra för fakta. Peter Wolodarski har helt enkelt följt Lagercrantz tradition när han 2013 stakade ut kursen för Dagens Nyheter med än mer agendasättande journalistik.

Vissa ämnen, som jämställdhet och bistånd, var tabubelagda och fick inte kritiseras i media. Huntford påpekar att svenska medier tabubelade ämnen till en sådan grad att yttrandefriheten i praktiken inskränktes. Konservativa skribenter fick i princip inte komma till tals alls i det socialdemokratiska Sverige. Skribenten Leif Carlsson sade:

”Jag är konservativ. Därför är jag en outsider. Det beror på att det inte finns någon opposition i Sverige. Alla från vänster till höger bekänner sig till de grundläggande principerna för socialdemokratin, eftersom de sitter i regeringen och för att det därför är konsensus i tiden. Så även om jag arbetar på en konservativ tidning kan jag inte skriva vad jag tycker. Alla tror på jämlikhet nu, men Gud hjälpe mig om jag försöker vara av motsatt uppfattning. Det finns ingen chans att någon öppen kritik skulle gå i tryck, så jag måste kamouflera mina tankar.”

Exakt samma tabubeläggande mönster har upprepats i det samtida Sverige vad gäller invandringsfrågan. Under flera år rapporterade alla tidningar, från SvD på högerkanten till Aftonbladet på vänsterkanten, samma positiva ståndpunkter till invandingen. Det är först när asylkaoset har nått orkanstyrka som konservativa ledarskribenter på SvD och Expressen tillåts uttrycka kritik mot massinvandringens effekter.

Vidare påpekar Huntford att de svenska publicisterna jobbar i flock som kollektivt följer den nuvarande trenden för att främja konsensus. Grupptänket bland journalisterna leder till en uppsättning ”godkända åsikter”. Huntford skriver:

”Kravet på en uppsättning godkända åsikter kan ses som ett specifikt särdrag hos den svenska pressen. De flesta tidningar och tidskrifter publicerar kolumner av välkända intellektuella som ger färdigproducerade yttranden. Det finns kanske femtio eller sextio stycken som vid ett givet ögonblick alla bekänner sig till samma åsikter […]. De är inte centralt styrda; de bara agerar som en flock. Det finns en rad godkända och snäva åsikter: ve den som avviker från dem.”

Detta kollektiva grupptänk lyser i stort sett med sin frånvaro i anglosaxiska medier, där det råder en betydligt friare debatt baserad på individuell yttrandefrihet.

Vissa tabubelagda ämnen i Sverige debatteras helt öppet i utländska media. Där det i Sverige bara finns en godkänd åsikt diskuteras dessa ämnen friskt. Huruvida små barn ska gå på dagis är stridsfrågor i Tyskland och Japan, medan det är en självklarhet att sätta en ettåring på dagis i Sverige. Rätten till abort debatteras friskt i USA och i katolska länder, medan den enda godkända åsikten i Sverige är att alla kvinnor har rätt till abort. Invandring debatteras öppet i större delen av världen, medan det har varit ett tabubelagt ämne under flera decennier i Sverige. Många svenskar upplever nog att det är konstigt att dessa ämnen överhuvudtaget diskuteras öppet och med politiskt inkorrekta undertoner i andra länder – för det finns ju bara en godkänd åsikt i Sverige. Skillnaden är att den individuella yttrandefriheten helt enkelt är starkare i dessa länder, inte att de är sämre människor.

Huntford påpekar att det under samma period introducerades flera positivt och negativt laddade ord i svenskan – allt för att understödja den socialdemokratiska regimen. Slutligen gör Huntford en fascinerande betraktelse om hur nyspråket introducerades i det socialdemokratiska 1970-talet. Han skriver:

”Vid ceremonin i Stockholm där den ryske författaren Alexander Solsjenitsyn tilldelades Nobelpriset höll den framlidne professorn Arne Tiselius ett anförande på vad han benämnde som ‘förorening av intellektet’. Han beklagade sig över att ‘sanningen var inte längre på modet’ och att ‘ord inte längre betyder vad de brukade betyda – de har blivit manipulerade för att indoktrinera folk och ge makten till redan kraftfulla massmedier.’ Professor Tiselius kommentarer ignorerades nästan helt av pressen, radio och TV – trots att han var en kändis och före detta nobelpristagare. Media rapporterade däremot om alla de andra snusförnuftiga talen vid ceremonin i sin helhet. Hans ord är dock klart träffande, inte minst hemma i Sverige. Det var ett litet, men betydelsefullt exempel på vinklingen i den svenska rapporteringen. Med hjälp av massmedia har det svenska språket förnedrats och manipulerats så att förmågan att uttrycka icke godkända åsikter har urholkats – precis som i Orwells nyspråk.”

I synnerhet ordet demokrati fick en annan innebörd i det svenska nyspråket. Huntford igen:

”I Sverige har ordet ‘demokrati’ förvandlats till en i grunden ekonomisk term. Det betyder mer välstånd, mer säkerhet och mer social välfärd. Det kan tänkas beteckna ett tillstånd av tyranni, under förutsättning att det ger vissa materiella fördelar. Demokrati innebär ekonomisk jämlikhet. När regeringen visar auktoritära tendenser och ignorerar riksdagen anses det inte vara odemokratiskt, utan som en genomtänkt paus i ökningen av levnadsstandarden.”

Nyspråket lever så klart vidare i dagens orwellska Sverige och har vidareutvecklats i en riktning som till och med skulle ha förvånat Huntford. Framförallt genomsyrar nyspråket rapporteringen om invandringen. Bland de positivt laddade nyspråktermerna är bland annat ”ungdomsgäng” en annan beteckning för kriminella invandrargäng, ”mobila EU-migranter” motsvaras av romer, ”utsatt område” är en invandrartät no go-zon och ”ensamkommande flyktingbarn” är i allmänhet unga män utan asylstatus som anländer i grupp. Slutligen är Huntfords kommentar om den underminerade demokratin i Sverige en kuslig profetia om vad som komma skulle i form av Decemberöverenskommelsen.

I kommande avsnitt kommer det socialdemokratiska rättsväsendet, välfärden, utbildningssystemet, byggnationen/rivningarna, världssamvetet, kulturen och sex att beskrivas. Sist men inte minst kommer en analys om hur det socialdemokratiska nytotalitära systemet stämmer överens med Aldous Huxleys dystopi Brave New World.

Fotnot: All avsnitt skrivna i normalt typsnitt är refererat av Roland Huntfords bok The New Totatalitarians, medan de som är skrivna är i kursivt typsnitt är kommentarer av Projekt Morpheus. Hela boken går att ladda ner här och rekommenderas varmt att läsas i sin helhet.

En reaktion på “Brave New Sweden:
Propagandaministeriet”

  1. Lästips: Boken ”Betongväldet” (2007) går på ett strukturerat sätt igenom Huntfords teorier från ”The New Totalitarians” (1971) och relaterar dem till svensk statsvetenskaplig forskning från 1971 och framåt för att utröna i vilken utsträckning Huntford hade rätt. Kontentan är att han hade förvånansvärt rätt i mycket, och därför anser författarna att helhetsperspektivet är väl värt att debattera även nu på 2000-talet. Inte minst efter att Alliansen visade sig bli en ”sosse light”-regering, helt i enlighet med Huntfords teoribygge.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *